Nyårstankar i stort och smått

Dag: Årets sista, även kallad nyårsafton. Fest: Nja. Format: Intimt. Två personer. Outfit: Traditionell. Röd skjorta med matchande karamellslips. Svarta byxor. Röd glitterhatt. Alltid roar det någon, framförallt mig själv. Meny: Trerätters. Skaldjur, fisk i ugn, tuttifruttidessert. Typ. Drycker: Gott och blandat från kran och butelj. Vatten, öl, snaps, likör, bubbel. Konsumtionstakt: Slow motion. Underbart är långt. Lex nubbe: Smutta hellre än svepa. Underbart är långt. Tumregel: Bara gapa och smaka, inte rapa och braka.

*. *. *

Mental status: Oklar. Fysisk status: Bräcklig jämfört med förr. Tillfredställande jämfört med nu. Sinnesstämning: Tacksamhet. Störningsmoment: Vemodet. Över tider som flytt - och aldrig kommer tillbaka. Nyord: Paradigmskifte. Spyord: Paradigmskifte. Stjärnorna på slottet: Åkesson. Kristersson. Pehrson. Busch. Usch. Tomtarna på loftet: SD. Vann väljarna, omvände Liberalerna, avstod ministerposter och därmed allt ansvar. Och fortsatte flina hela vägen till banken. Var femte svensk flinade med.

*  *  *

Årets ”miljöpartister”: Åkesson. Kristersson. Pehrson. Busch. Endast slott är gott nog för människor med extremhybris. Miljö efter självbild. Årets förvandlingsnummer: Johan Pehrsons. Från killen vid grillen till grabben i valven. Desto roligare: Skiftet från fångenskap till frihet. Folkhälsomyndigheten liksom försvann, normalumgänge blev tillåtet. Gå på match okej. Nöjesliv återuppståndet. Kyssas utan munskydd, kramas utan ansiktsmask och lovikavantar...fritt fram. På egen risk förstås. Covid fanns ju kvar, fråga mig. 

*. *. *

Dröm: Fred på jorden. Utopi: Fred på jorden. Hotet: Putin. Med flera likasinnade despoter ute i världen. Hur kan det ens finnas sådana i vår tid? Så mycket ondska när en förkrossande folkmajoritet föredrar godhet? Så många utdragna krig när mänsklighetens gemensamma önskan är varaktig fred? Har despoterna och deras knähundar inga barn och barnbarn? Påminnelse: Javisst ja. Nyårsafton var det. Då ska man vara glad och hoppfull, glömma armod och elände. Och gärna klä sig i rött. Kärlekens färg är aldrig fel, eller hur? Gott Nytt År!

Innerst inne är jag snäll...

Jag märker det själv då och då. Hur tangenterna triggar mig. Hur jag skriver först och tänker sen. Hur det fria ordet liksom driver bort snällismen. ”Du som är så snäll annars”, säger det käraste jag har. Barnen, barnbarnen. Deras tröst, min lycka. Till mitt försvar brukar jag dessutom veckla in mig i ett resonemang om att ”man är inte som man skriver, man är som man lever och lär”. Hållbart? Förhoppningsvis. Om inte finns det ett överflöd av ondskefulla människor bland skribenter.

*. *. *

Sådär ja. Får jag vara lite elak nu? Tack. Junior-VM i hockey, vad är grejen? Varför storsatsar SVT på ett sådant evenemang? Varför gastar Chris Härenstam i samma tonläge som vid fotbolls-VM nyligen? Varför gör Marie Lehmann lismande intervjuer så fort en match är över? Varför måste allt expertanalyseras ner i minsta detalj? När blev junioridrotten sååå STOR? Svar: aldrig. Alla sporter har juniormästerskap, blott hockeyn’s exponeras i tv. Vad denna favorisering beror på vet jag inte. Kanske nämnda medarbetares personliga tycke & smak. Kanske en vanföreställning om att hockey är större än fotboll, handboll, basket - när det i själva verket är tvärtom.

*. *. *

För undvikande av missförstånd: ungdomsidrott är positivt. Medryckande, upplyftande, ofta mer underhållande än vuxenidrott. Fråga mig som bevakat Lundaspelen i handboll och basket i tio års tid och säkerligen slösat med överorden. Lätt att gå i den fällan, jag vet. Och nej, jag missunnar inga hockeynördar återkommande högtidsstunder vid tv:n. Ställer mig bara frågande till ensidigheten. Det väldiga pådraget. Som om det var nåt alldeles särskilt med just hockeykillar i tonåren.

*. *. *

Igår var jag i Baltiskan och såg handbollsderbyt HK Malmö-Lugi. 34-30, klar och rejäl hemmaseger. Länge sen HK gav ett så starkt intryck - och Lugi ett så svagt. Båda lagen är indragna i ligans knivskarpa bottenstrid, Lugi mer oväntat än Malmö. Givet gårdagens insats - men också en del tidigare - har Lugi all anledning att se upp. Laget läcker, släpper in 30 plus allt som oftast. Märkligt kan tyckas; tränaren Nemanja Milosevic var själv en försvarsklippa av rang när det begav sig men det är inget han lyckats lära ut. Hans gamle polare från alla Lundaåren i H43 och Lugi Zoran Roganovic har f ö liknande problem som tränare för Guif. Läckage bakåt, krisläge i tabellen...

*. *. *

...och då kan man undra om försvarsspel är en mindre prioriterad del av handbollsutbildningen på Balkan. En tredje tränare i vår svenska liga med rötter därifrån är ju Marinko Kurtovic i RIK. Som ligger sist med mest insläppta mål av alla.

Julotta - något i otakt med tiden

Jag var på julotta igår. Stämningsfullt och vackert som alltid. Mer folk än vanligt, inte trängsel men säkert uppemot 100 i Limhamns kyrka. Damer, herrar, par, ensamma. Vad som slog mig var att förkunnelsen liksom förbigick verkligheten. Det kom förvisso en liten passus om Ukraina och alla andra krig mot slutet - men det genomgående temat var godhet, inte ondska. Guds godhet, närmre bestämt. Jag fattar: så ska det va’ i kyrkan. Bibeltexter, inga politiska brandtal.

*. *. *

Jag - tvivlande mer än troende - brukar heller inte reagera. En timmes verklighetsflykt kan faktiskt kännas befriande. Men den här gången var det nåt som skavde, nåt som saknades. Kanske hade jag vaknat på fel sida, helt enkelt. Glömt julottans budskap, så som präster glömmer tillståndet i världen. Jag vet inte hur många krig som rasar just nu, men ett av dem pågår i vårt närområde. Det är kusligt, skrämmande, makabert - och ljusår från alla predikotexter om den Allsmäktiges vilja.

*. *. *

Nu går man förstås inte på julotta för att ”märka ord”. Leta efter ologiska resonemang, haltande budskap. Man går för trösten. För traditionen. För avstickaren in på Minneslunden. För att hedra mor och bror, som vilar just där. För den andäktiga tystnaden. Alla de flammande ljusen i vintermörkret. Värmen människor emellan. Man går för O Helga Natt. Att höra den i arla morgonstund är hjärtekrossande, särskilt när den framförs så gudomligt vackert som av årets solist i Limhamns kyrka. Tack.

God och grön jul!

Julafton 2022. Grön. Icke en snöflinga i sikte. Jo norröver förstås. Sverige är ett avlångt land med minst två klimat. När jag var barn levde jag i det vita och kalla - om jag inte minns Oskarshamnsvintrarna fel. Visst hade jag skidor? Kälke. Sparkstötting. Vantar, pjäxor, toppaluva ner över öronen. Visst var den småländska (och senare även den blekingska) julen alltid snövit? Eller sitter jag här 70 år senare och fabulerar, förlorad i försköning av det förflutna? Delvis gör jag nog det. Avser dock inte att forska i ärendet, vackra minnesbilder är ibland viktigare än torra fakta.

*. *. *

Undrar om barnen får ritblock och kritor nuförtiden. Finns sånt att köpa? För mig stod ritblocket alltid överst på önskelistan. Jul efter jul, samma. Leksaksbilar? Nej tack. Dåliga vibbar, förmodligen kopplade till farsans alla olika riktiga bilar. De startade sällan på naturlig väg, särskilt inte vintertid. Då fick de desto oftare vevas eller puttas igång - med lilla mig i puttstyrkan, ve och fasa. Elektriskt leksakståg? För dyrt. För komplicerat; elektriska prylar var inget för mig, jag hade tummen mitt i näven redan som knatte. En jul gick jag faktiskt utanför ramarna, det kan ha varit 1952.

*. *. *

Vad jag önskade mig? En ost. En sån där i rött papper. Jag hade sett den i nåt skyltfönster och snöat in rejält. På papperet mer än på osten, tror jag. Hursomhelst fick jag en. Föräldrar var lyhörda, då som nu. Tomten likaså. Aldrig har jag ätit så mycket ost som den julen. Om det var gott? Inte precis. Men papperet var förbannat vackert, det tycker jag än idag. Nog av nostalgiska tillbakablickar. Här och nu är en annan tid. Bättre eller sämre kan möjligen diskuteras, men bara bland oss som varit med ett tag. För barnen - i den fria delen av världen - brukar nuet vara bäst, om än lite orättvist. Grön jul!

Fjärta, braka, fjärde raka

Ja, förlåt rubriken. Kunde inte låta bli. Som alla förstår talar jag om IFK Karlskrona i handbollsallsvenskan. 30-23 ikväll mot AIK, förlängd segersvit. Handboll är ta mig tusan en obegriplig sport. För några veckor sedan var jag på plats i Karlskrona och såg IFK förlora derbyt mot då obesegrade HFK. Sen dess har lagen spelat vardera fyra matcher. IFK har vunnit alla, HFK inte någon. Okej, IFK har haft dubbelmöten mot AIK och Rimbo, jumbon och nästjumbon i tabellen. HFK har dubblat mot topplagen Amo och Skånela. Skillnad på svårighetsgrad, absolut. Men ändå. Ingen vettig människa kan ha anat den här utvecklingen. Ingen ovettig heller.

*. *. *

IFK har plötsligt fått viss marginal till det där nedflyttningsstrecket alla (jodå, även jag) tog för givet att man skulle få kriga kring. Inget är klart, tuffa matcher väntar, och gud förbjude att IFK får hybris. Så här långt har man dock - givet alla förhandstips - gjort det sensationellt bra. IFK har inte seriens bredaste trupp och definitivt inte seriens tjockaste plånbok, men man får ut förbannat mycket av det lilla man har. Tränaren heter Stefan Wall, fråga mig inte vem han är ty det vet jag icke. Av resultaten att döma verkar han vara rätt man för IFK och det är ju ändå huvudsaken. Laget rymmer många doldisar - om man nu inte är IFK-nörd som jag - jämte några få (halv)kändisar.

*. *. *

Till den senare kategorin hör Daniel Steen med mångårigt förflutet i Amo. Spelmotor, straffskytt, ikväll tolv mål på kontot. Gamle Malmötalangen Viktor Grevstad är en annan betydelsefull IFK-profil. 28 fyllda nu, levererar stadigt. Duktigt målvaktspar har man också: Flamur Gerbeshi/Albin Jonasson. Får se om det räcker till nytt kontrakt i slutänden, djärvare än så vågar jag inte vara. Trots allt.

*. *. *

HFK tänkte jag egentligen förbigå med tystnad. För att inte skriva nåt dumt. Men lagets senaste prestationer ska min själ inte sopas under någon matta. 21-34 igår mot Amo, i nåt som skulle föreställa seriefinal. 2-11 efter en kvart. Va’faan är det? Hur kan ett lag bara kraschlanda så som HFK gjort efter derbyvinsten mot IFK? Ta hemmamatchen mot Amo som följde direkt efter. Ledning 24-16 halvvägs in i andra halvlek, 29 lika vid full tid. Alla lag kan klappa igenom - men de gedigna lagen studsar tillbaka. HFK har inte rest sig än. Drömmen om ligan är slagen i spillror, elva raka segrar i serieupptakten dolde bräckligheten. Det tar emot att säga - men grattis Amo; ligastatus äntligen uppnådd.

En omgång handboll...

Full omgång i handbollsligan igår. Ovanligt. Med full omgång alltså. Splittring ligger i tiden, tv-bolagens inflytande gör väl sitt till där. Ovanligt också med den aktuella tabellsituationen: HK Malmö ligger sist. Jumbo, nedflyttningshotat. Har såvitt jag vet aldrig hänt under klubbens alla år i ligan. Tvärtom. HKM har i princip alltid tillhört övre halvan, nästan alltid gått till slutspel. Någon gång varit äckligt nära det där man sjunger om i sin eviga kampsång: SM-guldet. Vad har hänt? Endast de initierade vet, men utifrån sett tycks förklaringen enkel. Dagens lag är inte bättre. Man har de tio poäng man förtjänar, varken mer eller mindre.

*. *. *

Framför HKM ligger ett helt koppel av lag på elva eller tolv poäng, så kört är det ju inte. Tio omgångar återstår, utrymme för eventuell upprustning av spelartruppen kommer under VM-uppehållet i januari. Om nu HKM har lust och råd att gå den vägen. Eller om kassan sinat och glöden falnat...vilket förvisso vore begripligt med tanke på det klena allmänintresset för handboll i Malmö. Det finns gränser, även för idéburna eldsjälar. Äventyrlig idé i längden förresten. Detta att bygga elitlag helt och hållet på ”köpeklossar” utifrån. Stjärnor som kommer och går, ingen grund som kompenserar för bräckligheten.

*. *. *

Igår föll HKM i Ystad. 19-26. Ledde dock 9-7 i paus, orkade en halv match. Typiskt för ett lag som får slita hårt på en tunn numerär. Som har viljan men fattas kvalitén. Tränarsidan kan jag inte uttala mig om, konstaterar bara att nye Sätherström inte fått resultaten med sig. Däremot har han fått Birthe Hansson med sig på sistone. ”Buttan” kallad, närmast legend inom damhandbollen. Nu inkallad av HK Malmö som en sorts extraresurs i tränarstaben. Återstår att se om åtgärden ger effekt, hittills icke en tendens. Föga förvånande; det är trots allt på planen matcherna avgörs. Med befintligt material, så att säga.

*. *. *

Själv såg jag toppmötet Kristianstad-Sävehof. Målkalas, 33-37. Svårt att inte bli imponerad av Partillelaget. Så skadedrabbat, så många unga spelare. Ändå så tydligt bättre än Kristianstad. Juvelen i kronan: 17-årige färöingen Oli Mittun. Kusin till etablerade men just nu skadade Sävehofstjärnan Skipagötu. Ser likadan ut, spelar samma oortodoxa typ av handboll. Alltså, vad är det för talanger man får fram på Färöarna? Svenska ligan står handfallen...

*. *. *

...och så fick Christoffer Brännberger blått kort. Igår, som så många gånger förr. Exakt vad han gjorde i Önnereds match mot Hallby vet jag inte, men nåt grovt regelvidrigt förstås. Annars får man liksom inte blått. Rött brukar räcka länge. Jag har alltid sagt att hopplösa fall inte finns, men Brännberger balanserar faan på gränsen. Han har nyligen kommit tillbaka från en lång avstängning, nu väntar av allt att döma ytterligare en. Och nej, det går inte att skylla på ungdomligt oförstånd; killen fyller 32 om någon vecka. Hallby vann f ö 25-23, min specielle favorit Hampus Dahlgren gjorde elva av målen. Heja Ronneby.

”Messisk” rättvisa i gastkramande final

Argentina-Frankrike 7-5 efter straffar. 2-2 vid full tid, 3-3 efter förlängning. Siffrorna talar: VM-finalen i fotboll blev helt plötsligt alldeles galen. Länge var den ju närmast avslagen. Argentina ledde 2-0 in i 80e minuten, hade full kontroll. Fransoserna åstadkom inte ett skit, fixstjärnan Mbappe var osynlig. Men. Det fanns en domare, glad för att blåsa straff. Han hade bjudit Argentina på en i första halvlek, nu runt minut 81 uppstod en situation som gav honom tillfälle att jämna ut allmosorna. Straff till Frankrike, Mbappe visade att han var med, 1-2. Kort därefter kvittering, Mbappe igen. Obegripligt, inget orakel i världen kan ha anat den händelseutvecklingen.

*. *. *

Först som sist: jag gillade polacken som dömde. Tuff och cool, konsekvent i toleransnivån. Möjligen offer för argentinsk filmkonst vid första straffen - men då kunde ju VAR hjälpt till, kan man tycka. Åter till matchen. Förlängningen. Argentina reste sig, tog tillbaka initiativet. Och snart nog ledningen. 3-2 Messi, vem annars? Karl’n var ett konstant hot mot Frankrike. Framspelare och skarprättare i samma paket. Så värd att äntligen få kalla sig världsmästare. Men inte utan vettlös dramatik, det verkade ödesbestämt. Sent i förlängningen ny straff till Frankrike och komplett hattrick av Mbappe. Lagen fortsatte byta chanser, försvarsspel kollapsade, en mirakelräddning av Argentinas målvakt förhindrade franskt guld.

*. *. *

I straffavgörandet skipades ändå något slags ”Messisk” rättvisa. Världens bäste fotbollsspelare ska så klart ha VM-guld på cv:t. Det fick han nu, vid 35 års ålder. Efter en final som lär bli klassisk. Synd att någon måste förlora. Särskilt om ”någon” råkar heta Kylian Mbappe. Tänk att göra fyra mål (extrastraffen inräknad) i en VM-final - utan att få vinna.

Sverige här, Kroatien där

I väntan på VM-finalen i fotboll några ord om gårdagens bronsmatch. Kroatien mot Marocko, 2-1. Ett fullständigt rättvist resultat, lite på tvärs med mina förhandsspekulationer. Jag trodde Marocko skulle brinna för medalj mer än Kroatien, att den gamla klyschan om vilja och klass skulle ge utslag. Fel, fel. Jag hade glömt det kroatiska dna:t. Bara för att man tog silver i förra VM:et släpper man inte ifrån sig ett brons fyra år senare. Inte frivilligt. Det är möjligt att Marocko ”brann” mer eller lika mycket - men Kroatien hade vinnarskallarna, stoltheten, fokuset. På spelet, inte på domsluten.

*. *. *

Där blev jag besviken på marockanerna. Att jaga domaren i flock, under såväl som efter matchen, var allt annat än snyggt. Ej heller motiverat, om nu dylikt beteende nånsin kan vara det. Visst fanns det situationer som fick även mig att undra om VAR stämplat ut - men då i båda straffområdena, jämnt fördelade. Synd att VM-turneringens gladaste överraskning valde att sluta som ”bad loser”. F ö såg jag matchen i kroatisk tv (och kroatiskt sällskap). Intressant samhällsorientering. Idel män i studion. Ingen Hanna Marklund, icke en skymt av kvotering. Sverige finns här, världen där ute. Det politiskt korrekta varierar.

*. *. *

Vem som bör lära av vem kan diskuteras. Eller också inte. Tycker man att jämställdhet inkluderar att (minst) lika många kvinnor som män måste befolka en tv-studio när det bjuds herrfotboll, ja då har alla andra länder väldigt mycket att lära av Sverige. Vad sen gäller själva fotbollen är det snarare tvärtom: Sveriges herrlandslag är inte riktigt där just nu. Inte med på VM, inte bra nog för att mäta sig med de bästa. Vad gör en lilleputtnation som Kroatien som inte Sverige klarar? Föds det bättre fotbollsspelare där? Varför då? Tränar de annorlunda? Handlar det om ledarskapskompetens? Enkelriktad satsning?

*. *. *

Jag menar, på damsidan är ju Sverige överlägset Kroatien. Så samma frågor kan egentligen ställas där - fast tvärtom. Kanske något för den blågula jämställdhetens ivrigaste förespråkare att ta fasta på. Fotboll som fotboll, liksom. Utförande och konkurrens irrelevant. En ganska avslappnad syn på världens största sport - dock illa förankrad i den verklighet som finns utanför vår egen.

Tungviktsmöte om VM-guldet

Skrällarnas fotbolls-VM slutar trots allt med ett tungviktsmöte i finalen. Frankrike vs Argentina. Semifinalerna blev, i skenet av mycket annat som hänt under turneringens gång, tämligen odramatiska. Frankrike 2-0 mot Marocko, Argentina 3-0 mot Kroatien. Odiskutabla resultat, möjligen lite missvisande siffror.

*. *. *

Marocko pressade faktiskt Frankrike, hade bud på kvittering innan det avgörande 0-2-målet sent i andra halvlek. Ett stort VM av outsidern från Nordafrika. Kroatien hade viss otur mot Argentina. Fick en straff på halsen när den egna målvakten blev påsprungen. 0-1 där, snabbt följt av några märkliga hopslag-på-hopslag-studsar som ledde till 0-2. Brutalt missflyt förstås. Men Argentina hade säkert vunnit ändå. På bättre kvalitet i anfallsspelet - och på the one & only Messi.

*. *. *

Frankrike står nu inför möjligheten att ta sitt andra raka VM-guld. Gärna för mig. Jag gillar fransosernas sätt att spela fotboll. Blandningen av mjuk elegans och hårt jobb. Ytterligheterna i lagbygget: unge virtuosen Mbappe, gamle murbräckan Giroud. Finskuret och grovkornigt i samma paket. I bronsmatchen håller jag på Kroatien. För att jag alltid håller på Kroatien. Tvivlar dock på att det hjälper den här gången. Nånting säger mig att Marocko brinner mer för en medalj.

Ingen Tage på dagens Agenda

Jag är gammal nog att minnas Tage Erlander. Den svenska politikens siste farbror. Statsminister i 23 års tid, inte för inte kallad landsfader. Efter honom kom Olof Palme - och där kan man, med ett dagsaktuellt uttryck, tala om paradigmskifte. Palme var liksom inte farbrorstypen. Palme var en ung stridis. Tage’s lärjunge, men så långt från en kopia det går att komma. Med Palme förändrades den politiska debatten i Sverige. Från smått jovialisk till smått brutal. Från samförstånd till konflikt. Palmes fel? Lätt att säga, men knappast korrekt. Högern (Moderaterna) hade Bohman, aldrig sen till pajkastning mot sossar i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. ”Tage’s pojk” blev högerns främsta hatobjekt under 1970- och 80-talen, här i Malmö exemplifierat genom dagliga vidrigheter i Skånepartiets närradio.

*. *. *

Själv tyckte jag om Olof Palme. Mer och mer, i takt med angreppen på hans person. Vid en semesterresa till Tunisien sent 70-tal fick jag f ö erfara att hatet var ”svenskt”; när det gick upp för en marknadsförsäljare att jag kom från Sverige blev hans omedelbara reaktion ett jubelrop...wow wow Palme!!! Snart var jag omringad av tunisier som stämde in i hyllningskören. En surrealistisk upplevelse, vill jag lova. Det var där och då jag insåg skillnaden mellan nationell landsfader och internationell statsman. Ingen kände Tage, alla kände Palme. Och varför kommer jag att tänka på detta nu? Jo, jag såg Agenda häromdan. Eftersändning av partiledardebatten. Den första efter valet. Herregud så lite Tage i replikskiftena. Inte ens ett embryo till statsman heller. Bara ovärdigt käbbel. 

*. *. *

Idag har Sverige en statsminister som heter Ulf Kristersson (m). En trepartiregering som kallar sig borgerlig och påstår sig ha fått väljarnas mandat att styra riket. En typisk politisk lögn: alla tre partierna backade i valet. Att de lik förbannat kan regera beror på stödpartiet SD, konstellationens enda vinnare. Dock för fega, för listiga, för beräknande, för att propsa på ministerposter. Och varför skulle de? M, KD och L gör jobbet. Driver SD-politik rakt av, med brallorna nere och hattarna på sne’. Allt framförhandlat på slott. Bara det kan ju få en normal svenne - typ jag - att vilja lägga en pizza. Sitta på slott och tota ihop ett paradigmskifte med udden riktad mot människor på flykt...va’faan är det, ”killen vid grillen”? Liberal politik, Johan Pehrson? Lägg ägg, kräng en korv. Be alla riktiga liberaler om ursäkt. 

*. *. *

Bäst i Agendadebatten: Annie Lööf (c). Så sviken av sina forna allianskolleger, så stark i sin ensamhet. Avgår tyvärr inom kort. Jag kommer att sakna henne. Sämst i Agendadebatten? Många om budet - på regeringssidan. Kristersson såg ut att ha krympt. På längden, på tvären, på humöret. Busch försökte spela ödmjuk och rekorderlig. Det gick sådär, det senare inte alls. Killen vid grillen var lång som Tage, inga jämförelser i övrigt. Och slottsherren själv, han bara mös. Så klart; den som inget ansvar tar kan låta andra gå med rumpan bar. Ja, tänk vad makthunger gör med folk. M, KD, L; plötsligt blev de Sverigevänner allihop.

Rydström och SD

Nye MFF-tränaren Henrik Rydström har presenterat sig, så att säga offentligt. Han tycker inte om SD. Uttalandet som sådant (Sydsvenskan nyligen) kan förefalla ofarligt, miljoner människor i det här landet avskyr faktiskt SD. Någon miljon dyrkar dock partiet, däribland ett okänt men betydande antal MFF-sympatisörer. De känner sig trampade på nu. Mobbade av ”sin egen” tränare. Rätt eller fel? Delikat fråga, svårt att vara kategorisk. Vad man kan konstatera är att Rydström inte är som andra fotbollstränare; han pratar tydligare och mer, gärna om politik och annat utanför ”boxen”. Men detta är knappast någon nyhet, den som följt Henrik Rydström under Kalmaråren vet att han profilerat sig just så. Och kommit undan med det.

*. *. *

Jag är inte helt säker på att han gör det i Malmö. Reaktionerna på ”SD-utspelet” tyder på att Rydström kan få det hett om öronen. Själv är jag lite fundersam kring myten om hans frispråkighet. Håller den? Stämmer den? Finns det gränser även för Henrik Rydström? Jo, det gör ju det. Han pratar öppet och ogenerat om politiken, har aldrig stuckit under stol med att han är socialdemokrat. Vad han inte pratar öppet och ogenerat om är det andra tabuområdet för fotbollstränare. Den egna lönen. Den eventuella sign on-bonusen vid miljöbyte. Där är det locket på. Affärshemligheter. Inget som någon annan har med att göra. Kruxet - specifikt för Rydström - är att väldigt många menar att fotbollstränare inte har med någon annans politiska uppfattning att göra.

*. *. *

För övrigt mår jag bättre nu. Nästan bra, om jag anstränger mig för att inte känna efter. Man får ge det lite tid bara. Det som förr gick över på en dag eller två går numera över på en vecka eller tre. Så länge det överhuvudtaget går över. Meddelar detta mest för att lugna oroliga sympatisörer. Har nämligen märkt att blogginlägg om min sviktande hälsa genererar fler ”klick” än alla djupanalyser av futtigheter typ VM i fotboll. Kanske för att så många kan skriva om det ena - men blott jag om det andra.

Kroatien knäcker...

”Sverige är ett litet land”. Påståendet ligger högt på floskelbarometern, används gärna som alibi för tillkortakommanden i internationellt idrottsutbyte. Eller föralldel omvänt: för att göra stora prestationer större. Som i alla floskler lämnar sanningshalten en del i övrigt att önska. Sverige är absolut litet jämfört med vissa länder - men också förbannat stort jämfört med vissa andra. Kroatien t ex. En befolkningsmängd på cirka fyra miljoner, långtifrån hälften av Sveriges. Ändå dubbelt så bra i fotboll. Minst.

*. *. *

Vad sådant beror på kan man fundera över tills sista kossan råmat - utan att komma på svaret. Jag konstaterar bara att Kroatien är i semifinal i fotbolls-VM. Igen. Inte ens Brasilien - där talar vi stort land - kunde lösa den kroatiska gåtan. Gårdagens kvartsfinal var grym, i alla avseenden alldeles underbar. Om man nu höll på Kroatien, vill säga. Vilket tiotusentals Malmöbor med rötterna just där så klart gjorde. Jag gladdes med dem. Jublade med dem. Grät med mitt lilla barnbarn som alltid haft väldigt klart för sig att hon är halvkroat; inte för inte kunde hon säga Hajduk Split innan hon sa Malmö FF. Igår, under det avgörande straffdramat, var hon inte halv kroat. Hon var hel.

*. *. *

Först Japan. Sedan Brasilien. En outsider. En av de tyngsta förhandsfavoriterna. Straffavgörande båda gångerna. Klart att Kroatien haft tur. Marginaler på sin sida. Annars går man inte segrande ur sådana matcher. Igår var respasset riktigt nära: tre minuter kvar av förlängningen när Petkovic, gud vet hur, fick in kvitteringen till 1-1. En chock som brassarna - tror jag - tog med sig in i straffläggningen. Där kroaterna, precis som mot Japan, var desto säkrare. Scenerna efteråt...ja, vad säger man? Att fotbollen är en kraft av religiösa dimensioner. Slår ut förståndet, välkomnar galenskapen. Om det är mentalt gyttjebad eller mentalt reningsbad vete faan. Jag bryr mig inte, jag ger mig hän.

*  *  *

Adlar man fotbollsgenier i Kroatien? Antagligen inte. Om så vore borde Modric varit Sir Luka för länge sen. Spelare som han förgyller livet för oss som tittar på. Tack. 

*. *. *

Den andra kvartsfinalen igår var på sitt sätt  ännu värre vad gäller spänning och dramatik. Argentina-Nederländerna. 2-2 vid full tid efter nederländsk mirakelupphämtning från 0-2. Härenstam/Strömberg i högform, den senare måste satt personligt rekord i oartikulerat tjoande rakt ut i rutan. Mycket underhållande tv. Nå. Argentina tog sig samman, vann straffläggningen. Och blir därmed nästa ”omöjliga” utmaning för Kroatien. Tur det är några dagar kvar till semifinal. Återhämtning krävs. Inte bara för dig och mig och barnbarnet, mest tänker jag på den stackars domaren som försökte skipa rättvisa i Argentinamatchen. 14 gula kort gick åt. Inte ett enda rött. Vilket bara kan tolkas som att domaren bestämt sig för att vara flat, förlåt snäll. Det är trots allt jul snart.

Igår var jag marockan...

32 var kallade. Åtta är kvar, 24 i minne. Fotbolls-VM 2022 går mot ett avgörande, nästa vecka kan värdlandet ropa: Qatar, vi har ett resultat! Om man nu gör den typen av utrop i qatarisk tv. Vilket jag betvivlar. Starkt. Fotboll i världen är liksom inte Mello i Sverige, det vore som att jämföra en ocean med en ankdamm. Eller en atlantångare med en Blekingeeka. Slut på ovidkommande utflykter i ”Christian Olsson-träsket”, över till landet som förgyllt denna VM-fest. Marocko.

*. *. *

Jag blev själaglad igår när marockanerna gjorde narr av spanjorerna i åttondelen. Ja ja, meningen var förstås den motsatta. Som alltid när Spanien är part i målet. Inte låna ut bollen, bara flytta den runt runt i egna laget. Sidled, bakled, klockorna stannar-led. Få motståndaren att se dum ut. Åtminstone hopplöst underlägsen. Hörde jag rätt ”vann” Spanien bollinnehavet med 80-20 eller liknande. Totalt ointressant, så länge effektivitet inte ingår i spelsystemet blir siffrorna bara fernissa. Marocko gjorde faan mer imponerande fotboll av sina tjugo procent. Kunde/borde avgjort i ordinarie tid, hade de vassaste chanserna. Men tog sedan straffarna ”blankt”! 3-0! Ömsesidig chock, skilda skäl.

*. *. *

För VM-fotbollen i stort är det positivt med Marocko’s historiska inbrytning bland kvartsfinalister. Mer av samma blir i längden föga upphetsande utanför ”familjen”. Nu försvann förvisso några av stammisarna i förtid: Tyskland, Belgien, Spanien, Italien som inte ens kvalade in. Men sju stora nationer hänger med, så här ser kvartsfinalerna ut: Nederländerna-Argentina, Brasilien-Kroatien, Frankrike-England, Portugal-Marocko. Be mig inte tippa. Men får jag önska - och det får man visst i juletid - säger jag Kroatien-Marocko i final. Långsökt? Förmodligen. Trångsynt? Det bjuder jag på. Snart nog skingras dimmorna, till dess kan man leka fritt i fotbollens namn.

*. *. *

En till sak om all idrott. Det finns, vad jag vet, ingen tvingande regel om att ”alltid göra sitt bästa”. Självklarheter skrivs liksom inte in i regelverk. Fotbolls-VM i Qatar har dock visat att det kanske behövs. Ingen ska inbilla mig att resultaten i sista gruppspelsomgången hade blivit som de blev om alla lag gjort sitt bästa. För att vinna alltså. Inte för att förlora, bara för att marginaler och moral tillät det i vissa fall. Jag kan förstå att man sneglar mot gynnsam lottning när det egna avancemanget är klart, att man spelar för att uppnå det resultat som passar ens syften. Sånt har hänt förr på VM. Men ädelt är det inte, snarare äckligt. Det finns alltid en tredje part som antingen drabbas eller gynnas... 

*. *. *

...förutom den inbyggda självrisken då. Spanien valde Marocko (före Kroatien) i åttondelen, gav bort gruppsegern till Japan. Svårt att tycka synd om ett lag som utmanar ödet - och fair play-begreppet - på det sättet.

Fyra sprutor. Tre infektioner.

Jag har fått covid. Igen. Tredje gången. Minst. Det kan finnas ett mörkertal, känslan är att jag varit sjuk nästan oavbrutet sedan årsskiftet 2020. Det var då jag blev bekant med covid första gången. Eller corona som alla sa på den tiden. Jag hade tur som överlevde. Tusentals gjorde det inte. Senare kom vaccinet. Man kunde andas ut. Fast inte. Färre dog, fler blev sjuka. Vaccinerad mot plötslig död men inte mot långt utdragen sjukdom. Har världen någonsin skådat en sprutuppfinning av det slaget? Ska jag bli vaccinvägrare i mitt nästa liv?

*. *. *

Nej, det är inte synd om mig. Inte ett förbannat dugg. I tider som dessa ska det mer till. Människorna i Ukraina är det synd om på riktigt. Offren för ALS kan man också gråta för. Corona har normaliserats, många pratar idag om det som en ”förkylning”. Man dör ju inte. Man blir bara knockad. Berövad smak- och luktsinne, ork och kraft. Förvandlad till spillra. Om och om och om igen. Var går gränserna, tänker jag. Hur många smällar kan man ta vid 77? När tackar kroppen för sig? Marginalerna krymper, inser man inte det bör man läsa på. Det finns böcker om sådana saker.

*. *. *

Egentligen hade jag tänkt skriva om VM-fotboll. Uteslutet. De tre senaste matcherna har jag somnat till. Idag tänker jag inte ens sätta på tv:n. Lova mig en enda sak: kalla inte detta förkylning. Säg covid, respektera skillnaden.

Massflykt från Mjällby

Där ser man. Jag trodde Jacob Bergström var ett med Mjällby. Jag hade fel. Klubben låter meddela att han lämnar, oklart vart (rykte går om Halmstad). Bergström blir hursomhelst den nionde Mjällbyspelaren från årets trupp som tackar för sig. Skrämmande förstås, övertydligt tecken på att något i organisationen så att säga är mindre trivselskapande. Att lånespelare försvinner är en sak, men när de egna profilerna flyr borde alla klockor ringa. Bergström är inte den ende, Andreas Blomqvist är ett annat exempel. Kanske finns det ytterligare något, just nu kan jag inte erinra mig alla nio som plötsligt blivit f d Mjällbyspelare. Klart är dock att hela centrallinjen går bort: Brolin-Gracia-Bergström. Därtill givna startspelare som Eile, Haliti och Al-Ammari. Nyförvärv? Ersättare? Inte ett enda namn - än. Sportchefen Hasse Larsson jobbar säkert på saken, men hur lockar man spelare till en klubb som verkar vara i upplösning? Undrar om nye tränaren Anders Torstensson visste vad han gav sig in på...

SVT vinnare i tv-matchen

SVT och TV4 delar på sändningarna från fotbolls-VM. Vem gör det bäst? En fråga om tycke och smak förstås. För egen del svarar jag - SVT. Lätt. Av flera skäl. 1. Man slipper de enerverande reklamavbrotten. 2. Man får mer av kunskap, mindre av kvotering. 3. André Pops som programvärd. 4. Kultparet Chris Härenstam/Glenn Strömberg som matchciceroner. 5. Daniel Nannskog - på gott och ont. Hackar sig fram i talet, döljer inte att han är besatt av fotboll och av rollen som expert. Politiska statement? Inget för Nannskog. Sådant överlåter han åt andra - och det är klokt, ”andra” finns ju i överflöd.

*. *. *

Jag gillar även Therese Strömberg i studiopanelen. Fotbollskrönikör på Expressen när hon inte är i tv. Kunnig, skarpsynt, kontrasterar Nannskog väl. Ej besläktad med Glenn S såvitt jag vet. Tredje länken vid Popsbordet är Jonas Eriksson, den förre toppdomaren. Skarp han också. Även om jag har förbannat svårt för hans återkommande efterslängar mot diverse domslut. Eriksson framstår ofta som överordnad gentemot både matchdomaren och VAR-kollegiet. Men kanske vill SVT ha honom just så? Legitimerad besserwisser, liksom. Sådana finns det gott om i expertleden, något slags outstanding Överste därvidlag är Fyrans Hasse Backe.

*. *. *

Störst behållning - numera - har jag av Härenstam/Strömberg. Deras inbördes smågnabb ger ett mervärde åt tittandet, en rätt behaglig distans till allvaret. Strömberg lockar mig allt oftare till skratt; mannen kan sitta tyst i flera minuter innan han plötsligt ger sig till känna med ett djungelvrål rätt ut i rutan. Nämligen vid målchans. Eller tillstymmelse av målchans. Någon som kan föreställa sig Hasse Backe lägga upp ett Strömbergvrål? Finns inte. Var och en har sin stil, Backe’s söver. Sen betvivlar jag inte att han begriper fotboll...fast kanske inte bättre än alla förbundskaptener i världen. Det är förhoppningsvis bara som det låter. Sluthackat på Backe, Fyran har andra problem. 

*. *. *

Kvoteringsfilosofin t ex. För varje manlig besserwisser måste tydligen en kvinnlig besserwisser in.  Jämställdhet, kallas det. Finns blott i Sverige. Därmed inte sagt att det är fel. Bara lite töntigt utstuderat. Härförleden såg jag en match som kommenterades/analyserades av en expertpanel på sex personer. Fem kvinnor, en man. Slagsida, förvisso politiskt korrekt. I den svenska framkanten är herrfotboll och damfotboll samma sak, kompetens ovidkommande trams. Stör jag mig? Något. Det kan bero på att jag är född 1945. Gammal som gatan, dåligt uppdaterad.

VM-fotbollen pockar och lockar...

Fotbolls-VM. Jag har steppat upp. Börjat titta. Förträngt svårmodet, bejakat lättjan. I min tv-fåtölj finns inga restriktioner, vill jag klämma en Janne Andersson-bira så gör jag det. Andra får strida för en bättre värld, all respekt. Själv har jag gjort mitt på barrikaderna, det är lite så det känns. Ganska naturligt vill jag tro. Ålder tar ut sin rätt...om man inte råkar vara amerikansk presidentkandidat eller nåt annat skumt.

*. *. *

En handfull matcher har jag hunnit se hittills. Minst. Delar och sekvenser av fler. Roligast: att nationer som Ecuador, Marocko och Saudiarabien visat att högklassig fotboll kan spelas på fler kontinenter än den europeiska. Iran icke att förglömma. Och Japan som slog Tyskland! Ett VM behöver smällkarameller, förutsägbart söver. Sen får man se; i slutänden blir det kanske ”etablissemanget” som gör upp om guldet även den här gången. Brasilien, Spanien, Frankrike; någon av dem. Med Tyskland och England som outsiders. Men gärna för mig något helt annat.

*. *. *

Spanien-Tyskland igår kväll. Fantastisk fotboll, bästa jag sett på länge. 1-1, sen men välförtjänt kvittering av tyskarna. Med en målskytt som, fritt översatt, bar det delikata efternamnet Fyllekrog. Poängen var jätteviktig för Tyskland; efter debaclet mot Japan lär seger mot Costa Rica nu räcka för avancemang från gruppspelet. En annan njutbar upplevelse igår var Kroatiens match mot Kanada. När kroaterna får leka fritt når de höjder som måste tilltala den mest kräsne. 4-1 blev det, Kanada spelade förvisso mer ”hockey” än fotboll. Fullt ös medvetslös. Inga tydliga linjer, inte mycket tanke. Men kul att titta på.

*. *. *

VAR-domare finns förstås på VM. Till förtret för somliga. Till glädje för andra. Däribland Ronaldo. Den straff han och Portugal fick med sig i matchen mot Ghana borde aldrig utdömts - om VAR-domarna skött sitt jobb. Men tydligen är han helig, fuskportugisen. Usch.

*. *. *

Flödar knarket fritt i Qatar? Plågas landet av gängkriminalitet? Funderingar bara. Relaterade till alla pekpinnar och moralkakor, från Sverige inte minst. Ja, diktatur är avskyvärt. Demokrati älskvärt. Dock finns en framsida och en baksida. Överallt. I det goda som i det onda.

Tack, Börje Salming

Börje Salming. 1951-2022. Rebell. Pionjär. Legend. Hjärtekrossare. Inget är för mycket sagt om Kirunakillen som erövrade hockeyvärlden. Tro mig, det fanns mängder av wannabe’s på 1970-talet. Unga män som ville bli som han. Se ut som han, stråla som han. Slåss som han, när omständigheterna krävde. Jag var en. Börje Salming var ung, vild och galen i en tid när man själv var ung, vild och galen. Det gick någonstans - långsökt men dock - att identifiera sig med honom. Och ibland nästan bortse från skillnaden: ”BJ” glänste på hockeyrinken, i offentlighetens ljus. Vi som var hans beundrare glänste på sin höjd i mörka källarlokaler där det anordnades kasedans.

*. *. *

Jag tror att Börje Salming var den förste som fick mig att säga namn före sport när det kom till tv-tittande. Typ ”ikväll är det Salming på tv”. Inte hockey, det var sekundärt. Snart nog blev det förvisso standard att säga ”Borg i tv” eller ”Stenmark i tv” - men det föll sig mer naturligt: Borg lirade tennis, Stenmark körde slalom. Individuella idrotter, one man show. Salming sysslade med lagidrott, stack ut från ett kollektiv. Det enda jag kan komma på att jämföra med är - ”Zlatan i tv”. Det har man ju sagt några gånger. Senast jag hade anledning att säga ”Salming i tv” var för bara någon vecka sedan. Då i samband med hockeygalan på SVT. Den sista hyllningen till Börje Salming, ett sista tack och farväl från honom själv. Rörande, gripande. Makabert. Ny tv, i någon mening. Personligen kan jag ångra att jag tittade.

*. *. *

Jag vill liksom inte minnas Börje Salming så. Svårt märkt av den fasansfulla nervsjukdomen ALS. Stödd på nära och kära, oförmögen att uttrycka sig i ord. Så brutalt drabbad av Ödet. Mig veterligt har livets absoluta slutskede aldrig offentliggjorts på det sättet. Sorg brukar hållas privat, inom familjen. Inte i tv. Men det är min åsikt, min erfarenhet. Jag respekterar att andra förhåller sig annorlunda, försöker förstå hur SVT resonerat i just det här fallet. Och inser att Börje Salming var en särling in i det sista. Frid och ljus över hockeygladiatorns minne. Så som på isen, så ock i himmelen.

Upplevelse att minnas, match att glömma

Viss skillnad, sa han som satte sig på tåget och for till Karlskrona för att kolla handboll. Viss skillnad mot Malmö alltså. Här brukar det komma runt 500 pers för att följa HK:s öden och äventyr i Baltiska hallen - och då talar vi Ligan, högsta serien. I min födelsestad igår kväll kom 2300 för att se en match i näst högsta serien. Okej, det var inte en match vilken som helst. Det var Karlskronaderby. Anrika IFK mot nyrika HFK. Dåtid mot nutid, David mot Goliat; efterlängtat möte kan säljas in i många etiketter. Jag och frugan var där. En av oss fullständigt neutral. Den andre icke. Dock kluven, i någon mån.

*. *. *

Jag gillar ju i princip båda klubbarna. Så som jag gillar nästan allt som kan knytas till Karlskrona: Rosenbom, P-Ville, Gylle’s konditori, Flottans musikkår, Lövmarknaden, Saltö-Svensson, Kalle Gelé och hans moster, stopp och belägg. Vad gäller mitt förhållande till handbollen finns en viktig nyansskillnad. HFK berör mig, IFK rör mig. På djupet. Sjukt? Lätt att säga, men då flyttade du inte från Oskarshamn till Karlskrona på 1950-talet. Från en kritvit fläck på handbollskartan till ett blåvitt eldorado. Så var det på den tiden: Karlskrona en handbollsstad, blåvita IFK den ledande klubben. Jag blev frälst, helt enkelt. För livet. Obs, blott i detta avseende. I övrigt är jag nog som folk är mest.

*. *. *

Sen dess har det förstås runnit mycket vatten under Långöbron. IFK är inte längre bäst i ”staun”, HFK sprang förbi redan kring millennieskiftet. Då under originalnamnet Hästö IF. Att de nu möts på samma nivå i seriesystemet är inget annat än sensationellt. För en handfull år sedan spelade HFK i Ligan medan IFK slet för sin överlevnad på fjärde avsatsen (division 2). Inget tydde på någon utjämning, det fanns inga sådana tecken. Och nu ett skutt: inte igår kväll heller, tyvärr. HFK var för bra för IFK. För brett, för komplett. Två likvärdiga alternativ på varje position - en fuling på läktaren hävdade att IFK hade ”knappt ett”. 29-20 blev slutresultatet. HFK:s elfte raka seger, IFK:s åttonde förlust.

*. *. *

Vissa smällar får man ta, för själva upplevelsens skull. Det var verkligen en fantastisk kväll. Så mycket folk på handboll! Så flott och hypermodern anläggning! Brinova Arena, invigd häromåret. Belägen ett stycke bort från det torg där gummor i schalett en gång sålde sill & flundra. Så lätt i övrigt att känna igen sig. Mycket gammal bebyggelse kvar. Intakta områden och institutioner. Typ Hotell Stadt mitt i stan. Där öppnar man fortfarande rumsdörren med gammeldags nyckel. Där avnjuter man sin utsökta frukost i ursprunglig matsalsmiljö: jättelika guldspeglar och inramade oljemålningar på väggarna, kakelugnar i hörnen. Och så knirr i golven, icke att förglömma. Tack för den här gången, bästa Karlskrona.

Ett VM som väcker tankar

Fotbolls-VM har smugit igång. I Qatar av alla länder. I nordisk vinter, av alla årstider. Sverige är inte med. Fast jo, lite är vi med. Utom tävlan men inom ramen för vår specialgren. Moralupplysning. Tala om för världen vad som är rätt och fel. Slå oss själva för bröstet, peka finger åt andra. Som om Sverige var Världen. Som om Sverige inte hade ett förflutet med beröringspunkter till dagens Qatar. Kvinnosynen, homoföraktet, överklassmakten; en gång i tiden samma här som där. Okej, 100 år sen. Utveckling sker långsamt, rör sig framåt i otakt. På sina håll knappt det. Qatar - en absolut monarki med i svensk mening odemokratiskt statsskick - är inget extremt skräckexempel, det finns värre på närmre håll. Om man nu får tycka så i tider av nationell samling mot ”landet som aldrig borde fått VM”.

*. *. *

Härommorgonen, efter avslutad frukost, gick jag ut för att ta ett bloss. Klockan var runt 6.30. Då hör och ser jag nåt...ja förlåt, typiskt svenskt. Yrvakna barn. Gråtande barn. Skrikande barn. Frustrerade föräldrar, mammor mest. Barnen till dagis innan de är riktigt vakna. Mamma och pappa till jobb. För att förverkliga sig själva. För karriärdrömmarna. Eller - vanligast, tror jag - för att de helt enkelt måste. Slavar under samhällssystemet, liksom. Jobb, jobb, jobb. Jakt, jakt, jakt. Pengar till mat, hyra, liv, anseende; gud nåde den jävel som går på bidrag i slottspartiernas Sverige. Nej, jag har inget alternativ att erbjuda. Jag konstaterar bara att 6.30-barnen ger mig magknip. Vad har vi att vara stolta över? Vad är det vi vill dela med oss av? Ekorrhjulet som offrar barnen?

*. *. *

Ser att Sveriges förbundskapten i fotboll Janne Andersson vill dela med sig i alla fall av en sak till Qatar. Västerländsk ölkultur. Fri försäljning runt matcherna. Lika självklart som stämningshöjande, menar Andersson. Arrangörslandet håller inte med, Qatar’s allmänna alkoholpolicy skiljer sig nämligen ganska markant från t ex Sveriges. Därav det ölförbud som får Andersson att skumma av ilska. Här kan jag inte låta bli att tänka på det återkommande SD-mantrat om att de förbannade utlänningarna ”ska lära sig att ta seden dit de kommer”. Bara här, eller? Inte när ”vi” kommer till ”dom”? Ack ja, världen är komplicerad. Det borde Janne Andersson, om någon, ha lärt sig. Ölfrågan känns f ö futtig i sammanhanget, vill man kritisera Qatar finns det rimligen viktigare saker att lyfta. 

*. *. *

Bra att komma ihåg: fördöma är lätt, förstå är svårare. Men det är inte förbjudet att försöka.

Bättre än de flesta men en bit från de bästa

Trea i Norden, femma i Europa. Sveriges handbollsdamer lämnar EM-turneringen med heder och status i behåll: bättre än de flesta men inte riktigt lika bra som de bästa. Norge, Danmark och Frankrike (som vi slapp möta den här gången) bildar en egen liten elitdivision, mot alla andra är Sverige konkurrenskraftigt. Även Montenegro som ”råkade” komma trea i det här mästerskapet, mycket pga en gynnsam lottning men mest tack vare en ursinnig vilja i bronsmatchen. Vad som skiljer oss från yppersta toppen tål att tänka på - eller också kan man låta bli. Vara nöjd som det är, acceptera det självklara: Europa är stort, handboll en hyfsat stor sport. Varför skulle just Sverige vara allra bäst?

*. *. *

Så resonerar förstås inte spelarna. Eller förbundskaptenen och övriga ledare. De vill så klart vinna, allt annat vore tjänstefel. Och då kan man ju undra om det finns några tecken i skyn? Fog för framtidshopp? Tyvärr, inte vad jag kunnat se i de senaste turneringarna. Sverige står liksom och stampar, kan få till nån enstaka lyckträff, men når inte ända upp i nivå. Norge är för bra. Danmark läser sönder oss. Fransyskor är fransyskor...omöjliga tills de möter Norge och förpassas till en bronsmatch. Utslagsgivande i det stora hela: målvaktsspelet. Sveriges ordinärt, toppnationernas extraordinärt. I handboll ack så viktigt. Framförallt Norge och Danmark är lyckligt lottade på den fronten. 

*. *. *

Konsten att spela i hög fart utan alltför många tekniska fel är en annan faktor som skiljer till Sveriges nackdel. Likaså kvoten av individuella guldkorn på niometerspositionen; vi har Jamina Roberts som möjligen skulle kunna tävla om en startplats i något av de tre stora lagen. Ingen annan. Om man nu ska lägga ribban på medaljhöjd. Vilket Sverige faktiskt envisas med att göra inför varje mästerskap. Kanske hade det räckt med lite montenegrinsk stolthet men sådan går knappast att träna sig till, den sitter i nationspasset. Lagerquist och Blohm är närmast, båda har precis som vanligt visat jävlar anamma i match efter match. Övriga har svajat, blandat och gett beroende på motstånd. 

*. *. *

Vem vann egentligen EM? Man skulle kunna tro Montenegro med tanke på lyckoruset och glädjetårarna efter matchen mot Frankrike - men som sagt, den handlade ”bara” om brons. Finalen stod mellan Norge och Danmark och blev en s k nagelbitare. Danmark hade greppet, ledde 22-18 långt in i andra halvlek. Då bytte Norge in världens bästa (och äldsta) Lunde i målet, fick de där räddningarna som behövdes för att gå ikapp. Och slutligen förbi. 27-25, norskt guld. Dramatik på hög nivå, rätt vinnare.

Tolvtaggare på tränarposten

Tissel, tassel, bekräftelse: Henrik Rydström blir verkligen ny tränare i Malmö FF. Jag ska inte sticka under stol med min omedelbara reaktion. 1. Faan, mannen är ju som alla andra människor. Tar jobb där lönekuvertet är tjockast, säljer sig till mammon. 2. Stenrika MFF gör som vanligt. En omvänd Robin Hood. Tar från de fattiga, ger till sig själv. Utan skrupler, ty marknaden är fri och spelreglerna samvetslösa. Vi talar elitfotboll, inte välgörenhet.

*. *. *

Med det sagt vill jag hälsa Henrik Rydström välkommen till Malmö. Jag har alltid gillat honom skarpt; från den evighetslånga spelarkarriären i Kalmar FF till de lovordade tränaruppdragen på senare år. Rydström har liksom lyckats på alla fronter. Även de utanför själva fotbollen - men som ändå hör till. Mediaumgänget, tv-intervjuerna, den privata framtoningen; ingen tränare behärskar registret som Rydström, ingen för sig lika väl. Han är verbal. Underfundig. Hängiven och distanserad i något slags älskvärd kombo. Populär på gränsen till folkkär...jag menar inte i stort, men i fotbollsfamiljen. Han är bleking - och det hörs. Från Listerby, närmre bestämt. Liten s k håla, närmare Ronneby än Karlskrona.

*. *. *

Som tränare har Henrik Rydström på relativt kort tid nått en status av tolvtaggare. Jag tror det har med hans person att göra, mer det än meritlistan i kalla siffror. Fyra med KFF i årets allsvenska, sexa i fjolårets. Bra i ett Kalmarperspektiv, men knappast sensationellt. Mycket beröm dock för positiv fotboll - man bör komma ihåg att innan Rydström tog över tränarjobbet fick KFF kvala två år på rad för att hänga kvar. I Malmö möter han hursomhelst en helt annan kravbild. Jag skulle säga en smått absurd: inte ens guld garanterar någon förlängning av tränarkontrakt, upprepade bevis på det finns i närtid. Återstår alltså att se om Rydström och MFF klickar kemiskt. Man ska nog inte ta det för givet.

MFF vandrar vidare i veteranspåret

MFF har presenterat sitt första nyförvärv till nästa säsong. Anton Tinnerholm, 31. Upphetsande? Inte så det stör. Tinnerholm har tillbringat de senaste fyra åren i en liga ingen fotbollsintresserad människa tar riktigt på allvar. Den amerikanska. Nämn en enda spelare som återvänt därifrån med en positiv utveckling...själv kommer jag inte på någon. Skulle Tinnerholm vara ett unikt undantag? Bättre nu än när han lämnade MFF 2018? Omärkt av en rätt färsk och komplicerad skadehistorik? Värd ett fyraårskontrakt? Värd att gå före en elva år yngre talang som spelar på samma position och redan finns i de himmelsblå leden? Den typen av frågor poppar upp. Och pockar på svar.

*. *. *

För tydlighets skull: inget ont om Anton Tinnerholm. Han var en utmärkt högerback under sin förra sejour i MFF. Karaktärsspelare, rivig, snabb, publikens man. Plusmerit: Tinnerholm är den ende MFF:are jag sprungit på i Baltiska hallen, i samband med handboll. Trevlig prick, ödmjuk och chosefri. Östgöte, omisskännlig dialekt. Inget generellt ont heller om den avundsvärda åldern 31 - eller om 32, vilket Tinnerholm hinner fylla innan nästa års allsvenska börjar. Jag är bara så förvånad. Över MFF:s värvningsstrategi. Här har det påtalats från höger och vänster att en delförklaring till årets resultatmässiga debacle kan vara spelartruppens åldersstruktur. För hög. För många som passerat zenit. För mycket skador, inte sällan på just ”sköra” veteraner. Moisander, Rieks, Christiansen, Martin Olsson...bland flera andra.

*. *. *

Att i det läget svara med en värvning av Anton Tinnerholm måste te sig provocerande för alla kritiker. MFF ber dem liksom hålla käft. MFF vet bäst vad som är bra för MFF. Viss respekt; resultaten över tid talar onekligen till MFF:s fördel. Dock inte de som räknas här och nu, dvs de senaste. Själv anar jag ett systemfel nånstans i ”produktionskedjan”. Ta de fyra första lagen i årets allsvenska. Häcken, Djurgården, Hammarby, Kalmar; alla hade droppade MFF-talanger i sina led, tre av dem ordinarie startspelare. Varför behövde de flytta för att bli erkända? Varför misslyckades MFF med förädlingen? Det finns ett otal liknande exempel. Förändring i sikte? Hemköpet av Tinnerholm tyder inte på det. Men vem vet, tränarfrågan är inte löst, där finns kanske öppningen till nytänk. Ryktena kring Henrik Rydström blir f ö allt hetare, snart är det bara jag som är skeptisk. 

*. *. *

Mjällby löste sin tränarfråga snabbt och smidigt. Bygdens son Anders Torstensson kommer tillbaka för en ny sejour. Förhoppningsvis längre än den förra, som inföll så sent som i fjol. Då tog Torstensson över i krisläge mitt i säsongen och kom ut med succé. Valde sedan själv att stiga av, oklart varför. Kul att Mjällby lyckats återerövra honom, en äkta sillastrypare kan aldrig vara fel i ett fiskeläge.

Flydda tider, blandade minnen

Jag stammade som barn. Inte jättemycket eller oavbrutet, mest när jag blev ivrig. Och då framförallt på ord som började med T, K eller P. Där kunde det hänga upp sig och bli kkk...krångligt. Det räckte för att jag skulle få gå till talpedagog. Så var det förr: alla försteklassare som läspade, stammade eller led av betoningsproblematik skickades till talpedagogen. En gång i veckan, vill jag minnas, efter ordinarie skoltid. Om det hjälpte vet jag inte. Kanske något. Vad jag lärde mig var i alla fall ett hjälpord. Alltså. Det vill säga la man in ett ”alltså” precis före de lömska t-, k- och p-orden kunde man liksom glida över dem, förbi stamningen. Ibland. Ibland inte, beroende på grad av upphetsning.

*. *. *

Det var dock inte talpedagogen som lärde mig ”alltså”. Det var min far. Han småstammade gärna också på de där hårda konsonanterna - och jag märkte tidigt hur han med viss framgång klämde in hjälpordet. Som barn är man läraktig, bra på att kopiera. Såhär i efterhand tänker jag att ”alltså” nog kan ha varit det mest frekventa ordet i 1950-talets samtalsflöde hemmavid. Idag behöver jag det inte längre. Stamningen är i princip borta, enstaka återfall bjuder jag på eller ”gömmer” i inövade konstpauser. Tidsfaktorn gör förstås sitt till: man blir sällan lika ivrig vid 77 som vid 7. Däremot har man - som regel - lyckats utöka ordförrådet och därmed en förmåga att väja för fallgroparna. 

*. *. *

Senare i barndomen gick jag på hållningsgymnastik. Nej, inte frivilligt utan på order av lärare vid Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. De ansåg att jag inte var rak nog i ryggen. Mer av en slashas när jag släntrade fram över skolgården. Det låg nog nåt i det; jag var 12, kanske 13, lång redan då, hade säkert vissa komplex. Som man gärna har i den åldern. Hållningsgymnastik var bestraffningen. Vi var tre killar där, utvalda efter vandel. Etablerade problembarn i behov av ”vård”. Programmet? Stå i givakt. Hänga i ribbstolar. Förflytta sig längs en bom. Med mera, med mera. Allt inför ögonen på skolans gymnastikdirektör - och under hot om rapp med grov linjal. 

*. *. *

Skolagan hade förvisso förbjudits några år tidigare, men det bekymrade inte ”hållningspedagogen”. Han slog glatt och gärna. Själv kom jag undan med en enda omgång. Minns inte vad jag hade gjort, minns bara rappen. Tio till antalet. Över baken. Jag fick räkna dem, ett och ett. Högt. Annars hade det blivit tjugo. Och varför berättar jag detta nu? Två anledningar. För att jag då och då - och allt oftare - tänker tillbaka på livet som det en gång var. För att påminna mig själv - och kanske andra - att ”bättre förr” är en floskel, ingen sanning.

Bra Sverige - bättre Norge

Sverige-Norge 25-27. Dessa norskor. Denna Kathrine Lunde. Fantastiska på handboll. Så svåra att besegra, så jobbiga att göra mål mot. Lunde lär ha fyllt 42 men är fortfarande världens bästa målvakt - när hon har sin dag och form. Som igår: Sverige gjorde en bra match. Krigade i 60 minuter, höll jämna steg, sålde sig svindyrt. Skillnaden var till slut och i huvudsak bara Lunde. Hon blev omöjligare ju längre matchen led. Ryde i Sveriges bur gick motsatt väg: från Lundes jämlike i första halvlek till medioker och utbytt i andra. Offer för motståndet, så att säga.

*. *. *

Norge hade trots allt lite fler ”händer” än Sverige. Ett antal skyttar, en kvalitet i tekniken och variation i utförandet som gjorde livet jobbigt för Ryde. Sverige hade - Jenny Carlson. Ensam och förvisso stark i niometersskyttet (nio mål) men kanske för att Norge föredrog att ta bort övriga eventuella hot. Jamina Roberts t ex. Strömberg, Lindqvist. Kanterna. Försöken till genombrott. Allt ”åts upp” av norsk smartness - eller av Lunde i buren. I ett avseende var Sverige minst lika bra (läs brutalt) som Norge: försvarsspelet med Lagerquist/Blohm som svårforcerat mittlås. Högsta klass, därav de snåla målsiffrorna.

*. *. *

Tyra Axner? Underbart är flyktigt; succé mot Danmark häromdan, kort inhopp utan avtryck nu. En annan talang, Nina Koppang, fick desto mer speltid. Visade mod, saknade kraft, blandade och gav. Kanske kan hon bli nå’t med tiden - men osvuret är bäst: Hanna Blomstrand, en företrädare som lovande högernia, har försvunnit ut i det blå. Om det beror på skada eller stagnation vet jag inte, borta är hon numera. Det är däremot inte Sveriges chans att nå semifinal i detta EM. Norge krympte den, men segrar mot Ungern och Kroatien kan fortfarande räcka. Givet då att vissa andra resultat går Sveriges ärenden. 

*. *. *

Saknade på EM: televisionens radarpar Perlskog/Hellgren. Den senare är kvar, Perlskog har fått sluta. Varför är oklart, åldern kan knappast vara skälet - båda är 67. Resultatet blir i vilket fall lite som korv utan senap. Eller som Helan utan Halvan. Perlskog/Hellgren kunde göra en slätstruken match underhållande, duons inbördes ”småtjafs” gav ett mervärde åt tv-tittandet. Inget ont om de nya kommentatorerna. Ej heller om experten Martin Frändesjö, hans sakkunskap och analytiska förmåga är odiskutabel. Men engagemanget, lidelsen, humorn i allvaret...tyvärr, ett minne blott.

Bara fotboll, som Persson sa...

Varberg eller Öster? Allsvenskt kval stundar, första mötet ikväll. Vem ska man hålla på? Joakim Persson så klart. Och därmed Varberg. Persson är ju tränare där, en annorlunda och väldigt avväpnande sådan. Fråga tv-reportern som försökte piska fram något slags ödesintervju både inför och efter Varbergs match mot Sirius i sista allsvenska omgången. Persson tog ner honom på jorden med de bevingade orden: ”du, det är bara fotboll”. Sen la han till något om att ”klart killarna vill spela i allsvenskan men löser vi inte det är superettan också en bra serie”. Älskvärd kuf, denne Joakim Persson. Säkert lika fotbollsfrälst och yrkesstolt som vilken annan tränare som helst - bara lite sundare i förhållningssättet.

*. *. *

Nä, jag tror ju inte Persson finns med på MFF:s kandidatlista till tränarjobbet. Han är knappast typen. ”Det är bara fotboll” skulle liksom inte matcha MFF:s profil. Undrar vem det blir förresten. Näste MFF-tränare alltså. Jag brukar kunna rabbla tänkbara namn men här går jag bet. Eller vänta nu, glömde jag Henrik Rydström? Han lär i så fall vara ende ”svennen” i konkurrensen. Men vill han? Byter han tryggheten i Kalmar mot osäkerheten i Malmö? Finns så feta lönekuvert? Och var det inte förbundskapten han skulle bli i sinom tid - eller var detta blott mitt eget fantasifoster? Hursomhelst. Tvivlar på att det blir Rydström som tar över MFF. Tror mer på nån norrman. Mindre på nåt danskt, det spåret är nog nedtrampat.

*. *. *

En annan klubb som letar ny tränare är Mjällby AIF. Här handlar det om ingrodd ovana, vilket stör mig. Mjällby avverkar tränare en säsong i taget, resultat tycks sakna betydelse, värdet av kontinuitet ringaktas. Förr eller senare straffar det sig, allt annat vore märkligt. Nå, vem blir näste man till rakning? Jag har ett namn: Tobias Linderoth, nu i Skövde där han av allt att döma gjort ett bra jobb. Linderoth har gamla band till Maif och Listerlandet. Spelade för klubben som ung, växte upp i trakten. Pappa Anders har f ö också varit Mjällbytränare, på seniorsidan såväl som på ungdomssidan. Tobias Linderoth hade helt klart känts som en spännande lösning. Men det går lika bra med - Joakim Persson. Det är trots allt bara fotboll.

Tyra...lleri, hurra!

Jag tittade på handboll igår. Damernas EM-turnering, Sverige mot Danmark. En blandad upplevelse, minst sagt. Första halvlek smått pinsam med svenska ögon sett: fem gjorda mål mot 13 danska, förlusten ett faktum redan då. Men. När krisen är som värst är räddningen som närmast. In på banan klev den svenske förbundskaptenens egen dotter. Tyra Axner, 20. Med i truppen som något av lärling. Yngst, minst erfaren av internationell hetluft. Vilket möjligen var en fördel. Tyra Axner ensam tog Sverige till anständiga förlustsiffror; 23-25, nio av de blågula målen i andra halvlek från henne. Nio av arton. Vartannat Tyra’s, om man så vill. Genombrott låter nästan futtigt.

*. *. *

Det betyder inte att Tyra Axner kommer att göra sådana här matcher om och om igen framöver. Modern handboll handlar mycket om kartläggning; den som en gång ”presenterat” sig kan räkna med allt fränare uppvaktning och allt vaknare motstånd. Igår verkade Danmark ha noll koll. Målvakten Sandra Toft, fenomenal i första halvlek, illa påläst. Axner kunde dra nytta av sitt doldisskap, sagt utan att förringa hennes sensationella insats. Det hon framförallt drog nytta av var f ö de egna gåvorna. Spänsten. Skottet. Tajmingen. Respektlösheten. I pappa Tomas kläder hade jag gråtit floder av stolthet - och det gör han kanske, fast hemma på kammaren. Som förbundskapten får man inte vara öppet blödig med familjebanden, bara ”allas farsa”. En utmaning så tuff som någon. Tomas Axner fixar den, det är faan i mig bragdartat.

*. *. *

Före Danmarksmatchen lekte jag med tankar om svenskt guld i detta EM. Övertygande vinster mot Serbien och Slovenien, Jamina Roberts i högform, ett sammanbitet fokus i hela laget...det var svårt att bli något annat än optimistisk. Nu vet jag inte. Många föll igenom mot Danmark. Roberts, Hagman, delvis Ryde i buren (efter en bra start). Ja, nästan alla. Motståndet var helt enkelt övermäktigt - utom för Tyra Axner då. Men förlustsiffrorna blev i alla fall bra: Sverige vann gruppen på målskillnad och försäkrade sig om en sjyst lottning i mellanrundan. Norge, Kroatien, Ungern. Två segrar lär krävas för semifinal, det kan gå.

Allsvenskan 2022 i sammanfattning

Plötsligt blev livet lite fattigare. Igen. Alltid samma känsla när seriernas serie tar slut. Jag talar om fotbollsallsvenskan. Så klart. I min värld - förlåt, jag menar bubbla - finns inget jämförbart vad gäller spänning, dramatik, underhållning, samtalsämne. Antalet matcher, antalet timmar i tv-fåtöljen. Hjärtklappningarna. Magknipen. Pulsrusningarna. Mjällbynojan. Alltså, vad skall man nu med Discovery + till? Väx upp, viskar min inre röst (och ibland även min hustru). Så dags, viskar jag tillbaka. Lönt vid 77, liksom. Nog av. Här följer en illa genomtänkt sammanfattning av årets allsvenska. Objektiv? Glöm det. Högst personlig.

*. *. *

Bäst i det stora hela: BK Häcken. Inte ens jag kan dribbla bort en tabell. Guldet hamnade rätt, punkt. Bäst i det lilla hela: Mjällby AIF. Nia med 43 inspelade poäng. Tätt i rygg på elefanter som MFF och IFK Göteborg. Förbluffande, sa vi förr. Sjukt, på modern svenska. Bästa instick: Kalmar FF:s i Stockholmsspåret. Djurgården tvåa, Hammarby trea, AIK fyra...men bara till sista omgången. Där föll AIK medan KFF vann. Den enes bom, den andres brons. Bästa utskick: Helsingborg och Sundsvall. Lag som tar 17 respektive 14 poäng på 30 matcher får exakt vad de förtjänar. Respass till superettan. Bästa uppstick: IFK Värnamo. Nykomlingen nästan ingen trodde på blev tia, långt från förväntat bottenträsk. Själv är jag lite mallig över att tillhöra den klick som inte tippade Värnamo på nedflyttningsplats.

*. *. *

Bästa match: Inte en aning. Har sett för många. Grötiga minnesbilder. Bästa målvakt: Samuel Brolin, Mjällby. Roligaste målvakt: Ricardo Friedrich, Kalmar. Ständigt på turné. Bästa spelare alla kategorier: Mikael Rygaard, Häcken. Om jag nu ska välja en. Roligaste intervjuobjekt: Jacob Bergström, Mjällby. Ge mannen en fråga och han svarar på tre. Minst. Bästa utlåning: Sebastian Nanasi. Från MFF till KFF - och ett helt nytt liv som fotbollsspelare. Bästa tränare: Rydström? Brännström? Thelin? All respekt, just i år skulle det ändå kännas fel att förbigå guldtränaren: Per-Mathias Högmo, BK Häcken. Han hade kanske inte svåraste jobbet, givet spelartruppen. Men det hade inte MFF:s olika tränare heller...

*. *. *

Bästa domare: Usch, det här var svårt. Alla är beundransvärda. Ska jag plussa för någon får det bli den unge gotlänningen Adam Ladebäck. Även kallad Kalle Kaviar’s dubbelgångare. Skyttekung: Du säger Alexander Jeremejeff? Tillåt mig invända. Jeremejeff gjorde 22 av Häckens 69 mål. Marcus Antonsson gjorde 20 av Värnamos 34. I min bubbla betyder det att den sistnämnde är ”kungen” - men det bryr sig förstås inte en officiell skytteliga om. Tack och lov, kanske. Årets mål: En fråga om tycke, smak och minne. Sistnämnda är kort, därför blir det ett från igår. Joel Nilssons 1-0-stänkare för Hammarby mot Helsingborg. Herre min skapare vilken träff! 

*. *. *

Förlorare: Alla sportchefer och andra potentater som trodde att tränarbyte var en väg framåt. AIK gjorde det. MFF, Norrköping, Helsingborg, Sundsvall. Blev något av lagen bättre? Svaret göms i resultaten: nej, mer eller mindre sämre allihop. Vinnare: Degerfors IF. Som inte kickade tränare trots värsta krisläget. Belöningen kom: elva förlustfria matcher på slutet, nytt kontrakt utan kval. Tålamod slår panik. Sista minnesbilden: Per Karlssons tårar. Veteranbacken avtackades för lång och trogen tjänst i en och samma klubb: AIK. Publiken sjöng till hans ära, karriärsammanfattande tifon rullades ut. En hyllning av närmast religiösa dimensioner, inte ett öga var torrt. Framförallt inte Karlssons. 

*. *. *

Tack allsvenskan 2022. Kom snart tillbaka.

Minnet av Igor Sypniewski

Igor Sypniewski har gått ur tiden, 47 år ung. En gång var han fotbollsstjärna. Först i hemlandet Polen, därefter i Grekland och slutligen i Sverige. Här representerade han Halmstad BK en hel säsong och Malmö FF en halv. Succé i HBK, sorti i MFF. I efterhand framstod succén som mer gåtfull än sortin. Vad hade Halmstad som Malmö saknade? Jonas Thern? Kanske. Den dåvarande HBK-tränaren offrade allt för ”olycksbarnet”: tid, kraft, personlig prestige. Vad fick han tillbaka? Tolv mål i allsvenskan, MFF:s köpintresse, tillfällig stadga i objektet.

*. *. *

Sypniewski led av psykisk ohälsa i en tid när ämnet fortfarande var tabubelagt, inom elitidrott inte minst. Detta i kombination med svårt alkoholberoende ledde till det förtida uppbrottet från MFF sommaren 2004. Kontraktet revs, karriären var i princip över, låt vara att Sypniewski fick nya chanser utanför rampljuset (korta sejourer i Trelleborgs FF respektive Bunkeflo IF). Vid cirka 30 återvände han till Polen för gott. Slut som yrkesman i fotboll. Förbrukad, utom räddning. Åtminstone var det så ”fallet Sypniewski” beskrevs av dåtidens välunderrättade källor.

*. *. *

Själv undrade jag länge: vad hände sen med Igor Sypniewski? Fick han ordning på sitt liv? Hjälp mot demonerna? Svaret kom i en kvällstidning tio år senare. Den förre fotbollsstjärnan levde i social misär. Knappt 40, märkt av sjukdom och missbruk, förträngda minnen av tiden i Malmö. Tragisk läsning från början till slut. Mot den bakgrunden kommer dödsbudet inte överraskande, mer som ytterligare en bekräftelse i raden av sorgliga människoöden. Alla klarar inte att rätta in sig i led. Alla blir inte lyckliga av att kallas fotbollsstjärna. Alla har inte det dna:t. Psykisk ohälsa klipper karriärer, förkortar liv.

*. *. *

Jag har en egen minnesbild av Igor Sypniewski som kommer för mig. Han hade precis gjort mål - hans enda i MFF-tröjan, tror jag - och ”överfölls” på traditionellt manér av glädjerusiga lagkompisar. Sypniewski själv? Nollställd. Oförmögen att visa känslor. Någon annanstans med blicken. Där och då förebådades nog slutet, även om man inte ville förstå det. Här och nu hoppas jag att HBK och MFF ger honom en tyst minut vid respektive match under allhelgonahelgen. Den vördnaden bör fotbollen visa sina olycksbarn.

Ett lag i knipa, ett annat i kris

Tufft för HK Malmö i handbollsligan. Fem inspelade poäng på åtta matcher, endast RIK har färre (4). Nästjumbo; ett ovant och säkert obekvämt läge för en klubb som genom åren haft klippkort till slutspel - och ”SM-guld” som stående tema i sin kampsång. Optimism är aldrig fel, men den får gärna vara sakligt grundad. Tveksamt om den är det här och nu. Visst, serien är ung och tabellen jämn, snabbklättring fullt möjlig. Frågan är bara om HKM har vad som krävs. Bredden, spetsen, kvalitén, konkurrenskraften. Som det sett ut hittills: nej, det har man inte.

*. *. *

Det fanns en tid - inte alltför avlägsen - när HK Malmö hade två likvärdiga alternativ på varje position i laget. Inte längre. Årets spelartrupp känns slimmad, tunn, extremt ”frånvarokänslig”. Veckans match mot Sävehof belyste problemet. Charles Hugosson saknades från start, Magnus Persson försvann med en otäck huvudskada efter en knapp kvart. Konsekvens: HKM tvingades i princip spela utan högersida i anfallet. Det fanns inga ersättare, bara nödlösningar. All respekt för dem - men vinna matcher med decimerat manskap är svårt. Protokollet talar: inget HK-mål överhuvudtaget från Hugossons högerkant, blott ett från högerniopositionen sedan Persson gått ut groggy (med fyra egna mål på kontot).

*. *. *

Givet omständigheterna gjorde HK Malmö ändå en hygglig match. Kunde vunnit, borde fått oavgjort. Försvaret var bra, Ebbe Håkansson i buren okej om än lite ojämn, mittsexan Max Santos lysande. Men som sagt, något fattas. Och skulle Magnus Persson bli borta länge (hjärnskakning?) finns en uppenbar risk att HKM fastnar i bottenstrid. Sävehof? Saknade också folk. Bl a två ”ordinarie” mittnior. Men spela roll? Inte mycket. Med en stand-in som William Andersson-Moberg löses alla knutar upp. Där tydliggjordes verkligen skillnaden mellan lagen: Sävehof har mängden, HK Malmö är beroende av några få. Annars var det som vanligt i serielunken: Sävehof såg stundtals ut att träna, skärpte till sig lite när det behövdes.

*. *. *

Apropå handboll och klubbar i knipa. IFK Karlskrona, mitt olycksbarn, är ute med håven igen. Vädjar om hjälp på sin hemsida. Nödropet riktas till alla; sponsorer, idrottsvänner, ”IFK:are i förskingringen”. 1000 kronor per individ - i utbyte mot fri entré vid en kommande hemmamatch. Usch, jag lider med klubben. När jag var pojk var man beredd att betala för att få dra på sig en IFK-tröja. Idag är det spelarkontrakt som ska omförhandlas pga ett sensationellt avancemang till allsvenskan - en bedrift inte en jävel i stan bryr sig om, av publiksiffrorna att döma. HFK är klubben i tiden, IFK ett gulnat blad i historieskrivningen. Vemodet suger.

Göteborgs fyra, Sveriges etta

Släkten värst? Inte alltid. Ibland delar storebror med sig till lillebror. Som igår när Göteborgsderbyt i fotboll slutade 0-4 - och hela allsvenskan avgjordes. Guldet och mästarpokalen till BK Häcken, för allra första gången. Så himla rätt, så himla välförtjänt. Häcken har varit odiskutabelt bäst säsongen igenom. Krossen på ”storebror” IFK Göteborg bekräftade bara värdigheten. Kul med ombyte på tronen, positivt för svensk fotboll i stort. Häckenexemplet visar ju att nr 4 i Göteborg kan bli nr 1 i Sverige...

*. *. *

Så långt jag kan minnas - och det rör sig om åtskilliga årtionden -  har Häcken alltid stått i skuggan av IFK, ÖIS och GAIS i den göteborgska fotbollen. De tre Ulleviklubbarna är alla betydligt äldre och därmed (nu gissar jag) förankrade i folkdjupet på ett sätt som gör att publiken möter upp oavsett nivå och aktuell klass. BK Häcken anslöt som ett sladdbarn först runt 1940. Och inte i stan utan på Hisingen. Lite av ett kvarterslag, ett i mängden. En angelägenhet för Hisingen mer än för Göteborg. Så har det förblivit, kanske för att Häcken inte velat något annat. Värna ett ursprung är sällan fel - i längden. Hellre en egen arena för typ 6000 pers än ett delat Ullevi för högst eventuell påspädning. Om nu ”delning” ens vore möjligt.

*. *. *

Vad blott Häcken har är Gothia Cup. Världens största ungdomsturnering i fotboll. En inkomstkälla som heter duga och lite till - och som säkert bidragit till årets succé i allsvenskan. Kvalitet kostar, i mästarlaget ryms mycket av den varan. Ett komplett och högklassigt mittfält, en pånyttfödd Jeremejeff i anfallet, nyttigt folk överallt. Somligt köpt, annat fyndat, totalen i händerna på absolut rätt ”byggmästare”: Per-Mathias Högmo, norsk tränarikon. Länge sen jag såg ett allsvenskt lag hålla så jämn och hög standard genom en hel säsong som hans Häcken gjort i år. Två ynka förluster, inte någon på bortaplan, allra bäst på slutet när säcken skulle knytas ihop. 66 gjorda mål på 29 matcher. Djupt imponerande alltihop.

*. *. * 

I en annan del av tabellen blixtrade MFF till igår. 5-2 i Varberg! Inte minst gamle Toivonen blixtrade till: tre mål, hela skillnaden mellan lagen. Matchen var Toivonens näst sista i MFF-tröjan. Den sista gör han kommande helg, som av en händelse mot moderklubben Degerfors. Som behöver en pinne för att säkra sin position ovanför kvalstrecket. Skulle bli förvånad om inte MFF bjuder på det - och ännu mer förvånad om Toivonen gör ett till hattrick. Inte vill väl en Degerforsson visa att den fördömda klyschan om släktband har substans? Oavsett måste jag få säga att Ola Toivonen varit en av de allra finaste fotbollsspelarna som gjort Malmö den äran. Genom alla tider. Tack.

Söndagstankar på kristemat

Vintertid. Men sommarväder. Är det detta som kallas klimatförändring så inte mig emot. Skämt åsido. Man ska inte förneka eller skoja om kriser, då kan man bli kallad Sverigedemokrat. Ej heller bör man skoja om namn. Ädel t ex. Rebecka Ädel. Hon råkar bara heta så, SD-politikern som häromdan avslöjades som allt annat än sitt efternamn. Uttalade nazisympatier, usch och fy, föga ädelt. Särskilt som damen ifråga också är lärare. Möjligen ex-lärare, liksom hon nu hastigt och lustigt blivit ex-politiker. Jäkla otur dom har med sina utnämningar, SD. Nassar och rassar hit och dit, uteslutningar på löpande band. Trots att partiet ju inte alls är sånt. Offerkofta på, Sverigevänner.

*. *. *

Idag har jag läst om Emmanuel Lomotey i Sydis. Jättebra reportage om en kille som fallit mellan stolarna i MFF. Värvats för att spela fotboll alltså - men inte fått. Jo några minuter som inhoppare, och nyligen faktiskt en hel match. Detta efter cirka tre månader i klubben. Lomotey säger att han hoppats på mer, att han krigat på träningarna för att förtjäna en plats. Varför det misslyckats vet han inte - ”tränaren har inte pratat med mig på hela tiden”. Hallå, det där om något låter som klimatkris. Kommunicerar inte Hareide - och före honom Georgson - med sina spelare? Endast med vissa? Mindre noga med afrikaner än med andra? Förlåt, det sista en ful misstanke som bara slank ur mig.

*. *. *

Lomotey’s cv är förvisso inte storslaget. Spel i franska andraligan, dock även några landskamper för Ghana som är en respekterad fotbollsnation. Och man får ju förmoda att MFF scoutat honom väl, inte handlat i blindo. Jag kommer osökt att tänka på Bonke Innocent, en annan afrikan (Nigeria) som mött snålblåsten i Malmö. Tror det tog ett år innan han fick en seriös chans i MFF:s A-lag - och kunde bevisa att han dög. Vem vet, kanske Lomotey kan göra en Bonke? Hursomhelst verkar det vara en ”go” kille som presenteras i reportaget. Inte bitter, snarare beslutsam. Stolt över sin fotbollstalang, lycklig över att snart kunna återförenas med sin familj. Rik på erfarenhet av ghanansk fattigdom.

*. *. *

Idag kan han nog se fram emot att spela allsvensk fotboll, Emmanuel Lomotey. MFF möter Varberg borta och har ett manfall nästan utan like. Förutom skadade spelare också tre avstängda. Tveksamt om man ens får ihop till en komplett matchtrupp. Lomotey’s chans? Nja, jag skulle hellre säga Hareide’s chans. Att prata med alla, involvera varenda tillgänglig kugge. Motivera, entusiasmera. Visa att även ett sargat MFF är ett stolt MFF. Säsongen må vara körd men det är inget alibi för en avslutning i fritt fall.

Brutalt omslag i målprotokollet...

Handboll är inte som fotboll. Det erfor jag senast igår. IFK Karlskrona mötte Skånela i allsvenskan, ledde med uddamålet 20 minuter kvar. I fotboll hade det inneburit en rimlig chans till poäng - men nu var det olyckligtvis handboll. Och då kan mycket hända på knappa tolv minuter. Som att 14-13 förändras till 15-28...alltså ett ytterligare mål för IFK, mot 15 för Skånela. Hur det gick till vet jag inte, jag var inte där, följde bara matchen online. Från hopp till tvärstopp, så att säga.

*. *. *

Till slut kände jag ändå tacksamhet. Skånela slog av på takten, IFK kunde hyfsa förlustsiffrorna till 20-29. Och kanske glädjas åt att Albin Jonasson blev bästa målskytt. Märkligt med det? Jonasson är lagets målvakt. Ytterligare en skillnad mot fotboll. I handboll är det vanligt numera att målvakter gör mål, 7-6-spelet lämnar ju då och då öppna möjligheter. Förmodar att det var det Jonasson tog vara på - fyra gånger om. Bra jobbat, lyror i tom bur är inte så lätt som det låter. Ingen utespelare i IFK gjorde fler än tre mål. Magert förstås, för klent för framgång.

*. *. *

Tror du att Skånela är skånskt? Trodde jag också en gång i tiden. Tokfel. Skånela IF är hemmahörande i Märsta. Stockholmsregionen. Det närmaste Skåne klubben kommit var väl när Kävlingesonen Johan Zanotti anställdes som tränare. Runt 2005, tror jag. Hursomhelst länge sen. Den här säsongen nämns Skånela (som ofta förr) bland favoriterna i handbollsallsvenskan, så ”mitt” IFK har ingenting att skämmas för. 1-15-perioden var förvisso inte snygg men shit happens, nya chanser kommer.

Fotbollen evigt rund - och ständigt rättvis

Fotbollsallsvenskan går mot sin upplösning - och jag funderar på hur mycket stolthet som finns kvar i MFF. Den egna tabellplaceringen är ju klar: någonstans i ingenmansland, fjärran alla kaxiga mål. Men med Varberg och Degerfors som återstående motstånd har MFF ändå en roll att spela. Man möter alltså de två lag som kämpar inbördes om att undgå kvalplatsen. Varberg borta närmast, Degerfors hemma i slutomgången. Matcher som kan bli helt avgörande. Allt, eller åtminstone väldigt mycket, beroende på MFF:s inställning. Den enes räddningsplanka, den andres baneman...det är bara att välja.

*. *. *

Vid sunda vätskor hade MFF så klart varit favorit både mot Varberg och Degerfors. Problemet är att sunda vätskor sett ut att vara en bristvara i årets MFF. Helgens match mot Häcken var ytterligare ett exempel. Förlust 1-2 trots en man mer i nästan halva speltiden - Häcken decimerat efter rött kort på Alexander Jeremejeff. Inget hjälper ett lag i disharmoni, det blev än en gång tydligt. Å andra sidan: Varberg såg heller inte särskilt harmoniskt ut igår. Storstryk mot Mjällby, 1-4, när man hade chansen att kravla sig över kvalstrecket. Illa, illa. Lättare mot MFF? Återstår att se, men seger ett måste givet läget här och nu.

*. *. *

Jeremejeff’s utvisning, ja. Brutalt straff för en harmlös förseelse, om du frågar mig. Dock onödigt av Häckens skyttekung att utmana ödet. Glömde han att det var Kristoffer ”Kortet” Karlsson som dömde?

*. *. *

Spekulationer tenderar då och då att bli långsökta. Som den om att guldstriden fortfarande lever. Okej, svagt flämtande i så fall. Sant är att Häcken kan behöva en till poäng, minst sagt sannolikt är att man också tar den (eller fler). Och värdigare mästarlag får man leta länge efter. Det räcker att syna kolumnen för förlorade matcher; Häcken har två på hela säsongen, näst bästa lag har sex. MFF tio. Mjällby åtta. Rund boll? Otroligt rund. Men förbannat rättvis. Man får de poäng man förtjänar - och i slutänden ett facit som aldrig ljuger.

*. *. *

Ikväll ska jag kolla på superettanfotboll. Halmstad-Örebro, HBK mot ÖSK. Två klassiska märken i svensk fotboll, båda i allsvenskan så sent som i fjol. Nu på skilda vägar; HBK mot snabbcomeback på högsta nivån, ÖSK mot eventuellt kval för att hejda fortsatt ras. Kvällens match kan bli helt avgörande för Halmstads del. Seger och allsvenskan 2023 är ett faktum trots två omgångar kvar. Jag håller tummarna, har gillat HBK ända sen ”Svängstas” dagar. Svängsta? Lars-Erik Larsson. Blekingebohem, omsusad HBK-center på 70-talet. Berömd för mycket, bl a för att ha visat rumpan för tränaren - och möjligen hela Örjans vall - när han vid något tillfälle blev utbytt. 

*. *. *

Jag säger inte att fotbollsspelare generellt bör markera sitt missnöje med tränarbeslut på just det sättet - men uppfriskande var han onekligen, Svängsta-Larsson. I mitt tycke alltså. Tränaren ifråga - han hette f ö Larsson han också - hade nog en annan uppfattning i ärendet. Dagens center i HBK heter Sadat Karim. En kontrast till Svängsta på alla sätt och vis: drar aldrig ner några brallor, gör sällan mål men alltid ett uppoffrande jobb för laget. Osjälvisk i överkant, skulle jag säga. Och just därför lätt att tycka om.

En bekantskap som berikade mitt liv

Dessa ständiga påminnelser om livets förgänglighet. Samma smärta varje gång. En till igår: Camil finns inte längre. Vi lärde känna varann för typ 25 år sen, genom våra döttrar. De var lag- och klasskompisar, fritidsbästisar. Camil och jag med respektive fru var handbollsföräldrar. Satt på läktaren i Söderkullahallen, åkte allt som oftast med även på bortamatcher. Och utvecklade snart en vänskap med ganska frekvent umgänge familjevis. Senare gled vi isär, exakt varför vet jag inte, men det var minst av allt Camil’s fel. Snarare mitt. Jag kunde vårdat vänskapen bättre. Fördjupat den, inte förminskat. Jag tyckte ju om Camil, lärde mig jättemycket av honom. Om livet. Hoppet. Viljestyrkan.

*. *. *

Camil med familj kom från Bosnien till Sverige. Offer för Balkankriget, bagaget fullt av krossade livsdrömmar. Camil själv med personlig erfarenhet av strider i frontlinjen. Om detta berättade han för mig en natt på ett stormpiskat hav. Såhär: vi hade åkt med snabbfärja (katamaran) från Trelleborg till Rostock för shopping. Skulle tillbaka samma kväll, beräknad hemkomst runt 20.00. Möttes av ett helt annat besked vid incheckningen i Rostock: stormvarning till sjöss, katamaranen inställd. Ersättningsfärja insatt klockan 22, ankomst Trelleborg i morron bitti. Jag blev ”svenskt” upprörd. Gnällig. Låg. Det var då Camil höjde rösten: ”hej kompis, ska jag berätta för dig vad problem är?” Sen fick jag en lektion jag aldrig glömde. Om verkliga problem. Om krig. Om livet, döden och de obefintliga alternativen.

*. *. *

Vad brydde sig Camil om en inställd snabbfärja? Vi blev f ö snart varse att beslutet var helt rätt. Vågorna gick skyhöga, sova var inte att tänka på. Den natten tror jag vi behövde, både Camil och jag. Han för att berätta ur sig, jag för att lyssna och lära mig veta hut. Man gnäller inte över struntsaker i en visdomsmans sällskap.

*. *. *

Jag hoppas och tror att Camil med familj fick ett gott ”andra” liv i Sverige och Malmö. Yrkesmässigt körde han buss ett tag, för att senare övergå till åkeribranschen. Ständigt på resande fot, men mest av allt hemkär. Lyckligt gift, stolt pappa och hängiven morfar. Senast jag hörde av honom lät allting positivt - och det var nu i år. Camil ringde upp när jag minst anade det, vi blev ju efterhand liksom telefonkompisar med ojämna intervaller mellan pratstunderna. Jag visste att han varit sjuk, tänkte att faran nog var över, att Camil gått segrande även ur den striden. Han nämnde inget som tydde på något annat. Kort därefter måste den fasansfulla sjukdomen släckt allt hopp. Idag går mina tankar till Camil’s nära och kära. Förlusten är deras, sorgen delas av många.

Vad vore livet utan boll?

Ligahandboll i Baltiskan. Allsvensk fotboll i tv. Hård onsdagskväll, sent i säng. Är man tillräckligt ding i bollen måste man ju inte välja eller välja bort; man kan avnjuta både ock. Handbollen direkt, fotbollen i eftersändning. Med facit i hand får man så begrunda sina misstag...

*. *. *

...som att jag cyklade till Baltiska hallen för att se HK Malmö mot OV Helsingborg. Den handboll HKM bjöd på där var inte värd någon publik överhuvudtaget. Att förlustsiffrorna stannade vid 23-26 var helt och hållet den unge målvakten Ebbe Håkanssons förtjänst. Han var ljuset i ett kompakt Malmömörker. Tappade bollar, fummel bortom all rim och reson, ingen geist, inget tempo; alltså, är detta standarden för årets HK-lag kan det bara sluta med nedflyttning. Fyra spelmål var vad man åstadkom i första halvlek, en fullständigt horribel siffra i dagens handboll. Det var liksom inte världsmästarna HKM mötte. Det var ett OV Helsingborg som av de flesta tippats i botten av ligan. Rätt eller fel återstår att se - men igår var det definitivt inte OV som framstod som ett bottenlag.

*. *. *

Väl hemma hade jag tänkt se AIK-Häcken. Det smög sig pga tekniskt strul med eftersändningen. Fick hålla tillgodo med klassikermötet IFK Norrköping-Helsingborgs IF. Klubbar som fanns och räknades redan när jag var barn. Vilket är så länge sedan att Helsingborg då fortfarande skrevs Hälsingborg, med ä. Här och nu har ingen av dem sin bästa tid men Norrköping säkrade via gårdagens 2-0-seger i alla fall det allsvenska kontraktet. HIF däremot. Akut nedflyttningshotat, i praktiken nästintill klart. Trots gamle landslagsikonen Granqvist som sportchef. Trots tränarbyte tidigt på säsongen. Trots desperata spelarköp under sommarfönstret. Eller vågar man säga tack vare? HIF har hursomhelst utvecklat en märklig förmåga att hamna i kris. Ofta självförvållad, känns det som.

*. *. *

Att två HIF-spelare just nu är under utredning för misstänkta sexualbrott - och därmed stängts av - kan klubben dock inte lastas för. Vuxna människor har ett eget ansvar. Elitfotbollsspelare dessutom ett kontrakt att förhålla sig till. Förmåner, förpliktelser, fet lön. Det hjälper inte alltid. MFF har skakats av liknande fall tidigare, Djurgården gör det nu. Spelarrekrytering från en internationell marknad är ett äventyr som kräver noggrannhet - men att klubbarna ska kunna förutse perversa avvikelser är lite mycket begärt.

Om MFF:s så kallade fiasko

Göteborg-MFF 2-1. MFF kommer sannolikt att sluta nånstans mellan sjätte och åttonde plats i årets fotbollsallsvenska. Fiasko? Givet självbild och målsättning: ja, absolut. Givet historik och objektivitet: nja, allt är relativt. Jag menar om 2022 ska kallas fiasko, vad var i så fall 1999? Då när MFF trillade ur allsvenskan, då när fotbolls-Malmö försattes i chock. Minnet är kort, fiaskoordet ibland lite långsökt. Misslyckande räcker, tycker jag. Guld varje år må vara ett uttalat mål - men icke desto mindre en vansinnig idé. Verklighetsfrånvänd, respektlös.

*. *. *

Kolla på Rosenborg i Norge. På FCK i Danmark. För att ta ett par närliggande exempel med ”MFF-status”. Inte heller dom har klarat att hålla ställningarna. Det finns alltid en konkurrens, alltid en tidsfaktor att beakta. Hegemonier som bryts, uppstickare redo att ta för sig när favoriter faller. En väg utför, en väg tillbaka. För fotbollen i stort kan viss rundgång på toppen vara bra, klart intressantare än mer av samma hela hela tiden. Med detta sagt var gårdagens match lite typisk årets MFF. Laget blandar och ger, hänger inte ihop. Saknar pondus, här och där även klass.

*. *. *

Ett snyggt ledningsmål hjälpte inte. Det borde det gjort - om MFF varit MFF, så att säga. Nu förlöstes ingenting av Kiese Thelins fullträff. Spelet fortsatte halta, energitillskottet uteblev. Buya Turay spred - efter en hygglig första halvlek - fatala nybörjarpassningar kring sig. Lewicki bjöd på 1-1, verkligen bjöd. Zeidan hängde inte riktigt med. A C tappade humöret, Hugo byttes ut trots att han var en ljusglimt. Sammantaget en ny gåtfull insats av MFF. Och någonstans en helt rättvis Göteborgsseger. Tungviktsmöte, sades det i tv. Ja jo okej. Etiketter överlever trender.

*. *. *

En klubb som upplever sin bästa tid nu - och inte igår - är BK Häcken på Hisingen. Fem poängs serieledning med fyra matcher kvar. Guldet klart? Det skulle jag ändå inte våga säga. Hammarby, enda återstående hotet, har ett betydligt lättare restprogram. På pappret, är väl säkrast att tillägga. Men säg att Bajen går rent...medan Häcken förlorar en match och kryssar i en annan. Då kommer champagnekorkarna att smälla på Söders höjder. Inte för att jag vill vara missunnsam, men jag hoppas på Häcken. Av ett enkelt skäl: Hammarby har vunnit allsvenskan förr, Häcken aldrig.

Mellan slott och kommentarsfält

Hej Sverigevänner. Det heter statsminister. Inte stadsminister. Sverige är en stat, inte en stad. Onödigt påpekande? Läs kommentarsfälten på sociala medier får du se. Anmärkningsvärt många skriver faktiskt ”stadsminister”. Inte mot bättre vetande utan i god tro. Varför SD-sympatisörer är kraftigt överrepresenterade vet jag inte. Möjligen säger det något om bildningsnivå men det är en ren lekmannagissning, i brist på vetenskapliga rön. Förresten, varför finns kommentarsfält? Vem eller vad gagnas av de spyor som kastas upp där? Den okunskap som exponeras öppet och fritt? Pajkastningen, propagandan, hatkampanjerna; allt anonymt. Vett & etikett? Inte mycket. I princip ingenting. Synd.

*. *. *

Nej, jag vill inte strypa det fria ordet. Jag tycker bara att skit bör spolas ner, av sanitära såväl som humanitära skäl. Debatt och meningsutbyte är både viktigt och bra - under civiliserade former. Som förr, när tidningarna hade insändarsidor. Sydsvenskans kallades Ordet, jag var själv delaktig i dess tekniska iordningställande åren runt millennieskiftet. Erinrar mig en speciell insändarskribent, ständigt återkommande men inte alltid publiceringsbar. Ämnet var hela tiden samma: migration, beskriven i katastrofala termer. Åsikterna balanserade liksom på gränsen, ibland grovt över med det synsätt som rådde då. Det blev som det blev: delar av skribentens alster hamnade i tidningen, annat gick direkt till ”runda arkivet”. Naturens reningsprocess, vill jag minnas att Ordetredaktör’n muttrade.

*. *. *

Häromdan läste jag att Björn Söder (SD) valts till Sveriges ordförande i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Ja min själ, den gamle insändarskribenten i egen hög person. Snacka om karriär. Från papperskorgen till pampsalongen. Vad säger nu detta? Att Söder ändrat uppfattning i migrationsfrågan? Mognat och så, kommit bort från det bruna tankegods som blev en snackis på Sydis insändaravdelning? Tror inte det. Vad utnämningen säger är att brunt blivit en färg i tiden. Idag är det okej att tycka som Söder tyckte redan typ 2002. Stänga gränser, skärpa regler, släcka hopp. Europa runt, mer eller mindre samma. Sko sig själv på andras tragedier. Som Söders partiledare sa i SVT:s Agenda igår kväll: ”den som kommer hit från krig får finna sig i försämringar, det måste ju ändå vara bättre än att dö”. 

*. *. *

Så talar en fullblodscyniker, nyss hemkommen från slott. Ja, det var ju där de satt, partierna på ”Kristerssons sida”. I slottsmiljö. För att enas kring ett regeringsunderlag. Dvs SD:s partiprogram vad gäller migration och människosyn. Valet av plats säger allt om kvartettens samlade självbild. Slott. Som vore de avgudade stjärnor. Kungligheter. Ufon. Kom ner på jorden och skäms. Tack.

Patetisk presskonferens

Har precis genomlidit de nya regeringspartiernas presskonferens. Lätt äckelframkallande faktiskt. M, KD och L i platt fall för SD. Partiet som tills ganska nyligen gick på gatorna och vrålade Bevara Sverige Svenskt - och i grunden inte förändrats ett dugg. Bara blivit lite ”finare” i kanterna och uttrycksformerna. Att budskapet är intakt vet alla som inte är sanningsförnekare. Det äckelframkallande är att M, KD och L nu upphöjer SD:s grumliga tankegods till seriös regeringspolitik för de kommande fyra åren (till att börja med). Migration, brott & straff; allt kring detta i regeringsförklaringen är klockren SD-politik, därom lämnades ingen i tvivel vid presskonferensen.

*. *. *

Undra på att Åkesson såg nöjd ut. Ja, inte bara han. Kristersson, den smilfinken, lismade och smörade nästan mer än vanligt inför SD-ledaren. Vad säljer man inte ut för att bli statsminister? Hedern? Jadå, gärna. Busch hoppar jag helst över, att hon som kristdemokrat med berått mod omfamnar SD bekräftar bara skenhelighetens mörker. Johan Pehrson? Reslig men ryggradslös, skulle jag säga. En liberal som väljer SD före S - eller för den delen C - är i mina ögon ingen Liberal. Nu hör jag åtminstone två av tio röstberättigade svenskar invända: hallå, SD fick 20 procent och blev största parti på ”Kristerssons sida”. Sant. Lika sant som att alla undersökningar visar att SD också är det mest avskydda partiet. I särklass. Och just pga den politik som M, KD och L inte tvekar att legitimera.

*. *. *

Sluthackat på maktgalna borgare och fega Sverigevänner. Fega? Ja, det menar jag att SD är. Annars hade man inte - som största parti i laget - frivilligt avstått ministerposter. Det handlar ju knappast om ödmjukhet, mer om taktiskt fulspel. Stå utanför och peka med hela handen, slippa ta eget ansvar, låta andra göra jobbet. Inflytande in absurdum, möjligt blott i politik. Om man som M, KD och L ställer upp som svansviftande knähundar alltså. Annars inte. Nu självrannsakan. Jag känner mig medskyldig till utvecklingen. Någonstans måste min generation ha misslyckats. Vi som trodde på människors lika värde. På Sverige som en humanitär stormakt. På den politiska mitten med dragning åt vänster. På solidaritet...usch, hade nästan glömt ordet.

*. *. *

Hur tänkte vi? Vad gjorde vi för fel? Hur kunde det bli som det blev? Exakt när och varför blev vi bekväma med avhumaniseringen? Vad lämnar vi efter oss till barn och barnbarn? Ett bättre Sverige? Ett sämre? Uppfattningar om sådant kan spreta, det begriper jag. Men här och nu känns Sverige både rått och kallt. Lite som en kraschad illusion. Något vackert som sjabblats bort. Tillståndet klargjordes av Lag Kristersson idag. Deprimerande nog.

I väntan på ett derby...

HF Karlskrona går som tåget i handbollsallsvenskan. Fyra raka segrar i säsongsupptakten, tre med utklassningssiffror. Det gläder mig. Även om mitt hjärta klappar lite mer för det andra Karlskronalaget i samma serie. IFK. Som å sin sida inlett tappert men olycksbådande: tre knappa förluster förutom segern mot bottentippade Torslanda, också den knapp. Frånsett bortapremiären mot Drott har IFK haft idel hemmamatcher, så någon eller några poäng till hade varit önskvärt. Särskilt som förväntade topplag står närmast på programmet: Kungälv, Amo.

*. *. *

Att IFK skulle få det svårt i allsvenskan var väntat. Uppflyttningen via kvalspel i två steg överraskade alla, klubben inte minst. Det fanns liksom ingen beredskap för succén. Ingen färdig plan, inget komplett lag givet den högre nivån. Nästan ingen tid heller för att rusta upp; kvalet pågick länge, när det väl var över hade eventuella förstärkningar hunnit bestämma sig för andra klubbar. Okej, Daniel Steen fick man på kroken. Amoikon med IFK-förflutet i ungdomsåren. Viktig förstås. 34 fyllda, ingen ålder på en begåvad playmaker. Kasta om siffrorna - och ut kommer en annan allsvensk profil i samma roll: Dalibor Doder i IFK Ystad. Elithandboll vid 43, fascinerande. På ”min tid” blev man oldboy vid 30 och föredetting vid 31.

*. *. *

23 november blir en stor handbollsdag i Karlskrona. Då möts HFK och IFK. Ett derby ingen såg komma...klubbarna har ju lekt i helt olika hagar de senaste tjugo åren. HFK, alias Hästö IF, i solen, IFK i skuggan. Vilket ter sig förbryllande när jag tänker tillbaka på mina barn- och ungdomsår i ”staun”. Under den perioden var det alldeles självklart att IFK var störst och bäst, resten var småklubb. Och så skulle det förbli, punkt. Man kan nästan jämföra med om MFF plötsligt skulle förlora sin särställning inom Malmöfotbollen. En kittlande tankefigur - men realistisk? Inte precis. Vad som senare gick snett för IFK - respektive rätt för Hästö IF - vet jag inte. Kanske det enkla faktum att tiden aldrig står still?

*. *. *

Hursomhelst. Frugan och jag har redan bokat hotell till den 23/11. Matchbiljetterna är väl inte släppta, ska ringa IFK:s kansli och kolla när. Nostalgi på hög nivå kräver noggrann och tidig planering. Det var lättare förr när man kunde klänga i ribbstolarna i gamla Sparrehallen för att få en glimt av topphandboll. Av Alex och Bark och Fredin - och alla dom andra IFK-hjältarna. Idag spelas matcherna i nåt nytt och fräscht bygge som heter Birnova Arena. Nere vid kajen hyggligt nära Karlskrona centrum, om jag tolkar kartan korrekt. Längtar.

Kan Häcken knyta säcken?

Häcken vann den så kallade seriefinalen mot Djurgården, 1-0. Blytunga tre poäng i jakten på allsvenskt guld. Återstår gör bara att knyta ihop säcken - vilket förvisso inte brukar vara så bara. Jag tror dock att Häcken fixar det. Av egen kraft. Laget verkar så välbyggt och stabilt, ingenting låter ana en plötslig svacka i slutet. Stabiliteten går f ö att utläsa i siffror: Häcken har två ynka förluster på hela säsongen, inget annat lag har färre än fem. Vore det inte för de onödigt många kryssen - fyra på rad nyligen, nio totalt - kunde Hisingeklubben lagt skumpan på kylning redan nu. 54 gjorda mål är också starka papper. Djurgården, näst bäst, har gjort 46. Kalmar som i skrivande stund är trea står på blygsamma 31. Samma antal som Häcken släppt in.

*. *. *

Ja ja, med siffror kan man bevisa allt och ingenting. Men faktum är att Häcken spelar en positiv fotboll. Anfallsinriktad, kreativ, smart, snabb. Vilket kompenserar för blottorna bakåt. Om man nu ska tala om blottor i ett lag som efterhand blivit allt bättre även i det defensiva. Ta en mittback som Johan Hammar. En av alla dessa spolade MFF-plantor som blommat upp i ny miljö. Jag gillar honom skarpt - men viktigast är förstås att Häckentränaren Högmo tycks göra det. Det är under honom Hammar blivit ordinarie klippa, innan for han lite in och ut från startelvan. Högmo förresten. Gissar att han har stor del i Häckens förvandling. Från potent men svajigt till kompetent och stadigt. Träffsäkra värvningar är en annan faktor, nog så betydelsefull. Låter det som jag hyllar ett mästarlag? Inte än. Men gärna.

*. *. *

Årets målvaktsräddning? Måste vara svårt att överträffa den Ismael Diawara bjöd på i gårdagens MFF-match mot Värnamo. Tänker på skottet från gästernas skicklige brasse Magashy i andra halvlek. Som gjort för ett drömmål - om det inte vore för Diawara’s pantersprång. Fantastiskt.

*. *. *

0-0, 0-1, 0-0. MFF:s tre senaste resultat hemma i ”borgen” stryker under det redan uppenbara: årets lag håller inte måttet, årets tränarcirkus gör det inte heller. MFF borde kunna bättre - på alla plan. Å andra sidan: allsvenskt guld 2020 och 2021, ett tredje på raken hade sprängt sannolikhetsläran i bitar. Vilket dock inte ursäktar de spelmässiga prestationerna. 0-0 mot Värnamo var närmast tursamt; Diawara i buren kan ta åt sig äran av poängen. Framåt saknades - än en gång - allt vad kvalité heter i MFF. 270 mållösa minuter ljuger inte...

*. *. *

...men se på tusan. Både Pena och Buya Turay i MFF:s startelva. Antar att Hareide kände sig nödd och tvungen till viss förrådsinventering. Han kan ju inte köra hur hårt som helst med gamla favoriter. Tyvärr stärkte väl varken Pena eller Buya sina aktier. De var absolut inte sämre än någon annan - fast inte bättre heller. Tvivlar på att de trivs i MFF, det ser inte så ut. Kanske för att de väntat sig mer, liksom av allting. Speltid, framgångar, klubbtillhörigheten. Av sig själva? En annan och helt öppen fråga. Presenteras man som stjärna kan det nog vara lätt att tappa ödmjukheten. Jag menar generellt, hur just Pena och Buya ser på sina roller som yrkesmän i fotboll vet endast dom. Och MFF, möjligen.