Årsskifte med samvetsnöd

Har bestämt mig för att i alla fall försöka. Bli snällare. När jag skriver. Lägga av med påhoppen. Skippa spydigheterna, skämten på andras bekostnad. Arga gubbar finns det gott om på nätet, jag vill helst inte vara en av dem. Ändå är jag det. Ibland. Det märker jag när jag går tillbaka och ser vad jag skrivit i stundernas ingivelse. Somligt står jag för, annat är plumpt eller onödigt tillspetsat. Vem är jag att moralisera över andras moral? Vem är jag att ironisera över krönikörer och andra som inte tycker som jag i varenda jävla fråga? Vem är jag att alltid veta bäst? Såna tankar kommer för mig, denna tidiga morgon på årets näst sista dag. Samvetsnöd kallas det nog. Man får det straff man förtjänar. Gott Nytt År därute - och kom ihåg: allting var annorlunda förr men ingenting var bättre.

Ansvaret, Lugi?

För mindre än en vecka sedan, i matchen mot Ystad, leddes Lugis Joacim Ernstsson av banan med befarad hjärnskakning. Igår kväll var det dags igen: Lugi mot HK Malmö, Ernstsson ut med klara symptom på ännu en hjärnskakning. Att Lugi förlorat båda matcherna känns ovidkommande. Betydligt allvarligare är att Lugi riskerar hela sitt anseende som ansvarstagande klubb. Har man ingen medicinsk personal? Är man inte rädd om sina spelare?

Zlatan - hela Sveriges pappa?

Inte mycket som behövs för en storm i en ankdamm. En Zlatanintervju, några ocensurerade funderingar kring damfotboll kontra herrfotboll, ett plumpt litet skämt om en cykel...inte mer faktiskt. Vips går genusjournalisterna bananas, liksom i blindo. Tappar proportionerna, glömmer vad Zlatan egentligen sagt eller lägger alldeles egna tolkningar i det. Som att han skulle gå i spetsen för något slags kollektivt manligt hat gentemot damfotbollen (Sydsvenskans sportkrönikör idag). Den anklagelsen är ju bara bisarr. För det första tror jag inte det finns något manligt hat mot damfotboll. Likgiltighet, möjligen. Men den är i så fall könlös, vågar jag påstå. Seriöst fotbollsintresserade kvinnor föredrar att titta på herrfotboll, det är den (för genusjournalisterna) bittra sanningen. Seriöst fotbollsintresserade män springer inte heller benen av sig för damfotboll, dock dominerar de publikbilden även där. Utan männens närvaro hade damallsvenskans läktare varit helt ödelagda. Vad det beror på törs man väl knappt fundera högt kring. Kvalitetsmedvetande kanske? Tradition förstås...så sent som under min egen uppväxttid var fotboll pojkars privilegium. Tack och lov att det inte är så idag - men tack och lov också att man fortfarande får välja fritt. Piggvar före mört, Jussi Björling före Jokkmokks-Jokke, herrfotboll före damfotboll. Eller tvärtom, om man till äventyrs vill. Genusjournalisternas poäng verkar vara att inte göra skillnad överhuvudtaget: fisk som fisk, sång som sång, fotboll som fotboll. Det är därför drevet går nu mot Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna. Det är därför han görs till hela Sveriges pappa: "Zlatans uttalanden ger kidsen fel värderingar, blablabla". Som om det inte var föräldrarna som fostrade sina barn. Det är därför han vantolkas; jag tror t ex inte alls att Zlatan känner skam över att vara svensk fotbollsspelare, däremot sekundärskam över journalister som på fullt allvar ställer frågan "vem är bäst, du eller Lotta Schelin". Tack för ordet. Kan man få beställa en signerad cykel?

Zlatan å jag i samma lag

Zlatan har tyckt till. Högt. I debatten som var på väg att tystna. Alltså den där på temat "om Anders får bil måste väl Therese också få bil". Landskampsrekord som landskampsrekord, fotboll som fotboll. Ansåg den politiskt korrekta tyckareliten i media-Sverige. Till den hör som bekant inte Zlatan. Så när han nu tar bladet från munnen och säger sin innersta mening om saken blir jag inte alls förvånad men däremot smått upprymd av glädje; Zlatan argumenterar minsann ungefär som jag själv gjorde när frågan var som hetast. Att det är omöjligt att överhuvudtaget jämföra herrfotboll och damfotboll, att det är direkt löjeväckande (fast typiskt svenskt) att ens väcka en diskussion om vem som är bäst "Schelin eller Ibrahimovic". På en punkt går Zlatan längre än vad jag gjorde - men där är det nog spjuvern i honom som spökar: tänker på hans gentila erbjudande om fri cykel med Zlatanautograf på till damspelare. För egen del var jag ju inne på att fri cykel vore gott nog till alla rekorderliga fotbollsspelare, kön oavsett. Hursomhelst ska det bli kolossalt intressant att se hur tyckareliten reagerar på Zlatans utspel. Många i den församlingen försöker vanligtvis vara genusdesperados och Zlatanslickare på en och samma gång. Blir lite marigt nu, är jag rädd.

MFF:s målvaktsdilemma

Dagens fotbollsbomb: MFF-målvakten Johan Dahlin blir proffs i Turkiet. Den "julklappen" hade nog mästarklubben velat slippa. Men nu är det upp till bevis: köpa en ny förstemålvakt eller satsa på den man redan har. Dvs Robin Olsen. Reserv bakom Dahlin i år, utmärkt i de matcher där han vikarierat. Logiken talar för Olsen som ny etta på posten, men hur MFF resonerar återstår att se. Saken är delikat: satsar man inte på Olsen mister man tämligen säkert även honom. Och skulle därmed tvingas köpa två nya målvakter. Tuff jul, MFF.

Sassa, brassa, handbollsmassa

Brasilien-Serbien 22-20. Där fick jag så jag kved. Det gick att vinna över Serbien i Belgrad, det gick att vinna över den fanatiska publiken. Brasilien världsmästare! Sydamerika! En milstolpe i handbollshistorien, ett brott mot traditionell ordning och reda. Mycket angenämt, precis vad handbollen behövde. Brasilien vann dessutom av en anledning: de var bättre än Serbien i finalen, de var bättre än alla andra genom hela turneringen. Sen spelade de kanske inte så annorlunda handboll jämfört med de europeiska lagen. Bara lite smartare och lite tuffare. Och med en perfekt mix av spelartyper; långa, korta, lätta, tunga, högerhänta, vänsterhänta, snabba, blixtsnabba, fräna, elaka. En med tandställning, mittnian Nunez. Hon blev min speciella favorit. Minst av alla, förmodligen yngst också. Men så modig! Var det inte hon som stod för det avgörande målet i finalen? Jag tror det. Bra målvakter hade de också, Brasilien. Och en förbannat skicklig coach förstås. Fast han var dansk, liksom de flesta coacher i topphandbollen nu för tiden. Kanske nåt för Sverige att snegla emot? Drygt 20000 människor såg finalmatchen på plats, det rörde sig bestämt om något slags rekord. Min känsla är att ramen snarast sänkte Serbiens damer. De stod i alla fall inte att känna igen, lyfte aldrig som i tidigare matcher. Men föralldel, det kan ha berott på motståndet.

Olustkänslor kring en olycksfågel

Undrar om inte Lugis Joacim Ernstsson bör ta sig en funderare över handbollskarriären nu. I dagens match mot Ystad (förlust 22-25) leddes han ut påtagligt groggy, snabbdiagnosen var hjärnskakning. Tar jag inte alldeles fel har Ernstsson drabbats på liknande sätt tidigare, både den här säsongen och förra. När blir det en gång för mycket? Var går den medicinska gränsen? Har handbollen ett slappare regelverk än t ex boxning? Är det mindre farligt att slås groggy på handbollsplanen än i boxningsringen? Varför då? Som lekman lutar jag åt tvärtom: en handbollsspelare är helt oskyddad, en amatörboxare bär puffhandskar och hjälm. Menar jag alltså att det är läge att stänga av Joacim Ernstsson, beröva honom licensen? Vet inte. Vet bara att i boxning hade man gjort det. Redan vid en första knockoutförlust följer (om jag minns rätt) en månadslång avstängning, vid upprepade knockout's medelst hjärnskakning ryker startboken. Inte för att jävlas med den drabbade utan av ren omtanke. Men okej, jag har kanske blivit gammal och blödig. Tycker synd om Ernstsson, oroar mig för honom som en "dålli" far. Förhoppningsvis inser han sitt eget bästa innan det är alldeles för sent.

Klingvall ut - Harris in?

Idag meddelades det att Torbjörn Klingvall slutar som förbundskapten för damlandslaget i handboll. Detta sedan handbollsförbundet via rundringning inhämtat diverse missnöjesyttringar i spelarleden. Trist för Klingvall som, får man förmoda, gjort sitt bästa på jobbet. Fast möjligen var han fel man redan från början, gedigen handbollskompetens enbart räcker ju inte alltid för att vinna förtroende. Vill förbundet ha en "mjukare" efterträdare, dokumenterat skicklig på att leda just damlag, bör man slå en pling till H 65:s succétränare Niklas Harris. Det är mitt förslag.

Draganas dag, Serbiens seger

Damernas handbolls-VM är avgjort, vågar jag påstå. Förvisso återstår semifinaler och final men vem eller vad skulle kunna stoppa värdnationen Serbien? Vem eller vad skulle kunna stoppa Dragana Cvijic, den monstruösa mittsexan? Annars så suveräna Norge kunde det inte i kvällens kvartsfinal - och då kan ingen annan heller. Såvida inte serbiskorna brände allt krut och mer därtill i denna makalösa holmgång. Men i så fall finns en extraspelare att lita på. Publiken. Vilken support! Vilken stämning! Att vara bortalag i Serbien måste vara som att rusa med tung ryggsäck i brant uppförsbacke. Inte hopplöst men bra nära. Norskorna försökte verkligen det. Att rusa. Virvelvindstempot i upptakten av andra halvlek gav dem också ett försprång på fem bollar, normalt släpper Norges handbollsdamer aldrig det. Men detta var liksom inte riktigt normalt. Serbien gnuggade på som i trance, att ge sig för övermakten verkade inte finnas med som ett alternativ. Allra minst då för Cvijic på linjen. Damen ifråga må ge otympligheten en kroppshydda - och tv-paret Perlskog/Hellgren är f ö sällan sena med små raljanta hummanden om såna saker. Men här fick de kapitulera, antingen de ville eller ej. Cvijic frustade av vilja och var i princip ostoppbar. T o m straffarna tog hon hand om, detta sedan Norges förnämliga målvakt Lunde Haraldsen räddat Serbiens tre första. Cvijic drog in de tre följande utan darr, den ena med en utsökt lobb. Alltid lika trevligt när skenet bedrar och besserwissers får sig en liten näsbränna. 28-25 blev det förresten - och åtminstone två spelare till i det serbiska laget bör nämnas: dels skarpskytten Damnjanovic som gjorde åtta mål i matchen (liksom Cvijic), dels målvakten Tomasevic som mot slutet faktiskt överglänste Lunde Haraldsen.

Snöplig sorti för mest sevärda laget

Kollar med stor behållning på damernas handbolls-VM i tv. Alldeles nyss fick jag se den mest fascinerande matchen hittills: Serbien mot Sydkorea i åttondelsfinal. Serbien vann med 28-27 efter ett avgörande mål i absoluta slutsekunden - eller möjligen ännu senare. Jag led faktiskt med koreanskorna, tyckte det kändes helt fel att de eliminerades så snöpligt och så tidigt i turneringen. Den handboll Sydkorea bjuder på - ikväll inte minst - ser man sällan i Europa. Här är det mycket kraft och lite finess, dvs precis tvärtom mot den koreanska stilen. Hade skillnaden stannat där kunde nog Sydkorea ändå kammat hem VM-guldet - men så tillkommer målvaktsspelet. Där är de europeiska lagen bättre rustade och vad det betyder såg vi i kvällens match. Serbiens Tomasevic höll en helt annan nivå än den alternerande duon i Sydkoreas bur. Det avgjorde matchen. Och det gör att VM från och med nu blir aningen fattigare, räknat i underhållningsvärde. Synd.

HK kämpade ner Bajen

HK Malmö-Hammarby 27-25. Sista hemmamatchen för året - och då tog HK fram specialvapnet: den patenterade viljan. Det ville till. Hammarby är ett svårslaget lag, rätt udda jämfört med alla andra. Det extremt utgrupperade försvarsspelet, de hypersnabba omställningarna, den konsekvent genomförda spelidén; allt sammantaget ger Bajen en helt egen profil i elitserien. Till och med i entrén till match skiljer laget ut sig: Hammarby går in på banan, alla andra springer. Essen i leken heter Dolck, Hanisch och Pujol - och det brukar räcka långt. Kunde det gjort ikväll också, marginalerna var små. Men HK:s andra halvlek imponerade, framförallt försvarsmässigt. Danske Koch-Hansen drog ett tungt lass där - och ett ännu tyngre framåt. Tio mål hann han med, nån råskytt av den kalibern fanns inte i Hammarby. Egentligen hade hemmalaget två tiomålsskyttar, den andre var Mirsad Pecikoza. Att han bokfördes för endast sju mål berodde på för tidiga frikastsignaler vid tre tillfällen. Ingen skugga på domarna dock. Matchen var skitig och lite rörig, fylld av fiftyfiftysituationer. Allt annat än lättdömd, får man nog säga. Fast när var handbollen lättdömd? På 50-talet möjligen. Då när matcherna slutade typ 14-12 och ordet tempo knappt var uppfunnet. Roligare nu, tycker i alla fall jag.

Försvarslösa H 43 - en tränarfråga?

För några veckor sedan såg jag H 43 vinna över HK Malmö i handbollens elitserie. Vill minnas att jag skrev något i stil med "får H 43 ordning på sitt försvarsspel är en slutspelsplats ingen utopi". Fem matcher och lika många förluster senare är det bara att konstatera: nej, H 43 får ingen ordning på sitt försvar så slutspel är visst det en utopi. 28-39 mot RIK igår, 23 insläppta bara i första halvlek. Förfärliga fakta. Kan inte låta bli att tänka på "Kos". Veroljub Kosovac alltså, fjolårets välrenommerade och framgångsrike H 43-tränare. Hade han "tillåtit" detta? Eller anade han vartåt det lutade så det var därför han hoppade av? Allsvenskan var ju en sak, där kunde H 43 glassa på sina offensiva resurser. I elitserien krävs mycket mer - och mest av allt hemspring till de defensiva plikterna, det är elementärt. F ö tycker jag det är lågt av H 43 att skylla på skador, andra lag har varit värre drabbade därvidlag.

Väntad trupp - tyvärr...

Idag presenterades den svenska EM-truppen i handboll. Namnen blev i stort sett de väntade, undantaget är väl i så fall Drotts Magnus Persson på högernio. En sak kan man konstatera: gamla meriter väger tyngre än färska. Annars hade inte Jonas Källman kommit med på Andreas Bergs bekostnad. Den senare gjorde ju en succéartad landslagsdebut i Tysklandsturneringen häromsistens. Då ville inte Källman vara med, det vill han tydligen nu. Personligen har jag lite svårt för sånt; landslagsspel ska man inte kunna hoppa av och hoppa på efter lust och behag, antingen är man med helhjärtat eller inte alls. F ö har Källman varit under isen hela hösten i Skövde så uttagningen är diskutabel även ur det perspektivet. Antar att det är hans "spetsiga" försvarsspel förbundskaptenerna vill åt - men är han verkligen den ende som kan kreera den rollen? Tillåt mig tvivla. I övrigt kan man notera att Mattias Andersson är tillbaka i truppen som en av två målvakter. Jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det är förbannat synd om Andreas Palicka som förföljs av bortgallring så fort det vankas mästerskap.

Julafton för sportnördar

En fullmatad sportlördag i tv. Nästan för mycket av det goda, förmodligen småfarligt för sittfläsket. Själv valde jag bort allt på skidor till förmån för fotboll och handboll. Inledde med Derby-Blackpool i engelska andraligan och kom i stöt direkt. Derby är ju mitt favoritlag i England - näst efter Arsenal - och här blev det seger med 5-1. Derby's femte raka! Inte utan att man börjar drömma om Premier league igen. Spelet höll den klassen, konstaterade jag förnöjt. Övergick sedan till handboll. Kristianstad mot Alingsås i elitserien. Toppmöte som kunde blivit jämnt - om Kristianstads målvakt hetat något annat än Dan Beutler. Gud så bra han var! Tveksamt om jag nånsin sett nåt liknande målvaktsspel över 60 minuter, någon liten svacka brukar alltid komma. Även målvakter är ju människor...men faan vet vad gäller Beutler just idag. Märkligt egentligen att Kristianstad vann med "bara" nio bollar...Alingsås keeper Aggefors tog ju nästan ingenting, kändes det som. Efter detta mera fotboll. Fransk sådan, PSG mot Sochaux. Nytt målkalas att avnjuta, 5-0 till PSG. Och Zlatan var sig lik igen: två egna mål varav en monsterfrispark, förnämliga framspelningar till två andra, vansinnig på domaren för uteblivna straffar (där tv-repriserna visade att domaren faktiskt hade rätt). Ibland när jag ser PSG tänker jag att laget har potential att vinna Champions league, den här uppvisningen gav ny näring åt min livliga fantasi. Men då ska lankor som Pastore och Menez vara där de var idag: på bänken, utanför startelvan. Till slut, alldeles nyss, fick jag så se en jämn match. Tur det, annars hade jag nog nickat till. Norge mot Spanien i damernas handbolls-VM. 22-20 till norskorna, mest tack vare målvaktsveteranen Lunde Haraldsen som snudd på gjorde en Beutlermatch. Det är nåt visst med handbollsmålvakter, den saken är klar. En före detta gjorde förresten också en utmärkt match. Claes Hellgren alltså, expertkommentatorn. Jag hackade på honom häromdan men det gällde hans nära koppling och överdrivna lovord till det svenska damlandslaget. I VM är Sverige inte med, kvalet blev för svårt. Den "olyckan" verkar gynna Hellgren. Jag menar, i rollen som kommentator. Ikväll var han oberoende och fin på alla sätt och vis. Natti, natti.

Erik+Zlatan=sant

Erik Hamrén meddelar att han fortsätter som förbundskapten. Detta sedan han rådgjort med Zlatan om saken. Mycket märkligt. Bestämmer Zlatan vem som ska vara förbundskapten? Hade han hoppat av om Hamrén hoppat av och vise versa? Det låter så. Hursomhelst. Nu lär vi få se mer av samma landslag några år framöver. Mer Elmander, mer Nilsson och Antonsson och Olsson och Granqvist. Kanske t o m mer Anders Svensson. Och säkert mer virrighet kring själva spelidén. Ingen förnyelse, ingen föryngring. Med viss reservation för att Zlatan kanske kan påverka Hamrén även i det ärendet.

Larsson har inget att förlora

Henke Larsson ny tränare i Falkenbergs FF. Är karl'n galen eller smart? Smart, tror jag. Falkenberg är redan dödsdömt i allsvenskan - åker laget ur är det bara som expertisen förutbestämt, ingen kan hänga tränaren. Det vet naturligtvis Larsson. Som tränare är han dessutom - än så länge - i ett läge där han får ta vad som bjuds. Larssons första trevare i Landskrona blev liksom ingen hit, ingen dörröppnare till de stora uppdragen. Mer en påminnelse: briljanta spelare blir inte nödvändigtvis framgångsrika tränare. Men som sagt, i Falkenberg har Henke Larsson allt att vinna. Det är en hygglig ingång till jobbet.

Expert i extas

Såg Sveriges handbollsdamer på tv igår kväll. Upplevelsen var blandad: bitvis njutbar, konstant plågsam. Det bitvis njutbara stod spelarna för. Matchen mot Slovakien var förvisso betydelselös men bra handboll är bra handboll - och sådan bjöd alltså Sverige på, av och till. Det plågsamma var att höra expertkommentatorn Claes Hellgren. Ja, jag vet att detta är som att svära i kyrkan. Hellgren är liksom untouchable i handbollskretsar, höjd över allt ifrågasättande. Vad Hellgren säger är rätt, punkt. Hans cv är bedövande: en gång i tiden landslagsmålvakt, sedan tränare, instruktör, pedagog, personlig coach, föreläsare, krönikör...stick det den som kan. Men gör allt detta honom lämplig som expertkommentator i tv? Efter gårdagens match frestas jag svara: nej, snarare tvärtom. Hellgren är för insyltad. Känner spelarna, är eller har varit personlig coach för flera av dem, nämner vissa endast vid förnamn under sändning, låter sig imponeras ungefär som en stolt förälder över de egna barnen. Personligen tycker jag inte att en expertkommentator ska vara sån. Jag vill ha kritisk analys, ris & ros, framförallt ett tydligt markerat oberoende. Gärna lite naturlig entusiasm också - men inte som igår. Herregud, Claes Hellgren måste ha tömt hela superlativförrådet. Var det inte "fantastiskt" så var det "otroligt" eller "kolla på Linnéa, vilket skott alltså". Varvat med ett otal förtjusta hummanden över allt och inget. Oavbrutet, i sextio minuter. Hallå, det var en träningsmatch. Mot mediokert motstånd.

En Raskenstam i fotbollskläder

Ruggig typ, den där Rikard Norling. Alla dessa lovord till MFF som klubb. Kärleksförklaringen till spelarna - "mina småbröder". Vänslandet med fansen. Ambitionerna, visionerna. Vad var det värt? Ingenting. Absolut ingenting. När Mammon kallade drog Norling snabbare än läpparna säger bluff. Nu kör han samma vals i norska Brann. Stor och vacker klubb, blablabla. Trovärdigheten är förstås under noll, man får hoppas de begriper det i Norge.

Bragdguldet till rätt man

Skidåkaren Johan Olsson utsågs idag till vinnare av Bragdguldet 2013. Ett val som möjligen kan uppröra en och annan golfentusiast, men inga andra. Olssons VM-guld på femmilen var en idrottsprestation utöver både det vanliga och det ovanliga. Sättet han vann på, den djärva satsningen, slitgörat i ensamhet, förmågan att hålla det jagande kopplet på avstånd ända in i mål; själv glömmer jag nog aldrig denna vansinniga femmil av en man som på förhand bara nämndes som outsider. Att komma dragandes med en golfare som huvudkonkurrent till Bragdguldet kändes nästan onödigt, låt vara att Henrik Stensons prestation var högklassig på sitt sätt. Men golf jämfört med skidor...förlåt min fördom men är det inte som att jämföra stavgång med maratonlopp? Typ.