England back on top!

England-Tyskland 2-1. En gastkramande EM-final med ett snöpligt slut. Det var väl straffar vi ville ha, eller? I alla fall jag ville - mot mina egna principer. Det här var så jämnt, så ovisst, så infernaliskt spännande att ett straffavgörande för en gångs skull hade känts rimligt. Istället ett skitmål i andra förlängningshalvan som frälser hela det brittiska öriket. Nåja, hela England då. Första mästerskapsguldet sedan herrarnas VM-triumf 1966. På tiden så klart, i det perspektivet. Tysk fotboll har desto mer på meritlistan, som bekant. Åtta EM-guld bara på damsidan, om jag hörde rätt. Att det nionde uteblev kändes nästan ödesbestämt.

*. *. *

Drygt 87000 åskådare bar sitt England genom matchen. Trycket var enormt, energin bland spelarna gränslös. Värdnationen fick liksom inte förlora - och var ändå förbannat nära att göra det. Tyskland hade perioder av momentum. Fler bollvinster, fler skarpa lägen...även om alla skillnader lagen emellan förvisso var hårfina. Det gäller också brutalitetsnivån. Där var det herrklass i båda lägren; dobbar före, armbågar som vapen, då och då mudder på tu man hand. Mängder av gula kort förstås, några bör ha varit gränsfall till rött. Tyskland hade f ö otur redan före avspark: stjärnan Popp skadade sig på uppvärmningen och ströks ur truppen. Ett aber, helt klart.

*. *. *

England Europamästare alltså. Värdiga sådana, absolut. Med ”avdrag” för de sista tio minuterna av finalen. Där passade engelskorna nämligen på att sätta ett tvivelaktigt världsrekord. I maskning. Från 2-1-målet och framåt upphörde all fotboll. Dessvärre också alla domslut. England tilläts spelfördröjande sabotage långt bortom det normala - domaren nöjde sig med att lägga till två ynka minuter. Den plumpen var ful, fotbollsfesten i övrigt smått fantastisk.

Avskyvärt, MFF

Fick precis veta att MFF kickar Milos Milojevic. Tränarjobbet tas - tills vidare - över av dem som anställt honom. Daniel Andersson/Andreas Georgson. Svårt att känna sympati för en sådan klubb. Desto lättare att känna avsky. Milojevic fick ett halvår på posten, ledde laget till cupguld och pågående tätstrid i allsvenskan. Avtackas med avsked. Tillåt mig en egen tolkning av FF. Fel Fokus. Jag menar, Anders Christiansen får väl behålla kaptensbindeln och fortsätta sprida negativ energi i laget?

Brott & blandat i bänkmiljön

Numera är det ett lagbrott att slänga tobaksfimpar på marken. Böter och skam. Men. Jag behöver inte gå längre än till Bänken här nere på gården för att upptäcka civil olydnad - eller vad man nu ska kalla svineriet. Drivor av fimpar ligger slängda på marken, ytterligare några har tryckts in mellan bänkribborna. Nej, det finns inga askkoppar vid Bänken. Det borde finnas, kan jag tycka. På gårdsbänkar sitter ofta folk som röker, det kan inte vara någon hemlighet för fastighetsägare som proklamerat (fullt berättigat) rökförbud i lägenheterna. Dock ursäktar det inte lagbrytarna. Papperskorgar med uttag för fimpar finns utanför de flesta trappuppgångar - och då snackar vi max 20 meter från Bänken. Hur svårt kan det va’?

*. *. *

Har funderat på vilka miljömarodörerna är. Jag sitter där ju själv, ett par tre gånger om dan. I regel ensam. Inser att jag därmed tillhör de misstänktas skara, har mer än en gång hört förbipasserande icke-rökare muttra i den riktningen. Ibland har blickarna tvingat mig till ett bedyrande: ”nej, nej, icke en fimpe är min. Jag är lika förbannad som du”. Senast idag var jag nära att påbörja en upp-plockning, ett 50-tal fimpar vore trots allt ingen match att undanröja. Slog bort tanken i sista stund. Ligga på alla fyra och plocka skit efter andra - med risk för att inte komma upp igen. Nej min själ. Nån måtta får det va’ på godheten. Eller dumheten. Synd att ingen ordningsmakt kollar upp laglydigheten i det här fallet. Man kan ju jämföra med tillsynen av bilar på gårdens omfattande parkeringsytor. Herregud, p-vakter i cirkulation dygnet runt.

*. *. *

Men annars är den bra, Bänken. Där tänker jag i stort och smått. Där hör jag barnens glada stoj från förskolan ett stycke bort. Där sitter jag bokstavligt talat på livets skuggsida - inte helt fel när ens solskensdagar i någon mening ändå är förbi. Fast i morgon ska jag äta kräftor och dricka smultronsnaps. Hatt och haklapp på. Glömma åren, njuta nuet. Glyttigt är nyttigt, som det står på sista raden i mitt eget lilla vishäfte.

Pyspunka i blågul ballong

England-Sverige 4-0. Skenbart jämnt i 25 minuter. Därefter - nivåskillnad. Engelsk uppvisning. Svensk pyspunka. Förargligt för alla som hjälpts åt att pumpa den blågula ballongen. Spelarna själva, ledarna runt laget, svansviftarna i media. Ja, även räknenissarna i Uefa som lyckats placera Sverige tvåa på senaste världsrankingen. Förvisso baserat på silvret vid fjolårets OS, ändå totalt missvisande. Europa hade tre platser i den rumphuggna OS-turneringen, de tre bästa nationerna lyste med sin frånvaro. Tyskland. Frankrike. England. Självförvållat, ja; alla tre straffade ut sig via en tillfällig dipp i föregående mästerskap.

*. *. *

Jag påpekade - föga populärt - redan då: svårt att inte gå till OS-final i så urvattnad konkurrens. Och lätt att få hybris för ett silver som trots allt är ett silver - med snudd på guld. Men nåt om verkligheten sa det inte. Det var Canada vi mötte i finalen, med all respekt en outsider i sammanhanget. Sverige har aldrig varit näst bäst i världen, eller ens i Europa. Jo, möjligen i damfotbollens barndom. Inte sen. Framförallt inte här och nu. Utvecklingen har bokstavligt talat sprungit ifrån oss. Vi såg det igår: när England tempoväxlade hängde Sverige inte med. När England hade passningskvalitet i hög fart gick Sverige bort sig i närmast slowmotion.

*. *. *

Själv skrev jag visst häromdan att ”Sverige nog kunde växa med motståndet”. Fel, fel, blott en from förhoppning. Sverige krympte. England gjorde oss små. 4-0 ljuger inte, låt vara att Lindahl i buren på en bättre dag i karriären säkert hade hållit siffrorna nere. Samtidigt säger det något som jag tycker är ganska störigt kring den blågula modellen (gäller i viss mån även herrlandslaget). Detta att spelare ska få stapla landskamper på hög bara för att de själva vill. Att föryngring och förnyelse uteblir. Att allt passerar till jubel och hänförelse - inte minst bland dem som har till jobb att ”kritiskt granska”. Svensk damfotboll förtjänar bättre.

Får man ändra sig till Djurgården?

Fin match igår, Häcken-Djurgården. Bästa jag sett i årets fotbollsallsvenska. Djurgården vann 2-1 och tog över serieledningen. Häcken kan dock återta den i händelse av seger i tillgodomatchen mot Elfsborg. Ingen lätt sak, om du frågar mig. Elfsborg är i grunden mycket bättre än sina senaste resultat - och Häcken möjligen lite stukat, nu när en lång svit av förlustfria matcher är bruten. Föga oväntat kanske; inget flyt varar för evigt, Häcken har haft sin beskärda del. I gårdagens match var flytet på motståndarens sida - men också rättvisan. Av två starka lag var Djurgården det starkaste, det dominerande. 

*. *. *

Allsvenskan är halvvägs nu, tabellen tredelad. Fem däruppe. Tre därnere. Resten i något slags ingenmansland. Fast skenet bedrar: Varberg och Värnamo kan snabbt dras in i bottenstrid, även Norrköping om uppryckning uteblir. Kalmar kan ansluta i toppskiktet, kvalitén anas. Guldet? Häromveckan voterade jag bestämt för Häcken. Här och nu ändrar jag mig till Djurgården. Garderat med AIK, Hammarby och MFF. Sådär ja, heltäckt. Men seriöst: Djurgården var nästan provocerande bra igår. Ställde över bl a ”oumbärlige” strategen Magnus Eriksson, pressade tillbaka Häcken ändå. Laget har en bredd som i mina ögon trumfar MFF:s. Om inte i numerären så i klass. 

*. *. *

En spelare som stuckit ut under vårsäsongen är Häckens anfallare Alexander Jeremejeff. 15 mål på 15 matcher är helt sensationella siffror, säkert unika i modern tid. Hörde att han stannar i Häcken säsongen ut, vilket förvånar. Skyttekungar brukar vara begärligt byte på marknaden. Själv är jag f ö kluven till Jeremejeff. Ogillar vissa av hans manér. Småtjafset med motståndare, mästrandet av yngre medspelare. Lite som Zlatan när Zlatan var som sämst (i det avseendet). Så stor är inte Jeremejeff. En detalj som sticker ut rör förresten också Häcken: inte en enda nolla i kolumnen för baklängesmål. Ytterst ovanligt för ett lag som ska föreställa guldaspirant. 

*. *. *

HIF vann i helgen. 1-0 mot Sundsvall. Ungefär lika övertygande som det låter. Dvs inte alls övertygande. Matchen var kvalitetsfattig, lagen jämntorftiga. Men tre poäng delas ut även efter en sådan tillställning - och HIF behövde dem, det ska gudarna veta. Mjällby vann också efter två snabba i slutet mot Degerfors. Ledsamt där: Jakob Bergström, tillbaka från halvårslång hjärnskakningsproblematik, byttes in och ut inom loppet av två minuter. Ett omilt fall på skallen gav känningar som tvingade honom att ge upp. Usch.

*. *. *

VM i friidrott kan läggas till handlingarna. Slutet blev minst sagt spektakulärt. Armand Duplantis vann stavhoppsguldet på 6,21. Sex meter, tjugoen centimeter. Svindlande höjder, särklassig nivå. Nytt världsrekord förstås. Och Sveriges enda medalj på detta VM. Om man nu inte räknar gång - och varför skulle man göra det? Jag vet: för att den svenske deltagaren Perseus Karlström tog brons två gånger om. Då räknas den kufiska gren som kallas gång men ser ut att handla om småspring. Annars inte. Tråkigt nog för Karlström, som självklart förtjänar respekt.

Damlandslaget på allas läppar

Sveriges fotbollsdamer är i EM-semifinal. Hypen håller, kan man säga. Dock hängde den löst igår kväll: 1-0 i kvarten mot Belgien, målet först på tilläggstid. Förvisso ”rättvist”. Sverige dominerade matchen i stort sett oavbrutet, hade bara förbannat svårt med avsluten. Men en eloge till Belgien. Nr 17 på världsrankingen om jag hörde rätt, inga tidigare meriter. Tapperhet räknas ju inte. Sådan fanns annars i överflöd i det belgiska laget. Glimtar av spelskicklighet också - plus en utvecklingspotential som nog Sverige och andra mer etablerade nationer bör passa sig för.

*. *. *

Kul att damfotbollen flyttat fram positionerna medialt. Aldrig förr har väl ett mästerskap uppmärksammats så som detta. Överbefolkade tv-studios, hela uppslag i tidningarna, jättebilder på förstasidorna; inget lämnas åt sans & måtta, eller åt gamla mossiga strukturer. Alla ska plötsligt tycka om och tycka till om damfotboll, ge sken av seriöst intresse. Jag talar om Sverige nu, hur det ser ut i andra länder vet jag inte. Blandat mellan hett och svalt, om jag ska gissa. Balkan t ex släpar ohjälpligt (?) efter, finns inte representerat på detta EM. Ryssland skulle varit med men uteslöts av välbekanta skäl. I delar av Europa har damfotbollen lång, lång väg till något som kan liknas vid blågul hype. Tyvärr.

*. *. *

Hittills i turneringen har Sverige gjort det förväntade. Överlevt gruppspelet, besegrat de lag man rimligen ska besegra. Inte helt övertygande men dock. Nu väntar en semifinal mot England. Värdnationen. Tufft, svårtippat. Nånting säger mig att Sverige kan växa med motståndet. Att spelare som Rolfö, Blackstenius och Hurtig (om hon får starta) har mer att ge. Asllani har redan visat klass - och mot Belgien var Amanda Nilden på vänsterbacken en positiv överraskning. Hoppas hon får fortsätta. Själv hade jag gärna sett mer av allroundbegåvade Rubensson, men man kan inte få allt. ”Tant” Seger har varit utanför laget de två senaste matcherna - seger i båda säger bestämt något om att hon inte är så oumbärlig som vissa förstå-sig-påare försökt göra gällande.

*  *  *

Ser att MFF har signat Mohamed Buya Turay. Sylvass anfallare i Djurgården - för tre år sedan. Var han står idag är osäkert. Ett par säsonger i kinesiska ligan kan knäcka den bäste, höll jag på att säga. Har han kvar sin speed? Sin näsa för mål? I så fall bör Buya Turay bli en tillgång för MFF. Annars tveksamt. Gamla meriter har sällan relevans här och nu.

Om värmerekord och andra heta bedrifter

Värmebölja över landet. Svenska rekordet under attack. Det lyder på 38 grader blankt, noterat i Målilla 1947. Vad jag vet i skrivande stund har det klarat sig, om än knappt. Intressant att rekordet är så gammalt, eller hur? Extrema värmeböljor beskrivs ju gärna som ett fenomen i tiden. Tydligen inte. Redan -47 måste folk ha kippat efter luft, åtminstone i Målilla. F ö en klassisk liten värmehåla, belägen hyfsat nära Oskarshamn. Undrar om man snackade utsläpp å sånt, då för 75 år sen. Klimatförändring, miljöhot, jordens undergång. Förmodligen inte. Det borde man kanske ha gjort. Nu är det så dags.

*. *. *

VM i friidrott. EM i damfotboll. Allsvenskan. Superettan. Mycket tv-sport nu, prioritering av nöden. Då hamnar tyvärr friidrotten lite på undantag. Jag säger tyvärr för att friidrott egentligen är en personlig favorit - men inte gärna mitt i natten. Så är det den här gången: VM äger rum i USA, helt adekvat på amerikansk tid. Vilket i Sverige råkar sammanfalla med normala människors djupsömn. Därmed inte sagt att just jag är normal. Häromnatten satte jag min kroppsklocka på 03.30, precis då skulle nämligen diskusfinalen börja. Och precis då vaknade jag. Märkligt hur man fortfarande kan manipulera en hjärna i skarpt läge.

*. *. *

Jag hade så klart hoppats på Daniel Ståhl. Och även på Simon Pettersson. Duon har ju gjort diskus till en svensk paradgren på senare år. Ståhlmannen framförallt. Men allt har en ände, eller åtminstone en parantes. Ståhl blev fyra, Pettersson femma. Fiasko? Verkligen inte. Längder kring 67 meter för båda, Ståhl över 69 i ett sent bortdömt kast (tramp på ringkanten). Problemet var - konkurrensen. Slovenske guldmedaljören Cseh kastade drygt fyra meter längre än svenskarna, tog diskusen till en ny nivå. Två litauer gick också före. Hårt men logiskt: medalj på ett världsmästerskap kan aldrig bli beställningsvara, så enkel är inte idrotten.

*. *. *

Så mycket mer friidrott i direktsändning har jag inte sett. Än. En del sammandrag dock. Tillräckligt mycket för att gilla Alhaji Jeng, expertkommentator. Knastertorr, ja. Men saklig, kunnig, pedagogisk. Och lagom blågul - inte hejaklacksledare som vissa andra i den samtida expertdjungeln. Inga namn, men visst var Christian Olsson bättre som trestegshoppare än han är som expertkommentator? Eller för att hoppa till fotboll: Nordin Gerzic. Begåvad mittfältare när det begav sig, absolut. Det gör honom dock inte till ett fynd i expertfloran. Okej, han är ny i rollen. Kanske finns det nån oförlöst potential i ordförråd och uttrycksförmåga. Man ska inte ge upp, men fan tro’t.

Ja, idrott & politik hör ihop. Fast ibland inte.

Idrott och politik hör ihop. Påståendet lanserades - i den offentliga debatten - redan när jag var ung. Diskussionsämne då, för eller emot. Fortfarande okej att stå på förnekelsesidan. Romantisera idrotten, hålla fast vid att den i själva verket var ett sunt motgift till smutsig politik. Fred, försoning, förbrödring, fritt utbyte över alla nationsgränser; det helt omöjliga i politik kunde pekas ut som det fullt möjliga i idrott. Vansinnets frigående motsats, olympiska spel som återkommande höjdpunkt. Sen kom den förbannade verkligheten och trängde sig in i våra tv-rum. 

*. *. *

Black Power-demonstrationen vid Mexiko-OS 1968. Terrorattentatet mot Israel vid spelen i München -72. Statsunderstödd doping. Nationer som bojkottat olympiska spel - eller fråntagits rätten att arrangera internationella mästerskap. Alternativt kohandlat sig till värdskapet. Ryssland här och nu. Vem skulle idag hävda att idrott och politik inte hör ihop? Och då har jag bara nämnt ett litet axplock av alla exempel som stärker tesen. Och avsiktligt hoppat över ”Hitlerspelen” i Berlin 1936; det var trots allt före den tid som kan kallas upplyst och modern. Men. Nu till saken. Kanske är den intressant, kanske bara långsökt. Jag undrar: är idrott & politik ett oskiljaktigt par numera? På alla nivåer, i stort som i smått. Eller finns det nån gräns där en separation faktiskt är förhandlingsbar?

*. *. *

För enkelhetens skull går jag till mig själv. Jag håller som bekant på Mjällby AIF i fotboll. Mjällby är en del av Sölvesborgs kommun. Där den politiska makten innehas av SD. Ett parti som vore det sista jag skulle rösta på - sagt med motvillig men demokratisk respekt för alla Sölvesborgare som tydligen gör det. Däribland själve partiledaren, får man anta. Han bor nämligen i kommunen. Och håller på samma lag som jag, har till och med varit synlig i hejaklacken då och då. Man kan alltså på goda grunder utgå från att antalet ”Sverigevänner” är överrepresenterade i mitt favoritlags supporterled. Problematiskt? Jag kan erkänna att jag grunnat på saken, man tänker ju mycket när man har tid att fundera. Men nej, jag känner inte att problemet är mitt. 

*. *. *

Man väljer inte sina medsympatisörer. Springer inte runt och frågar fotbollssupportrar hur de röstar i politiska val. Byter inte klubb för att vissa människor kanske föredrar blåbrunt framför rödgrönt. Det går att samsas runt gulsvart, bara man höjer sig lite från den totala idiotin. Om någon har problem borde det i så fall vara SD-ledaren. Mjällby AIF står ju för allt som han och hans parti är emot. Mångfald, blandkultur, integration. Utan spelare från Afrika, Mellanöstern och Balkan hade Mjällby knappast varit ett allsvenskt lag. Det är måhända en sur sill för de så kallade Sverigevännerna att begrunda - men annars är vi nog överens, dom och jag. Idrott och politik hör ihop. Fast ibland inte. Och störst av allt är fotbollen. Okej, näst efter kärleken.

Kvalitetshöjning i MFF

Tre nyförvärv i MFF, alla i startelvan vid dagens match mot IFK Norrköping. Högt spel av tränare Milojevic, kunde man tycka. Före avspark. Några minuter efter densamma anades redan succén: Zeidan gjorde ett tidigt 1-0-mål framspelad av Ceesay (och en Norrköpingsback). Snacka om oblyga debutanter. Den tredje, mittfältaren Siby, var också en angenäm bekantskap. Duellspelare, bollvinnare, lite som Bonke i stilen. Även om besserwisser Fjellström i tv valde att se det negativa. Ett par felpass, närmre bestämt. Vilken spelare lämnar en match felfri i passningsspelet? Någon? Skulle va’ Fjellström då, när han var aktiv. Skämt åsido.

*. *. *

MFF vann 2-0, andra målet av Kiese Thelin på Zeidan’s smörpass. Den senare matchens man, det är bara att konstatera. Och jag som inte var säker på att han skulle passa i MFF. Eller platsa, för den delen. På vems bekostnad? A C? Toivonen? Ung-Hugo? Ogrundade tankar; av den här matchen att döma toppar Zeidan alla tre. Den vänsterfoten. Den blicken för spelet. Den förmågan att gå rakt in i en ny klubb och ta för sig som om han fortfarande lirade i Jönköping Södra eller Sirius. Imponerande. Dessutom klickade han bra med ”likasinnade” Pena, vilket på förhand inte heller kändes alldeles självklart.

*. *. *

Mest överraskad blev jag ändå av Joseph Ceesay. Minns honom från HIF-tiden. Som back, duglig men inte särskilt framstående. Nu flög han fram på högerkanten, rasande snabb i både fot och tanke. En injektion för MFF, helt klart. Allt måste förstås sättas i relation till motståndet - och det var tyvärr beskedligt. Gamla fina IFK Norrköping verkar befinna sig i kris. Kickad tränare, ihåligt lag, svaga resultat. Allt hänger ihop. Normalt är en bortamatch i Norrköping jättesvår, men idag vann MFF tämligen bekvämt. Sagt utan att förringa själva prestationen. Den var absolut övertygande, även i beaktande av omständigheterna.

Utsikt från en bänk - del 3

Jaha. Nu har jag varit där igen. Tredje gången inom loppet av tre månader. Ett personligt rekord att rodna över, viskar min inre röst. E’ du go’ eller, hojtar min inre göteborgare. Det är tydligt att resmålet provocerar. Väcker tvivel på ens mentala rustning. Som om det vore nåt fel på Ljungacharkens bakade leverpastej. Jag hävdar att den är utsökt, väl värd en 20-milatripp. Inte minst i dessa tider när okynneshöjningar förpestar livet för den prismedvetne.

*  *  *

Sånt skit sysslar man inte med på den här platsen. Pastejen kostar fortfarande 16:95 - och då snackar vi ett halvt kilo, inga futtigheter i ask. Mitt intryck var f ö att livsmedelsavdelningen i stort fredats från prishöjningar. Om det sedan är inflationen eller okynnet som inte hittat hit låter jag vara osagt. Någon sa att annat blivit dyrare...att man typ tar igen på pyjamasen vad man förlorar på pastejen. Kan så vara. Jag åker inte hit för att shoppa fett och brett, jag åker mest för att sitta bänk.

*  *  *

Har man tur träffar man folk att utbyta tankar med. Det hade jag den här gången. Tur. Till exempel i morse runt 05.30. I väntan på hotellfrukost gick jag ut för att ta ett litet bloss - i skön ensamhet, kunde man ju tro. Icke. På plats i rökcirkeln fanns redan en dam i min egen ålder minus 20 a’ 25 år. Pratsam och sympatisk, så där som rökare brukar vara. Hon (och två mindre morgonpigga väninnor) kom från Avesta. Hade rest 55 mil för ett par hotellnätter och spännande fyndjakt på Varuhuset.

*  *  *

Senare träffade jag en annan dam i en annan bänkmiljö. Hon var från Norrköping och matte till den jättesnälla hunden Nalle. Maken/hussen gick därinne och shoppade, vilket måste betraktas som en smärre sensation. Normen är den rakt motsatta: damerna handlar, herrarna passar hund. Om sådan finns. Annars gör de som jag. Just ingenting. Nöter bänk, fördriver tid. Tittar, tänker. Förtjusande bekantskap förresten, kvinnan från Norrköping. Nästan att vi löste världsproblem - här av alla ställen på jorden.

*  *  *

Ullared.

Häckenseger som sa nåt...

Nej, jag tänker inte dra ner någon rullgardin för MFF och andra guldjägare i fotbollsallsvenskan. Serien har knappt kommit halvvägs, allt är fortfarande öppet. Men med det sagt konstaterar jag att sättet BK Häcken vann på igår var ganska typiskt för ett lag som till slut brukar stå där med pokal och mästarglans.

*. *. *

Det handlar om konsten att kunna gå hem med tre poäng även från matcher där man inte ”förtjänar” dem. Som igår. Mjällby var bättre än Häcken. I första halvlek markant mycket bättre. 10-0 i hörnor t ex. Överlägset bollinnehav, fler målchanser. Spelmässigt helt klart säsongsbästa av Mjällby. Ändå vinner Häcken 2-1. På ren tur? Trots allt inte. Möjligen med en gnutta flax, men framförallt på spetskvalitet. Där Mjällby behöver minst fem chanser för att göra ett mål behöver Häcken max fyra för att göra två. Bättre precision i sista passningen, distinktare avslut; det är det som skiljer, det som gör att Häcken kan vända en hotande förlust till en blytung seger. Klass, helt enkelt.

*. *. *

MFF för sin del studsade tillbaka i toppstriden - åtminstone hyfsat nära - via 3-0 mot Varberg. Inte lika övertygande som det låter. Det krävdes lite fulspel av Berget för ”proppen ur”. Ja, jag syftar på straffen i slutsekunderna av första halvlek. I mina ögon en klassiker: ett ben att trassla in sig i, få det att se ut som en fällning, ”tvinga” domaren att blåsa straff. Berget utförde allt, inklusive själva straffsparken, med ackuratess. MFF slapp gå till pausvila med 0-0 - och i andra halvlek blev det mer avspänt, stundtals smått imponerande. Mot ett förvisso torftigt Varberg. Av bara farten passade MFF på att presentera ett par  nyförvärv. Mittfältare. Som om inte den lagdelen var överbefolkad redan innan. Kan bara tolkas som att någon eller några är på väg bort.

*. *. *

Och så har Rikard Norling fått kicken. Igen. Den här gången från IFK Norrköping. Börjar snart tycka synd om honom. En tränare är sällan bättre än sitt cv - och Norling’s är tämligen befläckat vid det här laget. Tar jag inte fel innebär detta tredje kicken på raken (den något gåtfulla skilsmässan från MFF oräknad) under senare år. Tufft att bli jobbsökande på sådana papper.

Sorg på Rad 6

Det gör ont när goda grannar går bort. Kent var en sådan. Inte i huset där jag bor, men i Baltiska hallen när det vankades handboll. Rad 6, i höjd ungefär med planens mitt. Det var där vi blev bänkgrannar, Kent och jag och ett antal andra män i mogen ålder. Gubbhyllan, som vi sa redan för tio år sedan. Kent var något av en särling i sällskapet. Vi kallade honom Eleganten - av en anledning. Ingen var så proper som han. Ingen annan gick på match i kostym och skjorta med slips. Kent stack ut. Med sin stil, med sin charm. Med sitt vänliga sätt, inte minst.

*. *. *

Han berättade för mig att han varit brottare i yngre dar. Det var nog det sista jag kunde tro. Eleganten i brottartrikå, liksom. En surrealistisk syn - men som Kent själv sa: alla har vi varit unga, var tid har sitt. I grunden var och förblev han föreningsmänniska. På senare år med IFK Malmö närmast hjärtat. Förutom HK Malmö då, specifikt i handbollen. Ibland, helt ärligt, kunde jag känna att det bästa med att gå på match var att man fick träffa Kent. Han hyfsade tonen på Rad 6, berikade oss andra med lite vett och etikett. Kent skulle aldrig vråla över domslut som gick HK emot, sådant var långt under hans värdighet.

*. *. *

Det har gått någon vecka nu sedan jag genom en gemensam vän fick veta att Kent lämnat jordelivet. Så fullständigt oväntat. Kent var betydligt yngre än jag. Yngst på hela ”hyllan”, tror jag. 71 och fortfarande atlet. Inga yttre tecken på sviktande hälsa, snarare precis tvärtom. Ödet bryr sig inte. Rad 6 gör däremot. Sorgligt många har försvunnit under de senaste åren. Några till den eviga vilan, någon till vård på demensboende. Utan Kent blir det direkt ödsligt. Ingen fyller Elegantens kostym - men vi som är kvar kan förvisso knyta en slips för att hedra hans minne.

Mörkret sänkte sig över Almedalen

Knivmord i Almedalen igår. En kvinnlig läkare som offer, den misstänkte gärningsmannen gripen på plats. Oklara omständigheter, okänt motiv. Det enda som läckt ut är den misstänktes politiska hemvist: NMR. Nordiska motståndsrörelsen. Brutalversionen av SD. Samma tankegods i grunden, bara lite olika uttryckssätt. Nej, jag ska inte dra det för långt; potentiella galningar kan finnas inom alla partier. Även om sannolikheten tycks öka ju längre högerut på skalan man kommer.

*. *. *

Som av en händelse råkade det vara SD:s dag i Almedalen igår. Jimmie Åkesson höll tal, inte långt från det som senare skulle bli en mordplats. SD-ledaren bjöd på det gamla vanliga: lite sossehat, svartmålning av tillståndet i Sverige, mera sossehat, massinvandringens konsekvenser, däribland gängkriminaliteten och ”folk som inte vill göra rätt för sig”. Och så ännu mera sossehat eftersom allt är deras fel. Nedanför scenen satt de sanna Sverigevännerna och himlade med ögonen. Applådsmatter, jubel, ovationer; Åkesson som de redan frälstas Frälsare, blott hallelujaropen saknades. Symboliken slående: Han däruppe, dom därnere. Livets Ord i politisk skrud.

*. *. *

Det sägs ofta att Jimmie Åkesson är en skicklig agitator. Hur då, tänker jag. Vari ligger skickligheten? Knappast i talekonsten. Där är han begränsad. Nästan som en papegoja. Samma ord, samma fraser, hela hela tiden. Rimligt. Orimligt. Massinvandring. Maktskifte. ”Sverige kan bli bra igen” (mantrat i Almedalen). Inte mycket mer än så. Men det är klart, i konkurrensen räcker det en bit. Liksom i den så kallade opinionen. Runt tjugo procent av svenskarna sympatiserar med SD, det skojar man inte bort. Därvidlag har han ju varit skicklig, Åkesson. Som affärsman, snarare än som politiker. Om det nu inte är samma sak. 

*. *. *

Själva affärsidén var föga djärv när den först lanserades. Däremot jävligt originell och lätt äcklig. Fast bevisligen hållbar. SD baxade liksom fikabordstugget ända in i riksdagen. Höjde upp skitsnack, utlänningshat och skuldbeläggande till normal politik. Sålde in tesen om Människors Olika Värde. Omvände övriga partier över en mandatperiod, åtminstone de flesta. Och byggde sådär i förbigående en egen förmögenhet - på skattebetalarnas bekostnad. Jag menar, vad hade Jimmie Åkesson och hans närmaste män varit utan den ”ansvarslösa invandringspolitiken”? Arbetssökande, kanske?

”Att du bara vill va’ så gammal”...

77, suck. ”Att du bara vill va’ så gammal”. Det vet jag med bestämdhet en som skulle ha sagt just idag. Moster Greta, salig i åminnelse. Hon sa det redan när jag fyllde 27 - och i princip till alla som råkade ha födelsedag. 15 eller 55 kunde kvitta, ju yngre desto roligare. Uttrycket var ett av flera i Gretas egen lilla ordbok. 

*. *. *

Bland övriga minns jag t ex ”äta för åtgångs skull”. Det betydde att faten skulle vara rensade, oavsett liksom. Mätt och belåten? Rapat å sånt? På’t igen bara, här lämnar vi inget åt råttorna. Tyckte min favoritmoster. Ett annat uttryck hon gärna svängde sig med var ”när man inte blev som man skulle får man va’ som man blev”. Tänkvärt och fint.

*. *. *

Moster Greta själv föregick med exempel. Hon var i alla lägen precis den hon blev. Ett naturbarn av sin tid, konstant smårolig utan att nånsin göra sig till. Älskvärd. Fröken genom hela livet. Mors och fars trofasta ”däka”, som man sa i Blekinge förr. Storasyster i en syskonskara på sju - trots att hon faktiskt inte var äldst. 

*. *. *

Vad Greta aldrig skulle ha sagt var ”dricka för åtgångs skull”. På de återkommande knytkalasen i släkten gjorde hon sig berömd för det rakt motsatta. Gömma flaskan, nämligen. Innan den var bottentömd. Greta hade koll, kunde skilja på ”lagom” och ”för mycket”. När sistnämnda hotade såg hon till att buteljerna försvann, ofta under ett grytlock eller liknande i hushållsskåpet. 

*. *. *

Moster Greta gick bort 1996, 91 år gammal. Älskad, saknad. Då och då tänker jag på henne fortfarande. Idag har jag till och med småpratat med henne. Förtroligt, i tysthet. Meddelat att allt är under kontroll här nere på jorden. Lovat att höja en skål för Ödet, Livet och Saligheten. Under ordnade former. Vid 77 får det vara slutbusat, eller hur Greta?

Allsvenskan här och nu

Det började med en skräll i Sundsvall. Fortsatte med en knall i Stockholm. Sen blev det lugnt. Någotsånär väntade resultat, möjligen en ögonbrynshöjare i Norrköping (Siriusseger 1-0), men annars inget av sensationsvärde. Jag talar om fotbollsallsvenskans långhelg, den med matcher utspridda fredag till måndag. 12e omgången, för några lag 13e, av totalt 30. Mer än hälften kvar alltså. För tidigt rent matematiskt att vara kategorisk; alla lag som fortfarande kan nå drygt 60 poäng är i någon mening med på guldtåget. Och det är många - om man nu vill utmana allt vad sannolikhetskalkyler heter.

*. *. *

Själv knipsade jag ju av MFF efter fiaskot i Sundsvall. Förhastat? Realistiskt sett - nej. De regerande mästarna har 17 matcher kvar, den måttligt mattebegåvade kan räkna ut att minst 13 av dessa måste resultera i seger. Högst två i förlust. En långsökt tankefigur, givet inte bara Sundsvallsmatchen utan säsongens MFF-mönster i stort. Faktum är att t ex Mjällby så här långt tappat färre poäng än MFF. Och ingen skulle väl på allvar hävda att Mjällby ingår i guldracet? Allra minst jag faktiskt. Här handlar det om jakten på 30 pinnar, lika med nytt kontrakt. Ödmjukhet före utopi.

*. *. *

En som diskuteras just nu är MFF-tränaren Milos Milojevic. Är han rätt man för jobbet? Kom han till dukat bord? Är MFF för stort för honom, gör han sig bättre i en mindre klubb? Svåra frågor, egentligen omöjliga att besvara. Men kritiken växer, på diverse forum är den inte nådig. Jag för min del menar att Milojevic haft viss otur, alternativt lurat sig själv. Ta över ett lag som vunnit två raka SM-guld...är det att komma till ”dukat bord”? Till hungriga och hundraprocentigt motiverade spelare? Okej, det är kanske en tränares jobb att ombesörja detta men lätt kan det inte vara. 

*. *. *

Att göra Milojevic ensam ansvarig för MFF:s knackiga säsongsupptakt känns inte sjysst. Han kan inte gärna göra målen åt laget. Han kan inte göra veteraner yngre. Inte sätta flinka fötter på den trögbente. Han har vad han har: en stor trupp, allsvenskans största i omfång, till viss del överreklamerad, till betydande del ålderstigen och skadebenägen. Han har dessutom en stab av medarbetare som inget annat lag matchar. Och så den förbannade kravbilden som finns blott i MFF: allsvenskt guld om och om och om igen. Det går naturligtvis inte. Så svag är inte konkurrensen, så enkel är inte fotbollen.

*  *  *

Helgens glädjeämne för mig personligen var förstås Mjällbys bedrift i Stockholm. Att nolla AIK, att inte släppa till en enda riktigt het målchans (vad jag kan minnas) på hela matchen. Stort, mäktigt, taktiskt fulländat. Min djupaste respekt för tränarparet Brännström/Winqvist. Äntligen har man ”afrikaniserat” anfallsspelet: Silas och Moro får förtroende, den förstnämnde gjorde mål igen, nu direkt matchavgörande. På mitten har kulturbärarna Gustavsson & Gustafson, Jesper respektive Victor, blivit givna startspelare. Snacka om att de överglänste AIK-stjärnan Sebastian Larsson i lördags. Backlinje, målvakt, bänk, moral i det stora hela; Mjällby hänger ihop, imponerar. Hoppas det håller säsongen ut. 

*. *. *

Allt detta sagt och skrivet med reservation för kvällens match Göteborg-Degerfors. Hemmaseger där och det blir knökafullt på guldtåget. Runt 21.00 vet vi.

Milojevic mot väggen...

Sundsvall-MFF 2-1. Trodde att Milos Milojevic, den nye MFF-tränaren, var en vinnare. Jag dömer inte ut honom, men jag börjar tvivla. Här inledde han med en förbryllande startelva och fortsatte med att byta in allsvenskans trubbigaste forward vad gäller avslutningsteknik. Ja, Abubakari. Att vissa spelare såg ut att vara dåligt preparerade för match slår också tillbaka mot Milojevic. Manfallet - Hadzikadunic, Moisander, Toivonen, Kiese - förklarades inte heller närmare. Nya skador? Petningar? Schismer? MFF var ändå skenbart överlägset i spelet - men totalt oförmöget att överlista Andreas Andersson som normalt inte brukar utmärka sig som någon av allsvenskans bättre målvakter. Grattis Sundsvall, vilja slår klass. Och grattis Häcken med flera, en guldkandidat mindre.

Tack för att du finns, Sonja Aldén

Jag var på Mossängen igår. Sommarkonsert med Sonja Aldén. Sång och musik för den som uppskattar - ja just det, sång och musik. Aldén jönsar sig liksom inte på scenen. Gör inga politiska utspel. Byter inte klänning stup i kvarten. Blir aldrig prålig eller pretentiös. Behövs inte. Hon har sina sånger. Sin röst. Sitt lilla turnéband; två man, gitarr och piano. Det räcker. Sonja Aldén är bäst som hon är. Balladernas drottning, publikens darling.

*. *. *

Medialt däremot är hon en ”nobody”. Inga recensioner, ingen uppmärksamhet överhuvudtaget. Utom vid Mello, om hon händelsevis ställer upp där. Sonja Aldén räknas inte riktigt in i den så kallade artisteliten, möjligen balanserar hon på gränsen. Skamligt, om du frågar mig. Men nog av, allt kokar ner i en fråga om tycke och smak. Och konkurrens förstås; svenska sångfåglar finns det gott om. Igår satte den bästa tonen direkt: Meningen Med Livet som öppningslåt. En typisk Aldénare, en av hennes mest spelade i radio. Börjar man med den är triumfen redan hemma.

*. *. *

En Aldénkonsert handlar mycket om igenkänning. Publiken - gissningsvis runt 300 pers - kan sin Sonja, väntar sig helt enkelt vissa pärlor ur hennes digra låtkatalog. Några uteblev men det mesta kom. Varvat med lite lättsammare saker utanför boxen. Typ ett potpurri på skånska slagdängor och en allsångscover på Gessle’s Sommartider. Tro’t eller ej: Sonja Aldén kan släppa loss och vara rolig, allt är inte dränkt i vemod och bitterljuv romantik. Även om hon - nu envisas jag - är som bäst i just de finstämda sångerna. Kastar Mig Ut t ex. Eller Hyllningssången till Mor, kvällens näst mest bejublade nummer.

*. *. *

Det mest bejublade kom allra sist. För Att Du Finns. Den magnifika kärleksballaden från Melodifestivalen 2007. Hennes genombrott, hennes ”one hit wonder”. Låten vann förvisso inte Mello - och det kan än idag göra mig förbannad. Men den blev en landsplåga, upphöjd till evergreen. En värdig final på en fin liten kväll i Mossängens koloniområde. Tack, Sonja Aldén. För Att Du Finns.