Kristecken kring svensk friidrott

Såg den internationella friidrottsgalan från Stockholm på tv igår, förundrades över en hel del. Svenskarnas tillkortakommanden, inte minst. I flera av grenarna fanns en särklassig jumbo, men varför en blågul varje gång? Hemmabanor brukar ju räknas som en fördel. Det märktes inte när Hellner tog nästan tolv sekunder på sig för att springa 100 meter. Eller när Nossmy klippte häckarna på en tid som Bosse Forssander gjorde redan på 1960-talet. Eller när Eek löpte solo på 1500 meter, tidigt avhängd från alla andra i fältet, för att slutligen nå målet på "antika" 3.45. Exemplen skulle kunna mångfaldigas - men låt oss inte glömma de positiva glimtarna. Diskuskastarna Härstedt och Ståhl hävdade sig väl i tuff konkurrens. 800-meterskillarna likaså, Almgren framförallt. Sen kommer jag inte på mer. Svensk friidrott genomlider bestämt en liten minikris, och mest anmärkningsvärd är kanske den obefintliga återväxten i herrarnas höjd. Där vi för inte så länge sedan hade stjärnhoppare som Patrik Sjöberg, Linus Thörnblad, Stefan Holm...där har vi idag just ingenting. Men Kajsa Bergqvist såg glad ut i tv, det gör hon nästan jämt. Undrar förresten om hon är syrra till André Pops, de är väldigt look-a-like.

Rätt resultat - fel fokus

Salzburg-MFF 2-0. Som vanligt i de lokala medierna när MFF förlorar en match. Dvs tjafs om domslut. I det här fallet Salzburgstraffen i slutminuterna, den som gav 2-0. Att det ska vá så förbannat svårt att medge ett obestridligt faktum: MFF förlorade för att Salzburg var bättre. Minst två mål bättre, skulle jag nog säga. Synd att det alltid ska bli fel fokus i tidningarna - det gagnar ingen, särskilt inte sportjournalistiken. Om spelarna blir sura kan jag däremot förstå. Att få en förödande straff emot sig är aldrig kul, inte ens om den är korrekt dömd. Men vem vet, i returen är det kanske MFF:s tur att ha tur. Rätt mycket av den varan lär behövas - av den här matchen att döma.

Sverige staplar EM-guld

Sverige-Spanien 3-1. Svenskt EM-guld i fotboll - igen. Den här gången genom flickor 19. Organisation, fysik och effektivitet avgjorde finalmatchen, att spanjorskorna var bättre i bollbehandling och passningsspel betydde nada. Resliga forwarden Stina Blackstenius stack ut i det svenska laget med två egna mål och framspelningen till det tredje. Fotbollen som sådan var inget för den kräsne...men det glömmer vi till förmån för resultatet.

Åsså vá dé blomdags igen...

Man ska passa sig för att skriva hyllningstexter om kvinnliga fotbollsspelare som bestämt sig för att lägga av. Fjorton dar senare kan allt vara en anka. Tänker alltså på Therese Sjögran som tydligen gör comeback idag. Förstår i och för sig hennes vankelmod, har man vigt sitt liv åt fotbollen är det inte så förbannat lätt att sluta. Samtidigt lät det ändå rätt övertygande när hon sa det...men det är klart, det var innan abstinensen och innan FC Rosengård hade fått förlustnollan utraderad. Sjögrans hokuspokuscomeback som spelare - hon är ju sportchef och tränare också - säger väl trots allt mer om klubben än om henne. FC Rosengård är en skör konstruktion, byggd på köpespelare från alla länder utom Sverige (marginell överdrift). När de två viktigaste kuggarna - Sjögran, Mittag - lämnar mitt i säsongen rämnar liksom fundamentet, kvar finns lösa delar av fotbollsintelligens och ett lag som blir extremt känsligt för skador. De egna unga talangerna är ju inte betrodda, de används i princip bara som bänkutfyllnad. Det har sina risker att bygga ett lag så, det är kanske det FC Rosengård får erfara nu. Undrar förresten om Sjögran får blommor i eftermiddag. Bör hon få, tycker jag. Avtackningsbukett ska naturligtvis följas av välkommen-tillbaka-bukett, annars blir det inte komiskt nånstans. Punkt.

Malmö blöder

Nitton sprängningar sen årsskiftet, den senaste natten som gick. Därtill ett antal dödsskjutningar, exakt hur många har jag förträngt. Knivmord och andra illdåd liksom i förbigående. En sak är säker: det blir allt svårare att tala om Malmö i positiva termer. Stan är för faan en tragedi. Livsfarlig, bokstavligt talat. Ingen vet numera vad det är som dånar i luften - handgranater, bomber, skottsalvor eller festfyrverkerier, det enda man vet är att det dånar som satan var och varannan natt. Och polisen verkar stå handfallen, uppklarningsprocenten är nära nog noll. Men egentligen vill jag inte hacka på polisen, i en stad med så mycket extraordinärt bus måste deras uppdrag vara nästan hopplöst. Kåren är väl heller inte dimensionerad efter befintligt behov, så att säga. Sorgligt som det blitt. Visst, Malmö har fortfarande sina parker. Sina cykelstråk. Sina skrytbyggen. Sitt MFF, sitt Redhawks, sin festival. En massa fina sidor, absolut. Men just nu är det slagsida åt alldeles galet håll, den som förnekar det måste vara både blind, blå och döv. Framförallt döv.

Tonåringar vill, vågar och kan

Franz Brorsson, 19. Erdal Rakip, 19. Marko Johansson, 16. Alla tre var på banan i gårdagens MFF-match, Brorsson och Rakip i fulla 90 minuter. Ska man lita på Sydsvenskans betygsättning var de inte bara med, de var bland de bättre i laget. Vad kan man lära av detta? Jo, att tränare kanske inte behöver vara så förbannat rädda för att släppa fram s k påläggskalvar. Unga oförstörda talanger har ofta ett mod och ett driv som mer luttrade spelare kan sakna, dessutom växer de med förtroende. Hoppas nu att Hareide visar trion detta förtroende framöver, dvs även när diverse nyförvärv pockar på plats.

Marko matchens MFF:are

Zalgiris Vilnius-MFF 0-1. Anar lättnad i MFF-leden. Champions League kan bli verklighet i år också, endast Salzburg står i vägen nu. I vilket fall behövde MFF den här segern, det var ju ett tag sen sist. Är rätt säker på att även fansen behövde den, missmodet låg på lur. Tinnerholm av alla gjorde målet, låt vara med hjälp av ett motståndarben. Rubrikerna lär dock Marko Johansson få. Killen är 16 år och pojklagsmålvakt, men med på bänken för att MFF just nu saknar alternativ. Ikväll händer så det som inte fick hända: Azinovic, den ordinarie målvaktsreserven, blir skadad och måste bryta matchen redan efter 50 minuter. Det kunde blivit panik där. Pannkaka, kollaps, nåt djupt mänskligt misstag. Och kanske var det nära, jag såg inte matchen, vet inget om detaljer eller så. Nöjer mig med att konstatera att 16-årige Marko höll nollan och skrev sin egen lilla saga. Sånt är häftigt.

Om fnitter och läten i tv

Jo, apropå doping. Undrar vad de olika paren som leder TV4:s morgonprogram knaprar. Skrattpiller? Nåt skumt är det. Fnittrandet och flamsandet har liksom ingen gräns, alldeles oavsett ämne som avhandlas. När blev det så här? Varför? Har det med Fyrans profilambition att göra? Den glada kanalen, typ. Programledare som ler, skojar, skrattar, gnabbas i något slags inbördes beundran. Precis hela tiden. Som om tittarna skulle gilla det. Inte jag. Föredrar seriös morgon-tv, professionellt programledarskap. Som i SVT...ungefär. Finns kanske brister där också men inget jävla tvångsfnitter, tack och lov. Men när jag ändå gnäller: vad är det för programpresentatör man hör om kvällarna i SVT numera? Damen ifråga liksom pratsjunger, därtill i olika tonarter på nästan varje stavelse. Slutprodukten blir ett helt sensationellt läte som ingen tittare riktigt begriper. Knappast någon språkforskare heller, skulle jag tro. SVT:s avsikt kan man däremot begripa - och den är i grunden hedervärd. Det handlar om bejakad mångfald, aktiv integration, att tydliggöra viljan genom exempel. Okej för det. Synd bara att det drabbar licensbetalarna.

Juniormästerskap som värmde

Har med stor behållning kollat på junior-EM i friidrott i helgen. Underbart att se rena tävlingar och normala resultat, slippa känna dopingstanken. En svensk sprinter tog t ex brons på 100 meter med tiden 10,64, det kan förvisso tyckas anmärkningsvärt. Eller också tydas som ett friskhetstecken jämfört med vuxenstjärnornas sjuka noteringar över samma distans. Gatlin's framförallt. Själv föredrar jag friskhetstecknet - sju dar i veckan. Överhuvudtaget gick det bra för Sverige på JEM. Fem medaljer totalt, killarnas stafettguld på 4x100 det mest imponerande. Ja, för att inte säga häpnadsväckande. Ponera att motsvarande prestation skulle ske på seniorsidan...det vore som jag vet inte vad, ta ner månen eller nåt. Snart börjar förresten stora VM i friidrott, då lär allt återgå till det "normala". Dvs onormala, i någon mån. Tacka vet jag mjölksyra och ickemanipulerade kroppar.

Rörigt i MFF - rörande i KFF

Kryss igen för MFF, 1-1 i Örebro. Bra gjort med tanke på laguppställningen. Ett par helt nya, några som normalt nöter bänk, faktiskt inte en enda spelare från fjolårets startelva förrän Rosenberg kom in i andra halvlek. Antar att det är detta som kallas rotation. Hursomhelst är MFF i akut behov av en segersvit nu, annars går guldtåget och med det kanske hela medaljsläpet. Dagens happening i fotbollsallsvenskan var att brödratrion Elm återförenades i Kalmar FF. David, Viktor, Rasmus; alla var på banan i 4-0-segern över Falkenberg. Sju långa år sen sist. Smått rörande.

Game, set & cash

Tre ord om Serena Williams avkortade gästspel i Båstad. Dyrt. Oseriöst. Tennis.

Lex Mehmeti

"Från bänk är du kommen, på bänk skall du sitta". Förlåt om jag travesterar själve domedagsprofeten, kände mig bara lite sorgsen i fotbollshjärtat. På Agon Mehmetis vägnar. Sju år har gått sedan han slog igenom i MFF - som "supersub". Dvs inhoppare. Räddare i nöden. Reservresurs. I väntan på att någon gång bli betrodd och respekterad som fullvärdig A-lagsspelare. Faan vad han fått vänta, Mehmeti. Sju år nu. Okej, 2010 var ett undantagsår. Då var han nästan helt ordinarie i MFF-anfallet, gjorde tio mål och bidrog till lagets allsvenska guld. På kuppen fick han, året därpå, proffskontrakt med Palermo i italienska ligan. Men ack. Det blev bänkliv igen. Och utlåning till en serie B-klubb, som också hade bänk att erbjuda. Samma i klubb nr 3, en portugisisk vars namn jag glömt. I fjol kom så Agon Mehmeti "hem" igen, MFF öppnade både famnen och plånboken för den förlorade sonen. Varför blir alltmer diffust; dörren till startelvan stängdes i princip per omgående, Mehmeti blev på nytt en minutspelare. Tre minuter ibland, lika ofta inga alls, senast dock hela åtta. Vid några enstaka tillfällen har han faktiskt fått starta matcher men bara när tränare Hareide bestämt sig för att "rotera", som det så löjligt heter. En sak är säker: få fotbollsspelare har gjort så många bänkmatcher som Agon Mehmeti. Eller, för den delen, så många mål som han i förhållande till antal spelade minuter. Ja, jag stör mig på det här. Tycker att Mehmeti förtjänar bättre. T ex en tränare som ger honom förtroende match efter match, som tillåter honom att misslyckas. Typ som Rosenberg. Tre mål på femton fulla matcher den här säsongen - utan att bli ifrågasatt. Mehmeti har gjort två mål på sina ynka minuter - utan att bli erkänd. Negativ särbehandling, skulle man kalla sånt i andra sammanhang. I fotboll passerar det, tränarna äger makten och vet alltid bäst. Vi andra får nöja oss med att bli förbannade. Heja Agon.

Bonsu ut, Tottenham-Ola in...

Ser att Kwame Bonsu lämnar Mjällby för spel i Gefle. Synd. Bonsu var ett ljus i Mjällbymörkret, nästan det enda återstående. Men jag gratulerar gärna Gefle - och Bonsu själv, förstås. Killen har allsvensk potential, ingen tvekan om det. I hans ställe har Mjällby kontrakterat, håll i er nu, en Tottenhamspelare. Theo Ola vid namn. Nigerian, drygt 20, offensiv mittfältare precis som Bonsu. Vad han går för återstår att se, Tottenham säger i sammanhanget just ingenting. Theo Ola tillhörde under begränsad tid den brittiska storklubbens s k akademi...men det är det många som gjort utan att någonsin komma nära en A-lagstrupp i Premier League.

MFF:s äventyrliga varumärke

Förvånar mig inte alls att MFF har det jobbigt just nu. Säljer man ut ett helt lag från säsong till annan stärker det förvisso klubbkassan - men vad händer med det viktigaste? Själva fotbollen alltså. De aktuella resultaten ger svar: MFF i år är sämre än MFF i fjol. Jag kan inte se att det är märkligt eller sensationellt, snarare helt naturligt. Kontinuitet är viktiga saker, offrar man den offrar man också en del av slagstyrkan. Visst, ersättare köps in men det blir lite lotteribetonat och chansartat. Norrmän som kommer från lång bänknötning i andra klubbar, Sana som var fruktansvärt ojämn redan i IFK Göteborg, backar från Peru och Uruguay, senast en yttermittfältare från Balkan nånstans. Det spretar om nya MFF, strålar inte. Mot den bakgrunden är 26 inspelade poäng så här långt egentligen inte illa, det kunde eller borde varit värre. Sen kan man fundera över varför inget annat lag i allsvenskan säljer spelare i tillnärmelsevis samma omfattning som MFF. Är det affärsidén som skiljer? Varumärket, så som det odlas i MFF numera. Jag menar det här med "MFF som språngbräda eller mellanstation"...ett allt vanligare argument när nyförvärven kommer och går i rasande takt. Som om det inte längre var fint nock att spela fotboll i di blåe, seriöst över tid liksom. Fast nu blev jag visst nostalgisk...

Tack, Therese Sjögran

MFF, LdB, Rosengård. Oavsett vad Malmös ledande damfotbollsklubb hetat under 2000-talet så har en spelare funnits med i princip hela tiden (vi glömmer ett kort proffsäventyr i Nordamerika). Therese Sjögran. Idag gjorde hon sin allra sista match i en enastående lång karriär. Slutet blev värdigt: Rosengård slog Umeå med 4-1 i cupsemifinalen, Sjögran blev målskytt på straff och hyllad efter förtjänst. Ja, ja, allt är relativt. Någon röd matta var det inte tal om, inget stort officiellt avtack från förbundshåll eller så (inte så länge tv-sändningen pågick i alla fall). Ingen publikrusning heller: 1700 pers, alla civiliserade. Missförstå mig rätt, men någonstans matchade anspråkslösheten dagens huvudperson. Therese Sjögran - som jag uppfattat henne - har aldrig sökt rampljuset, aldrig velat glänsa på någon annans bekostnad. Hon har spelat sin fotboll med låg profil men med förbannat hög kvalité. År efter år efter år, utan att nånsin falla igenom eller göra bort sig. Utvisad? Kan jag inte tänka mig. Varnad? Kanske, men i så fall sällan. Filmat, fuskat? Nä min själ, inte hon. Sjögran har varit ett föredöme, i alla avseenden en stilist inom fotbollen. Personligen trodde jag att hon skulle falla för frestelsen - och övertalas av Pia Sundhage - att fortsätta ett tag till, nu när Sverige fick en gratischans att kvala in till nästa års OS. Jag är glad att jag hade fel. Stora spelare slutar på topp. Tack Therese Sjögran. Och lycka till med det nya fotbollslivet som sportchef i FC Rosengård.

Malmös Fotbollsföretag

Kolossal turbulens i MFF, må jag säga. Snart återstår väl bara Markus Rosenberg från fjolårets succélag, alla andra tycks jaga "nya utmaningar" utomlands. Dvs kosing. I allsvenskan tjänar ju en medelgod spelare blott cirka fyra sjuksköterskelöner i månaden. Dessutom får den medelgode spela fotboll. Utrikes är det inte alls så säkert...jag skulle lätt kunna räkna upp åtminstone tio ex-MFF:are som numera nöter bänk runt om i Europa. Alternativt spelar i andraligor i andra klassens klubbar. Allt för pengarna, gärna hela karriären. Men inget moraliserande över detta, jag förstår att mycket vill ha mer och att unga grabbar vill trygga sin ekonomiska framtid. Om de nu gör det när agenterna tagit sitt. Vad jag inte förstår är själva affärsidén. Klubbarnas alltså. Köpa spelare för miljontals kronor och sen placera dem på bänken eller på tippen, vá faan är det om inte ren galenskap? Att MFF leker med är kanske nödvändigt men inte desto mindre sorgligt - och definitivt oförenligt med den yviga målsättningen om t ex "bäst i Norden". Inte ens bäst i allsvenskan blir man, om jag får våga mig på en gissning.

Hjärnforskare, liksom

Jag hör en ung kvinna i morgon-tv. Hon pratar oerhört forcerat, cirka var tredje ord är "liksom", själv känner jag mig obehagligt stressad bara av att lyssna. Så kommer sensationen: den unga damen presenteras som hjärnforskare, det är i den egenskapen hon bjudits in av SVT. Hon har rön att berätta om, ett budskap att förmedla. Vikten av att "tagga ner", närmre bestämt. Stänga av mobilen, pausa från sociala medier etc. Hjärnan mår liksom inte bra av att liksom vara uppkopplad mest hela tiden liksom, förklarar hon med emfas. Intrycket blir nästan tragikomiskt. Som om en dietist skulle predika kostlära frenetiskt frossande på sockervadd. Liksom.

Karlskrona då?

Årets idrottsstad är utsedd. Malmö. Före Örebro. Före Karlstad. Före Göteborg, Stockholm...och allsköns bråte ner till Borås på 25e plats. Förlåt en fråga: var faan finns Karlskrona? Räcker det inte att hockeyklubben gick upp i SHL och att Hästö nådde handbollens elitserie? För att platsa på topp 25? Inte ens bland alla "bubblare" utanför listan nämns Karlskrona. Skamligt. SVT, som är ansvarigt i saken, kan ta sig där ryggen byter namn.

När sommar'n kommer...

Förra veckan gnällde man för att sommaren inte kommit. Nu gnäller man för att den har kommit. Förbannar värmen, saknar svalkan. I alla fall jag gör det. Kan ha nåt med min ålder att göra...svullna ben å andnöd å sånt skit drabbades man ju inte av förr. F ö undrar jag hur många människor som har brunt som favoritfärg. Min egen ickevetenskapliga minienkät i ämnet visar att svaret är - ingen. Ändå är det precis det vi helst av allt vill bli om sommaren. Bruna. Förklara det den som kan.

Tack, Fridolin

Fridolin igår. Bäst hittills under politikerveckan i Almedalen. Den förste som lyckats genomföra ett helt tal utan plumpa påhopp eller hätska utfall mot meningsmotståndare. Ytterst välgörande.

Statsministerkandidaten Åkesson

SM-veckan fortsätter. Den i Almedalen alltså. Ett slags mångkamp för partiledare med tävlingsgrenar som ordbajseri, pajkastning, invandringsnyp, självförhärligande samt allmänt röstfiske. Fram till igår ledde KD:s Ebba Usch-Thor men då kom Jimmie Åkesson, den oslagbare. SD:s frontfigur talade från huvudscenen i drygt 50 minuter, nytt rekord i utdragenhet. Standard i sammanhanget brukar ligga kring en halvtimma. Åkessons extrakvart gick åt till ett avsnitt om "barnpolitik", SD:s senaste fynd från populisthyllan. Svenskfödda barn då, får man förmoda. Ansträngt lät det hursomhelst, trovärdigheten landade på noll. SD:s paradfråga är och förblir invandringen, det var också där han inhöstade det ljudligaste bifallet från partivännerna i publiken. Men oemotsagd är han alltså rätt vass, Åkesson. I intervjusituationer reder han sig sämre, särskilt när frågorna rör vid det personliga. Spelmissbruket, sjukskrivningen för utbrändhet, spekulationerna kring hans avgång, sådana saker. Då flagnar polityren, då blir Jimmie Åkesson tämligen liten. Det framgick med all önskvärd tydlighet under frågestunden i SVT igår kväll. Vad som också framgick var att mannen vill bli statsminister. Jo, seriöst. Med 20 procent i aktuellt väljarstöd och pil uppåt i trenden kan det vara vår tids största hot.

Kom ut i skiten, ni i eliten

Man bör inte konsumera enbart idrott, då kan man bli undernärd på allmänbildning. Tror det var min mor som sa det, long ago. Hursomhelst har jag konsumerat även en del politik de senaste dagarna - men faan vet om inte det är farligare för mentalhygienen. Ja, jag tänker alltså på Almedalsveckan. Samhällselitens årliga sommarfestival, exponerad i tv från morron till kväll. Vill minnas att det var Olof Palme som drog igång det hela, han hade ju sommarviste på Gotland. Det var på visionernas tid. Före populismen. Före Alliansen. Före SD. Före Lööf och Usch-Thor. Då när man sa att politiken behövde fler kvinnor på topposterna...för att liksom nyansera tonen och lyfta de mjuka värdena. Lät ju bra. Ända tills saken prövades. Maud Olofsson...mjuk? Det gick mig i så fall spårlöst förbi. Lööf? Snäppet värre, jag hörde henne på Almedalsscenen i söndags. Usch-Thor? Strået vassare, "avnjöt" henne igår. Bara käbbel, bara konfrontation, bara simpelt jävla röstfiske. Svensk politik har förråats med kvinnornas inträde, det är sorgligt att behöva konstatera det. Kom ut till Söderkulla, mina damer. Köp en bostadsrätt, lär lite om livet för de människor som försörjer er. Om barnen på gårdarna, om buset på torget, om vardagen för dem ni kallar "vanligt folk". Handla på Netto, ta ett handtag på äldreboendena i området, tänd ett ljus på mordplatserna - för tillfället finns här två. Det vore bra för er trovärdighet som politiker - och för er personliga utveckling.

Mannen bakom pojkarna

Ledarskapets betydelse i idrott kan stötas och blötas i det oändliga - men en sak är säker: att forma ett fungerande kollektiv av elva individer kräver sin man (eller kvinna). En som alldeles uppenbart lyckats fullt ut med detta är Håkan Ericson, förbundskaptenen för fotbollens U21-landslag. EM-guldet känns så himla välkommet även i det perspektivet, tycker jag. Håkan Ericson har ju aldrig varit något omsusat eller särskilt aktat namn i fotbollskretsar, snarare tvärtom. Lågprofilerad tjänsteman på förbundet, inga direkta meriter som klubblagstränare, mest omtalad för att inte säga avfärdad som "Åbys grabb". Åby Ericson alltså, legendarisk förbundskapten från 1970-talet. Hur eller varför just Håkan Ericson fick förtroendet att leda U21:orna vet jag inte, men snacka om fullträff. Jag menar, så jävla lätt kan det ju inte vara att få ihop helheten. Coola killar som Helander, galenpannor som Guidetti, alla egon som jagar proffskontrakt för egen vinning, alla talanger som blir över och placeras på bänken...varenda normal farsa vet säkert att det kan vara tufft nog att få två syskon att dra åt samma håll. Ericson - och hans stab, ej att förglömma - har fixat det med tjugotvå ickesyskon, det är en makalös bedrift. Hoppas "hjältarna" delar med sig av uppmärksamheten vid hyllningarna i Stockholm som väntar nu i eftermiddag.