Det lysande undantaget har släckt ner

Fick precis höra att Ragnar Eskilsson gått ur tiden. Osökt kommer jag då att tänka på alla mina år som lagledare för Sydsvenskans korplag i handboll. All energi, alla telefonsamtal, som gick åt för att få ihop fullt manskap när det vankades match. Ragnar var därvidlag det lysande undantaget. Honom behövde jag aldrig ringa eller bekymra mig om överhuvudtaget, han kom alltid. Kändes nästan futtigt att kalla honom klippa, Ragnar var mer än så. Såvitt jag vet hade han hela sin handbollskarriär i korpen, i vilket fall var han med långt före min tid. Vill minnas att han själv nämnde "40 år och tusen matcher" vid något tillfälle - och Ragnar var inte känd för att överdriva. Han var snarare diskret, hela vägen från omklädningsrum till spelplan. En hedersman som av allt att döma älskade handboll. Trots att han ibland knappt fick låna bollen. Ragnar spelade på vänsterkanten, nämligen. Bara där, i alla år. Och det hände att han liksom glömdes bort av egotrippade lagkamrater, inga namn. Men fick han läget - och bollen - blev det icke sällan mål, Ragnar var pålitlig även i det avseendet. Att vi till slut ändå tvingades lägga ner Sydsvenskans korplag i handboll var logiskt. Det fanns för få av Ragnar Eskilssons sort. Frid och ljus över hans minne.

Befriande nyårsgåva...

Blytung seger för HIF Karlskrona ikväll, 33-28 mot Drott. Nu ska det mycket till för direktdegradering, luckan gentemot Drott växte ju till hela åtta poäng. Det känns så säkert det bara kan, låt vara att även en handboll är rund. I den bästa av världar kan HIF Karlskrona t o m undvika kvalserien men det vore bonus. Särskilt kul ikväll var kantspelarnas avtryck i protokollet. Gannby till höger gjorde åtta mål, Arifagic till vänster fem. Båda var ifrågasatta inför säsongen men faktum är att de genomgående varit pålitligare än lagets mer meriterade namn. Sandgren undantagen förstås. Den killen gör nästan alltid sitt på en hyggligt hög nivå. Honom, HIF Karlskrona samt alla handbollsvänner i övrigt ber jag härmed att få önska ett Gott Nytt År. Kork ur och botten upp!

I väntan på EM - och Petersen

Tre matcher ikväll, sen går elitserien i handboll till vintervila för omstart först i februari. Alla elitseriespelare omfattas dock inte av "semestern", några finns med i den svenska landslagstruppen till det EM som avgörs under januari. Ystads Lukas Nilsson. Kristianstads Cederholm. Alingsås Konradsson. Guifs Östlund. Hammarbys Pujol...nä, det var en önsketanke, han är inte med. Men Fredrik Petersen är - och bör räknas. Efter EM ansluter han ju till HK Malmö, det ska bli spännande. Petersen har alltid varit en av mina favoriter bland handbollsspelare. Hans stil och attityd, hans hårsvall och tatueringar, hans sportsliga succéer i Danmark och Tyskland, hans mänskliga svaghet som då och då kommit i öppen dager...mixen gör så att säga mannen och jag tar paketet rakt av. Ändå känner jag lite osäkerhet inför Fredrik Petersens ankomst till HK Malmö. Jag erinrar mig nämligen hans mångårige landslagsrival i V6-positionen Jonas Källmans gästspel i Skövde häromåret. Det var, snällt sagt, inte lyckat. Källman försvann snabbt utomlands igen - och kanske blir det så även med Petersen när han upptäcker att elitserien inte är att leka med. Omställning är svåra saker, det har flera ex-proffs fått erfara. Men varmt välkommen till Malmö, Fredrik Petersen. Om så bara för de tolv matcher som återstår av säsongens elitserie.

Tack för nollor som sprack

I 19e omgången av handbollens elitserie hände det: Kristianstad gick på sin första förlust, Drott tog äntligen sin första seger. Anmärkningsvärt, men absolut inte oväntat i något av fallen. Kristianstad mötte sitt speciella bogeyteam Hammarby i Stockholm, där har man kommit till korta förr. Drott ställdes mot HIF Karlskrona som med jämna mellanrum är så uselt att det gör ont bara att läsa ett matchprotokoll, i alla fall för en bleking i förskingringen. Det man lämnade efter sig i Halmstad var inte elitseriemässigt någonstans, intrycket är snarare att både spelare och tränare satt kvar vid julbordet. Men kul för Drott att få vinna, det var liksom på tiden. Nu tar de säkert returen i Karlskrona av bara farten - och inte mig emot. I ett framtidsperspektiv tror jag mer på Drott än på HIF Karlskrona, som elitklubb alltså.

"Alla vill bli äldre, ingen vill bli gammal"

Har tillbringat några nattliga timmar på "hemmet". Sköterskan ringde, skarpt läge för min älskade mor. Efterverkningar av en dubbelsidig lunginflammation, allmän svaghet. Lite lugnare nu på morgonen, därför tordes jag åka hem för försenad frukost och en stunds eftertanke. Mor är i trygga händer, det är gott att veta. Den som tror att änglar bara finns i bibeln och på bokmärken har aldrig träffat personalen på Hyllie Parks äldreboende. Så mycket mänsklig godhet på en och samma plats, som anhörig kan jag knappt sätta ord på min tacksamhet. Mor har bott där i tre år nu, då är man per definition långliggare. Äldst av alla är hon också för tillfället. 99 om ett par veckor - om Vår Herre vill. Något egenvärde har det förstås inte, detta med hög ålder. Eller som mor själv alltid sagt: alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal. Jag har efterhand lärt mig att förstå precis vad hon menar. Det vilar ett vemod även över ett vackert åldrande, det kommer man inte ifrån. Mor ser inte längre, går inte längre, lever inte längre det liv hon en gång levde. Men skrattar gör hon. Gråter också, fast mera sällan. Rött på läpparna - ja tack, gärna. Och hon är definitivt "nästan lika klok som en människa" (hennes eget favorituttryck). Snart ska jag cykla till henne igen, hålla hand och kolla läget. Tiden ut mor, det vet du.

Ständigt detta Norge...

Norge-Nederländerna 31-23. 20-9 i halvtid, mors & goodbye redan då till det viktigaste i all idrott. Spänningsmomentet. På så vis en avslagen VM-final, tyvärr. Men det är bara att konstatera: Norges handbollsdamer är ungefär som Norges skiddamer. I princip oslagbara. För bra för konkurrenterna, för bra för sportens bästa. Varje gång de INTE vinner är det en sensation, varje gång de verkligen vinner är allt som det ska. Lite så. Det skall norskorna inte be om ursäkt för, självklart inte. Fantastisk handboll de spelar. Speeden, styrkan, tekniken, kvalitén på varenda position, luckorna som fylls igen efter stjärnor som slutat; allt imponerar. Och ingenting blir sämre av att förbundskaptenen råkar vara löjligt lik Åsa-Nisse. Tvärtom. "Nesse" i Knohult var en av mina barndomsidoler, att påminnas om det mitt under en VM-final i handboll kändes uteslutande angenämt.

Halvtidsbloss med handbollstugg

Pausrökte med ett gäng tillresta Alingsåssupporters vid fredagskvällens handbollsmatch i Baltiska hallen. De uttryckte förvåning över ett par saker. Dels det egna lagets, som de tyckte, svaga första halvlek (det blev inte bättre i andra), dels och kanske framförallt det usla publikintresset. Drygt 700 pers - trots att det var gratis, som någon av dem påpekade. I Alingsås bjuder man inte på entrén men snittar ändå cirka 1600 åskådare - och i den stan bor inte ens en tiondel så många människor som i Malmö. Okej, Alingsås har ingen hockey, ingen fotboll på hög nivå, ingen konkurrens av det slaget. Handbollen är kung, förklarade Alingsåsgänget utan att dock riktigt förstå "ekot" i Baltiskan. En av männen berättade f ö att han bott i Malmö under sin ungdomstid och själv spelat handboll för Dalhem. Då upplevde han att det fanns ett hyggligt intresse för sporten här i stan...tyvärr glömde jag att fråga vad "då" betydde, om det var 80- eller 90-tal. En givande diskussion, hursomhelst. Man hinner mycket under ett halvtidsbloss.

Imponerande viljeseger

HK Malmö-Alingsås 28-25. Säsongsbästa av HK Malmö. Och möjligen säsongssämsta av Alingsås, som i grunden är ett bättre lag. Framförallt ett bredare lag: Alingsås har två jämngoda uppställningar, tolv á tretton spelare att laborera med. Malmö går runt på åtta man, allt enligt den s k Sivertssonmodellen. Ikväll fick Komayesh 15 sekunder på banan, Petrusson fick som vanligt 0. Jag tycker det är förnedrande - för Ulf Sivertsson. Å andra sidan kan jag ge honom cred för snilledraget att matcha Stian Tönnesen i det närmaste nonstop. Visst, ungtupparna gjorde målen, sammanlagt 22 fördelade på Linus P, Jim A, Månsson och Lönn. Men bakom det mesta låg "den gamle", som av någon anledning verkar trivas särskilt bra mot just Alingsås. Beutler också bra, för att inte säga lysande (i andra halvlek). Försvars-Calle ska heller inte glömmas bort, ikväll överträffade han Alingsåsbusen Thern i rå effektivitet. Tilläggas bör kanske att domarparet var hemmavänligt. Minst sagt.

Neagu lyser upp VM

Cristina Neagu, suck. Världens bästa handbollsdam, i mina ögon. Ikväll tog hon Rumänien till VM-semifinal efter en rysarkvart mot Danmark. Matchen gick till förlängning innan slutsiffrorna 31-30 kunde spikas - och Neagu stod för 14 eller möjligen 15 av de rumänska målen, jag tappade räkningen. Hursomhelst låg hon dessutom bakom många av de andra målen. Neagu har liksom allt: dirigentstaven, skottet, stegisättningarna, genombrottskraften, blicken, förmågan att lyfta sina medspelare. Danmark försökte med punktning delar av matchen, det gick dessbättre inte hem. Ska bli kul och se om semifinalmotståndaren Norge har nåt vapen som biter - om det nu behövs. Neagu kan ju ha sprängt sig i kvällens utdragna drama, det vore i så fall bara mänskligt. F ö får Sverige fortfarande vara med på ett hörn i VM. Rumänien coachas nämligen av den Malmöbördige (väl?) handbollsprofessorn Tomas Ryde. Vilken lycka för honom att förfoga över en spelare som Cristina Neagu.

Skämmig VM-sorti

Danmark-Sverige 26-19. Tuffa danskor, mesiga svenskor. 15-7 redan i paus, total överkörning. Sverige gjorde förvisso en bättre andra halvlek - allt annat var omöjligt - men närmare än tre mål ner kom man aldrig och på slutet rann det iväg igen. Sorti från VM i åttondelen kan bara betecknas som ett fiasko för svensk damhandboll, särskilt i förhållande till spelarnas eget förhandstugg om medaljer. Värst av allt var coachingen. Torstensson i anfallet, rostig och feltajmad. Hagman på högersex i sextio fulla minuter utan att åstadkomma ett skit. Jenny Alm på bänken hela matchen - skadad? A-M Johansson, enda "normala" högernian, tidigt avplockad för att aldrig komma tillbaka. För sent målvaktsbyte. Plus en förbannat löjlig taktiktavla istället för lite konstruktiv peptalk vid timeoutsen. Förbundskapten Sivertsson har en del att stå till svars för, den saken är klar.

Ett på sitt sätt imponerande Hammarby

HK Malmö-Hammarby 24-25. Hammarby - utan Josef Pujol- vann inte detta av en slump. Hammarby vann på bättre spelmetodik, bättre försvar, bättre coaching. Spelare för spelare är laget inte märkvärdigt, särskilt inte när Pujol saknas, ändå så förbannat svårslaget. Malmö har fått erfara det förr, andra namnkunnigare lag också. Framförallt är det Bajens försvarsspel som sätter myror i skallen på motståndet. Utgrupperat och nedgrupperat om vartannat, rörligt, följsamt, aggressivt precis hela tiden. Sen är "vattenbärarna" liksom lagom duktiga i anfallsdelen. Dessutom många. Hammarby har t ex fyra kantsexor som alternerar, Malmö råkör på två. Samma på mittsex: Bajen nyttjar minst två, Malmö en. Idag, i Pujols frånvaro, matchade tränaren Kalle Mattsson runt rätt friskt även i niometersbesättningen. Ingen är för liten för förtroende, ingen för stor för bänken, alla bidrar. Som i HK Malmö, fast tvärtom. Själv har jag inga problem med att Mattssonmodellen vinner, inte alls.

Föga nobel brakfest i tv

Kollade på Nobelfesten i tv igår kväll. En kvart, ungefär. Sen blev jag spyfärdig. Där sitter hela jävla makteliten och låtsaskonverserar i ett slags hejdlös inbördes beundran...alltmedan världen står i brand och nationsgränser stängs för människor på flykt. Löfven hinner jag se. Statsministern. Kanske är det hans förbannade plikt att närvara...obekväm ser han ut i vilket fall, mer som en svetsare. Wallström förstås. Präktige Fridolin. Uppnästa Kinberg Batra. Internationella storheter av skilda slag, dock inga med pappmugg i näven. Och så kungligheterna. Ers Tafatte Majestät med nära och kära. Alla herrar i frack, alla damer i långklänning, den ena exklusivare än den andra. På faten piggvar, glödbakad kalv, körsbärsblomma (?) och andra konstigheter som får mig att hungra efter en svullen mé bröd. I glasen svindyra årgångsviner som får mig att törsta efter en simpel busgrogg. I studion en expert på vett & etikett som berättar att prinsessan Sofia minsann bär diamantörhängen värda minst en miljon. Per öra alltså. Det är då jag stänger av. Idag ska jag lägga en större peng än vanligt till EU-migranten utanför Netto.

Namnkunnigt men odugligt

HIF Karlskrona i handbollens elitserie. Lars Möller Madsen. Jakob Nygren. Johannes Sandgren. Niklas Grundsten. Gott om namnkunniga spelare, ont om anständiga prestationer. Ikväll 19-24 mot Ricoh efter en direkt löjeväckande orgie i bomskott och tekniska fel. Tolfte förlusten på femton matcher. Och såvitt jag vet är Ulf Schefvert fortfarande tränare.

HKM släppte loss - så ock Sivertsson

HK Malmö-Drott 31-20. 10-11 i halvtid, så långt såg inte Drott ut som nån tokjumbo. Men sen gjorde man. När HKM väl skruvade upp intensiteten och skärpan föll Halmstadlaget ihop som ett korthus. Lite sorgligt att bevittna faktiskt. Linus Persson, Carl Johan Andersson och den unge målvakten Kraft höjde sig över mängden i HKM. Tränare Sivertsson höjde sig också. Över sig själv. Fyra minuter från slutet upptäckte han således sina bänknötare - och bytte in allihop på en gång. Även en junior som tidigare bara spelat division 3-handboll. Är det tomtetider så är det.

Kommentarer överflödiga

Real Madrid-MFF 8-0. Jo faktiskt, åtta mål mot noll. Men man sparkar icke på den som ligger. Ej heller strör man salt i öppna sår. Man nöjer sig med ett sakligt konstaterande: MFF lämnar Champions League med 0-17 som minnesmärke av de tre sista matcherna. Berättigad fråga: får den ytterst ansvarige för detta exempellösa totalhaveri verkligen bli dansk förbundskapten nu?

En blomma till Iris

Hoppsan. Knappt hann jag skriva färdigt föregående inlägg förrän giltigheten i det upphörde att gälla. Ricoh vann således bortamatchen mot Redbergslid ikväll, 28-27. Och blev därmed först av bottenkvintetten i handbollens elitserie att ta en skalp utanför programmet. Dålig tajming från min sida, desto bättre från Ricoh's. Särskilt kul att elitseriens ende Iris stod för det avgörande målet. Iris Ganibegovic alltså, högersexan. Den killen - och det namnet - har jag varit svag för ända sen jag såg honom i ungdomshandbollens SM-slutspel i Trelleborg för cirka tio år sedan. Minns jag rätt var det Eskilstunaklubben HK Eskil, inte Guif, han representerade på den tiden. Dominerande var han i vilket fall, inte minst i finalen där Eskil vann över IFK Trelleborg med bl a Andreas Nilsson i laget. Seniorkarriären har annars varit både brokig och krokig för Iris Ganibegovic. Inkluderande ett kort och bortglömt (?) gästspel i HK Malmö, detta som inlånad från O/V Helsingborg. Därefter blev det Märstaklubben Skånela innan han i fjol anslöt till hårdsatsande Ricoh. Sällan rubrikernas man, mer en habil doldis. Men medge att själva namnet är femstjärnigt.

Slagpåsar är vi allihopa...

Vi var väl några stycken som trodde och hoppades att årets elitserie i handboll inte skulle innehålla något Rimbo eller Önnered. Dvs slagpåsar som blott undantagsvis tar poäng - men som ändå kan undgå degradering eftersom endast ett lag flyttas direkt ner. Vi hade fel. Årets serie verkar snarare vara ett unikum i ojämnhet eller, om man så vill, i antal "Rimbo's". Fem av de fjorton lagen är av den sorten, det kan man lätt konstatera när snart hälften av serien är genomförd. HIF Karlskrona, Skövde, Ricoh, Aranäs och Drott bildar liksom klubben för inbördes begrundan...endast mot varandra tar man poäng, mot övriga lag är man chanslösa. Ett säger ett resultat har gått utanför ramarna så här långt: Drotts kryss (och hittills enda pinne) mot Ystad. Att HIF Karlskrona med tre vinster och elva förluster kan ha fyra lag under sig i tabellen måste vara något slags rekord, i mer normala serier brukar man vara jumbo på så mager poängskörd. För handbollen i stort är den här ojämnheten inget att jubla över. Högsta serien bör bjuda på ovissa matcher och oförutsägbara resultat även när "kreti" möter "pleti", annars slocknar intresset. Tendenser åt det hållet ser man redan i Karlskrona: när "staun" äntligen fått elithandboll igen kommer det drygt tusen personer för att titta på gårdagens match mot Ystad. Vem kan klandra dem som uteblir - när resultatet är hugget i sten i förväg?

Tider och trender i förändring

En aktuell mätning av partisympatierna i Skåne län visar att Sverigedemokraterna är större än Socialdemokraterna. Översatt till fotbollens värld är det som om Prespa Birlik plötsligt skulle segla förbi MFF i både seriestatus och folkdjup. Ungefär. Utan alla jämförelser i övrigt.

Politisk pest

SD 20 procent. Intressant. Undrar vad rekordnoteringen beror på. SD:s miljöpolitik? Skolpolitiken? Finanspolitiken? Familjepolitiken? Vård & omsorg? Skämt åsido - om man nu bör skämta med ett nasseanstruket enfrågeparti. Det bör man nog inte. Var femte väljare säger sig sympatisera med SD, av allt att döma på fullt allvar. Säkert finns där ett mörkertal i dunklet också, en 30-procentspotential. Så stark är utlänningsfobin, så spridd övertygelsen att alla Sveriges problem är relaterade till "massinvandringen". Ja, inte bara Sveriges. Ett slags politisk pest löper genom hela Europa, SD har bröder och systrar överallt. En förfärlig tid, snart nog outhärdlig. Men jag är säker på att Jimmie Åkesson och hans anhang jublar hela vägen till makt och rikedom. Fy faan.

Tack, Armand Krajnc

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Angenämt som alltid. Plus extra allt. Gästföreläsare den här gången var nämligen Armand Krajnc, en av mina absoluta favoriter bland människor i allmänhet och sportfolk i synnerhet. Särskilt vältalig är han inte, den forne världsmästaren i mellanviktsboxning. Däremot mångordig. Och äkta. Just detta gör honom älskvärd: äktheten, den totala avsaknaden på varje försök att vara någon annan än sig själv. En enkel påg som jobbat ursinnigt hårt för ära och berömmelse - och som inte förändrats ett dugg bara för att han lyckats. Allra finast var Armand Krajnc's hyllning till sin pappa. Mannen bakom verket, tydligen. Där hade åtminstone jag svårt att värja mig mot akut sinnesrörelse. Å vilken underbar morgon, som det heter i visan.

Zlatan diskad - som vanligt

Bragdguldet till Sarah Sjöström. Vem kan protestera? Jag. I min bok borde utmärkelsen gått till Zlatan Ibrahimovic - och i så fall äntligen. År efter år har han kunnat avfärdas och förbigås som varande blott en i ett lag...som om det inte var hans individuella egenskaper som gjort honom till den han är. Dvs en av världens mest omsusade utövare av världens i särklass största sport. All respekt för simning - och skidor, en annan "bragdfavorit" - men jämfört med fotboll är det trots allt småttigheter. Den här gången fick Svenska Dagbladets bragdjury dessutom ett gyllene läge att gå utanför sina förvisso diskutabla ramar. Tänker alltså på Zlatan's direkt avgörande betydelse för att Sverige nådde EM. Eller menar (den simfolksdominerade) juryn att det var en laginsats? Skit samma, förresten. Utmärkelser av det här slaget speglar inga objektiva fakta, inte det minsta. Och min egen uppfattning är bara min: nämligen att Zlatan Ibrahimovic's hela karriär kan betecknas som en långt utdragen bragd.

Oavgjort inget för Vilde Adam

HK Malmö-Redbergslid 26-25. Delad pott hade känts logiskt men Adam Lönn ville annat. Fem sekunder från slutet fick han läget att avgöra - och tog det. Typiskt Lönn. Killen har ett mod som de flesta "normala" handbollsspelare saknar, tvekar aldrig att skjuta. Ibland blir det rätt, nästan lika ofta fel. Men gillar man oslipade diamanter som sprutar av adrenalin i match efter match, då ska man kolla på Adam Lönn och ta honom precis som han är. Fler i HK var förstås bra ikväll, Nyberg och Pecikoza inte minst. Beutler i buren något ojämn men periodvis lysande. Mot Linus Arnesson var han i det närmaste maktlös; RIK:s superbegåvning har ett upphoppshäng som tillåter honom att vänta ut målvakten innan han gör mål s a s i fel hörn eller kryss, nästan oavsett avstånd. Mycket imponerande. I det stora hela en underhållande match, svårt spännande mest hela tiden.

Marigt på jobbet, Löfven

Tycker lite synd om Stefan Löfven. Sveriges nuvarande statsminister räcker liksom inte riktigt till på jobbet - och jag tror han känner det själv. Allt oftare famlar han efter vettiga svar på svåra frågor, allt oftare saknas det tydliga ledarskapet. Löfven gör säkert så gott han kan och så mycket han orkar, problemet är att ambitionsnivån inte går i takt med talangen för uppdraget. Man kan heller inte träna sig till att bli en gedigen statsminister...naturlig fallenhet är så mycket bättre. Otur har han också, Stefan Löfven. Jag menar med verkligheten. Att leda en minoritetsregering i tider som dessa måste vara som en fortlöpande mardröm. Allt är emot: världsläget, EU-läget, flyktingströmmarna, oppositionspartierna, opinionsmätningarna, vardagsproblematiken i stort och smått. Och därtill media. I dagens Sydsvenskan t ex sänker den lika elake som briljante krönikören Per T Ohlsson Löfven till statsministerhistoriens absoluta bottenplatta, detta med anspelning framförallt på hans torftiga uttryckssätt. Hårda bud. Själv undrar jag om inte uppdraget som sådant var lite mänskligare förr. På Tages tid. Palmes. Ingvars. Göran P:s. Här och nu krävs det nog faan själv, eller något liknande, att leda landet.

Skäms, HIF Karlskrona

Tänk att man kan bli fly förbannad av att följa en handbollsmatch online. Men född karlskronit känner jag mig nästan spottad på ikväll. Av Hästö IF, alias HIF Karlskrona. Laget ligger trots allt i elitserien, vissa av spelarna har stjärnstatus och betalt därefter. Tränare är Ulf Schefvert, också han ett aktat namn i kretsarna. Fast kanske inte längre. Förlorar man med 17-30 mot Redbergslid förlorar man, åtminstone i mina ögon, även hedern och respekten. Särskilt som det gick till. Hästö ledde alltså med 13-12 i halvtid, var med till 16-17 i 38e minuten. Därefter gör RIK 13-1, det är faan inte klokt. Ett säger ett Hästömål på 22 minuter, förnedrande nog i slutsekunderna. Botten är inte bara nådd, den är genomtrampad. Skäms Schefvert, skäms alla uppreklamerade ynkryggar i laget.

Inte CL-värdigt, MFF

MFF-PSG 0-5. Hysteri upplöst i fiasko. Uppvisning mer än match. Så här bör det inte se ut i Champions League, turneringen är ju liksom inte till för blåbär. Men MFF liknade tyvärr ett sådant ikväll, klasskillnaden var nästan retfull. I bollbehandling. I passningsspel. I kreativitet. I effektivitet. I allt. Undrar vad Zlatan tänkte. Nog hade han väntat sig ett tuffare MFF, ett försvarsspel värt namnet inte minst. PSG-målen var egentligen skäligen enkla allihop, Lucas tjusiga frispark undantagen. Zlatan själv kunde spatsera omkring och göra en väldigt "snäll" match. Några geniala pass plus ett mål som MFF-keepern Wiland hjälpte till med...annars var intrycket att den förlorade sonen närmast ville skona typ hela Malmö. För att inte sabba festen, kanske. Sabbad blev den förvisso - men av MFF, ingen annan. Synd på en fullpumpad mediaballong, trist för publiken.

Sverige kallnar...

Sverige viker ner sig i flyktingfrågan, stänger i princip gränserna. Trycket, som det heter, blev för stort. Ja, kanske det. Jag kan inte bedöma tryck av det slaget...men nåt ligger där väl i det, Sverige ensamt kan ju inte vara varmt välkomnande mot människor på flykt när övriga Europa är kallt avvisande. Sorgligt ändå att se hur rasande snabbt politiska ideal och värderingar förminskas, förhandlas bort. Igår stod S och MP upp för humanismen, idag relativiserar de den. Med stöd av alla övriga partier (V undantaget). Moderaterna och SD hade förstås velat gå längre, exakt hur långt måste man nog vara brunbyxa för att förstå. Tvi vale.

Framgång förlåter allt - eller?

Två luriga bortamatcher mot lag i poängnöd, två övertygande segrar. HK Malmö imponerar verkligen - och är det sant som det sägs att framgång förlåter allt så lär Ulf Sivertsson sitta lika stabilt på tränarposten som Leo Petrusson och Daniel Komayesh på avbytarbänken. Däremot kan man undra hur det står till med stadgan - och stadgarna - i fotbollsklubben Prespa Birlik. Nya avslöjanden i Sydsvenskan idag, nya frågor. Äger sportchefen klubben? Finns ingen styrelse? Ingen föreningsdemokrati? Svaren i tur och ordning tycks vara: ja...nja...nej. Inte mycket talar just nu för att Prespa Birlik överlever sin självförvållade härva.

"Slaveriet" i Prespa

Sorgliga saker som nu rullas upp i Malmöklubben Prespa Birlik. Afrikanska spelare på slavkontrakt/bluffkontrakt...bara för en sketen serieseger i fotbollens division 2. Märkligt att det höll en hel säsong, kan man tycka. Rykten har florerat, alla med minimal inblick i dagens fotboll har begripit att något var suspekt med Prespas lagbygge. Fast kanske inte såhär. Spelare brukar veta eller rent av överskatta sitt värde, om någon part känner sig lurad är det oftast klubben som råkat köpa på sig en svartepetter. Sånt händer. I det här fallet verkar det alltså vara tvärtom. Prespa Birlik som underskattat spelarnas människovärde, som utnyttjat att de uppenbarligen haft obefintlig koll på det svenska systemet kring skälig löne- och levnadsnivå. Vad som förbryllar mig i det hela är agenternas roll. Att det finns en eller flera sådana tar jag för givet, annars har fotbollsmarknadens gängse mönster förändrats idag. Agentens uppgift - och egen inkomstkälla - är ju att bevaka handelsvarans, dvs spelarens, intressen, inte minst de ekonomiska. Prespabyken väcker onekligen frågor även i det avseendet.

Mobbningen i HK Malmö

Har svårt att släppa det här med Ulf Sivertssons sätt att coacha HK Malmö i handbollens elitserie. Inför säsongen värvade klubben islänningen Leo Petrusson och dessutom Daniel Komayesh från Önnered, enligt säkra källor på inrådan av just Sivertsson. Efter tio spelade matcher kan man fråga sig varför. Duon tycks ju stå lägst i kurs hos tränaren av alla i laget, i princip bor de på bänken. Okej, Petrusson har fått en match. Typiskt nog den mot Ystad borta, då när alla andra vek ner sig å det skämmigaste. Så coachar bara en cyniker. Petrusson gjorde f ö tre mål i matchen, men det noterade kanske inte Sivertsson. Vad gäller Komayesh befinner han sig just nu på landslagsuppdrag med Iran. Hoppas han får göra det som Sivertsson förvägrar honom: spela handboll. Mer än i numerärt underläge alltså. I HK Malmö är det ju i huvudsak så; först om eller när någon lagkamrat blir utvisad släpps Komayesh in på banan. För att plockas av igen så fort laget blir fulltaligt. En helt fantastisk originalidé av Sivertsson...problemet är att ingen begriper den. Allra minst Komayesh, skulle jag tro. I min värld finns ett ord för det HK Malmös båda nyförvärv utsätts för av Ulf Sivertsson. Det ordet är mobbning.

Tack Zlatan, grattis Sverige

Danmark-Sverige 2-2. Har jag hackat på Erik Hamrén? Har jag gastat om hög tid för generationsväxling? Inte ikväll. Inte i morgon. Inte på överskådlig tid. Sverige är i EM - och själv krälar jag i stoftet av min egen dumhet. Helst av allt skulle jag vilja kyssa Zlatan's fötter och be tusen gånger om ursäkt. Har jag ens antytt att han passerat zenit i sin makalösa karriär? Jo, jag har ju det. Och det är möjligt att han faktiskt har...men spela roll? Inte ett skit. Även en Zlatan "over the hills" är ett unikum som fotbollsgeni. Båda målen ikväll, båda av ett slag som blott han kan göra. Frisparken till 2-0 ska jag sent glömma, den var ett rent mästerverk. Danmark å andra sidan tyckte jag nästan synd om. Så många skickliga spelare, så lite uträttat. Gåtfullt. Ett par enkla mål i slutet kan vi bortse ifrån, då var matchen redan körd och zvensk fotboll i sjunde himlen.

Må fotbollen segra...

Sverige eller Danmark till EM-slutspelet? Ikväll får vi svaret - och jag, min klantskalle, har lyckats boka in mig på en vinprovning som börjar klockan 19.00. Får ta det som en aperitif och smyga iväg lite lagom ofint, matchen tänker jag min själ inte missa. Faan vet vad som kan hända. Utanför själva fotbollen alltså. Vi lever ju i terrorns tidevarv, attentat lurar runt varje hörn. I det perspektivet kan jag ta att Danmark vinner, om det nu blir så. Huvudsaken är att matchen kan genomföras under värdiga former.

Lukas & Kim knäckte HK

HK Malmö-Ystads IF 23-24. Detta blev egentligen inte en match mellan Malmö och Ystad utan mellan Malmö och Lukas&Kim. Bortalagets stjärnduo gjorde 17 mål tillsammans, nio respektive åtta. Och frågan är väl om inte Kim (Andersson) på ett eller annat sätt låg bakom de resterande sju. En ynnest att se en sådan handbollsspelare, tror nästan att Malmöspelarna också tyckte det eftersom de mest tittade på. Lukas Nilsson däremot. Honom försökte de verkligen ta. Med alla medel, mest osjysta. Men till absolut ingen nytta. YIF:s gudabenådade talang blev liksom bättre för varje nedslagning. Huruvida det är bra i längden för Ystad att ha två så dominanta spelare är en annan fråga...men förmodligen inte om man diskuterar i termer av SM-guld. Lag som Alingsås och Kristianstad känns mer kompletta, mer jämnstarka. HK Malmö? Inte riktigt där, i nivå med de bästa. Mycket vilja dock även i dagens match, och fantastiskt målvaktsspel av Beutler. Men tydlig trötthet i slutet, naturligt nog. Bemanningen är tunn. Eller rättare sagt: tränare Sivertsson gör den tunn. Vissa spelare används bara som bänkprydnad, de mer betrodda nöts ut och slits ner. Ett märkligt ledarskap - som jag undrar om HK Malmö har råd med särskilt länge till.

Illavarslande seger

Sverige-Danmark 2-1. Svensk seger, ja. Bra fotboll, ja. Faktiskt den bästa jag sett ett svenskt landslag prestera på länge. I 70 minuter cirka. Men resten...vad hände? Sverige bara dog, Danmark fick nytt liv, reduceringen kunde mycket väl följts av en kvittering. Som scenförändring betraktat ytterst illavarslande inför returen i Köpenhamn på tisdag kväll. Danskarna behöver bara 1-0 nu för att ta EM-biljetten - och det lutar väl ditåt, är jag rädd. Eller hinner Sverige tanka om på tre dar? Går det att återvinna ork, energi, tempo och få allt att hålla över 90 fulla minuter? Hoppas kan man alltid, men tvivla är också tillåtet. Målen ikväll gjordes av Forsberg och Zlatan (på straff) och ska jag för en gångs skull roa mig med att sätta spelarbetyg får det bli så här: Isaksson 2, Lustig 4, Granqvist 4, Erik Johansson 2, Martin Olsson 3, Durmaz 3, Lewicki 3, Källström 3, Forsberg 4, Zlatan 4, Berg 2.

När verkligheten tränger sig på...

Verkligheten är frihetens värsta fiende. Det är vad jag tänker nu när Sverige återinför ofriheten. Ja, jag menar gränskontrollen. Den pågående flyktingkatastrofen överbelastar både idealen och systemet, Sverige liksom dignar under bördan. Gränskontroller är en desperat åtgärd, inget man tar till av okynne eller lättja. Det begriper nog vilken frihetsfundamentalist som helst...även jag, innerst inne. Något skorrar det dock i öronen när jag hör politiker säga att Sverige befinner sig i "en extremt ansträngd situation". Jag trodde det var flyktingarna som gjorde det.

Laddat Malmö, tamt Guif

HK Malmö-Guif 22-16. När hände det senast att Guif stannade på 16 mål? 60-talet nån gång? Nä, kanske inte. Men länge sen måste det vá - och det säger förstås något om HK Malmös försvarsspel. Samtidigt säger det nog mer om Guif. Eskilstunalaget är inte bra just nu, ikväll snarare riktigt uselt. Inga kontringar, inga inspel, inget effektivt skytte trots spelare som Östlund och Freiman, ingen skärpa ens från straffkastlinjen. Fyra av sju brändes, tre utan att Beutler behövde rädda. HK-målvakten var annars bra igen. Liksom den unge lagkaptenen Robert Månsson. Och Linus Persson, glimtvis. Bäst var dock den kollektiva viljan. Näst bäst var publiksiffran: drygt 1500 minsann. Det rinner till, sa hembrännar'n.

Gala på gott och ont

Måttligt underhållande fotbollsgala i TV4. Smaklösa skämt om Danmark, besynnerliga nomineringar i vissa priskategorier. Årets forward t ex. Hörde jag rätt var varken herrallsvenskans skyttekung Kujovic eller damallsvenskans skyttedrottning Enganamouit med i urvalet. Däremot Kiese-Thelin, av någon outgrundlig anledning. Att Zlatan skulle få sin tionde guldboll var lika givet som okontroversiellt, vem skulle annars fått den? Klent med återväxten där. Figo delade ut priset och spred lite extra stjärnglans över galan. Liksom Darin, min favoritsångare. Anna Brolin också avspänd och bra som programledare. En annan Anna hade jag mer än gärna sluppit. Kinberg Batra, nämligen. Moderatledaren som tidigare på dagen konverterat till SD och förklarat att det är dags för Sverige att stänga gränserna mot omvärlden. Så får hon naturligtvis tycka, det är inte ens särskilt överraskande. Men vá faan hade hon på fotbollsgalan att göra?

Logiskt slut för Mjällby

Mjällby-Örgryte 1-1 (1-0). Förlängd speltid, långsam strypning. Men detta låg liksom i korten. Hur skulle ett kval kunna sluta lyckligt för ett lag som varit hjärtskärande ineffektivt genom hela säsongen? Mjällby lämnar alltså elitfotbollen - och det finns ingen yttre otur att skylla på, bara egna tillkortakommanden. Tränarbyten och spelarkarusell är sällan något framgångskoncept, ej heller jippobetonade gästspel av en slocknad stjärna. Mjällby får börja om, anpassa satsningen efter ekonomisk förmåga. Dvs lågbudget. Ungdomssidan är stark, kanske måste man bygga ett nytt A-lag därifrån. Om nu inte de främsta talangerna försvinner till bättre bemedlade klubbar. Nedflyttning har sitt pris, som bekant. En sak är jag nästan säker på: solen går upp över Listerlandet även i morgon. Trots allt.

Vaddå skräll?

Nä, ingen Elmander i landslagstruppen mot Danmark. Hamrén ville, Elmander själv avböjde om jag tolkat signalerna rätt. Istället Kujovic, vilket medierna kallar "skräll". Det förstår jag inte. Skulle en allsvensk skyttekung i ett landslag vara en skräll? Okej, möjligen om han får starta. Men det kan jag inte tänka mig, i så fall har Hamrén slutat vara Hamrén.

33:e gången gillt?

Mjällby har spelat 32 tävlingsmatcher den här säsongen (cupen och gårdagskvalet mot Örgryte inräknat). I fem av alla dessa matcher har Mjällby gjort två mål. I övrigt ett enda eller inget alls, oftast det senare. Ett bisarrt facit, direkt skrämmande för oss som vill ha Mjällby kvar i superettan. Efter 0-1 borta mot Öis måste ju Mjällby göra mål i returen. Minst ett, helst två, möjligen tre (om Öis gör ett). Jag har svårt att se hur det skall gå till.

Truppen som kan bli Hamréns sista

Idag presenterar Erik Hamrén sin förmodligen sista landslagstrupp. Alltså den som skall ta sig an Danmark i ett playoff till nästa års fotbolls-EM. Inte mycket, allra minst de senaste intrycken, talar för att Sverige kommer att klara utmaningen - och därmed lär också Hamréneran vara över. Tyvärr som en av de sämre i landslagshistorien. I nivå med Laban Arnesson och Olle Nordin, knappt det. Undrar förresten om inte Hamrén dammar av gamle Elmander i Danmarkstruppen, jag känner det nästan på mig.

Lägret borta - människorna kvar

Mycket rabalder kring rivningen av EU-migrantlägret i Malmö. Ännu mer kring demonstrationerna som följde utanför Stadshuset. Men den eller de som trodde på en bonuseffekt i form av upphört tiggeri gick bestämt i dumfällan. På dag 3 är allt sig likt. Nettomannen, Lidlmannen, Coopkvinnorna, bankomatdamen på sjukhusområdet; alla är på jobbet, som om ingenting hade hänt. Säkert deras olyckssystrar och olycksbröder också, jag är inte den som cyklar runt och kollar för kollandets skull. Jag känner för dem, lider med dem, lägger fortfarande en slant i muggarna då och då. Undrar bara var migranterna har sovit i natt. Under bar himmel? I hittills oupptäckta lönnläger? Hemma hos s k aktivister? Nä, det sista tror jag inte på. Aktivister vill nog också stänga en dörr om sig, när de busat färdigt på stan. Får man be om lite undersökande journalistik här? F ö fick jag ett utskick från Sverigedemokraterna genom brevlådan idag. Upprop för folkomröstning. Om invandringen, surprise. En vädjan om ekonomiskt bidrag ingick, såg jag. Tiggeri alltså, om än i lyxförpackning. SD kommer att få massivt gehör, det är jag helt övertygad om. Dock inte från mig. Föredrar pappersmugg.

MFF måste rensa och förnya

Shakhtar Donetsk-MFF 4-0. Bedövande klasskillnad, siffror i underkant. Om inte PSG ger bort en poäng i Malmö i kommande match är Champions League över för MFF. För den här gången - och för överskådlig tid. Den befintliga spelartruppen håller inte måttet, rensning och förnyelse måste till. Av säsongens alla nyförvärv är det egentligen bara Wiland, Berget och Lewicki som motsvarat förväntningarna. Desto fler har floppat: Eikrem som successivt spelat sig ur startelvan, Sana som aldrig lyckats spela sig in i den, Yotún som visat sig vara en sämre kopia av föregångaren Ricardinho. Djurdjic inledde lovande men har tappat efterhand, Rodic likaså. Carvalho, uruguayanen, kom, sågs, gillades av mig men inte av Hareide. Arnason sådär, ingen direkt rese i backlinjen. Rasmus Bengtsson höll jag på att glömma, han har varit okej. Dessutom snygg i håret varje gång (en mig närstående person är hans frisör). Men seriöst: utöver detta har MFF ett antal problemfall att lösa. Kroon och Cibicki, båda iskalla i Hareide's frysbox. Mehmeti som sitter på ett fint kontrakt utan att vara i närheten av ens inhopp numera. Molins med upprepade korsbandsskador och oviss prognos. Vad händer med dem? Kan TFF vara ett alternativ? Kanske...förutsatt att MFF-killarna älskar fotboll mer än tjocka lönekuvert. Det kan man aldrig vara säker på i tider som dessa.

Djärvt vågat, "Grimsson"

Tränarparet Anders Grimberg/Ulf Larsson återförenas kommande säsong i Prespa, Malmös numera näst bästa fotbollsklubb. Det låter intressant - och äventyrligt. Duon hade en framgångsrik tid tillsammans i Trelleborgs FF men det är länge sen nu, har inget egentligt värde idag. Tränarmeriter är färskvara...i Prespa inte ens det. Om så vore hade inte tränarjobbet varit ledigt. Det hade varit upptaget av Agim Sopi, årets succétränare. Så länge han var kvar gick Prespa som tåget mot seriesegern i division 2, förlorade inte en match. Det halp föga: Sopi fick kicken. Samarbetsproblem, sa sportchefen och tog själv över tränarsysslan under de sista omgångarna. Vet inte hur man värderar demokratiska principer i Prespa, kanske tycker man det är trams eller att envälde är bättre. Hursomhelst kan man fråga sig följande: om en sportchef inte klarar av att samarbeta med en tränare, hur skall han då kunna samarbeta med två? Men lycka till, Grimberg och Larsson. Hoppas det går bra. Malmöfotbollen behöver ett lag som krymper avståndet till (alltför) stora MFF.

Förlängt lidande...

Mirakel, spektakel. Mjällby undvek direktnedflyttning från superettan, dagens avslutande seger mot BP med 2-1 hade inte ens behövts. Nu väntar kval mot Örgryte. En bonuschans att rädda säsongen - eller också inte. Som Mjällbyvän tar jag inget för givet. Kalla fakta skrämmer mig: Örgryte gjorde 70 mål på 26 matcher division 1, Mjällby 23 mål på 30 matcher i superettan. Även om en serie skiljer säger de siffrorna en hel del. Mjällby kommer dessutom till kval med ett par tongivande spelare indisponibla pga varningsbelastning. Ytterligare ett par såg ut att dra på sig sträckningsskador i dagens match mot BP. Det kunde känts bättre, den saken är klar.

Rätt lag vann

MFF-IFK Norrköping 0-2. SM-guldet till Norrköping - och det blev inte ens spännande. Därtill var MFF alldeles för odisciplinerat, lagkaptenen inte minst. Markus Rosenberg alltså. Korrekt utvisad i fjärde minuten för övervåld, snacka om hjärnsläpp. Senare i matchen åkte även Franz Brorsson ut efter två idiottacklingar. Så där höll MFF på: dumheter mest hela tiden, miserabelt humör från tränare till spelare. Länge sen jag såg ett lag uppträda så illa. All heder åt Norrköping som behöll fokus på vad det här faktiskt handlade om. Fotboll. Chansen att - mot alla förhandstips - vinna allsvenskan. Sättet att göra det. Mycket övertygande, så in i bomben rättvist. 66 poäng och 60 gjorda mål är ett grymt facit, självlysande liksom. Norrköping hade logiskt nog också årets skyttekung: Emir Kujovic. 21 mål, det sista idag när han bredsidade in 1-0. Tvåan gjordes av Traustason men på Kujovic's pass, så även där var han delaktig. Och bakom såna här succéspelare står nästan alltid en pudelklok tränare. Grattis Janne Andersson, jag har en bestämd känsla att din del i IFK Norrköpings SM-guld 2015 inte kan överskattas.

IFK tar det allsvenska guldet

Så vem tar nu guldet? Det allsvenska alltså. Norrköping eller Göteborg? Jag tror, anar och känner Norrköping. Problemet är att jag trott, anat och känt förr - utan att det blivit rätt. Men brinner verkligen MFF lika mycket för en fjärdeplats som Norrköping för ett guld? Tvivlar. MFF har dessutom Champions league att tänka på...det vore nästan märkligt om man i det läget kunde matcha ett rimligen mer motiverat Norrköpingslag. Fotbollen brukar inte vá "sån". I vilket fall blir det ett IFK-lag som vinner allsvenskan 2015, den saken är som det heter oomkullrunkelig. Slut på spekulerandet. I morgon har vi svaren. Heja IFK...

Beutler bäst - "Nöff-Nöff" grisigast

HK Malmö-Lugi 24-21. Lätt att peka ut matchvinnaren: Dan Beutler, Malmömålvakten. 23 räddningar, drygt dubbelt så många som Lugimålvakterna hade tillsammans. Men även i övrigt övertygade HK Malmö mer än tidigare under säsongen. Hjärtat var med, försvarsspelet så där grisigt och viljestarkt som blott ett Carl Johan "Nöff-Nöff" Andersson-lag kan prestera. När gamle "Nöff-Nöff" själv är i högform, vill säga. Vilket han är nästan jämt - men alldeles särskilt mot just Lugi. Kan ha med hans förflutna att göra, det var ju i Lugi Andersson började tröffla en gång i tiden. Kul ikväll var det också att se Linus Persson. Sju mål, imponerande bett i både skott och genombrott. Lugi? Nja, halvtamt. Inget riktigt flow i spelet, skyttarna närmast paralyserade av Beutler. Och bjässen Wickman-Modigh var mest arg. På "Nöff-Nöff", vem annars.

Heder å sånt, Mjällby?

Hedern, Mjällby? Viljan? Stoltheten? Att kunnandet var skralt visste jag, det har framgått med all önskvärd tydlighet genom hela säsongen. Men de två senaste matcherna ställer alla frågor på sin spets. Vill Mjällby AIF hålla sig kvar i superettan? Som det ser ut är svaret nej. Att i skarpt läge förlora med 0-3 och 0-4 mot lag som inte har ett förbannat dugg att spela för, det är att böna och be om nedflyttning. Så lycka till, Mjällby. Det löser sig nog. Allt som behövs är ett avslutande magplask mot BP. Skit i sårade supporters, även den djupaste besvikelse går över.

Tiomålsskytten som försvann...

Ser att min morgontidning förminskar HK Malmös Robert Månsson idag. Säkert omedvetet i brist på tid, intresse och personal, men i alla fall. Månsson gjorde alltså TIO mål i HK:s segermatch i Karlskrona, inte ett ynka som det står i tidningens facit. I det blygsamma enspaltsreferatet från matchen nämns han inte överhuvudtaget...men okej, där kan man ändå spåra en viss konsekvens. Nu väntar jag bara på att få se Markus Rosenberg förbigås med tystnad efter ett hattrick. Eller att en rödhök tillerkänns en glyttig assist när han i själva verket gjort två superglyttiga. Fast det kommer nog inte att hända: min morgontidning tar fotboll och hockey på väldigt stort allvar. Handboll däremot på relativiserat allvar, Månssonexemplet är liksom inte det första.

En tabell som redan satt sig

Knappt en fjärdedel av handbollens elitserie är avverkad, men min känsla är att tabellen redan satt sig. Dvs att slutspelslagen positionerat sig och bottenlagen likaså. I princip helt enligt alla förutsägelser, trist nog. Överraskningar är alltid uppfriskande - men icke en enda så här långt. Möjligen att lag som Ricoh, Drott och Skövde verkar vara ännu sämre än befarat...och det är ju inte så kul. HK Malmö då? Tyvärr, slutspel lär bli svårt. Visst, en eventuell seger i Karlskrona i eftermiddag ger ett tillfälligt lyft över strecket. Men i det längre loppet...på vilket lags bekostnad skulle HKM kunna försvara den positionen? Guif? Osannolikt, låt vara att Eskilstunalaget tycks ha tappat en del i slagstyrka. Hammarby? Aldrig i livet. Bajen är kroniskt underskattat men tar sig till slutspel år efter år. RIK? Kanske, kanske. Och i så fall enda hoppet, med Malmöögon sett. Kristianstad, Alingsås, Sävehof, Ystad och Lugi är ouppnåeliga, det är bara att inse.

Ett Sverige i kris

Vansinnesdåd med rasistiska förtecken på en skola i Trollhättan. Nedbrunna flyktingboenden på löpande band. Hatsajter på nätet där våldet uppmuntras och gärningsmännen hyllas som hjältar. Ett riksdagsparti med rötter i nazismen och en politik som legitimerar synsättet "vi mot dom". 20 á 30 procent av alla röstberättigade människor som köper det paketet, stöttar den retoriken. En regering som...inte övertygar, för att uttrycka det milt. Sverige är mörkt och kallt nu. Avhumaniserat. Tvärtom är blott en illusion: ett varmt och välkomnande Sverige, humanismen som ledstjärna. Känns nästan futtigt att tala om sorg, läget är allvarligare än så.

MFF-segern i underkant

MFF-Shakhtar Donetsk 1-0. Vet inte om Shakhtar har för många brassar i laget - eller om de tittat för mycket på Barcelonas spelidé. Den där med bollinnehav som ett slags självändamål. Några chanser att tala om skapade inte Shakhtar, inte på hela matchen. Hörnor en masse, ja, men ingen som ledde till nån farlighet. Ett förbluffande uddlöst lag, det måste jag säga. MFF var rakare, rejälare, hetare. Vann rättvist - och faktiskt i underkant. Målet av Rosenberg efter fint förarbete av Konate. Adu var annars bäst i mina ögon, men Rakip's inhopp bör också nämnas. Lysande! Killen fick mer gjort på en kvart än Shakhtar på hela matchen.

Mr Bob is back in town

Ser att min gamle idol är i stan. Bob Houghton. Mannen som tog MFF till svindlande höjder på 1970-talet - och som retade gallfeber på Fotbollssverige. Eller delar av Fotbollssverige, rättare sagt. Många beundrade Bob Houghton, somliga t o m dyrkade honom. Till dem hörde jag. På den tiden var jag inbiten MFF:are, fostrad dithän av alla himmelsblå jobbarkompisar på Sydis. Några organiserade fanklubbar fanns inte, bara löst sammansatta grupper som levde rövare var för sig. Fast -72 och -73 hade vi väsnats mest av missnöje, det kommer jag ihåg. Gentlemannen Kalle Hult var tränare, MFF blev fyra i allsvenskan ena året och sexa det andra. Skämmigt, under värdigheten. Det var då han kom, frälsaren från Tipsextralandet. Långt hår, galen blick, 27 år ung, yngre än många av spelarna. Och totalt okänd som fotbollstränare. Än idag har jag inte en aning om hur eller var MFF fick fatt i honom, eller på vilka grunder just han fick tränarjobbet. Men vilken succé! Guld -74, guld -75. Guld igen -77 - och så Europacupfinalen -79 som kronan på verket. Bob Houghton revolutionerade både MFF och svensk fotboll i stort...och så gör man naturligtvis inte ostraffat. Kritikerna slog ner på själva spelidén: press, understöd, högt försvar som gillrade offsidefällor redan i mittcirkeln. Fulfotboll, sas det. Bullshit, sa jag och pekade på facit: 48-15 i målskillnad första guldåret, 53-18 andra. Viss reservation, det kan ha varit tvärtom. Men av sammanlagt 52 allsvenska matcher under de åren vann MFF 37, kryssade i elva och förlorade blott fyra (två per säsong). MFF stod helt enkelt i särklass. Och Bob Houghton's roll i det hela kan knappast överskattas. Det var som om alla spelare pånyttföddes och växte med honom som tränare, inte minst de begränsat talangfulla. Ta t ex anfallarna Sjöberg, Cervin, Tommy Andersson; aldrig var de bättre än just under Houghtoneran. Även vi som var dåtidens blådårar pånyttföddes i någon mening - jag själv i form av en omdömeslös solostormning av Örjans Vall i Halmstad 1975. MFF hade ju vunnit och säkrat guldet, vad gör man då inte för att få skaka hand med Guden bakom verket. Länge sen nu, blandade minnen, antar att allt är förlåtet. Welcome back, Mr Bob.

Beställningsguld är också en bedrift

Guldjubel i Malmö. FC Rosengård vinner damallsvenskan i fotboll för tredje året i rad - och överglänser därmed i någon mening MFF. Ja, åtminstone för en dag, en kväll, ett dygn. Det unnar jag Marta & Co, låt vara att de bara utfört ett beställningsjobb. FC Rosengård SKA vinna damallsvenskan, konkurrenterna spelar liksom inte i samma division. Jag menar då affärs- och resursmässigt, i ekonomiskt betingade förutsättningar. Ingen annan klubb matchar FCR där, ingen har kanske intresse av det heller. I "normala" lag finns alltid en stomme av egna spelare, möjligen kompletterat med någon eller några "stjärnor" utifrån. FC Rosengård har valt att göra precis tvärtom. I princip inget eget, utom på bänken som ett slags alibi. Köpespelare först, helst utländska med stjärnstatus. I dagens avslutande match mot Linköping (5-0!) räknade jag till nio olika nationaliteter i startelvan. Så kan man också bygga ett lag - och det är en bedrift att få ihop det, absolut. Men om det är långsiktigt hållbart...nja, tveksamt. Om man nu får lov att kvirra lite mitt i guldyran.

Välkommen tillbaka, TFF

Jag bugar och bockar för Trelleborgs FF som nu undanröjt de sista tvivlen kring en comeback i superettan. Fantastisk säsong laget gjort i division 1 södra. En enda förlust, minns jag inte fel var det i premiären. I övrigt tjugo vinster och tre oavgjorda matcher. Tabellrader av det slaget är sällsynta i alla fotbollsserier, någon liten svacka eller fallgrop brukar alltid komma i vägen. Att TFF lyckats undvika det skvallrar om klass på alla nivåer. I spelarleden, i nye tränaren Patrick Winqvist, i klubbens organisation. Om årets succélag håller för superettan är förstås en annan fråga, men den kan vi lämna därhän just nu. Fira först, sondera sen. Grattis TFF, starkt jobbat.

Sverigedesperaterna...

Vet inte om man ska kalla det tur eller otur men precis när jag satte på tv:n vid 13-snåret idag inleddes en hastigt utlyst presskonferens. Sverigedemokraternas. Fyra ledande företrädare uppradade på ett podium, journalistflocken hängande nedanför. Allvarsmättad stämning. Jag hann tänka: vad har hänt? Ska di lägga ner partiet? Ska Åkesson tillkännage sin avgång? Just han såg lite blanksvettig ut, lite flackande i blicken. Utbränd igen kanske, borde ta hand om sig själv istället för att offra hälsan i politikens träskmarker. Hann jag tänka. Men så kom budskapet, framfört i en typ av stafett mellan de fyra på podiet: SD vill ha tvärstopp på flyktinginvandringen. Nu. SD vill också ha en folkomröstning i frågan. Nu. Vidare: SD kommer att kampanja både nationellt och internationellt för att skrämma flyktingar från att ens drömma om en framtid i Sverige. "Vi har bara tält, snö och kyla att erbjuda", sa Paula Bieler som är migrationspolitisk talesperson i SD. Där hann jag tänka igen: snö, kyla och tält är kanske inte så dumt ändå för den som flyr för sitt liv. I samma ögonblick lämnade Bieler över pinnen till Jomshof, partisekreteraren som har ungefär lika mycket karisma som ett järnrör. Generös var han dock, dagen och själva budskapet till ära: "Vi kommer att satsa flera miljoner ur partikassan på kampanjen". Sen minns jag inte om det var Åkesson eller hans alter ego Mattias Karlsson som hade vänligheten att förklara varför partiet gör på detta viset: "Sverige hotas inte av en välfärdskollaps, Sverige befinner sig mitt i den, katastrofen är redan ett faktum". Faan också, jag som skulle fått min pension i morgon.

Handbollsderbyt som kom av sig

HK Malmö-Kristianstad 19-23. Avslaget pga klasskillnad. Intrycket var att Kristianstad gick på halvfart, sparade krut till kommande uppgifter i Champions league. Det behövdes liksom inte mer mot ett HK Malmö som såg räddhågset ut nästan från början. När så HK-keepern Dan Beutler inledde med att släppa in i princip alla skott, bra som dåliga, var matchen körd. HK kan kanske vända 2-7 mot de sämre lagen i serien - men aldrig mot monstret Kristianstad. Kul annars att återse Simic. Fast det tyckte nog inte hans gamla polare i HK; Simic blåste dem gång på gång och vann målvaktsmatchen lekande lätt. Beutler spelade förvisso upp sig, det skall sägas, men att han fick priset som bästa hemmaspelare måste ha berott på att Mirsad Pecikoza gjort sig ovän med juryn.

Usch, vilket utspel

Såg delar av partiledardebatten i tv idag. Kunde än en gång konstatera att Jan Björklund numera är outstanding i konkurrensen - till uppenbar förtret för åtminstone Jimmie Åkesson. Annars vet jag inte hur man ska tolka dagens demonstration från SD-ledaren...alltså den där han vägrar skaka hand med Björklund efter ett replikskifte. Barnsligt var det i vilket fall. Fast konsekvent. Åkesson lekte papegoja debatten igenom, upprepade samma frågor, fraser och inviter till företrädare efter företrädare i den s k Alliansen. Allt för att störta sittande regering per omgående, eller så snart riksdagens regelverk tillåter. Att samtliga skulle avböja - Björklund tydligast - var lika givet som väta efter regn. Ändå blev han putt, mannen som säger sig vilja bli statsminister. Men då visste han nog inte att Ebba Usch skulle komma till undsättning. KD:s nya ledare saknar riksdagsmandat och var av den anledningen frånvarande i kammaren - men inget, allra minst det egna omdömet, kunde förstås hindra henne från att göra ett soloutspel mitt under pågående debatt. Och det utspelet (en gemensam alliansbudget NU!) var väl ungefär vad Åkesson hackade om hela tiden. Ridå. Efter denna uppvisning i politiskt apspel ska det bli riktigt trevligt att gå på handboll ikväll.

Sambandet mellan bäst och sämst

Färska undersökningar visar att Vellinge är Sveriges både bästa och sämsta kommun. Bäst vad gäller skolresultat, sämst vad gäller flyktingmottagning. Alla som tror att det INTE finns ett samband mellan det ena och det andra, räck upp en hand. För egen del kan jag bara bidra med min personliga övertygelse: det är lättare att undervisa i ett homogent reservat än i Sverige så som Sverige faktiskt ser ut 2015. Hoppas lärarna i landets bästa skolkommun förmedlar den insikten till sina elever.

Zlatan, Zengin, Zzzz...

Sverige-Moldavien 2-0. Zlatan 1-0, Zengin 2-0. Sen blev det zzz...ja alltså, jag zomnade. Det svenska laget också, av eftersnacket att döma. Första halvlek var inte så pjåkig dock. Felet var bara det gamla vanliga: bristen på effektivitet i avsluten. Chanser fanns, Guidetti hade de flesta men det ville sig inte riktigt för honom. Moldavien kom med ett B-betonat lag, sades det. Betänkligt kanske att Sverige inte klarar att rulla ut ett sådant motstånd på ett mer övertygande och underhållande sätt...i så fall hade jag nog sluppit somna. Men skit samma. Nu väntar playoff om en plats i EM, oklart än så länge mot vem. Svårt lär det bli, oavsett.

Prutt i protokollet

Mitt kära gamla IFK Karlskrona verkar ha fått ihop ett slagkraftigt lag i år. Fyra raka segrar i serieupptakten, 43 plusmål, låt vara att vi talar om handbollens division 2. Efter att ha följt gårdagens match mot Helsingborg online undrar jag bara lite över den mentala styrkan. Några sekunder från slutet drog tre (3!) IFK:are på sig rött kort samtidigt. En spelare, två tränare. Exakt vad som hände vet jag inte - och jag tycker heller inte det spelar roll. Matchen var ju över sedan länge, slutresultatet redan spikat. 29-13 till IFK. Såna siffror indikerar knappast att det fanns någon "stridens hetta" att skylla på. Synd och skam att prutta så illa i ett annars fläckfritt protokoll.

Föreläsare von oben

Kollar då och då på SvT Forum. Kanalen för samhällsdebatt, seminarier av olika slag, föreläsningar, politisk analys etc. Ibland är det ganska intressant och kanske t o m nyttigt, ibland provocerar det blodtrycket på ett förmodligen mindre hälsosamt sätt. Som häromdan när jag såg och hörde Fredrik Reinfeldt. Den förre landsfadern har ju blivit föreläsare - till priset av 100000 kronor i timman. Vem eller vilka som anlitar honom till en sådan kostnad överlåter jag åt hjärnforskningen att utreda, men säg såhär: man får mycket arrogans för pengarna. Obehagligt mycket. Det dröp faktiskt från scenen när Reinfeldt avhandlade sitt favoritämne. Arbete. Betydelsen av arbete. Vikten av arbete. Meningen med arbete. Motsatsen till arbete. Raljerandet över att alla inte fattat, att det finns människor som klagar på för mycket arbete och för lite fritid. Påpekandet att Sverige inte har några lagar som hindrar folk från att byta arbete om de inte trivs. Sådär gick han på, den f d statsministern. Iskall och självgod, dryg och mästrande. Som om arbetslöshet och utanförskap egentligen inte finns - eller bara drabbar slöfockar som får skylla sig själva. I salen satt specialinbjudna åhörare, vet inte exakt vilka. Men gensvaret var matt, applåderna närmast ljudlösa. Kan ha berott på chock. Förstår dem. Själv ryser jag ännu.

Seger som inte gick att undvika

Liechtenstein-Sverige 0-2. Mål av Berg och Zlatan, tre poäng. Något annat var i princip omöjligt eftersom Liechtenstein levde upp helt och fullt till sitt blåbärsrenommé. Långa inhopp dock för både Guidetti och Lewicki, kors i taket. Och straffmiss av Zlatan, kors i taket för det också.

KD krattar åt SD

Kris igen i svensk politik. KD har ju haft riksting och röstat om DÖ. Decemberöverenskommelsen alltså, den som KD självt var med om att förhandla fram för mindre än ett år sedan. Då hette partiledaren fortfarande Göran Hägglund, en man med humor och pondus. Idag heter partiledaren Ebba Busch Thor, en kvinna med varken det ena eller det andra. Därav resultatet i dagens omröstning: nej till DÖ, partiledningen överkörd av en majoritet i distrikten. Gladast över detta är SD där ledande företrädare redan twittrat ut sin förtjusning. Ja, fy faan. Tänk vad ett pyttelitet parti för hällörade kan ställa till med. KD ligger och skvalpar kring ynka tre procent i mätningarna...och på det löjliga underlaget iscensätter de nu politisk kaos. Kanske nyval, kanske aktivt samarbete med flyktinghetsarna i SD, i vilket fall ren konfrontation mot sittande regering. I en tid när Sverige, mer än någonsin, skulle behöva politisk samförståndsanda. Men okej, låt det bli nyval. Om Gud är god ser han till att spärra sitt eget lilla parti från riksdagen. Om Gud är gambler ser han dessutom till att vi får Jimmie Kasino som statsminister. Amen.

Europas fegaste förbundskapten

EM-kval i fotboll ikväll, Sverige mot Liechtenstein. Fem timmar till avspark när detta skrives - men jag är redan trött. Så in i märgen trött på Europas fegaste förbundskapten. Den svenske. Trots megafiaskot mot Österrike senast tar han ut i princip samma startelva nu. Ingen förnyelse, inget mod, ingenting utanför de förbannade ramarna. Forntiden på planen, framtiden på bänken, det är så det ser ut. Och den mannen snackar om "shining". Det är nästan så jag önskar att det ska gå åt helvete, men så rund är väl inte bollen ens i blåbärsskogen.

Kim A berikar Ystad - och hela elitserien

Såg "El Clasico" igår kväll. Vem som kommit på den befängda idén att klistra en sådan etikett på ett skånskt handbollsderby mellan Lugi och Ystad vet jag inte - men strunt samma: det blev en spännande match med ett sympatiskt slutresultat. 21-21, ostraffbart. Målvakterna prisades som bäst i respektive lag, för egen del njöt jag framförallt av att få återse Kim Andersson. I mina ögon Sveriges mest begåvade handbollsspelare i modern tid (=efter Bengan Boys). Med honom har Ystad blivit en dimension bättre som lag betraktat, till hans förtjänster hör ju inte minst förmågan att göra de indirekta målen. Dvs spela fram, assistera, sätta andra i lägen. Tror att Kim A på ett eller annat vis låg bakom cirka 70 procent av Ystads målskörd igår kväll - och då var Lugiförsvaret ändå förbannat bra på att stänga inspels- och utspelsvägar. Fast Kim A hade förstås svar på det också: han sköt själv. Sju gånger i mål, ett par gånger i virket, någon gång till råttorna pga tidsnöd. Skönt att se att han har hungern kvar, att han inte kommit hem för att "defilera".

Stor helg för rymligt fotbollshjärta

Arsenal. Paris. Lazio. Derby. Mjällby. Croatia. I helgen inträffade det nästan osannolika: alla mina favoritlag i fotboll vann. Inte ofta man får fröjdas så ostört. Inget blev sämre av att Den Långe gjorde båda Parismålen. Två straffsparkar, egentligen tre eftersom den ena fick gå om. Undrar hur många straffar han dragit in i sina dar, Zlatan. Han är makalöst säker från punkten - och delvis därför nu tidernas skyttekung i Paris. Synd att karriären lider mot sitt slut, ett fotbollsliv utan Zlatan blir fattigt. Ska jag rangordna helgens "sexling" sätter jag ändå Mjällby's seger främst. 2-1 mot Varberg kom som en soluppgång i gryningsljus. Kanske inget värd i morgon eller om en vecka eller när serien väl ska summeras - men ljuvligt värmande för stunden.

Fotbollsfest med sorgkant

Cyklade till Lindängen idag för att se matchen mellan Olympic och Vejby i fotbollens division 3. Lagen behövde var sin poäng för säkrad serieseger respektive nytt kontrakt - och jodå, resultatet blev det förutsägbara: 0-0. Vill dock inte påstå att det var "lavat" - Olympic hade ett par bollar i virket och det var knappast med flit. Dubbel glädje vid slutsignalen, hursomhelst. Men mitt i detta också djup sorg och en påtagligt tyst minut över Lindängens idrottsplats. En 15-årig ungdomsspelare i Olympic miste livet i en mopedolycka i onsdags kväll, den tragedin förminskade i mänsklig mening fotbollen. Jag passerade själv olycksplatsen längs min väg till och från matchen...såg ljusen, blommorna, korten, alla de sörjande ungdomarna. Fruktansvärt.

Tack Andrea - och alla andra volontärer

Mina tankar går allt oftare till volontärerna på Malmö Central. De som jobbar helt ideellt för att på olika sätt lindra den aktuella flyktingkrisen. De som visar att varm humanism slår kall cynism alla dar i veckan. Gud, vad jag beundrar dessa människor. En av dem råkar jag känna genom min dotter: Andrea. Hon är ung och vacker, smart och välutbildad. Ledsen ibland, glad för det mesta. Och godhjärtad precis hela tiden. Det är av den anledningen hon finns på Malmö Central, behjälplig med t ex lättare medicinering/sjukvård men inte minst mänsklig omtanke. Andrea klarar inte, som de flesta av oss andra, att bara sucka och beklaga och lämna över insatsbehoven till någon annan. Kanske spelar det roll att hon själv är flyktingbarn. Igenkännandet, de egna traumatiska minnena, insikten om vad verklig nöd kräver. Balkan då, Syrien nu. Säkert är förstås inte sambandet: det finns Balkanflyktingar som idag blivit så "svenska" att de röstar på SD. Vi är alla människor, bara lite olika funtade och lite olika lottade. Med fler som Andrea tror jag vi hade fått ett bättre Malmö, ett bättre Sverige. Och till slut även en bättre värld. Tack.

Spelskicklighet slår floskler

MFF-Real Madrid 0-2. Nej, så rund är inte bollen. Och så nyckfull är inte Fru Fortuna. Inga floskler och ingen tur i världen hade hjälpt MFF ikväll. Skillnaden i spelskicklighet var för stor. Plågsamt stor med tanke på att Real trots allt saknade ett helt gäng tongivande spelare. Pepe, Ramos, Rodriguez, Bale; alla lös med sin frånvaro. Och min egen specielle favorit Luka Modric kom inte in förrän i andra halvlek. Men Ronaldo var med i 90 minuter, det tror jag Johan Wiland kan intyga. MFF-målvakten var ungefär lika ansatt och lika bra som mot Paris senast - dock utan att kunna stoppa fixstjärnan från att göra båda målen. En makalös spelare, denne Ronaldo. Bäst i MFF, jämte Wiland, var väl egentligen publiken. Fantastisk stämning på Swedbank, hög internationell klass. Synd att laget inte riktigt matchade klacken.

Arsenals flopp ger MFF hopp

Nähä, inte i år heller. Arsenal och Champions League verkar vara en hopplös olyckssaga. Mitt favoritlag i den stora fotbollsvärlden brukar förvisso krångla sig vidare från gruppspelet - men den här gången har man satt sig på pottan riktigt ordentligt. Inledande förluster mot lag som Dinamo Zagreb och Olympiakos...att tro på avancemang efter sådana nesor är som att tro på både tomten och storken. Sorgligt, sorgligt. Å andra sidan: kan Olympiakos slå Arsenal i London så kan väl MFF slå Real Madrid hemma i Malmö. Eller åtminstone nå ett kryss. Real kommer visst med ett halvt reservlag, Ronaldo ensam kan knappast avgöra. Eller jo, det kan han kanske. Men jag köper inte mediatugget om Davids kamp mot Goliat, det är bara populism. Ett ordinarie MFF mot ett Real Madrid utan en handfull av sina bärande stjärnor borde tvärtom kunna bli ett jämnt möte, annars vete faan vad MFF har i Champions League att göra.

Stor seger, tveksam värdemätare

HK Malmö-Aranäs 31-21. Efter debaclet i Ystad var det viktigt för HK med en rejäl seger. Men det tog en halvlek innan proppen gick ur: 13-13 i paus, så långt grogrund för fortsatt tvivel kring HK:s egentliga slagstyrka. Sen hände nåt som påminde om det bevingade uttrycket "ta sig i kragen". Försvarsspelet t ex blev plötsligt så mycket bättre och med det även anfallsskärpan. Samtidigt som orutinen i Aranäs unga lag sken igenom allt mer. Snittåldern där lär ligga kring 20 - trots veteranen Atterhäll, 37. I HK torde snittåldern tangera nästan 30, rutin finns i överflöd. Men bäst ikväll var några av de yngre: Jim Andersson, Linus Persson, Robert Månsson med sitt hundraprocentiga straffskytte (sex av sex). Gamle Beutler i buren ska dock inte glömmas bort. Vissa av hans räddningar var rent häpnadsväckande.

Ont om poäng är också en poäng

Om årets fotbollsallsvenska är rekordjämn i toppen, så vete hundan om den inte är rekordusel i botten. Det brukar alltid krävas minst 30 poäng för att undgå direktnedflyttning, nu ser det ut att räcka med en bit över 20. Med fyra omgångar kvar har de två kölagen Halmstad och Åtvidaberg 17 respektive 15 poäng, resterande spelprogram ger inte mycket hopp om fler. Vilket innebär att trean från slutet Falkenberg kan spänna av; de redan inspelade 22 poängen bör vara gott nock för kval. Man kan jämföra med i fjol: då åkte Mjällby direkt ut på 29 poäng, Gefle tog kvalplatsen på 32 (Brommapojkarna blev tokjumbo på ynka 12 poäng). Ett lag som har anledning att känna tacksamhet över det poängmässiga trendbrottet är Helsingborg - ett "normalt" år hade laget varit i farozonen nu. Gemensamt för nästan alla lagen (Sundsvall enda undantaget) i tabellens nedre del är att de bytte eller kickade tränare inför säsongen. Ingen succéartad utdelning på det alltså, snarare tvärtom. Å andra sidan bytte även Göteborg tränare - och där kan det bli guld. Ska man dra nån slutsats av detta är det väl att spelarkvalité har större betydelse än tränarkompetens. Jag menar, sätt Mourinho i Åtvidaberg så får vi se hur bra han är. F ö säger jag bara heja IFK Norrköping. Det hade varit skithäftigt om denna gamla anrika klubb knep SM-guldet 2015.

Hareide blandar och ger...

Skum typ, MFF-tränaren Åge Hareide. I fredags kväll satt han hos Skavlan i tv och framstod som en riktig mysfarbror. Igår var han tillbaka på jobbet och framstod som en riktig vettvilling. Ett spektakulärt förvandlingsnummer på, kan man tycka, lös grund: domaren tog helt korrekt bort ett MFF-mål i matchen mot Halmstad, låt vara att han först felaktigt godkänt det. Hareides "tossaspel" över saken var inte vackert att skåda...men föranledde i alla fall ytterligare ett korrekt domslut: rött kort, förvisning av mysfarbrorn från tränarbänken. Undrar vilken som är den riktige Åge Hareide.

Hedern, HK Malmö?

Man kan förlora på olika sätt, det blev mer än tydligt i kvällens omgång av handbollens elitserie. HK Malmö valde - förhoppningsvis ofrivilligt - det absolut sämsta sättet. Nämligen med brallorna nere och skammens rodnad över skinkorna. 18-34 i Ystad, sexton jävla mål back. Pinsamt var ordet. Hästö däremot. Uddamålsförlust i Kristianstad, blott en Simicräddning i slutsekunderna från skrällpoäng. Så kan man också falla: kläderna på, hedern i behåll. Se och lär, HK Malmö.

Betyg av noll och intet värde

Det här med individuella spelarbetyg i fotbollsallsvenskan - hur fånigt måste det bli innan man skrotar tramset? Idag får MFF-backen Yotún en 1:a i Sydsvenskan för sin insats mot Falkenberg. Underkänd alltså på den femgradiga skalan. I Kvällsposten får samme Yotún en 4:a i betyg. Lysande, med andra ord. Själv har jag ingen uppfattning, såg inte matchen. Men att Yotún skulle varit både helt värdelös och ytterst värdefull på en och samma gång i en och samma match...nja, tvivlar. Minst en av betygsättarna har nog problem med omdömet. Eller med synen. Eller med tangentknapparna. Eller med fotbollskunskapen. Synd att det drabbar läsarna. Offren, dvs spelarna, bryr sig förhoppningsvis inte särskilt mycket om saken.

Försvar är bästa anfall

Arton gjorda mål på 24 matcher. Ingen enskild spelare som (såvitt jag vet) gjort fler än två. Sex vinster, alla utom en med 1-0. Ja, förlåt. Rabblar bara lite statistik från Mjällby AIF:s förehavanden i superettan. Och i det fallet säger statistiken allt: Mjällby är i princip tvunget att hålla nollan för att ta poäng. Genom hela säsongen har avsaknaden på en striker varit monumental - och pressen på försvaret helt adekvat extrem. I försvaret inkluderar jag då inte minst sista utposten, 41-årige veteranmålvakten Mattias Asper. Igår höll han nollan igen, vilket gjorde det möjligt för laget att ta en blytung 1-0-seger i Degerfors. Jag säger inte att Mjällby kommer att klara sig nu, den förbannade statistiken talar fortfarande emot. Men jag är stum av beundran över förmågan att få ut så mycket av så lite. 22 inspelade poäng på arton gjorda mål, det är min själ smått fantastiskt. Slutar det med nytt kontrakt kommer jag utan betänkligheter att använda det missbrukade ordet bragd.

Statistik och förbannad lögn

Det finns visst nåt talesätt på temat "statistik och förbannad lögn". Kom att tänka på det idag när jag såg mediernas matchprotokoll från handbollsmötet mellan HK Malmö och HIF Karlskrona. Både i tidningar och på text-tv kan man läsa att Mirsad Pecikoza gjorde nio mål för Malmö och Jakob Nygren fem för HIF Karlskrona. Vilket är förbannad lögn gånger två. Pecikoza gjorde tio, Nygren sju. Att de felande målen tillskrivits andra spelare gör inte statistiken bättre, snarare tvärtom. Varför blir det såhär? Vem är ansvarig? Får handbollsförbundet samma uppgifter? I så fall kan man lägga ner skytteligor å sånt, trovärdigheten är ju obefintlig.

Delad pott hade smakat...

HK Malmö-HIF Karlskrona 32-28. Blekingen i mig satt och hoppades på samma sak som Malmöbon i mig. Oavgjort. Och det var inte långt bort. Ännu fem minuter från slutet stod det lika, först då kom rycket som besannade tesen att man aldrig får vara riktigt nöjd. Blandade känslor har jag också inför det faktum att en f d Hästöspelare blev Hästös främste baneman. Tänker alltså på Malmös oemotståndlige mittsexa Mirsad Pecikoza. Tio mål ikväll, fem i varje halvlek. På klubben han en gång inledde sin svenska handbollskarriär i. Inte snällt, men möjligen professionellt. Pecikoza fick buketten som hemmalagets bäste, ytterst välförtjänt. Men om jag fått bestämma hade även Daniel Komayesh förärats en blomma. Förvärvet från Önnered gjorde en alldeles utmärkt match, t o m tränare Sivertsson blev nog imponerad. Lite i alla fall. I Hästölaget bländades jag framförallt av Skånepågen Johannes Sandgren. En smart och fin spelare, med ett skott som biter även i elitserien. Underhållande match i det stora hela, Hästö som nykomling faktiskt bättre än "befarat". Publiksiffran missade jag att snappa upp, noterade dock för blotta ögat att den var ovanligt hög. Trots att det var gratis.

Smekande, lekande fotbollskonst

PSG-MFF 2-0. Fantastisk tid man lever i. Kunna sitta vid tv:n och njuta av fotboll som från och till övergår i rent artisteri. Lyx är vad det är. Kom att tänka på sommaren 1959 när Ingo blev världsmästare i boxning och man satt med örat inne i radion för att kunna urskilja orden bland knastret. Allt utvecklas, tack och lov. Tapper match av MFF ikväll, direkt lysande av Wiland i målet. Som han fick jobba, som han fick rädda för att hålla siffrorna nere. PSG-stjärnorna smekte fram passningarna och lekte fram målchanserna...absolut inte oavbrutet men stötvis eller ungefär när de ville. Underbar fotboll, bedövande skicklighet. Varvat med viss nonchalans, vilket gav MFF en del ströchanser. Zlatan? Sådär. Nästan svag i första halvlek, glimtvis glänsande i andra. Fjärran sitt forna jag, dock. Målen som gjordes av Di Maria respektive Cavani kan man bara buga för, båda var magisk fotbollskonst.

MFF=Malmös Fru Fortuna?

Ja, Paris har Zlatan. Ja, Paris har bättre spelare än MFF på varje position. Ja, matchutgången verkar given. Men. Det finns något som heter hybris. Överskattning av den egna förmågan, underskattning av motståndarens. Dessutom lär det finnas ett fruntimmer som kallas Fru Fortuna. Det är hon som fördelar tur och otur, vilket gör att t ex fotbollsresultat inte alltid blir de rättvisa eller väntade. Med ett par timmar kvar till avspark kommer jag inte på mer än så. Som talar för en skräll alltså. Alltid nåt, sa tvivlaren.

Släkten värst - eller hur Mjällby?

Kort bara om fotbollsspelaren Fredrik Olsson. Född i Karlshamn 1985, upptäckt som rapp och målfarlig anfallare i Mjällby AIF åren 2005-2006. Värvad av HIF där genombrottet dock uteblev. Vidare till Landskrona Bois där målsinnet återuppstod och höll i sig över fem hela säsonger. Därifrån till Jönköping Södra med samma resultat: mål på mål i match efter match. Omskriven på denna blogg i fjol då jag i all välmening föreslog att ett krisande Mjällby skulle plocka hem sin förlorade son. Och så en sak till. Ikväll möttes Jönköping och Mjällby i superettan. Jönköping vann med 2-0. Behöver jag tala om vem som gjorde båda målen? Surt, sa minken.

Idrott är att välja...

Idag gjorde jag vad jag aldrig skulle ha gjort på den gamla goda (friidrotts)tiden. Valde bort finnkampen i tv till förmån för småklubbsfotboll på Kroksbäcks IP. Croatia mot Lunds Sport stod på menyn...och jag bestämde mig sent. Närmre bestämt sedan jag sett hur en finländska sprungit ifrån allt och alla - de tre svenskorna inte minst - redan på första varvet i finnkampens inledande millopp. Inga jämförelser i övrigt men på Kroksbäck blev det jämnare än så, tack och lov. Lund var dock bättre än Croatia, vann med 2-0 och visade varför man leder serien. Båda målen föll i första halvlek, det andra alldeles innan pausvilan. Trodde att Croatia skulle få kollektiv gamnacke där, men inte alls. Andra halvlek var bra från hemmalagets sida, ett tröstmål hade inte känts orättvist. Väl hemma kollade jag på handboll online. Hästö mot Aranäs i elitseriepremiär - och ser man på, segern stannade i min födelsestad. 25-23 efter succéartade insatser av nyförvärven Halén och Grundsten. Och trots Lars Möller Madsen, frestas jag skriva. Den store dansken hade tre passmissar och lika många bommade skott bara under slutkvarten, av protokollet att döma var det faktiskt han som höll Aranäs kvar i matchen in i det sista. Hursomhelst ser jag fram emot en högtidsstund på torsdag kväll i Baltiskan, HK Malmö-Hästö IF Karlskrona. Vem jag hejar på säger jag inte.

Klassiker som mist sin klass

Finnkampen. Funderar på om det är den som blivit för gammal - eller om det är jag. Kan nog vara både och. Glest på Stockholms stadion idag, inte samma publikintresse som förr. Inte samma rivalitet på tävlingsbanorna heller. Inga kubbningar på medel- och långdistans, inga gränsöverskridande intermezzon alls. Som på Nåjdes tid. Och Päivärintas. Och allt vad de hette, löparprofilerna som en gång bokstavligt talat slogs om placeringarna. I det skenet känns dagens finnkamp närmast som myspys, lite som firmafest för friidrottens sista entusiaster. Nerven har gått förlorad...och det stör mig att känna så. Sverige är dessutom helt överlägset på herrsidan numera, en spillra av spänning kan möjligen uppbådas i damkampen. Det räcker inte, de enda som febras är Hård, Gärderud och Bergqvist i tv. Synd på en rar ärta.

Malmö väckte liv i "Swinging Lugi"

Lugi-HK Malmö 24-23. HK ledde med fem i halvtid, Beutler i buren var så långt lysande. Sen slocknade både han och laget. Samtidigt som Lugi steppade upp i försvarsjobbet. HK gjorde ynka fem spelmål efter pausen, då är det förbannat svårt att vinna en handbollsmatch. Sammantaget en "virrig" premiär, svårbedömd. Å ena sidan starkt av Lugi att komma tillbaka, å andra sidan svagt av Malmö att tillåta det. Sivertssons coaching tänker jag inte kommentera, den är som den är. Dvs stelbent och styvnackad, byggd på EN idé om hur handboll ska spelas. Axnér i Lugi är kanske inte flexibel så det stör han heller - men två idéer har han nog, det tror jag. Dessutom har han Jildenbäck på sin egen gamla favoritposition, högersex. Jildenbäck gjorde mål på allt ikväll, bar Lugi till segern. Nämnas bör kanske att HK fick Mirsad Pecikoza bortplockad redan i 6e minuten. Av domarteamet alltså. Rött kort direkt för hårdhänt behandling av just Jildenbäck. Kändes tveksamt, kan ha varit korrekt. Möjligen också matchavgörande, HK utan Mirsad är typ som en geting utan gadd.

High five för handboll - och Hästö...

Handbollspremiär i faggorna, tack för det. Har saknat klisterdoften, snacket, matcherna, Stian, Mirsad, Simic. Till och med den råbarkade busen Thern i Alingsås har jag saknat. För att inte tala om hur jag saknat ett lag från Karlskrona i elitserien. Det får jag nu, efter tjugo år. Välkommen upp, Hästö IF. Hoppas inte det blir en tur och retur, jag är lite rädd för det. Tippandet överlåter jag dock till experterna den här gången - men några frågor (och tvivel) kan jag bidra med. Går alla fyra Skånelagen verkligen till slutspel? Blir Ystad så starkt som alla tror bara för att Kim Andersson kommit in som Årets stjärnvärvning? Håller Kim A en hel säsong? Är YIF komplett nog för att utmana Kristianstad, Alingsås, Guif och kanske ett pånyttfött Sävehof? Får Sivertsson ihop det i HK Malmö som på papperet faktiskt har en trupp för stordåd? Var står Lugi? Utan Christensen i buren, utan Tingsvall i skyttet, utan Leijonberg som backup till Wickman-Modigh...men med nya spännande stjärnskott som ersättare och med "the one & only" Axnér tillbaka som tränare. Kan man förresten tala om mittbackspar i handboll? I så fall, har inte Lugi seriens bästa i Milosevic/Wickman-Modigh? Skulle tro det. Spelet kan börja - och gör det med Lugi-Malmö redan i morgon. Härligt, härligt.

Ett ryssexempel att begrunda

Ser att kvällstidningarna ropar på Erik Hamréns avgång efter debaclet mot Österrike. Föga förvånande, snarare förutsägbart. Något gehör lär de inte få. Hamrén själv säger sig vilja fortsätta och hans arbetsgivare, Svenska Fotbollförbundet, har aldrig gjort sig känd för att avpollettera förbundskaptener. Allra minst under pågående kval till ett mästerskap, om möjligt ännu mindre på beställning av media. Förbundskapten byter man mellan mästerskapen, i den mån man alls byter. För egen del tyckte jag det var läge efter fjolårets VM-kvalflopp men det tyckte inte förbundet. Därför sitter Hamrén säker över kvalet - och även över nästa års EM-slutspel, om nu Sverige trots allt skulle ta sig dit. Vill man så kan man förstås snegla mot Ryssland. Där gjorde man det i Sverige förbjudna. Dvs bytte förbundskapten mitt under kvalet. Effekt: två raka segrar och "stulen" direktkvalificering till EM från just Sverige.

Experter? Nja...

Nannskog, Backe, Härenstam...alla föll de tungt igår kväll. Som fotbollsexperter alltså. Sverige skulle ju slå Österrike, trion liksom tävlade i utläggningar om hur och varför. Varpå det blev skit av alltihop. Ack ja, livet är inte lätt ens för profeter. Men till skillnad från spelare och ledare kommer de undan med sina fiaskon. Ingen ifrågasätter deras analyser, ingen kräver deras avgång. Som expert får man göra hur många självmål som helst - för att sedan vara allmänt efterklok istället för åtminstone lite självkritisk. Ett märkligt jobb, olikt alla andra. Vad gäller Backe tycker jag i och för sig att han skiljt sig från mängden både länge och väl. Skarp och kunnig, trovärdig och oberoende. Inte längre. Det sista - trovärdigheten, oberoendet - går tyvärr bort nu sedan han bestämt sig för att själv bli förbundskapten för Finland. Har någon någonsin hört en förbundskapten kritisera en annan förbundskapten? Nä, det hörde vi inte igår kväll heller. Backe var påtagligt förlåtande mot Hamrén, alla taktiska missgrepp och tillkortakommanden var spelarnas eget fel. Undrar om de tog ut laget själva också...

Svensk fotboll ligger

Sverige-Österrike 1-4. Nej, jag tänker inte kritisera en enda svensk spelare. Inte ens kostymnissen som kallas förbundskapten tänker jag kritisera. Anledningen är humanitär: man sparkar inte på folk som ligger. En spelare i det svenska laget vill jag faktiskt hylla. Andreas Isaksson, målvakten. Han höll förlustsiffrorna nere. Nog sagt.

Partiledaren som klev ut i värmen

Har tagit sommaren på mig att läsa "Partiledaren som klev in från kylan". Boken om Håkan Juholt. I pocketformatet en tegelsten på 550 sidor. Seg, tung, krävande. Och ytterst välskriven. Författaren heter Daniel Suhonen och är själv - var i alla fall fram till boksläppet - en del av sosseeliten. Krönikör, debattör, i det förflutna även redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Med boken har han möjligen bränt sitt förtroende i de innersta S-rummen. Inte så att Suhonen tar heder och ära av partiet, bara delvis och nästan. Läckorna, skvallret, nålsticken, knivhuggen, föraktet som växte i takt med "affärerna", hela det interna fulspelet bakom ryggen på Juholt...allt penetreras in i minsta detalj och med högsta möjliga trovärdighet. Suhonen tjänstgjorde under den aktuella perioden som talskrivare åt Juholt, inget undgick honom. Och inget av det som lämnas ut är särskilt smickrande för partiet. Centralt i boken är också Drevet. Mediernas alltså. Suhonens tes är att Håkan Juholt utsattes för tidernas kanske mest hänsynslösa och dessutom mest orättvisa. På punkt efter punkt exemplifierar han varför. Som sagt, mycket läsning. Själv landar jag i frågan om "förtjäna". Förtjänade Håkan Juholt att bli partiledare och statsministerkandidat? Förtjänade han drevet? Förtjänar han denna bok? Mitt svar blir nejx3. Så stor var han inte, så tungt föll han inte. Såvitt jag vet klev Juholt faktiskt ut i värmen. Dvs tillbaka till jobbet som riksdagsledamot. Synd att inte alla olycksfåglar kan få en sådan mjuklandning.

Underbart är kort, undermåligt långt

Hörde att det varit veritabelt busväder i Malmö i fredags. Inte i Tingsryd. Jag satt på sjön i nio timmar nonstop, från 7.00 till 16.00. Sol mest hela tiden, svag vind, smak av alldeles underbar sensommar. Tjugo mil gör skillnad, det är tydligt. Fisket underhållande och händelserikt, fel format bara på fångsten. En grov abborre, resten smått. Lördan kom med allt tätare regnskurar - men också med min fru och min dotter som oanade gäster. Att man inte kan få vá ifred ens i skogen! Nä, skojar. Rörande kul att de kom...med godsaker dessutom. Skaldjur, närmre bestämt. Brännvin hade jag själv, Sandhamns Pors (rekommenderas). En fin kväll. Synd att dottern hade sin ipad med och i all välmening erbjöd mig Sveriges EM-kvalmatch mot Ryssland. Den kunde jag varit förutan. Tänk att 90 minuters fotboll kan kännas som en evighet jämfört med nio timmars fiske...

Rekreation enligt god tradition

Tid igen. Tingsryd. Fyra dar bakom flötet. Härligt. Sjön heter Hyllen och sträcker sig en bra bit bortåt Växjöhållet. Lagom stor, kan man säga. Rik på öar och skär, vikar och vass. Rik på fisk också. Ibland. Sånt vet man aldrig på förhand, väder och vind spelar in. I ovissheten ligger spänningen, i stillheten ligger njutningen. Avresa i morron bitti. Längtar.

21 diskutabla sekunder...

I sammanfattningen av VM i friidrott kallade jag Dafne Schippers 21,63 på 200 meter "herrtid". Inom citat alltså, medvetet tillspetsat. Ser nu att en bloggande kollega, mer kunnig än jag på friidrott i stort, tar mig i örat för detta. 17 svenska herrsprinters har sprungit snabbare än 21,63 i år, påpekar han. Jag böjer mig ödmjukt för faktum - men vidhåller: 21,6 eller däromkring på 200 meter är vanligare bland herrar, förutsatt att man inkluderar den stora gruppen löpare utanför elitskiktet. På damsidan är 21,6 en exceptionell tid, ÄVEN i yppersta eliten. Därmed inte sagt att Schippers per definition måste vara "oren"...rent teoretiskt kan hon vara en gudasänd naturbegåvning. Eller också en gråzonsraket. Manipulerad kropp behöver inte vara liktydigt med dopad kropp, om jag tolkat den moderna vetenskapen rätt.

Syrien där, Sverige här...

Varje dag en påminnelse om tillståndet i världen. Om människor på flykt, om barn som råkat födas på fel plats, om dödstal som rabblas som sportsiffror. Varje dag också en påminnelse om tillståndet i Sverige. SD ökar, opinionsmätning för opinionsmätning. Partiets framgångskoncept är lika enkelt som äckligt: Sverige ska stängas, flyktingar ska hjälpas i sina närområden. Populistiska floskler räcker, var femte röstberättigad svensk ropar halleluja Jimmie. Snart blir det fler, sanna mina ord. Allt enligt lex SD: ju jävligare påfund, desto fler sympatisörer. Dumhet är demokratins pris.

VM över - tills vidare

VM i friidrott är över. Fast inte riktigt. Dopingavslöjandena återstår. Nej, jag kan inte svära på att det kommer några - och om inte skulle jag knappast bli förvånad. Ingen ska inbilla mig att alla fuskare åker dit, så finmaskigt är inte dopingnätet. Revor finns, somliga slinker igenom. Detta är alltså inget hitte-på från min sida, friidrotten har ju skrivit sin egen tragiska vetenskap på senare år. Där efterlyser jag lite mer klarspråk från SVT:s i övrigt utmärkta kommentatorer...under VM fick de det nästan att låta som om Gatlin var den ende fuskaren i hela världen. Inte ett ord om att t ex den jamaicanska vinnaren av damernas 100 meter också varit avstängd för doping. Inget om den väldokumenterade vidden av problemet, inte vad jag kunde höra. Och inga reservationer alls inför övernaturliga prestationer i de pågående tävlingarna. Tvärtom. Kajsa Bergqvist la sig platt för holländskan som vann 200 meter på en "herrtid" - samtidigt som hon avfärdade de enda två damerna i historien som sprungit ännu snabbare som "orena" (blott den ena har fällts för doping). Att tvåan i den aktuella 200-metersfinalen sänkt sitt pers med 1,5 sekunder under innevarande tävlingssäsong fick också passera som vore det normalt. Vilket det inte är. Den löparen kom f ö från Jamaica, nationen som är överrepresenterad i statistiken över dopade sprinters. Men okej, på ett sätt förstår jag Bergqvist och den ungefär lika hurtige Gärderud. Man biter inte gärna sin egen födkrok, sin egen passion. På ett annat sätt förstår jag dem inte: båda har varit aktiva på friidrottens absoluta toppnivå, just därför borde just de kunna se skillnad på prestation och prestation. Möjligt att de gör också...när tv-kamerorna slocknat. För egen del följde jag VM:et, tro't eller ej, garanterat odopad. "Köpte" faktiskt det mesta rakt av, tyckte att svenskarna skötte sig bra. Mer eller mindre bra förvisso. Bengtsson, Sagnia och Ståhl allra bäst. Inga medaljer dock, det var heller inte att vänta. Och framöver får vi alltså se om prislistorna håller, sånt avgörs i laboratorium.

Bärlika till max

På förekommen anledning vill jag meddela att Rysslands president inte skriver sportkrönikor i Sydsvenskan. Bildbylinen som orsakat ryktesspridningen föreställer faktiskt den som den sägs föreställa - och alltså inte den som den ser ut att föreställa. Vidare kan jag dementera ryktet om att Kajsa Bergqvist och André Pops skulle vara enäggstvillingar. De är tvåäggs.

Snällare blir inte en lott

Paris. Real Madrid. Sjakthar Donetsk. Dröm- eller mardrömslottning för MFF i Champions League? Dröm så klart. Zlatan kommer ju "hem" - förutsatt att han är kvar i PSG. Inga dumheter nu, agent Raiola, låt Zlatan stanna där han är. Detta kan liksom bli "once in a lifetime", enda gången Zlatan's sagolika karriär träffar staden och klubben där första kapitlet skrevs long ago. Snällare än så kan en lott aldrig bli. Tycker jag - men inte nödvändigtvis alla. I tv hörde jag precis en blådåre yra om att "MFF är större än Zlatan". Att Malmös störste fotbollsson genom alla tider skulle betraktas och behandlas som en motståndare vilken som helst. Helst buas ut. Nä, det sista sa han inte, supportern ifråga. Inte högt i alla fall. Men sådan är kanske supporterkulturen: nollställd, enögd, komplett oromantisk. Är rädd att jag var likadan själv i yngre dar...men i just det avseendet har jag nog mognat. Lite. MFF:s sportsliga chanser då? Tja, några poäng blir det säkert. På Swedbank kan alla lag - även stjärnspäckade som PSG och Real Madrid - få problem, särskilt om de inbillar sig något annat. Men skulle MFF gå vidare från gruppen, då är bollen ta mig faan rundare än jag trodde.

Svar på det, Hamrén?

Erik Hamréns senaste landslagsskapelse passerade i medieskugga av MFF-matchen mot Celtic. Synd. Annars hade det varit läge att ställa förbundskaptenen mot väggen. Vad har han emot AIK:s Henok Goitom? Exakt vad måste denne göra för att bli uttagen i en landslagstrupp? Vad har han emot allsvenskan rent generellt? En (1) spelare från vår egen högsta liga finns med i den aktuella 24-mannatruppen - Oskar Lewicki, MFF. Varför och på vilket sätt är t ex mittenlag i den turkiska ligan bättre än topplagen i allsvenskan? Varför och på vilket sätt är Erkan Zengin en bättre yttermittfältare än, säg, Johan Blomberg? Varför återkommer förbundskaptenen ständigt till argumentet "utlandsproffsen måste ha speltid i sina klubblag för att komma ifråga"? Detta är ju inte sant. Varken Toivonen eller Kiese Thelin har fått speltid i upptakten av franska ligan, Durmaz har nött bänk mest hela tiden sen han kom till Olympiakos i Grekland. Ändå blir de uttagna nu igen. Men okej, Lewicki och Abbe Khalili från U21-gänget kom med i truppen den här gången. Alltid något. Hoppas bara att förbundskaptenen ger dem det där han själv predikar vikten av. Speltid alltså. Tillåt mig tvivla.

Även den sjunde himlen är blå

MFF-Celtic 2-0. MFF till Champions League för andra året i rad! Ikväll behöver man inte vara himmelsblå för att sväva på moln, det räcker länge med att vara neutral fotbollsvän. Personligen tycker jag att årets prestation slår fjolårets. Spelarflykt har ju tvingat MFF att på kort tid bygga ett nytt lag, sådant är aldrig lätt. Så cred till alla bakom verket: talangscouten, sportchefen, tränarstaben med Åge Hareide i spetsen. Starkt att få ihop pusslet, att hitta de rätta bitarna. Yotun från Peru, Carvalho från Uruguay, Rodic och Djurdjic från Serbien, Bergsgeten från Norge; alla lysande i kvällens match. Måste erkänna att jag är särskilt svag för Carvalho. Killen är ju en kopia av min gamle MFF-favorit Krister Kristensson, lite mörkare i hyn bara. Och lite mer äventyrlig i sitt spelsätt, kanske. Carvalho är ung, oslipad, ännu inte fullt ut betrodd som försvarsgeneral av Hareide. Ikväll kom han in för (skadebenägne) Rasmus Bengtsson direkt efter pausvilan - och blev smått sensationellt den som fixade det befriande 2-0-målet. Med huvet förstås, och på ren jävla närkampsstyrka. Kristensson kunde inte gjort det bättre, den saken är klar. 1-0-målet axlades in av Rosenberg - som annars bör tacka domaren för att han fick fullfölja matchen. Ett enda gult kort för den raden av förseelser, det var märkligt. Nämnde jag Adu? I mina ögon var han nog bäst av alla - om nu någon enskild ska framhållas i detta nya MFF. Länge leve fotbollen som konstart. Punkt och godnatt.

Friidrotten nu - och då...

Följer VM i friidrott, dag för dag. Fascineras av prestationerna, förundras över resultatutvecklingen. I ett nostalgiskt skimmer erinrar jag mig hjältarna från förr, de som förgyllde min barndom. Hörtewall som sprang 100 meter, nästan alltid på 10,8. Asplund med släggan. Uddebom med kulan. Hinderparet med de samklingande namnen Tedenby och Tjörnebo. Dan Waern på medeldistans, bland de bättre i världen faktiskt. Och så Benke Nilsson som tog typ 2,12 i höjd när hopparna fortfarande dök över ribban. Nästan alla småkillar i Oskarshamn var friidrottsnördiga på den tiden - och på nästan alla gårdar stod en hemmagjord höjdhoppsställning. Benke var störst, själv dök jag mig fördärvad i fåfänga försök på 1,25. Detta var det ljuva 1950-talet och jag skulle kunna nämna tusen namn till...alla som gjorde 14 meter i tresteg eller 4 meter i stavhopp med bambupinne fick plats i mitt hjärta. Världsläget hade man sämre koll på, tv:n var ännu inte etablerad som allmängods. Men systrarna Press från dåvarande Sovjetunionen minns jag förstås. Somliga kallade dem bröderna Press, om det var för utseendet eller prestationerna vet jag inte. Gissningsvis både och. Den ena hette i alla fall Tamara och stötte kula som en hel karl. Den andra hette bestämt Irina men vad hon gjorde på tävlingsbanorna har jag glömt. Sprang? Ja, kanske. Fast inte som Wilma Rudolph, amerikanskan som tog damsprinten till en helt ny och dittills oanad nivå. Ack ja. Gårdagens friidrott hade sin charm - och dagens har kanske sin. Jämföra rakt av går ju inte. Precis allt har förändrats. Banorna. Startblocken. Skorna. Linnena och brallorna. Träningsmetoderna. Kastredskapen. Medicinerna. T o m människokropparna har förändrats; inte faan hade Hörtewall nån muskelmassa i stil med Gatlin's t ex. Förr såg atleterna ut ungefär som folk, inte som monster. Med viss reservation då för br...systrarna Press.

Lundapåg i allsvenskt ljus

Lund må vara en förlorad fotbollsstad men det hindrar inte att allsvenskans för tillfället hetaste spelare kommer just därifrån. Johan Blomberg i AIK. Tvåmålsskytt i Stockholmsderbyt mot Djurgården härförleden, matchvinnare igår igen mot Gefle med ett drömskott till 2-1 i slutminuten. Man skulle kunna tro att killen är anfallare - men icke. Johan Blomberg är mittfältare, vanligtvis till höger. Nästan som en gammeldags ytter. Löpstark, lojal, vass inlägg- och passningsfot. Förutom denna närmast magiska näsa för mål. Blomberg snittar sex á sju baljor per allsvensk säsong...utan att ha kollat tvivlar jag på att någon annan allsvensk mittfältare matchar honom i det avseendet. Och allt började alltså i Lund. I Lunds BK, närmre bestämt. Man kan så klart tycka att MFF eller HIF borde fått korn på den unge pågen men kanske stack han inte ut tillräckligt, vad vet jag. Blomberg har alltid varit en ganska diskret typ av spelare. Hög klass men låg svansföring, så att säga. Hans väg mot toppen kan definitivt inte beskrivas som spikrak, därför fascinerar den mig. Först Ängelholm i superettan några år, knappt ordinarie i startelvan. Sedan Halmstad BK där hans förtjänster värderades något bättre...inte minst av AIK, tydligen. Jag är glad för Johan Blombergs skull, unnar honom verkligen all framgång. Inklusive ett allsvenskt guld.

Vägnätets (mar)odörer

Går man på dass och uträttar av nöden påkallade behov utan att spola efter sig? Nej, det gör man (förhoppningsvis) inte. Gräver man som satan i Malmös gator och cykelbanor utan att ställa i ordning efter sig? Ja min själ, det gör man. Stinker liknelsen? Kanske det, skit samma. Jag är trött på alla onaturliga farthinder i vägnätet. Gruset, stenarna, de vassa kanterna som bryter asfalten där man minst anar det. Är det bredband man gräver ned? Okej för mig, nånstans inser jag att sånt måste göras. Men varför "spolar" man inte när lagd kabel ligger? Direkt alltså. Som det är nu blir skiten kvar i veckor, kanske månader. Som öppna sår, liksom. F n passerar jag fyra eller fem såna ställen längs vägen mot min mors äldreboende, en sträcka på knappa halvmilen. Stiger av cykeln varje gång, vill inte riskera punktering eller vurpa. Lyxproblem? Sånt man får ta i ett modernt samhälle? I så fall sitter jag nog hellre på dass. Än på en cykel.

Häcken är skräcken

Märkligt hur svårt MFF har med Häcken. Förlust idag igen, 0-1. Åttonde matchen i rad som MFF gått bet på att besegra Hisingelaget. Mänskligt att döma rök den allsvenska guldchansen nu - och sen heter det ju att en olycka sällan kommer ensam. Ponera alltså att CL-äventyret tar slut på tisdag...ja, då är MFF:s säsong över. Räliga tanke.

"Drömförlust" för MFF

Celtic-MFF 3-2. Vem sa att en fotbollsmatch varar i 90 minuter? Knappast Jo Inge Berget, va? MFF:s skäggige norrman drog in 3-2-reduceringen i 95e, alltså i de absolut sista stopptidssekunderna. Ett mål som kan visa sig bli värt miljoner. MFF behöver nu bara 1-0, alternativt 2-1, i returen för att på nytt ta sig in i kassakossan Champions League...och jag skulle nästan bli förvånad om inte laget fixar det. Celtic var förvisso bättre i den här matchen, dock utan att direkt övertyga. Jo, i tio minuter. Så långt såg Celtic ut som ett klasslag, så kort tid hade spelats när det stod 2-0 och liknade överkörning. Men skenet bedrog, matchupptakten "ljög". Så skrämmande bra var inte Celtic när allt kom omkring - eller när MFF väl hade vaknat. Tycker nog att viss rättvisa skipades med slutresultatet; Celtic's tredje mål var minst lika slumpartat som MFF:s andra. Fast inte hälften så vackert. Berget's var en klassisk strut i nättaket, dessutom var det han som gjorde första MFF-målet med en otagbar rökare tätt invid ena stolpen. Och den mannen ratades alltså av Celtic häromåret. Revansch var ordet. Bäddat för drama nu i returen - men fördel MFF, absolut.

Svårt att vara MFF:are i MFF

Fortsatt kärvt för de egna talangerna i MFF. Brorsson, Kroon, Cibicki; ingen av dem finns med i artonmannatruppen till morgondagens match mot Celtic. Jag tänker inte rya om skandal, nöjer mig med att beklaga faktum. Köpespelare - 14 av de uttagna 18 tillhör den kategorin - går före, punkt. Och med detta sagt hoppas jag det går bra för MFF mot Celtic. Den fördömda staden Malmö behöver litta framgång.

Blytung Mjällbyförlust

Alla resultat gick emot Mjällby idag. Framförallt det egna: 1-2 hemma mot Sirius, tungt som bly. Chippen var med och gjorde t o m målet, om Bangura också spelade vet jag inte. Men som jag skrev häromdan: det har sina risker att "förstärka" laget sent i säsongen, man vet aldrig vad man får. Förutom splittring alltså. Nu återstår bara tio matcher och Mjällby måste vinna åtminstone fem av dessa för att undgå direktnedflyttning. Sannolikheten? Inte hög, tyvärr.

Torneklintare i VM-buketten

Säga vad man vill om friidrottens förbundskapten Karin Torneklint. Generositeten kan ingen ta ifrån henne. Därför ser den svenska VM-truppen ut som den gör: drygt 20 aktiva stor, drygt hälften formellt kvalificerade. Resten Torneklintare, alltså aktiva som inte uppnått relevanta resultatnivåer men nominerats ändå. Jo, jag vet att ett friidrotts-VM ska ha si eller så många deltagare per gren, att det finns reservplatser om inte stipulerade kvalgränser klarats av. Men det tvingar ju inte en förbundskapten att öppna alla kranar på full sprut. Lite så känns det faktiskt var gång Torneklint tar ut en mästerskapstrupp...och det är ingen kritik, mer ett konstaterande. Personligen kan jag t o m sakna ett namn den här gången: Andreas Otterling, längdhopparen. Tror att han - till skillnad från de flesta i den befintliga truppen - haft en rimlig chans att nå final. Vi får se, nästa vecka börjar VM i Kina. Garanterat bra tv.

Riskabla stjärnvärvningar

Oj då. Chippen Wilhelmsson och Teteh Bangura klara för Mjällby! Härligt, härligt - men farligt, farligt. Ja, lite tveksam är jag allt; Mjällby har ju börjat vinna nu. Sju poäng på de tre senaste matcherna, förbättrat läge i superettans bottenstrid. Att då gå in och peta i befintlig trupp har sina risker, särskilt som båda nytillskotten kontrakterats på gamla meriter. Förhoppningsvis har jag fel i mina farhågor. Kom igen Mjällby, ge mig fingret.

Timeout - i det gränslösa vansinnets namn

Två asylsökande eritreaner sägs ligga bakom det bestialiska dubbelmordet på mor & son på Ikea i Västerås. Omständigheterna är oklara, skuldfrågan inte avgjord. Men okej, jag tar timeout nu. Från mitt eviga försvar av en generös flyktingpolitik. Det innebär inte att jag överväger att byta sida för att bli SD-sympatisör eller liknande. Aldrig i livet. Timeout tar man tillfälligt. När ork och argument tryter, när verkligheten känns som ens värsta fiende. Min innersta övertygelse vill jag inte ge upp: människor är i grunden lika, varken ondska eller godhet bestäms av nationsursprung. Om t ex Sverige och svenskarna vore ett präktigt undantag hade vi ju inte haft nån Hagaman, nån Helénman, nån Englaman, nån Gryningspyroman, nån Serieskytt...ja, listan över vansinnesdåd som INTE har med svensk flyktingpolitik att skaffa kan göras hur lång som helst. Men som sagt. Slut nu i denna fråga - på obestämd tid.

Tack, Jennie Johansson

Inget slår en outsider's oförställda glädje i segerns svindlande ögonblick. Tack Jennie Johansson för att du delade med dig av känslosvallet över VM-guldet på 50 meter bröstsim. Länge sen jag blev så berörd av en idrottsprestation, så smittad av ett tårflöde. Du gick, som det heter, rakt genom tv:n, rätt in i mitt vardagsrum. Jag som aldrig varit mer än måttligt intresserad av simning - och som före VM knappt hade hört talas om nån annan än Sarah Sjöström. Ibland är det ljuvligt att bli väckt. Jerringpriset till Jennie Johansson, om jag får be.

Visit i småklubbsmyllan

Småklubbsnörden i mig tog överhanden idag igen. Följdriktigt cyklade jag till Kroksbäcks IP för att se division 5-fotboll, Croatia mot Lundalaget Skånekurd. Den Stora Matchen några hundra meter bort hörde jag...de två MFF-målen i första halvlek slog liksom lock för öronen. På Kroksbäck var vi typ 25 pers i publiken, men det var rätt mycket väsen där också. Särskilt när Croatia fick två spelare utvisade samtidigt en kvart in i andra halvlek. Exakt varför domaren halade upp dubbelrött vet jag inte, den tumultartade situationen utspelade sig utom mitt synfält. Det roliga var att Croatia faktiskt tog ledningen strax därpå. Sen blev det dock spel mot ett mål - och frågan var inte om Skånekurd skulle kvittera utan när. En kvart från slutet kom det, 1-1-målet. Men mer blev det inte, Croatia stred som jag sällan sett laget strida. Starkt gjort. Skånekurd är trots allt topplag i serien, det är inte Croatia. Men kunde kanske varit om vissa spelare masat sig hem i tid. Från den obligatoriska Kroatiensemestern alltså. Idag saknades fyra man av den anledningen. Bara fyra, som en luttrad Croatialedare sa. Småklubbsfotboll har onekligen sin charm - och förvisso sin förbannelse.

Färdtjänst utan hjärta

Gomorron, Färdtjänst i Malmö. Respekt för ert jobb, för ert uppdrag. Rätt många Malmöbor behöver er, ungefär som en blomma behöver vatten. Sjuka, rörelsehindrade, olycksdrabbade, alla som inte kan ta sig ut av egen kraft; för dem är Ni själva nyckeln till liv. Tänker Ni på det? Tänker era chaufförer på det? Jo, de flesta gör nog, det är jag säker på. Cirka åtta gånger av tio funkar Färdtjänsten väl, dvs så som den är tänkt. Hämtning, lämning, någorlunda punktlighet, ganska ofta också vänligt bemötande. Men är åtta gånger av tio okej? Ursäktar det avvikelserna? De flagranta kränkningarna? Hjärtlösheten, den sociala inkompetensen hos somliga chaufförer? Jag tycker inte det. Senast igår kväll drabbades min bästa vän på ett hårresande sätt. I korthet som följer: hämtning i bostaden var beställd på ett givet klockslag, färdtjänstchauffören kom i förtid, min vän befann sig på toaletten med assistans av hemtjänstpersonal och behövde någon eller några minuter ytterligare för att bli klar. Då vände chauffören på klacken och körde därifrån - tre minuter före utsatt hämtningstid. Min vän blåstes rakt av på det han sett fram emot hela dan: konserten med Wiehe, en stund i det fria, ett upplyftande avbrott från den inrutade tristess som så lätt följer med skoningslösa sjukdomsöden. Hur kan en färdtjänstchaufför agera så? Är det i linje med reglementet? Hög tid för ett klargörande, Färdtjänst i Malmö.