Jaha. Nu har jag varit där igen. Tredje gången inom loppet av tre månader. Ett personligt rekord att rodna över, viskar min inre röst. E’ du go’ eller, hojtar min inre göteborgare. Det är tydligt att resmålet provocerar. Väcker tvivel på ens mentala rustning. Som om det vore nåt fel på Ljungacharkens bakade leverpastej. Jag hävdar att den är utsökt, väl värd en 20-milatripp. Inte minst i dessa tider när okynneshöjningar förpestar livet för den prismedvetne.
* * *
Sånt skit sysslar man inte med på den här platsen. Pastejen kostar fortfarande 16:95 - och då snackar vi ett halvt kilo, inga futtigheter i ask. Mitt intryck var f ö att livsmedelsavdelningen i stort fredats från prishöjningar. Om det sedan är inflationen eller okynnet som inte hittat hit låter jag vara osagt. Någon sa att annat blivit dyrare...att man typ tar igen på pyjamasen vad man förlorar på pastejen. Kan så vara. Jag åker inte hit för att shoppa fett och brett, jag åker mest för att sitta bänk.
* * *
Har man tur träffar man folk att utbyta tankar med. Det hade jag den här gången. Tur. Till exempel i morse runt 05.30. I väntan på hotellfrukost gick jag ut för att ta ett litet bloss - i skön ensamhet, kunde man ju tro. Icke. På plats i rökcirkeln fanns redan en dam i min egen ålder minus 20 a’ 25 år. Pratsam och sympatisk, så där som rökare brukar vara. Hon (och två mindre morgonpigga väninnor) kom från Avesta. Hade rest 55 mil för ett par hotellnätter och spännande fyndjakt på Varuhuset.
* * *
Senare träffade jag en annan dam i en annan bänkmiljö. Hon var från Norrköping och matte till den jättesnälla hunden Nalle. Maken/hussen gick därinne och shoppade, vilket måste betraktas som en smärre sensation. Normen är den rakt motsatta: damerna handlar, herrarna passar hund. Om sådan finns. Annars gör de som jag. Just ingenting. Nöter bänk, fördriver tid. Tittar, tänker. Förtjusande bekantskap förresten, kvinnan från Norrköping. Nästan att vi löste världsproblem - här av alla ställen på jorden.
* * *
Ullared.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar