Dags för Häcken att klippa allsvenskan?

Sommarvilan kom ovanligt tidigt i år. Den för fotbollsallsvenskan alltså. Från nu och cirka fyra veckor framåt; icke en match att roas av, icke ett domslut att reta sig på. Skönt. Livet är trots allt större än en boll. Kanske drar jag till Småland för några dagars fiske och rekreation. Cykla långt, fritt och sakta är en annan lockelse. Eller också nöjer jag mig med att slappa hemmavid, den konsten behärskar jag till fulländning. Luxuösa äventyr har jag inget behov av längre. Möjligen en Tysklandstripp för våtvarornas skull, inte mer än så.

*. *. *

Häcken i allsvensk topp över uppehållet. 23 poäng på tio matcher, en enda förlust. Få, om ens någon, såg detta komma. Allra minst jag. Hisingelaget brukar ju blanda och ge, svika så fort någon viskar ”guldkandidat”. Men nu vete fasen om det inte är dags. Segern över Sirius senast var typisk för ett lag som så att säga stadgat sig: Häcken fick målvakten Abrahamsson utvisad, var decimerat ungefär en halvtimma, tvingades släppa till en kvittering i sista övertidsminuten. Men vann lik förbannat! Sekunderna efter 3-3 kom 4-3-målet, obegripligt hur. Nej, jag vågar inte säga att Häcken vinner allsvenskan 2022, jag konstaterar bara att lag som vinner matcher på det sättet måste tas på största allvar.

*. *. *

Ett motbud till Häcken är förstås AIK. Också 23 poäng, dock på elva spelade matcher. Lite skojigt att  ”1-0-maskinen” tycks vara ett minne blott. 3-3, 2-2, 2-1 i de tre senaste skvallrar om ett annat AIK. Roligare att titta på, väl så svårt att besegra. Gemensamt i den nämnda resultatsviten är att AIK kommit tillbaka från underlägen. Hammarby? God trea på 20 pinnar - men med nedåtgående trend. Fem raka vinster i början, fem ynka poäng därefter. Man ska inte vara kategorisk efter tio omgångar men jag har svårt att se Bajen som något hållbart alternativ i toppstriden.

*. *. *

Tänk siffrorna 13  3  3 i respektive kolumner för vinst, oavgjort, förlust. Minst detta är vad MFF behöver på sina nitton återstående matcher för att i slutänden kunna utmana seriöst om guldet. Exemplet skulle ge 42 poäng - till de 18 MFF har här och nu. Färre än 60 poäng i ”totalen” ger ingen mästarglans, det vore i så fall ett brott mot gällande statistik. Kört för MFF? Självklart inte. Jag nämner förutsättningarna för att belysa svårighetsgraden. MFF har tummat på marginalerna, det finns inte jättemycket kvar. Djurgården är f ö i liknande läge. Kalmar ytterligare en bit ifrån, tyvärr. Jämte Häcken är Kalmar det lag som imponerat mest på mig under allsvenskans första tredjedel. Guld lär det inte bli för Henrik Rydströms manskap, men definitivt en guldstjärna för sevärd fotboll. 

*. *. *

Bottenstriden är en annan fråga. Nog så intressant, nog så oviss. Tre lag lite distanserade just nu, HIF jumbo på blott en handfull poäng och dessutom ensamt i fulspelet ”kicka tränaren”. Än så länge, är väl säkrast att tillägga. Säsongen är ung, mycket kan hända på alla områden. Omstart efter midsommar. Punkt.

YIF-guld efter tidernas rysare

Ystads IF-IFK Skövde 47-46, all inclusive. Två förlängningar, shoot out för ett avgörande. Sen exploderade hela Ystad i ett glädjefnatt bortom tid och rum. Herregud, själv skakar jag än. Gamla fina YIF svenska mästare i handboll, senast det hände var 1992. Hur det gick till den gången har jag inte en aning om - men det kan omöjligt ha toppat detta vad gäller gastkramande dramatik. Inkluderande ett sekretariat som tog bort ett segermål för Skövde i slutsekunden av ordinarie speltid. Nej förresten. Någon hundradel förbi slutsekunden, hur man nu kan bevisa sånt. Chockartat för Skövde som var mitt uppe i segerdansen när domslutet ändrades. Men inget, absolut inget, ska tas ifrån YIF. Laget vinner matchserien med 3-1 och är självfallet värdiga mästare. Och kvällens drabbning går till handbollshistorien, den saken är klar. Tack Ystad, tack Skövde. Mer omskakande än såhär blir inte idrott. Tänkte skriva något om Kim Andersson också men det får anstå, orden är slut.

Domar’n dömer - Malmö myser

När ska Vår Herre göra sig påmind om inte på Kristihimmelfärdsdan? Förklädd till fotbollsdomare var det precis vad han (hen?) gjorde igår. Till Malmölagens oförställda lycka. MFF vann herrarnas cupfinal, FC Rosengård vann damernas. Hammarby respektive Häcken var ”offren” - men det kunde lika gärna varit tvärtom. Så små var marginalerna, så utslagsgivande den allsmäktiges domslut. Slut på religösa glytterier, över till fakta.

*. *. *

Damfinalen först. Jämn, spännande, glimtar av utmärkt fotboll. 1-1 vid full tid, förlängning 2x15 minuter. Som transportsträcka mot ett straffavgörande - hårt men oundvikligt, någon måste ju vinna. Precis då händer det som inte borde få hända. Rosengård ligger i anfall, kanske matchens sista, situationen blir rörig och offsidedoftande, plötsligt tvingas Häckenmålvakten reflexrädda en förlupen boll i höjd med mållinjen. Eller? Nej min själ. Domaren blåser. För mål! Damen med pipan avgör hela cupfinalen. Trots att ingen eller inget kan bevisa att bollen passerat mållinjen. Inte ens upprepade tv-repriser från olika vinklar kan skingra osäkerheten. Domaren gissar! Eller faller för alla flaxande armar i Rosengårdslägret. Förödande oavsett. För Häcken. För fotbollen i stort.

*. *. *

Ja, det är fullt möjligt att en mikroanalys skulle visa att domaren hade rätt. Men det hör inte hit; i ögonblicket var oklarheten monumental och då blir målsignalen direkt hårresande. Sen hade Rosengård kanske vunnit straffläggningen och därmed pokalen ändå, det får vi aldrig veta. Synd om Häcken som inte fick tävla om saken. Omspel? Sympatisk tanke. Kommer dock inte på fråga, domar’n dömer.

*. *. *

Herrfinalen däremot. Den gick hela vägen till ett straffavgörande - och då för att domaren höll inne med en signal som nog mötts av bred förståelse om den kommit. Tänker på situationen i MFF:s straffområde vid en Hammarbyhörna mot slutet av förlängningen. Tydligare tröjdragning/nerrivning får man leta efter. Domaren (Andreas Ekberg) kunde blåst straff, borde antagligen gjort det strikt efter regelboken. Men friade, möjligen störd av alla teatraliska överspel vid liknande situationer. Varpå MFF gick segrande ur straffdramat. En enda bom mot Hammarbys två. Lite tur, mycket kyla. Särskilt Martin Olssons straff var cool: kort ansats, pang rätt upp i nättaket. Så kallad hjälte blev förstås Diawara i buren. När han räddade Selmani’s straff, Hammarbys femte, var cupguldet ”himma”. Malmö - Sveriges fotbollshuvudstad 2022. Med viss hjälp från ovan.

Slaget i Skövde

Ja, det är fantastiska finalmatcher som pågår just nu i handbollen. Nej, jag har inte ändrat mig i sak: en finalmatch hade räckt, ett gemensamt event för herrar och damer. Och bäst av allt vore ett återupprättat seriespel, bort från transportsträckan mot ett utdraget slutspel. Men nog av, efter att ha sett tredje mötet mellan Skövde och Ystad igår inser jag att min argumentation inte imponerar på någon. Knappt ens på mig själv. Fast möjligen på sjukvården.

*. *. *

Så är det ju: tätt matchande som det blir i ”bäst av 5” sliter enormt på spelarna. Detta i ett läge där slitaget redan är ett faktum. Handbollssäsongen började inte igår eller i förgår, den började för cirka tio månader sen. Finalserien kommer lite som en helmara direkt på en halvmara. Med de risker det innebär för t ex belastningsskador eller bara allmän utmattning. Och i slutänden kanske ”fel” lag som svenska mästare. Långsökt? Inte igår, under ”slaget i Skövde”.

*. *. *

Hemmalaget fick sin viktige islänning Valdimarsson illa skadad i slutet. I samma situation linkade Ystads ende högersexa Hampus Karlsson av banan. Kim Andersson däckade, men återställdes med kylspray. Niklas Kraft, fenomenal Ystadmålvakt, fick ett skott i skallen som sista minne av matchen - om han nu minns det. Övriga undkom med lättare blodvite och svårare blånader. Som sagt, i all sin brutalitet var detta en fantastisk match. Ystad vann 31-27, främst i kraft av Kraft.

*. *. *

Skövde såg ju ut att ha greppet. Ledde 21-16, bars fram av publiken. Det var då Niklas Kraft gjorde om sig till levande vägg. Vilket målvaktsspel! Och vilka reservkrafter i Ystadlaget! 9-1 under en tiominutersperiod, matchen i hamn. Otroligt imponerande. Tio man gjorde mål, ändå måste jag nämna en av de få mållösa. Philip Stenmalm, försvarsgiganten. Jag kan inte nog uppskatta en sådan spelare. Aldrig delaktig i det ”roliga”, ständigt redo för det oglamorösa jobbet. 

*. *. *

Match nr 4 på fredag. I Ystad. Friskast vinner. Skulle det vara Ystad betyder det SM-guld. Hoppas.

Pinsamt? Bara på sociala medier...

Bedrövligt! Skam! Pinsamt! Fruktansvärt! Se där ett litet axplock av kommentarer från, som det så vackert heter, sociala medier. Vad det handlar om? En förlorad fotbollsmatch. Mjällbys igår mot Sundsvall. Antar att det är Mjällbysupporters som luftar sina känslor - och i sanningens namn rymmer flödet även mer sansade kommentarer. Besvikelsen är dock samstämmig. Torsk mot Sundsvall liksom. Jumbon, allsvenskans värsta krislag. Okej, HIF borträknat. Inte ska väl ett ”topplag” som Mjällby behöva inkassera 0-2 i en sådan match?

*. *. *

Jag tycker själv om Mjällby, som bekant. Jag hade i yngre dar säkert kunnat riva och skriva av mig diverse överord i med- och motgång jag också - om sociala medier funnits. Jag förstår upprördheten, har inte glömt hur det var att vara hårdkokt. Men här och nu. Hallå kära Mjällbyvänner, kom in i matchen. Inse att 14 inspelade poäng på nio omgångar är förbannat bra - men inget löfte om en fortsättning i samma spår. Och absolut inget besked om att Mjällby kommit till allsvenskans toppskikt för att stanna. Den som inbillar sig det lär få skriva ”fruktansvärt” många gånger framöver.

*. *. *

För mig är 30 pinnar gott nog. Tar man det håller man sig i regel kvar. Nåt utöver detta ser jag inte som realistiskt för Mjällbys del. Man får inte låta sig luras av en bra början. Flyt är en flyktig vän, marginaler jämnar ut sig över tid. Gårdagens förlust kan ha varit ett tecken: jämn match, chanser åt båda håll, tillfälligheter som avgjorde. Och faktiskt ett ganska väntat resultat, givet utgångsläget. Inte trodde väl någon att Sundsvall skulle stanna på ynka tre poäng serien ut? Eller att Mjällby skulle passera MFF och ta rygg på topptrion? Nån måtta får det va’, även på yvig fotbollsfantasi.

Självrannsakan vid första tredjedelen

Innan man hackar på andra bör man rannsaka sig själv. Så det gör jag nu, på förekommen anledning. 1. I mitt förhandstips om årets fotbollsallsvenska avfärdade jag Häcken som möjligt topplag. 2. Jag uttryckte också en bestämd uppfattning att Milos Milojevic var absolut rätt tränarval av MFF. 3. Ja, jag utnämnde MFF till guldkandidat även i år. 4. Ja, jag skrev att Helsingborg var stabilt nog för en trygg position utanför bottenstriden. 5. Tro’t eller ej; livet som besserwisser är faan inte lätt. Allt som oftast får man skratta åt sin egen spegelbild. Eller gå med rumpan bar till närmaste skamvrå.

*. *. *

Okej, blott en tredjedel av allsvenskan är avverkad. Inte ens det för vissa lag, däribland de två i tabellens topp. Hammarby och just Häcken, båda med 20 poäng på nio matcher. AIK har också 20 men med en match mer spelad. Den trion ligger så att säga ”rätt i positionerna”. 60 poäng, ibland lite till, brukar krävas för guld. 20 per tredjedel i snitt och man är med i matchen, så mycket kan man konstatera utan att gå upplösningen i förväg. Och för mig personligen är alltså Häcken den stora överraskningen så här långt. Bäst helt enkelt. Vassa nyförvärv, balanserat lagbygge, en pånyttfödd striker i Jeremejeff. Nio mål redan, det senaste gjorde han idag mot MFF.

*. *. *

MFF, ja. 1-2 mot Häcken, tredje raka förlusten. Det hjälpte föga att sjukstugan var halvtömd och spelet markant bättre än mot Djurgården senast. Bristerna sken igenom. Uddlösheten i anfallet, vissa veteraners relativa långsamhet, självförtroenden som tagit stryk. Tydlig rost här och där, som logisk konsekvens av långa skadeuppehåll. Tänker framförallt på Kiese Thelin, tillbaka från start men aldrig i närheten av normal standard. Det sprudlade på ett helt annat sätt om Häcken. Som det gör om lag i medgång, i harmoni. Allt i händerna på allsvenskans kanske klokaste tränare. I alla fall den äldste: norrmannen Högmo, 61. Visdom kommer ju med åren, sägs det. Gäller måhända även i fotboll.

*. *. *

Föga oväntat blev Helsingborg först i årets allsvenska med att kicka tränaren. 1-4 mot Värnamo, och så var sagan all för Jörgen Lennartsson. Hyllad i fjol, syndabock nu. Det är precis detta som gör det så svårt att tycka om HIF. Den eviga turbulensen. De ständiga panikattackerna. Gud vet hur många tränare klubben kickat genom åren - min omedelbara känsla är att det är alla som anställts, men det kan vara en blygsam överdrift. En brännande fråga här och nu är förstås om även Milos Milojevic hänger löst. MFF brukar inte avsätta tränare i förtid, det är ju mera sällan resultaten föranleder åtgärder av HIF-modell. Men i rådande läge vete tusan om det finns några marginaler kvar för Milojevic. Cupfinal mot Hammarby på torsdag, överlever han en förlust även där? Tvivlar.

Stahre före Sana i Änglarnas fria fall

Sparkade fotbollstränare är vanligt, sparkade fotbollsspelare desto ovanligare. Men nu har det hänt: IFK Göteborg river kontraktet med Tobias Sana. ”Avrättar” en trotjänare offentligt, slänger honom till råttorna. Man tänker att killen måste gjort nåt kriminellt, nåt helt oförlåtligt (minns Sarfoexemplet i MFF). Så är inte fallet. Inte om IFK Göteborg kommunicerat sanningen till media. Blott de uppgifterna kan man förhålla sig till - och där framgår att Sana konfronterat tränaren Mikael Stahre under pågående match, inget annat. Saklig grund för kicken? Kanske. Jag vet inget om kontraktsskrivningar i fotboll. Sorgligt? Jag tycker det. Ovärdigt vilken klubb som helst, men inte minst en som brukar kallas Änglarna.

*. *. *

Tobias Sana har nog aldrig varit präktigheten personifierad. Vill minnas att det var lite gurgel runt honom även i MFF, den korta tid han var där. Men är det inte fotbollens förbannade skyldighet att hantera också de udda typerna? Alla kan inte vara ”änglar”. Alla har inte höga värden av ödmjukhet i sina dna:n. Vissa är uppkäftiga. Stökiga. Temperament spretar, självkontroll varierar från individ till individ. Jag såg en kort dokumentär om just Tobias Sana på någon tv-kanal ganska nyligen. Intressant, sympatisk, tankeväckande. Sana’s bakgrund är liksom ingen göteborgsk räkmacka; förortsbarn, tuff och krokig uppväxtmiljö, fotbollstalangen som räddning. Och IFK Göteborg i hjärtat, det är ju där han haft större delen av sin karriär.

*. *. *

Intrycket nu - baserat på vad som hittills framkommit i ärendet - blir att IFK Göteborg offrar Tobias Sana till förmån för Mikael Stahre. Drastiskt. Och inte så lite svårbegripligt, utifrån sett. Är Stahre oumbärlig som tränare? Med de resultaten laget presterat under hans tid? Med den ledarstil han företräder? Aggressiv är ett milt ord i sammanhanget, jag skulle själv inte vilja möta Stahre ens i en upplyst gränd. Men framförallt: är Sana försumbar i spelartruppen? Frågan behöver inte ställas. IFK Göteborg har redan meddelat svaret. Hoppas killen får en ny chans någon annanstans, det är jag rätt säker på att han förtjänar.

Trestegsregeln gäller - även för SM-guld

IFK Skövde-Ystads IF 28-30. Har knappt sett nån handboll för all fotboll på sistone. Men är det SM-final får man ju skärpa sig. Synd bara att inte YIF fick bli mästare ikväll. Jag vet, många gillar bäst av 5-konceptet. Inte minst det lag som förlorar första och kanske även andra matchen - men lik förbannat har guldchansen kvar. Jag gillar det inte. Den gamla modellen med ett enda stort gemensamt finalevent för herrar och damer var bättre. Om man nu vill skapa feststämning - och låta damlagen vara med på lika villkor. Den sportsliga rättvisan blir knappast större av en utdragen matchserie, om så vore förstår jag inte varför man inte spelar bäst av 9. Minst.

*. *. *

Nå. Kvällens match var underhållande. Spännande. Hård. Smått brutal. Som handboll är nu för tiden - på gott och ont. YIF satt i det så kallade förarsätet nästan oavbrutet, Skövde segade sig ikapp ett par gånger men aldrig förbi. En smärre sensation i Ystadlaget var den lille högersexan Hampus Karlsson. Doldis bland stjärnor, sju mål på lika många lägen. Så presenterar sig oblyga pojkar. Dahlin på den andra kanten var också till sin fördel. Kim Andersson förstås. Duktigt trött i slutet dock, geniet fyller trots allt 40 snart. En bidragande faktor till resultatet var även målvaktsspelet. Inte fullödigt i någon av burarna men Kraft i YIF gick plus i andra halvlek, räddade en del när Skövde kom otäckt nära.

*. *. *

Nu återstår alltså bara för Ystads IF att vinna sina två hemmamatcher. Inte så bara, kanske. Små marginaler skiljer, det tycker jag framgick av kvällens möte. Skövde har mer att ge, frågan är om YIF har det. Och förlåt tjatet, men känslan sitter i oavsett var pokalen slutligen hamnar: märkligt att man ska behöva besegra samma lag tre gånger för att få kalla sig svenska mästare.

Ett MFF i spillror...

Djurgården-MFF 4-0. Givet omständigheterna en hygglig match av MFF. Om jag skojar? Inte alls. Med ett mittbackspar som aldrig spelat ihop och där den ene inleder med ett klockrent självmål. Med truppspelare 25 och 26 i startelvan - och nr 27 inbytt i andra halvlek. Med en ensam anfallare som har uppenbara problem med basal bollbehandling. Ja, då kan man inte gärna begära mer än såhär. Kämpaglöd fanns, åtminstone ganska länge. Klass saknades i 90 minuter. Jämfört med motståndet alltså.

*. *. *

Det vore lätt att hacka på MFF nu. Vara elak. Skadeglad. 0-6 på de två senaste matcherna rimmar ju sällsynt illa med klubbens egen dna-profil. Allsvenskt guld, Europaspel. Störst, bäst och rikast. Alltid. Men nej, jag ser ingen anledning att vara spydig. Det är för lågt, för billigt. Jag tycker snarare synd om MFF. Framförallt om Milos Milojevic. Mannen är fotbollstränare. Inte allmänläkare. Inte trollkarl. Han befinner sig i en situation som är fullständigt exceptionell. Jag har tappat räkningen på alla skadade spelare, någon i tv sa 13. Möjligen inkluderar den siffran ett par av de spelare som ikväll fyllde ut bänken - utan att vara i speldugligt skick.

*. *. *

Funderar på när jag senast såg MFF förlora en allsvensk match med 4-0. Går bet, kommer inte ihåg. 1999 kanske, när man åkte ur? Så illa kommer det inte att gå i år, men att spekulera i guldstrid känns just nu bara fånigt. Med tillgängligt manskap tar man inte många poäng mot de främsta utmanarna, det har ju redan visat sig. Ikväll inte minst: Djurgården gjorde nästan narr av MFF i slutet, lånade inte ut bollen. Säkert en plågsam syn för alla tillresta fans. Favoritlaget som slagpåse, upp-och-ner-vända världen liksom.

Som en straff i öppet mål

Såg Eurovision Long Contest igår. Okej, Song Contest då. Men herregud så länge man höll på - bara för att till slut slå en straffspark i öppen bur: Ukraina vann. Surprise, surprise. Folkets röster, dvs tv-tittarnas, avgjorde, jurygrupperna hade England som vinnare. Kanske för att de förhöll sig till musiken, vilket ju förefaller ganska rimligt i sammanhanget. Om det inte vore för kriget som här och nu ödelägger Ukraina. ESC blev ett spektakulärt tillfälle att manifestera mot Putins ondska. Eller omvänt: för en samlad sympatiyttring till det ukrainska folket. Mer detta än en tävling om tycke och smak kring harmlösa låtar.

*. *. *

Hur jag orkade titta i fyra timmar begriper jag inte såhär i efterhand. Vilken medelfubbick som helst kunde ju räkna ut resultatet i förväg. Antar att jag ville förvissa mig om själva upplägget - för att kunna delta i eftersnacket. Skulle programledarna (de svenska alltså) hetsa upp sig för ingenting? Ge sken av en spänning som aldrig fanns? Stöna, jubla, nästan svimma över just Sveriges bidrag? Skulle eventet som sådant få sin sedvanliga prideprofil? Skulle jag, gamle man, kunna nynna på en enda av de 25 låtarna när maratonracet äntligen var över? Svaret blev ja. Utom på sista frågan där det blev nej. Naturligt nog: tiden och tonerna har sprungit ifrån mig, det är bara att inse.

*. *. *

Ett fint ögonblick fick jag dock uppleva. Det var när Gigliola Cinquetti intog scenen för att sjunga Non Ho L’eta. Nostalgi de luxe liksom: den låten vann för Italien 1964. När sångerskan var 17 och Eurovision Song Contest inte ens det. Rörande att återse henne nästan sextio år senare. Kvällens tre bästa minuter. Sagt och skrivet med all respekt för allt nytt som jag inte riktigt förstår. Och med djupaste förakt för despoten bakom slutresultatet 2022.

Tack YIF, ombyte förnöjer

IFK Skövde-Ystads IF i SM-final. Precis vad handbollen behövde. Något annat än Sävehof, menar jag. Inget ont om Partilles stolthet, självklart inte. Men all idrott mår bra av lite ombyte på toppen. Överraskningar, trendbrott, ett finger åt status quo. Så tack YIF, starkt jobbat att eliminera förhandsfavoriten i semifinalen. 29-26 i gårdagens möte, 3-1 i matchserien. Idrottsvärlden har förvisso skådat större sensationer - men sättet YIF vann på var minst sagt anmärkningsvärt.

*. *. *

Sävehof ledde med sex bollar i upptakten av andra halvlek. Inte mycket i handboll? Beror på. Just Sävehof  bör man normalt inte bjuda på ett sådant försprång. Om man vill ha med matchen att göra alltså. Hur eller varför YIF lyckades vet jag inte, följde bara dramat online. Kanske var Sävehof slitet, Europaspel mitt i säsongen kräver rimligen sin tribut. Kanske fick Ystadlaget ut sin fulla potential. Den man anat, väntat på, sett sporadiska glimtar av. Fast mest misströstat över när magplasken blivit för flagranta.

*. *. *

Hursomhelst gladdes jag med klassikerklubben från handbollskartans sydspets igår kväll. Med Oscar Carlén; ung och relativt färsk som tränare, möjligen sedd lite över axeln i jämförelse med mer etablerade namn i branschen. Med Anton Månsson, min gamle favorit från Kävlinges talangskola. Med Kim Andersson och Dalibor Doder som visar att snillen kan spela topphandboll även runt eller förbi 40-strecket. Med Jacob Nygren som fick stjärnstatus under en kort sejour i HIF Karlskrona - men valde att flytta hem för att återgå till rollen som (ack så viktig) komplementspelare. Med flera, med alla.

*. *. *

Rår nu detta Ystad på Skövde i finalen? Återstår att se. Skövde har hemmaplansfavören i bäst av 5, det kan bli utslagsgivande. Frågan är väl också om YIF har någon ”kräm” kvar efter urladdningarna mot Sävehof. En kollega till mig var f ö tidigt ute med en guldvarning för Skövde...ett skäl så gott som något att hålla på YIF. Jag vet ju själv hur odräglig man kan bli av att tippa rätt...

*. *. *

...och apropå handboll pågår kapprustningen i numera ”dubbelallsvenska” Karlskrona. Dock känns den lite ojämn. HIF har redan presenterat flera nyförvärv till kommande säsong, IFK tycks fortfarande bearbeta chocken över den oplanerade uppflyttningen. Samma serie, skilda världar. Dunkel rivalitet anas också. Någon gratulation från HIF:s sida har inte setts till, kanske stör man sig på sällskapet. Heja IFK.

Det är nåt sjukt med MFF

AIK-MFF 2-0. Ett självmål. En straff. Tio skador. Och noll poäng. Allt hänger ihop: otur, oskicklighet, sjukstuga, slutresultat. AIK var helt enkelt bättre än denna nödkonstruktion av MFF. Stabilare, smartare. Fick dessutom ett tidigt självmål att gå på - och det vet väl hela Fotbolls-Sverige vid det här laget: ger man AIK 1-0 ger man matchen. MFF försökte och försökte, hade mycket boll och mycket vilja. Men målchanser? Få, nästan ingen riktigt het bortsett från en lite slumpartad stolpträff av Abubakari. AIK:s försvarsspel är grymt, sex nollor på åtta matcher talar sitt tydliga språk.

*. *. *

Jag lider med Milos Milojevic, den nye MFF-tränaren. Han trodde - föreställer jag mig - att han kom till en seriös guldkandidat. Han kom till ett skadekaos, en rehabklinik. Hur kunde det bli så? Kanske måste svaret sökas i spelartruppens åldersstruktur. Många var veteraner redan i fjol eller i förfjol, skador spökade även då om än i mer begränsad omfattning. Men ingen blir liksom fräschare med åren, sent i karriären ökar alltid risken för t ex förslitningsskador. Ljumskar, vader, baksida lår etc. MFF:s aktuella skadelista tyder på att klubbens ansvariga i någon mån underskattat betydelsen av föryngring och förnyelse. Igår nådde eländet närmast tragikomiska höjder: Lasse Nielsen, omskriven i lokalpressen på själva matchdagen som något av den siste stålmannen i lagbygget, kom inte till spel. Sjuk.

*. *. *

I hans ställe fick tjecken Chalus debutera som startspelare. Det gick sådär. Hyggligt långa stunder, galet i slutet. Chalus orsakade nämligen straffen som gjorde att AIK för en gångs skull kunde vinna med 2- och inte 1-0. Så dags vaktade Diawara MFF-buren, Dahlin hade utgått med ”känningar” i ljumske. För andra matchen i rad. Mer som skvallrar om läget i himmelsblått: Toivonen gjorde sin vanliga timme, Martin Olsson inte ens det. Två hedervärda kämpar värda all respekt - men av allt att döma slut som 90-minutersspelare. Sitter jag alltså här och räknar ut MFF som guldkandidat i årets allsvenska? Nä, fullt så korkad är jag inte. 22 omgångar återstår. I sommar öppnar väl dessutom nåt fönster för spelartransfers ut eller in. Så mycket kan hända, absolut. 

*. *. *

Att MFF skulle återfå något slags glans så fort A C, Kiese, Lewicki m fl kommer tillbaka tror jag dock inte på. Så enkel är sällan fotbollens skadeproblematik. Snarare tvärtom: ju längre uppehåll, desto tuffare väg till förväntad nivå.

Runda ord på redaktörens bord

Sydsvenskans nuvarande chefredaktör Jonas Kanje gör vad inte många - om ens någon - av hans företrädare på posten gjort. Kommunicerar regelbundet med läsarna, direkt i tidningen. Om nyhetsvärdering. Om pressetik. Om varför man skriver si men inte så. Om stort och smått i det dagliga redaktionsarbetet. En svår pedagogisk uppgift som Kanje löser med den äran - och med respekt för det viktigaste en tidning har. Läsare. Utan dem, ingen trycksvärta. Med dem, massor av frågor. Synpunkter, klagomål, hot om uppsägning av prenumeration. Beröm? Nja, mera sällan. Tidningsläsare skiljer sig inte från människor i allmänhet: de missnöjda bullrar, de nöjda tiger still.

*. *. *

Igår brände det till lite extra i chefredaktörens spalter. Det var tydligt att vissa läsare hört av sig om bruket av fula ord - inklusive runda - i Sydsvenskans texter. Kanje försökte förklara varför det då och då kan vara relevant att använda t ex k-ordet på det manliga könsorganet. Eller för den delen f-ordet på det kvinnliga. Jag är inte säker på att han lyckades. Man ska komma ihåg att Sydsvenskan har en betydande andel äldre läsare. Barn av en tidningstid som värnade orden, vårdade språket. Inte minst ”fina” Sydsvenskan gjorde det. Gud nåde den redaktör som försökt ”runda” de skrivregler som länge var närmast heliga. Ingen skulle komma på tanken, vågar jag påstå. Inte för att journalister var mer pryda förr, snarare tvärtom. Men av respekt för uttrycksformerna. För tidningen. För läsarna. För sitt eget yrke.

*. *. *

Jag vet egentligen inte när förflackningen började. Den har kommit smygande med åren, liksom. Och är knappast något jätteproblem, åtminstone inte än. Minst 95 procent av alla texter i Sydsvenskan är fortfarande finkorniga, oförargliga eller ibland helt fantastiska. Grovkornen bryter normen, den som hoppar över kultursidorna kanske inte ens ser dem. Jo, faktiskt. Det är mest där k-ordet och annat uppenbart stötande förekommer. Intressant att notera: kvinnliga journalister är överrepresenterade i sammanhanget. Samma i de lätt sexfixerade krönikor som publiceras med ojämna mellanrum. Intrycket blir att kvinnor har gräddfil till de runda orden. Att det pågår något slags tävling om vem som vågar kokettera mest och bäst med de djärva uttrycken.

*. *. *

Jonas Kanje får gärna återkomma till varför det är som det är. Läsarna verkar inte uppskatta det, jag är en av dem.

Vad var det jag sa...

Får jag skryta lite? Tack. Då kan jag berätta om det sms jag skickade till min himmelsblå svärson runt 17.00 idag. ”MFF vinner 2-0, Abubakari och Birmancevic gör målen”. Bingo liksom. Inte ofta man är så klockren i omdömet. Hur Mjällbys tränare har det med omdömet vet jag inte, men nog var det en förbryllande startelva han skickade till ”slakt”. Till och med den hittills så ramstarka backlinjen hade han petat i. Och lagets afrikaner hölls som vanligt kort: Silas och Moro på bänken, Adu bottenfryst i U-laget.

*. *. *

Nå. Tränare Brännström verkade ångra sin laguttagning i paus. Tre byten direkt i andra halvlek - men det var så dags. 2-0 var spikat redan då, MFF kunde i princip defilera mot segern. Och borde gjort fler mål, lägen saknades inte. Sett till omständigheterna ändå en imponerande insats av MFF. Den digra skadelistan fylldes på med Lewicki tidigt i matchen. Under pausvilan slängde även Dahlin in handduken, oklart varför. Kul att ungdomarna tog för sig. Hugo Larsson utmärkt som ersättare för Lewicki, Nanasi pigg och alert hela matchen.

*. *. *

Mindre kul var intermezzot kring Patriot Sejdiu, allsvensk debutant i MFF. Inbytt en knapp kvart från slutsignalen, ”hårtorkad” så fort densamma ljöd. Av sin egen lagkapten Lasse Nielsen. Tränare Milojevic, alltid välgörande rak i tv-intervjuer, förklarade saken: ”den unge grabb visade brist på respekt för äldre lagkamrater, då blir det så”. Nånting säger mig att Sejdiu’s debut inte kommer att följas av fler chanser, åtminstone inte i närtid. Därmed slut på en lång fotbollslördag. Tack för uppmärksamheten. Glöm nu inte att beundra mitt tips...

Fotbollslördag de luxe

Brommapojkarna-TFF. AIK-IFK Göteborg. MFF-Mjällby. Tre fotbollsmatcher samma dag. Fem timmar i tv-fåtöljen. Fixar man det? Utan problem, skulle jag nog säga. Är det nyttigt? Tveksamt. Kanske inte för blodomloppet, cirkulation och sådana saker. Men möjligen mentalt. Lättjefulla upplevelser driver glädje, sånt ska man aldrig underskatta. Dessutom väcker de samvetet. Om det inte vore för stundande fotbollsorgie hade jag ju knappast tagit den promenad som jag precis gjort. Visserligen bara runt huset, men 100 meter är trots allt 100 meter. Aningen bättre än absolut ingenting. Inbillar jag mig.

*. *. *

Mest ser jag naturligtvis fram emot MFF-Mjällby. Laget från staden där jag bor mot laget från landskapet där jag en gång såg dagens ljus. Får man be om ett oavgjort? Nähä, inte det. Då hoppas jag på himmelsk rättvisa, även om den skulle drabba Mjällby. Alla vet var jag har mina sympatier så varför hymla? I fjol vann förresten Mjällby motsvarande match med 1-0, målet insnubblat av Moro. Gott att minnas, samtidigt som det talar emot en upprepning idag. Blixten slår ju aldrig ner två gånger på samma ställe, sägs det. Läser dock att MFF har nio man på skadelistan. Sjukt. Fast överdrivet förstås. Alla nio hade inte platsat i matchtruppen, än mindre i startelvan. Min känsla just nu är att MFF vinner. Mjällby kan inte gärna hålla på och överträffa sin egentliga kapacitet i match efter match.

*. *. *

Närmast BP mot TFF. På Grimsta IP som jag faktiskt besökt i tjänsten en gång i tiden. Nämligen när Höllviken GIF:s pojkar 89 spelade SM-final mot just BP. Förlust 3-1, om jag minns rätt. Den där årgången av Höllvikentalanger var både vass och komplett - men ingen blev stjärna på riktigt, seniorkarriärerna kom av sig ungefär vid division 3. Utom för en då underårig planta i BP-laget. Albin Ekdal, dagens landslagskapten. Lite typiskt fotbollens förunderliga värld; talanger finns hur många som helst, ytterst få slår igenom stort. En och annan fastnar i tv-fåtöljen. Vad dagens TFF har att erbjuda återstår att se. Klubbens ambition är uttalat ”allsvensk”, resultaten hittills i superettan övertygar blott måttligt. Spelet kan börja. Nu.

Surt i rutan

Jag förstår att livet som allsvensk fotbollstränare kan vara en prövning. Pressen, stressen, det ständigt närvarande avskedshotet om förväntade resultat uteblir; vissa klarar det bättre än andra men ingen går nog helt omärkt ur en sådan arbetsmiljö. Med detta sagt tycker jag inte att Djurgårdentränaren Kim Bergstrand bjöd på ett acceptabelt framträdande i tv igår kväll. Snutig, spydig, snarstucken: så bemötte han den reporter som efter 2-2 Djurgården-HIF bara gjorde sitt jobb. Dvs ställde några högst relevanta frågor. Tål inte Bergstrand det bör han nog fundera över sitt yrkesval. 

*. *. *

Med tanke på hur det blev 2-2 i matchen borde han f ö varit åtminstone lättad. Djurgården - förvisso det dominerande laget - kvitterade först på övertid. Och detta efter en frispark som var ytterst tveksam. Men som Bergstrand på tränarvis svalde med hull och hår, domslutet gynnade ju ”rätt” part. Ett litet, litet erkännande till HIF, trots allt? Ånej, inte Bergstrand. Inte ens matchens ende artist, Helsingborgs tvåmålsskytt Taha Ali, kunde räkna med några lovord. ”Ger man bort bollen som vi gör idag kan vem som helst göra mål”. Sa Djurgårdens tränare. Surpelle där. Kom in i matchen, ge fotbollsglädjen en chans.

*. *. *

Intervjun med Kim Bergstrand var nu inte enda intermezzot efter den underhållande matchen. Även tv-experterna gjorde ner sig inför öppen ridå. Närmre bestämt Jens Fjellström och Emelie Öhlander. Föga oväntat: två besserwissers vid samma bord är liksom en för mycket. Här råkade de tycka helt olika om precis samma sak, jag har glömt vilken. Men Fjellström mästrade i känd stil och tyckte säkert att han ”vann”. Öhlander såg sårad ut. Förminskad, överkörd. Obehaglig tv. Och onödig. Varför tre experter kring en match? En som assisterar kommentatorn, ytterligare två i studiopanelen. Mångfald in absurdum, bäddat för sammelsurium. Jag förstår inte poängen. 

*. *. *

Jo förresten, det gör jag. Kvotering. Lika många kvinnor som män. Gärna fler. Fotbollsversionen av den svenska modellen. Överambitiöst men välment. Och kanske inte helt fel ändå: Petra Svensson överglänser definitivt Putte Kock som matchkommentator. Slutligen undrar jag hur många som minns balkonggubbarna från tv-serien Mupparna? Den som vill ha en aha-upplevelse kan kolla på Djurgårdens tränarduo. Nämnde Bergstrand och hans parhäst Lagerlöf. Likheten är slående. Eller också är det jag som inte är riktigt klok.

Svulstiga egon, svalt nyhetsvärde

Läste i nåt nyhetsflöde om en svensk kvinna - känd från tv - som fött sitt tredje barn. Vid 52 års ålder. Jag har ingenting med saken att göra. Inte i något led; barnet är resultatet av en provrörsbefruktning. Men när händelser som denna sprids som en nyhet måste jag ändå undra: var finns allmänintresset för vuxna människors extrema egotripper? Kalla mig fördomsfull, gammal, ute ur matchen, jag tar va’faan som helst. Utan att ändra uppfattning: att skaffa barn vid 52 är barnsligt, lite som ett rop på hjälp efter tider som flytt. Och under alla omständigheter strikt personligt...

*. *. *

...men ingen får förstås va’ värst. Härförleden kablades nyheten ut om en annan svensk kvinna - ännu mer känd från tv - som väntar sitt andra barn. Hon är 53. Provrörsbefruktning där också. Ingen pappa, inget dubbelt föräldraskap. Behövs inte, svullet ego räcker. Nä, jag vill inte moralisera. Var och en behandlar sin livskris. Kändiskvinnorna i offentlighetens ljus, vanligt folk hemma på kammaren. Välkomna till en galen värld, alla gulliga små bebisar. Tids nog ärver ni jorden.

*. *. *

Lusten att bli förälder i mogen ålder är nu inget kvinnoproblem. Det finns män som blivit pappor i 80-årsåldern. Företrädesvis rika män. Helst stormrika. Sådana ligger särskilt bra till hos yngre kvinnor, har jag hört. Därav en del udda föräldrakonstellationer: pappa 82, mamma 33. Typ. Vilket f ö påminner mig om när jag själv blev pappa vid 41. Är du morfar eller farfar till det lilla flickebarnet? frågade en ung mamma på lekplatsen något år senare. Har knappt kommit över det ännu.

*. *. *

Från det ena till det andra närmar vi oss valet. Om den saken är det dock ovanligt tyst. Natofrågan är hetare. Måste erkänna att jag står offside där. Alla ropar ja, även partiet som alltid ropat nej. Undrar om jag inte är siste sossen som spjärnar emot. Allt är den förbannade Putins fel. Han skrämmer inte bara alliansfriheten ur Sverige - han skrämmer skiten ur hela världen. Och massakrerar Ukraina, liksom i förbigående. Arma barn som växer upp i denna tid.

Man kan ha roligt utan mål...

Hammarby-MFF 0-0. Mållöst men underhållande. Om nu inte jag är en ovanligt lättroad typ, vill säga. Givet förutsättningarna starkt av MFF att ta poäng: Christiansen, Birmancevic och Kiese Thelin borta från start, Berget ut skadad efter tjugo minuter. Moisander har jag nästan glömt - börjar han inte påminna om landsmannen Litmanen som ju inte heller gjorde många matcher under sin tid i MFF?

*. *. *

Första halvlek hyggligt jämn, andra en prövning för MFF. Men försvaret höll även den här gången. Nielsen, Hadzikadunic, Lewicki; lysande alla tre. Att nolla Hammarby måste klassas som en bedrift, inget annat lag har ens varit i närheten av det under säsongsupptakten. Faktum är att de riktigt heta målchanserna uteblev närmast helt. För MFF:s del dock mer på egen oförmåga. Anfallskraften saknades. Abubakari som kom in för Berget slet förtjänstfullt men är liksom inte mannen med målsinnet.

*. *. *

Spelare att beundra: Astrit Selmani i Hammarby. Spelare att tycka synd om: dito. Selmani ger allt av sig själv i match efter match. Löper oavbrutet, krigar konstant. Jobbar hem för att återerövra bollen, verkar orka hur mycket som helst. Men. Killen vägrar göra mål. Inte ett enda hittills. Trots att Hammarby gjort 13 - och att han är lagets anfallsspets. Jag lider lite å hans vägnar faktiskt. Hoppas det lossnar, energimonster som Selmani förtjänar framgång.

*. *  *

Kvällens kryss i Stockholm innebär att Mjällby tillsvidare försvarar sin andraplats i tabellen. Trots en skadelista som nästan tangerar MFF:s. Bergström, Viktor Gustafson, senast även Moro. Inte vilka spelare som helst, snarare lagets hjärta och lungor. Eller förlåt, där höll jag på att glömma Carlos Gracia. Listerlandets bästa mittback, kanske hela allsvenskans. Hursomhelst är det inte klokt. Att Mjällby ligger tvåa alltså. Synd att det är 24 omgångar kvar.

Fotboll före fotvandring

Förr gick man i demonstrationståg på 1a Maj. Numera sitter man i tv-fåtöljen och kollar på fotboll. Nej, jag har inte konverterat till blått eller brunt rent politiskt. Rosenrött gäller än. Kursändringen beror helt enkelt på att jag blivit äldre. Bekvämare. Skröpligare. Mindre benägen att promenera långt och länge, tillika taktfast. Och när det sedan råkar vara Mjällby i rutan är valet lätt. Okej, hyfsat lätt. En viss partiledare håller ju på samma lag som jag - och det är inte Magdalena Andersson (s). Men med förträngningsmekanismen påslagen tar jag mig igenom samvetsnöden. I fotboll väljer man liksom inte sitt ”umgänge”, då skulle man snart stå där som isolerad kuf.

*. *. *

Mjällby hade tur idag. 2-1 mot HIF var knappast frukten av något övertygande spel. Ej heller förankrat i matchbilden. HIF kändes lite bättre, lite farligare. Åtminstone i 65 minuter. Så länge dröjde det innan ett dittills uddlöst Mjällby bytte in Silas Nwankwo, den redan smått mytomspunne nigerianen. 1-1 stod det då och helt seriöst hade jag varit nöjd med en pinne. Sån är inte Silas. Det tog nästan en kvart för honom att få bollkontakt - men när det väl hände var det kört. För HIF. Ingen hann med, Silas bara rann ifrån och ensam med målvakten avgjorde han matchen. Snacka om att få det svåra att se enkelt ut. Ett klassmål, som kommentatorn sa. Ja, i sanning. Hoppas grabben har alla papper i ordning, att värvningen gått korrekt till. Det cirkulerar så många rykten, diffust varför.

*. *. *

Mjällby har 13 poäng nu. Efter sex spelade matcher. Fantastiskt. Nästan hälften av vad som brukar krävas för nytt kontrakt. Men vad ska man säga om Degerfors? Fortfarande noll poäng, idag hemska 0-6 mot Elfsborg. Liknar rena sönderfallet. Dock återstår 24 omgångar, utrymme för både trendbrott och mirakel finns. I morgon Hammarby-MFF. Vinner Bajen skiljer sju poäng lagen åt. Det kommer vissa medier att kalla guldryck. Även fast det per definition är fel.