Handbollens chans - och medias...

Hockeyn är död, länge leve handbollen.
Eller?
Man vet aldrig i den här stan, vet aldrig från dag till annan vilka vägar idrotten tar. Men kanske blir det så i en snar framtid: Malmö Redhawks sammanbrott, HK Malmös genombrott. Den enes olycka, den andres lycka.
Själv handbollsvän skulle jag inte ha några problem med en nyordning av det slaget. Vissa medier skulle kanske ha däremot. Tänka nytt är sällan lätt, särskilt inte om ”nytt” råkar vara en sport man inte riktigt förstår eller inte riktigt gillar.
Lite handbollsträning åt mediafolket vore kanske ingen dum idé? Gärna en dos innebandy också. Plus en skvätt självrannsakan.
Här och nu är det de facto HK Malmö som står på tröskeln till elitserien – och detta i en sport som är oändligt mycket större än hockeyn. Ja, det känns som man måste påpeka det. Regionalt, nationellt och internationellt är handbollen större. Fler utövare, fler lag, fler nationer.
Men Redhawks drar ju typ tio gånger fler åskådare än HK, invänder kanske någon. Visst, säger jag då. Och tillåter mig ana ett samband: pressen skriver typ tjugo gånger så mycket om hockey.
Medias makt skall icke underskattas.

S E

Ett mästerligt tv-program

Kollar ni på Mästarnas mästare i tv? Jag gör. Inte så mycket för tävlingsmomenten, även om de duger som alibi för allt det andra: umgänget ex-stjärnor emellan, ordväxlingarna, skratten, tårarna, utbytet av erfarenheter.
Allra bäst: filmklippen från magiska ögonblick i huvudpersonernas glansfulla karriärer. Mer eller mindre glansfulla, ska kanske tilläggas. I Mästarnas mästare möts de halvt glömda med de helt oförglömliga, dagsländorna med legendarerna. Erica Johansson och Thomas Wassberg. Emelie Öhrstig och Anders Gärderud. Peja Lindholm och Susanne Gunnarsson…med flera, med flera. Inte har de mycket gemensamt rent meritmässigt, inte har alla likvärdig mästarstatus i folkdjupet.
Ändå blir det förbannat bra tv. Eller kanske just därför?

Som tittare gillar jag att bli påmind, inte minst om stjärnorna som kom, vann och liksom bara försvann.
Ta Emelie Öhrstig.
Hur många, jämte mig, hade inte glömt henne? Glömt att hon faktiskt tog VM-guld i skidsprint så sent som 2005?
Öhrstig la tydligen av året därpå, 28 år ung. Lite i det tysta sådär; i vilket fall minns jag inte några braskande rubriker eller analyserande texter som förklarade varför.
Kul att Emelie Öhrstig är med i Mästarnas mästare.
Kul också att Pelle Fosshaug är med.
Bandyns ”skandalkung” behövs i programmet, hans närvaro kryddar så att säga persongalleriet. Alla kan inte vara präktigt äppelkindade A-barn – hur kul vore det?
Fast se upp! I Ara Abrahamians sympatiska sällskap kan även en Gossen Ruda förvandlas till Mr Nice Guy, Fosshaug visade tendenser åt det hållet i senaste avsnittet.

Där fick man för övrigt se Susanne Gunnarssons närmast ursinniga kamp för att vinna OS- och VM-guld i kanot. En karriär över tjugo år, ett helt liv fyllt av brutal träning. I en sport som ingen bryr sig om utom i OS-tider.
Man måste nog vara mästare själv för att begripa vidden av det hela.
För att ryckas med rent känslomässigt räcker det dock att vara en alldeles vanlig tv-tittare.
Låt oss förresten hoppas att detta bara är början; Mästarnas mästare finns ju hur många som helst, själva programidén är som gjord för ett evigt liv.
Missa nu inte fortsättningen. Tisdagar 20.00 i ettan. Fram med näsdukarna…

S E

Palicka i mitt hjärta

Det var en gång en syster som ringde till tidningen. ”Ni borde skriva om min lillebror på Lundasporten”, sa hon och la närmast kärleksfullt ut texten om broderns bravader som handbollsmålvakt.
Minns jag rätt var det så jag för första gången fick höra talas om honom.
Andreas Palicka.
16 fyllda hade han precis blivit antagen vid handbollsgymnasiet i Göteborg, brutit upp från Lund och lämnat H 43 till förmån för Redbergslid. Fast besluten att göra karriär – och kapabel därtill, lät syrran förstå.

Själv var jag ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan vid den här tiden och jodå, snart nog blev det en artikel på vinkeln ”Lunds bäste handbollsmålvakt finns i Göteborg”.
Tillspetsat, ja.
Man vet ju aldrig med 16-åringar, om talang blir något mer, om utveckling stannar av eller sticker iväg åt ett annat håll. Det enda man vet är att de allra flesta idrottsungdomar INTE blir stjärnor i vuxen ålder. Sista steget är för stort eller för krävande. Livet i övrigt för intressant för att försaka, sport för kul för att ta på allvar.
Men det var något med Andreas Palicka redan då, vid 16.
Jag såg honom i Kävlinge strax efter syrrans tips – Redbergslid var där för att spela pojk-SM - och såg med egna ögon ett målvaktsspel som så att säga var före sin ålder.
Det modet. Den auktoriteten. De räddningarna, de utkasten.
Palicka hade verkligen star quality, det var så uppenbart att man NÄSTAN vågade skriva det utan några reservationer.

Sex år senare vet vi hur det gick. Åtminstone vet alla vi som just nu följer handbolls-VM från Kroatien i tv.
Talangen från Lund har blivit svensk landslagsmålvakt, omsusad ”hjälte”. Dessutom är han Tysklandsproffs numera, väl ansedd och hyfsat rik.
Och karriären har bara börjat…
Syrror vet bäst, eller hur?

S E

Om millar och Mehmeti...

40 millar för Ola Toivonen! Jodå, som affärsföretag inger MFF viss respekt numera. Värre då med den andra biten. Det rent fotbollsmässiga alltså. Det där som efterfrågas av publiken i allmänhet och av fansen i synnerhet.
Där har det varit några magra år, som bekant. Trots Toivonen. Trots Aubynn. Trots Junior. Trots Jonathan Johansson. Trots Markus Halsti. Trots Jesper Bech. Trots…vad hette han nu, holländaren som kom i fjol? Rick Kruys, eller?
Det är något lurt med fotbollens värvningskarusell, kan jag tycka.

Ta den återkommande MFF-propagandan, livligt understödd av lokala medier. Detta att spelare alltid är så förbannat bra när de köps – och alltid så förbannat mycket bättre när de säljs.
Att de däremellan ofta visar sig vara så mycket sämre förändrar just ingenting. Nästa köp, samma vals. Nästa försäljning, dito. Minnet är kort, marknaden fri.
I det perspektivet var Ola Toivonen för all del en lyckad MFF-värvning, definitivt en av de bättre på senare år. Ja, ekonomiskt den allra bästa.
Men lyfte han laget?
Måste han till varje pris ersättas med något omsusat namn utifrån?
Fråga 1 kan besvaras med nej. MFF kom nia respektive sexa i allsvenskan under Toivonens tid, hans egna prestationer pendlade mellan lysande och mediokert.
Svaret på fråga 2 skulle därmed också kunna bli ”nej” – men kommer icke desto mindre att bli ”ja”. Klubben har redan flaggat för nyköp, business as usual.

Men finns då inget matnyttigt i det egna skafferiet? Något långsiktigt att satsa på, något som bryter eller åtminstone bromsar upp köp- och säljmodellen? Vad händer med alla MFF-talanger, var tar de vägen? Varför måste klubben (som i fjol) köpa tre ungdomsspelare från BK Forward i Örebro när det kryllar av ungdomar i de egna leden?
Fler än jag som tycker det är märkligt?
Fler än jag som undrade över matchningen av Agon Mehmeti 2008?
Killen gjorde ju några lysande inhopp i de första omgångarna, inte sant? Men flyttade han fram sina positioner, kom han närmre en plats i startelvan?
Svar nej.
Bevisligen tvärtom.
Mehmetis inhopp blev allt kortare, ibland obefintliga. Som vid hemmamatchen mot Ljungskile strax efter EM-uppehållet. Ni som var där minns kanske? Bedrövligt MFF-spel, 0-1-underläge i paus, ”allmän” väntan på ett tidigt byte i anfallslinjen.
Visst, bytet kom. På övertid (sedan MFF trots allt vänt till 2-1). Men inte var det Mehmeti som fick hoppa in. Det var – Niklas Skoog.

Några veckor senare mötte MFF Kalmar hemma. Mehmetis revansch! Insläppt liksom på nåder vid 1-2 åtta minuter före full tid, klockren matchvinnare med två ”mirakelmål” när det väl var över.
Då inträffar det osannolika.
I matchen därpå (och resten av säsongen) är Agon Mehmeti tillbaka på bänken.
Som om ingenting hänt. Som om de där två målen aldrig blivit gjorda. Som om en ung talang skulle växa genom att hållas tillbaka.
Sorry Rolle Nilsson, jag tror du har fel.
Talanger växer med förtroende, vissnar med bänknötning. Tror jag.
Dessutom trodde jag att mål och mening med MFF:s ungdomsverksamhet var att fostra A-lagsspelare, att i någon liten utsträckning bli självförsörjande. Det tror jag faktiskt publiken skulle uppskatta också.
Sagt med all respekt för att just Toivonen bör ersättas via köpsvängen.

S E

Tro, hopp och lidande

På senare tid har det varit lätt att lida med Malmö Redhawks supportrar. Minst lika lätt som det var att lida med MFF:s anhängare i höstas. Lag som underpresterar å det grövsta, lag som förlorar oftare än de vinner, hjältar som viker ner sig hellre än att kriga; jag menar, hur kul är det att stå upp för sådana?
Ändå gör man det.
En äkta supporter förlorar aldrig hoppet om trendbrott, tappar aldrig tron på sitt lag. Jo, för ögonblicket kanske. För stunden. Till nästa match.
Eller nästa.
Eller nästa…
Fråga mig.

Jag råkar hålla på IFK Karlskrona. I handboll. Värsta slagpåsen alla idrottskategorier just nu. Har ni kollat på allsvenska tabellen? Om inte får ni gärna låta bli. Läget är så att säga genant. För klubben som sådan, för laget som ännu efter sexton spelade matcher inte ens varit i närheten av anständiga förlustsiffror - och för mig som supporter på distans.
Så här är det, om någon undrar. Jag föddes i Karlskrona, växte upp med 1950-talets handbollshjältar i IFK. Klubben hade status på den tiden, låg i översta serien typ på abonnemang. Låt vara att det mest berodde på ett sluttande golv i hemmahallen (ärevördiga Sparre i Flottans kaserner), åtminstone skyllde bortalagen sina ständiga tillkortakommanden på detta.
Själv satt jag troget bakom ena målet och mös av lycka, rös av välbehag. Match efter match, söndag efter söndag.
Där var skarpskytten Lars Alexandersson. Där var Fredin, den obändige linjekrigaren. Där var flyfotade Sandegård, eleganten som uppfann kontringsspelets möjligheter i en tid av gå- och ståhandboll. Ove Bark, målvakten med de osannolika räddningarna (och dito insläppen, för all del). Sellborn, försvarsklippan som inte kunde skjuta men var en djävul på att täcka skott. För att nämna bara fem av alla ess i leken.
Jag blev frälst, supporter innan ordet var uppfunnet. Somnade med mina hjältar, drömde om dem, vaknade med dem, ville bli som dem när jag blev stor. Problemet var att jag inte tordes försöka. IFK kändes liksom ouppnåeligt, Läroverkets pojklag dessutom mer lagom i förhållande till min talang.

Sen, i 1960-talets början, flyttade vi till Malmö. Farsan hade fått nytt jobb, motvilligt tvingades jag inse att det vägde tyngre än min dyrkan av IFK.
Hårda bud, kan jag säga. Och inte blev det lättare av att IFK i samma veva passade på att åka ur elitserien (eller allsvenskan, som det hette då). Laget förlorade för ovanlighetens skull ett par hemmamatcher - och jämte den obligatoriska nederlagssviten på bortaplan blev olyckan ett svårbegripligt faktum.
Å andra sidan var det väl där och då jag lärde mig att medgång inte är något givet, än mindre något evigt.
En till sak lärde jag mig snart nog: supporterkänsla upphör inte med en tjugomilaflytt.
IFK Karlskrona har förblivit mitt lag, min klubb, genom alla år. Kanske för att hålla fast vid minnena av en lycklig barndomstid, vad vet jag om diagnoser på självplågeri.
Tufft är det i vilket fall, här och nu grymmaste stålbadet hittills. 17-37 i baken senast, liknande siffror mest hela tiden. Man kan bli ödmjuk för mindre.
Det ska ni veta, rödhökar och blådårar. Är det kris i era klubbar så är det kollaps i min.

Stefan Eckerström