Spelskicklighet slår floskler

MFF-Real Madrid 0-2. Nej, så rund är inte bollen. Och så nyckfull är inte Fru Fortuna. Inga floskler och ingen tur i världen hade hjälpt MFF ikväll. Skillnaden i spelskicklighet var för stor. Plågsamt stor med tanke på att Real trots allt saknade ett helt gäng tongivande spelare. Pepe, Ramos, Rodriguez, Bale; alla lös med sin frånvaro. Och min egen specielle favorit Luka Modric kom inte in förrän i andra halvlek. Men Ronaldo var med i 90 minuter, det tror jag Johan Wiland kan intyga. MFF-målvakten var ungefär lika ansatt och lika bra som mot Paris senast - dock utan att kunna stoppa fixstjärnan från att göra båda målen. En makalös spelare, denne Ronaldo. Bäst i MFF, jämte Wiland, var väl egentligen publiken. Fantastisk stämning på Swedbank, hög internationell klass. Synd att laget inte riktigt matchade klacken.

Arsenals flopp ger MFF hopp

Nähä, inte i år heller. Arsenal och Champions League verkar vara en hopplös olyckssaga. Mitt favoritlag i den stora fotbollsvärlden brukar förvisso krångla sig vidare från gruppspelet - men den här gången har man satt sig på pottan riktigt ordentligt. Inledande förluster mot lag som Dinamo Zagreb och Olympiakos...att tro på avancemang efter sådana nesor är som att tro på både tomten och storken. Sorgligt, sorgligt. Å andra sidan: kan Olympiakos slå Arsenal i London så kan väl MFF slå Real Madrid hemma i Malmö. Eller åtminstone nå ett kryss. Real kommer visst med ett halvt reservlag, Ronaldo ensam kan knappast avgöra. Eller jo, det kan han kanske. Men jag köper inte mediatugget om Davids kamp mot Goliat, det är bara populism. Ett ordinarie MFF mot ett Real Madrid utan en handfull av sina bärande stjärnor borde tvärtom kunna bli ett jämnt möte, annars vete faan vad MFF har i Champions League att göra.

Stor seger, tveksam värdemätare

HK Malmö-Aranäs 31-21. Efter debaclet i Ystad var det viktigt för HK med en rejäl seger. Men det tog en halvlek innan proppen gick ur: 13-13 i paus, så långt grogrund för fortsatt tvivel kring HK:s egentliga slagstyrka. Sen hände nåt som påminde om det bevingade uttrycket "ta sig i kragen". Försvarsspelet t ex blev plötsligt så mycket bättre och med det även anfallsskärpan. Samtidigt som orutinen i Aranäs unga lag sken igenom allt mer. Snittåldern där lär ligga kring 20 - trots veteranen Atterhäll, 37. I HK torde snittåldern tangera nästan 30, rutin finns i överflöd. Men bäst ikväll var några av de yngre: Jim Andersson, Linus Persson, Robert Månsson med sitt hundraprocentiga straffskytte (sex av sex). Gamle Beutler i buren ska dock inte glömmas bort. Vissa av hans räddningar var rent häpnadsväckande.

Ont om poäng är också en poäng

Om årets fotbollsallsvenska är rekordjämn i toppen, så vete hundan om den inte är rekordusel i botten. Det brukar alltid krävas minst 30 poäng för att undgå direktnedflyttning, nu ser det ut att räcka med en bit över 20. Med fyra omgångar kvar har de två kölagen Halmstad och Åtvidaberg 17 respektive 15 poäng, resterande spelprogram ger inte mycket hopp om fler. Vilket innebär att trean från slutet Falkenberg kan spänna av; de redan inspelade 22 poängen bör vara gott nock för kval. Man kan jämföra med i fjol: då åkte Mjällby direkt ut på 29 poäng, Gefle tog kvalplatsen på 32 (Brommapojkarna blev tokjumbo på ynka 12 poäng). Ett lag som har anledning att känna tacksamhet över det poängmässiga trendbrottet är Helsingborg - ett "normalt" år hade laget varit i farozonen nu. Gemensamt för nästan alla lagen (Sundsvall enda undantaget) i tabellens nedre del är att de bytte eller kickade tränare inför säsongen. Ingen succéartad utdelning på det alltså, snarare tvärtom. Å andra sidan bytte även Göteborg tränare - och där kan det bli guld. Ska man dra nån slutsats av detta är det väl att spelarkvalité har större betydelse än tränarkompetens. Jag menar, sätt Mourinho i Åtvidaberg så får vi se hur bra han är. F ö säger jag bara heja IFK Norrköping. Det hade varit skithäftigt om denna gamla anrika klubb knep SM-guldet 2015.

Hareide blandar och ger...

Skum typ, MFF-tränaren Åge Hareide. I fredags kväll satt han hos Skavlan i tv och framstod som en riktig mysfarbror. Igår var han tillbaka på jobbet och framstod som en riktig vettvilling. Ett spektakulärt förvandlingsnummer på, kan man tycka, lös grund: domaren tog helt korrekt bort ett MFF-mål i matchen mot Halmstad, låt vara att han först felaktigt godkänt det. Hareides "tossaspel" över saken var inte vackert att skåda...men föranledde i alla fall ytterligare ett korrekt domslut: rött kort, förvisning av mysfarbrorn från tränarbänken. Undrar vilken som är den riktige Åge Hareide.

Hedern, HK Malmö?

Man kan förlora på olika sätt, det blev mer än tydligt i kvällens omgång av handbollens elitserie. HK Malmö valde - förhoppningsvis ofrivilligt - det absolut sämsta sättet. Nämligen med brallorna nere och skammens rodnad över skinkorna. 18-34 i Ystad, sexton jävla mål back. Pinsamt var ordet. Hästö däremot. Uddamålsförlust i Kristianstad, blott en Simicräddning i slutsekunderna från skrällpoäng. Så kan man också falla: kläderna på, hedern i behåll. Se och lär, HK Malmö.

Betyg av noll och intet värde

Det här med individuella spelarbetyg i fotbollsallsvenskan - hur fånigt måste det bli innan man skrotar tramset? Idag får MFF-backen Yotún en 1:a i Sydsvenskan för sin insats mot Falkenberg. Underkänd alltså på den femgradiga skalan. I Kvällsposten får samme Yotún en 4:a i betyg. Lysande, med andra ord. Själv har jag ingen uppfattning, såg inte matchen. Men att Yotún skulle varit både helt värdelös och ytterst värdefull på en och samma gång i en och samma match...nja, tvivlar. Minst en av betygsättarna har nog problem med omdömet. Eller med synen. Eller med tangentknapparna. Eller med fotbollskunskapen. Synd att det drabbar läsarna. Offren, dvs spelarna, bryr sig förhoppningsvis inte särskilt mycket om saken.

Försvar är bästa anfall

Arton gjorda mål på 24 matcher. Ingen enskild spelare som (såvitt jag vet) gjort fler än två. Sex vinster, alla utom en med 1-0. Ja, förlåt. Rabblar bara lite statistik från Mjällby AIF:s förehavanden i superettan. Och i det fallet säger statistiken allt: Mjällby är i princip tvunget att hålla nollan för att ta poäng. Genom hela säsongen har avsaknaden på en striker varit monumental - och pressen på försvaret helt adekvat extrem. I försvaret inkluderar jag då inte minst sista utposten, 41-årige veteranmålvakten Mattias Asper. Igår höll han nollan igen, vilket gjorde det möjligt för laget att ta en blytung 1-0-seger i Degerfors. Jag säger inte att Mjällby kommer att klara sig nu, den förbannade statistiken talar fortfarande emot. Men jag är stum av beundran över förmågan att få ut så mycket av så lite. 22 inspelade poäng på arton gjorda mål, det är min själ smått fantastiskt. Slutar det med nytt kontrakt kommer jag utan betänkligheter att använda det missbrukade ordet bragd.

Statistik och förbannad lögn

Det finns visst nåt talesätt på temat "statistik och förbannad lögn". Kom att tänka på det idag när jag såg mediernas matchprotokoll från handbollsmötet mellan HK Malmö och HIF Karlskrona. Både i tidningar och på text-tv kan man läsa att Mirsad Pecikoza gjorde nio mål för Malmö och Jakob Nygren fem för HIF Karlskrona. Vilket är förbannad lögn gånger två. Pecikoza gjorde tio, Nygren sju. Att de felande målen tillskrivits andra spelare gör inte statistiken bättre, snarare tvärtom. Varför blir det såhär? Vem är ansvarig? Får handbollsförbundet samma uppgifter? I så fall kan man lägga ner skytteligor å sånt, trovärdigheten är ju obefintlig.

Delad pott hade smakat...

HK Malmö-HIF Karlskrona 32-28. Blekingen i mig satt och hoppades på samma sak som Malmöbon i mig. Oavgjort. Och det var inte långt bort. Ännu fem minuter från slutet stod det lika, först då kom rycket som besannade tesen att man aldrig får vara riktigt nöjd. Blandade känslor har jag också inför det faktum att en f d Hästöspelare blev Hästös främste baneman. Tänker alltså på Malmös oemotståndlige mittsexa Mirsad Pecikoza. Tio mål ikväll, fem i varje halvlek. På klubben han en gång inledde sin svenska handbollskarriär i. Inte snällt, men möjligen professionellt. Pecikoza fick buketten som hemmalagets bäste, ytterst välförtjänt. Men om jag fått bestämma hade även Daniel Komayesh förärats en blomma. Förvärvet från Önnered gjorde en alldeles utmärkt match, t o m tränare Sivertsson blev nog imponerad. Lite i alla fall. I Hästölaget bländades jag framförallt av Skånepågen Johannes Sandgren. En smart och fin spelare, med ett skott som biter även i elitserien. Underhållande match i det stora hela, Hästö som nykomling faktiskt bättre än "befarat". Publiksiffran missade jag att snappa upp, noterade dock för blotta ögat att den var ovanligt hög. Trots att det var gratis.

Smekande, lekande fotbollskonst

PSG-MFF 2-0. Fantastisk tid man lever i. Kunna sitta vid tv:n och njuta av fotboll som från och till övergår i rent artisteri. Lyx är vad det är. Kom att tänka på sommaren 1959 när Ingo blev världsmästare i boxning och man satt med örat inne i radion för att kunna urskilja orden bland knastret. Allt utvecklas, tack och lov. Tapper match av MFF ikväll, direkt lysande av Wiland i målet. Som han fick jobba, som han fick rädda för att hålla siffrorna nere. PSG-stjärnorna smekte fram passningarna och lekte fram målchanserna...absolut inte oavbrutet men stötvis eller ungefär när de ville. Underbar fotboll, bedövande skicklighet. Varvat med viss nonchalans, vilket gav MFF en del ströchanser. Zlatan? Sådär. Nästan svag i första halvlek, glimtvis glänsande i andra. Fjärran sitt forna jag, dock. Målen som gjordes av Di Maria respektive Cavani kan man bara buga för, båda var magisk fotbollskonst.

MFF=Malmös Fru Fortuna?

Ja, Paris har Zlatan. Ja, Paris har bättre spelare än MFF på varje position. Ja, matchutgången verkar given. Men. Det finns något som heter hybris. Överskattning av den egna förmågan, underskattning av motståndarens. Dessutom lär det finnas ett fruntimmer som kallas Fru Fortuna. Det är hon som fördelar tur och otur, vilket gör att t ex fotbollsresultat inte alltid blir de rättvisa eller väntade. Med ett par timmar kvar till avspark kommer jag inte på mer än så. Som talar för en skräll alltså. Alltid nåt, sa tvivlaren.

Släkten värst - eller hur Mjällby?

Kort bara om fotbollsspelaren Fredrik Olsson. Född i Karlshamn 1985, upptäckt som rapp och målfarlig anfallare i Mjällby AIF åren 2005-2006. Värvad av HIF där genombrottet dock uteblev. Vidare till Landskrona Bois där målsinnet återuppstod och höll i sig över fem hela säsonger. Därifrån till Jönköping Södra med samma resultat: mål på mål i match efter match. Omskriven på denna blogg i fjol då jag i all välmening föreslog att ett krisande Mjällby skulle plocka hem sin förlorade son. Och så en sak till. Ikväll möttes Jönköping och Mjällby i superettan. Jönköping vann med 2-0. Behöver jag tala om vem som gjorde båda målen? Surt, sa minken.

Idrott är att välja...

Idag gjorde jag vad jag aldrig skulle ha gjort på den gamla goda (friidrotts)tiden. Valde bort finnkampen i tv till förmån för småklubbsfotboll på Kroksbäcks IP. Croatia mot Lunds Sport stod på menyn...och jag bestämde mig sent. Närmre bestämt sedan jag sett hur en finländska sprungit ifrån allt och alla - de tre svenskorna inte minst - redan på första varvet i finnkampens inledande millopp. Inga jämförelser i övrigt men på Kroksbäck blev det jämnare än så, tack och lov. Lund var dock bättre än Croatia, vann med 2-0 och visade varför man leder serien. Båda målen föll i första halvlek, det andra alldeles innan pausvilan. Trodde att Croatia skulle få kollektiv gamnacke där, men inte alls. Andra halvlek var bra från hemmalagets sida, ett tröstmål hade inte känts orättvist. Väl hemma kollade jag på handboll online. Hästö mot Aranäs i elitseriepremiär - och ser man på, segern stannade i min födelsestad. 25-23 efter succéartade insatser av nyförvärven Halén och Grundsten. Och trots Lars Möller Madsen, frestas jag skriva. Den store dansken hade tre passmissar och lika många bommade skott bara under slutkvarten, av protokollet att döma var det faktiskt han som höll Aranäs kvar i matchen in i det sista. Hursomhelst ser jag fram emot en högtidsstund på torsdag kväll i Baltiskan, HK Malmö-Hästö IF Karlskrona. Vem jag hejar på säger jag inte.

Klassiker som mist sin klass

Finnkampen. Funderar på om det är den som blivit för gammal - eller om det är jag. Kan nog vara både och. Glest på Stockholms stadion idag, inte samma publikintresse som förr. Inte samma rivalitet på tävlingsbanorna heller. Inga kubbningar på medel- och långdistans, inga gränsöverskridande intermezzon alls. Som på Nåjdes tid. Och Päivärintas. Och allt vad de hette, löparprofilerna som en gång bokstavligt talat slogs om placeringarna. I det skenet känns dagens finnkamp närmast som myspys, lite som firmafest för friidrottens sista entusiaster. Nerven har gått förlorad...och det stör mig att känna så. Sverige är dessutom helt överlägset på herrsidan numera, en spillra av spänning kan möjligen uppbådas i damkampen. Det räcker inte, de enda som febras är Hård, Gärderud och Bergqvist i tv. Synd på en rar ärta.

Malmö väckte liv i "Swinging Lugi"

Lugi-HK Malmö 24-23. HK ledde med fem i halvtid, Beutler i buren var så långt lysande. Sen slocknade både han och laget. Samtidigt som Lugi steppade upp i försvarsjobbet. HK gjorde ynka fem spelmål efter pausen, då är det förbannat svårt att vinna en handbollsmatch. Sammantaget en "virrig" premiär, svårbedömd. Å ena sidan starkt av Lugi att komma tillbaka, å andra sidan svagt av Malmö att tillåta det. Sivertssons coaching tänker jag inte kommentera, den är som den är. Dvs stelbent och styvnackad, byggd på EN idé om hur handboll ska spelas. Axnér i Lugi är kanske inte flexibel så det stör han heller - men två idéer har han nog, det tror jag. Dessutom har han Jildenbäck på sin egen gamla favoritposition, högersex. Jildenbäck gjorde mål på allt ikväll, bar Lugi till segern. Nämnas bör kanske att HK fick Mirsad Pecikoza bortplockad redan i 6e minuten. Av domarteamet alltså. Rött kort direkt för hårdhänt behandling av just Jildenbäck. Kändes tveksamt, kan ha varit korrekt. Möjligen också matchavgörande, HK utan Mirsad är typ som en geting utan gadd.

High five för handboll - och Hästö...

Handbollspremiär i faggorna, tack för det. Har saknat klisterdoften, snacket, matcherna, Stian, Mirsad, Simic. Till och med den råbarkade busen Thern i Alingsås har jag saknat. För att inte tala om hur jag saknat ett lag från Karlskrona i elitserien. Det får jag nu, efter tjugo år. Välkommen upp, Hästö IF. Hoppas inte det blir en tur och retur, jag är lite rädd för det. Tippandet överlåter jag dock till experterna den här gången - men några frågor (och tvivel) kan jag bidra med. Går alla fyra Skånelagen verkligen till slutspel? Blir Ystad så starkt som alla tror bara för att Kim Andersson kommit in som Årets stjärnvärvning? Håller Kim A en hel säsong? Är YIF komplett nog för att utmana Kristianstad, Alingsås, Guif och kanske ett pånyttfött Sävehof? Får Sivertsson ihop det i HK Malmö som på papperet faktiskt har en trupp för stordåd? Var står Lugi? Utan Christensen i buren, utan Tingsvall i skyttet, utan Leijonberg som backup till Wickman-Modigh...men med nya spännande stjärnskott som ersättare och med "the one & only" Axnér tillbaka som tränare. Kan man förresten tala om mittbackspar i handboll? I så fall, har inte Lugi seriens bästa i Milosevic/Wickman-Modigh? Skulle tro det. Spelet kan börja - och gör det med Lugi-Malmö redan i morgon. Härligt, härligt.

Ett ryssexempel att begrunda

Ser att kvällstidningarna ropar på Erik Hamréns avgång efter debaclet mot Österrike. Föga förvånande, snarare förutsägbart. Något gehör lär de inte få. Hamrén själv säger sig vilja fortsätta och hans arbetsgivare, Svenska Fotbollförbundet, har aldrig gjort sig känd för att avpollettera förbundskaptener. Allra minst under pågående kval till ett mästerskap, om möjligt ännu mindre på beställning av media. Förbundskapten byter man mellan mästerskapen, i den mån man alls byter. För egen del tyckte jag det var läge efter fjolårets VM-kvalflopp men det tyckte inte förbundet. Därför sitter Hamrén säker över kvalet - och även över nästa års EM-slutspel, om nu Sverige trots allt skulle ta sig dit. Vill man så kan man förstås snegla mot Ryssland. Där gjorde man det i Sverige förbjudna. Dvs bytte förbundskapten mitt under kvalet. Effekt: två raka segrar och "stulen" direktkvalificering till EM från just Sverige.

Experter? Nja...

Nannskog, Backe, Härenstam...alla föll de tungt igår kväll. Som fotbollsexperter alltså. Sverige skulle ju slå Österrike, trion liksom tävlade i utläggningar om hur och varför. Varpå det blev skit av alltihop. Ack ja, livet är inte lätt ens för profeter. Men till skillnad från spelare och ledare kommer de undan med sina fiaskon. Ingen ifrågasätter deras analyser, ingen kräver deras avgång. Som expert får man göra hur många självmål som helst - för att sedan vara allmänt efterklok istället för åtminstone lite självkritisk. Ett märkligt jobb, olikt alla andra. Vad gäller Backe tycker jag i och för sig att han skiljt sig från mängden både länge och väl. Skarp och kunnig, trovärdig och oberoende. Inte längre. Det sista - trovärdigheten, oberoendet - går tyvärr bort nu sedan han bestämt sig för att själv bli förbundskapten för Finland. Har någon någonsin hört en förbundskapten kritisera en annan förbundskapten? Nä, det hörde vi inte igår kväll heller. Backe var påtagligt förlåtande mot Hamrén, alla taktiska missgrepp och tillkortakommanden var spelarnas eget fel. Undrar om de tog ut laget själva också...

Svensk fotboll ligger

Sverige-Österrike 1-4. Nej, jag tänker inte kritisera en enda svensk spelare. Inte ens kostymnissen som kallas förbundskapten tänker jag kritisera. Anledningen är humanitär: man sparkar inte på folk som ligger. En spelare i det svenska laget vill jag faktiskt hylla. Andreas Isaksson, målvakten. Han höll förlustsiffrorna nere. Nog sagt.

Partiledaren som klev ut i värmen

Har tagit sommaren på mig att läsa "Partiledaren som klev in från kylan". Boken om Håkan Juholt. I pocketformatet en tegelsten på 550 sidor. Seg, tung, krävande. Och ytterst välskriven. Författaren heter Daniel Suhonen och är själv - var i alla fall fram till boksläppet - en del av sosseeliten. Krönikör, debattör, i det förflutna även redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Med boken har han möjligen bränt sitt förtroende i de innersta S-rummen. Inte så att Suhonen tar heder och ära av partiet, bara delvis och nästan. Läckorna, skvallret, nålsticken, knivhuggen, föraktet som växte i takt med "affärerna", hela det interna fulspelet bakom ryggen på Juholt...allt penetreras in i minsta detalj och med högsta möjliga trovärdighet. Suhonen tjänstgjorde under den aktuella perioden som talskrivare åt Juholt, inget undgick honom. Och inget av det som lämnas ut är särskilt smickrande för partiet. Centralt i boken är också Drevet. Mediernas alltså. Suhonens tes är att Håkan Juholt utsattes för tidernas kanske mest hänsynslösa och dessutom mest orättvisa. På punkt efter punkt exemplifierar han varför. Som sagt, mycket läsning. Själv landar jag i frågan om "förtjäna". Förtjänade Håkan Juholt att bli partiledare och statsministerkandidat? Förtjänade han drevet? Förtjänar han denna bok? Mitt svar blir nejx3. Så stor var han inte, så tungt föll han inte. Såvitt jag vet klev Juholt faktiskt ut i värmen. Dvs tillbaka till jobbet som riksdagsledamot. Synd att inte alla olycksfåglar kan få en sådan mjuklandning.

Underbart är kort, undermåligt långt

Hörde att det varit veritabelt busväder i Malmö i fredags. Inte i Tingsryd. Jag satt på sjön i nio timmar nonstop, från 7.00 till 16.00. Sol mest hela tiden, svag vind, smak av alldeles underbar sensommar. Tjugo mil gör skillnad, det är tydligt. Fisket underhållande och händelserikt, fel format bara på fångsten. En grov abborre, resten smått. Lördan kom med allt tätare regnskurar - men också med min fru och min dotter som oanade gäster. Att man inte kan få vá ifred ens i skogen! Nä, skojar. Rörande kul att de kom...med godsaker dessutom. Skaldjur, närmre bestämt. Brännvin hade jag själv, Sandhamns Pors (rekommenderas). En fin kväll. Synd att dottern hade sin ipad med och i all välmening erbjöd mig Sveriges EM-kvalmatch mot Ryssland. Den kunde jag varit förutan. Tänk att 90 minuters fotboll kan kännas som en evighet jämfört med nio timmars fiske...

Rekreation enligt god tradition

Tid igen. Tingsryd. Fyra dar bakom flötet. Härligt. Sjön heter Hyllen och sträcker sig en bra bit bortåt Växjöhållet. Lagom stor, kan man säga. Rik på öar och skär, vikar och vass. Rik på fisk också. Ibland. Sånt vet man aldrig på förhand, väder och vind spelar in. I ovissheten ligger spänningen, i stillheten ligger njutningen. Avresa i morron bitti. Längtar.

21 diskutabla sekunder...

I sammanfattningen av VM i friidrott kallade jag Dafne Schippers 21,63 på 200 meter "herrtid". Inom citat alltså, medvetet tillspetsat. Ser nu att en bloggande kollega, mer kunnig än jag på friidrott i stort, tar mig i örat för detta. 17 svenska herrsprinters har sprungit snabbare än 21,63 i år, påpekar han. Jag böjer mig ödmjukt för faktum - men vidhåller: 21,6 eller däromkring på 200 meter är vanligare bland herrar, förutsatt att man inkluderar den stora gruppen löpare utanför elitskiktet. På damsidan är 21,6 en exceptionell tid, ÄVEN i yppersta eliten. Därmed inte sagt att Schippers per definition måste vara "oren"...rent teoretiskt kan hon vara en gudasänd naturbegåvning. Eller också en gråzonsraket. Manipulerad kropp behöver inte vara liktydigt med dopad kropp, om jag tolkat den moderna vetenskapen rätt.