Kristecken kring svensk friidrott

Såg den internationella friidrottsgalan från Stockholm på tv igår, förundrades över en hel del. Svenskarnas tillkortakommanden, inte minst. I flera av grenarna fanns en särklassig jumbo, men varför en blågul varje gång? Hemmabanor brukar ju räknas som en fördel. Det märktes inte när Hellner tog nästan tolv sekunder på sig för att springa 100 meter. Eller när Nossmy klippte häckarna på en tid som Bosse Forssander gjorde redan på 1960-talet. Eller när Eek löpte solo på 1500 meter, tidigt avhängd från alla andra i fältet, för att slutligen nå målet på "antika" 3.45. Exemplen skulle kunna mångfaldigas - men låt oss inte glömma de positiva glimtarna. Diskuskastarna Härstedt och Ståhl hävdade sig väl i tuff konkurrens. 800-meterskillarna likaså, Almgren framförallt. Sen kommer jag inte på mer. Svensk friidrott genomlider bestämt en liten minikris, och mest anmärkningsvärd är kanske den obefintliga återväxten i herrarnas höjd. Där vi för inte så länge sedan hade stjärnhoppare som Patrik Sjöberg, Linus Thörnblad, Stefan Holm...där har vi idag just ingenting. Men Kajsa Bergqvist såg glad ut i tv, det gör hon nästan jämt. Undrar förresten om hon är syrra till André Pops, de är väldigt look-a-like.