Avstängningen på Jansson

Ska den allsvenska guldstriden avgöras i en dopingkontroll? Ja, förlåt en tillspetsad fråga. Dock relevant. Det kunde gällt Elfsborg eller Häcken - och jag hade tyckt likadant. Nu gäller det MFF, vars lagkapten Pontus Jansson dömts till två matchers avstängning på i sammanhanget säregna grunder. Jansson höjde tydligen rösten mot en dopingkontrollant, rev av sig några salvor bortom vett & etikett, men gjorde vad han skulle. Dvs slog en sjua. Händelsen inträffade inte igår eller i förrgår utan för ett tiotal matcher sedan. Vilket bör betyda cirka två månader. Sen bestraffning för spontan ”förseelse”.

*. *. *

Det är möjligt att MFF klarar avbräcket. Långtifrån säkert. Med Moisander skadad och talangfulle Kotto utlånad var mittbacksöverflödet ett minne blott redan innan. I Janssons frånvaro återstår i princip bara Derek Cornelius. Och en backlinje med idel vänsterfötter...Olsson-Cornelius-Busanello. Ceesay är förvisso ett alternativ till höger - men har han Rydströms förtroende? Verkar inte så. Lewicki finns också till hands, kan duga som nödlösning. Men sådana spekulationer hör egentligen inte hit. Intressantare är att diskutera själva fotbollsjuridiken. Brott & straff, rim & reson i det aktuella fallet.

*. *. *

Med utgångspunkt från de uppgifter som framkommit i medierna blir jag smått förvirrad. Vad exakt sa Jansson som långt i efterhand motiverar två matchers avstängning? Och principiellt: va’faan gör dopingkontrollanter på fotboll? Finns det prestationshöjande medel i fotboll? Vilka då? Kända fall? Kommer inte på ett enda, kan föralldel bero på dåligt minne. Piller som förbättrar löpstyrkan finns, det har jag läst om i friidrottens fuskkalender. Men teknik, bollkänsla, målsinne, den typen av egenskaper. Kan man knapra upp sin förmåga där? Överbevisa mig gärna, jag tvivlar starkt. 

*. *. *

Önskvärt vore kanske nåt medel som biter på upphetsade spelares impulskontroll - men då uppstår förstås risken att skitet kan vara dopingklassat. Skämt åsido. Jag trodde att Pontus Jansson var en gentleman. Det tror jag fortfarande. Vem som helst kan tappa fattningen i känsliga ögonblick. Skulle fotbollsspelare straffas för alla verbala spyor i stridens hetta hade avstängningarna garanterat duggat tätt. Och att bli jagad av en kissemugg direkt efter (förlorad?) match är nog ingen humörhöjare för någon, oavsett klubbtillhörighet. En smart matchfunktionär vinner på att vara smidig, inte påstridig. 

*. *. *

Nå. Nu är det som det är. MFF:s överklagan slogs av, laget försvagas tillfälligt i säsongens viktigaste skede. Jansson har varit bra sen han kom hem, precis den ledargestalt försvaret behövde. Nej, jag tror inte för ett ögonblick att förbundet styrts av några antipatier mot just MFF - det råkar bara se så ut. ”Brottet”, domen, handläggningstiden; mycket märkligt alltihop.

Den superintressanta superettan

Superettan i fotboll. Väldigt intressant serie, just nu raffinerat läge i både toppen och botten. Sensationslaget Utsikten tycks ha fått pyspunka på sin allsvenska dröm, av som mest elva poängs försprång till närmaste hot vid övre strecket återstår idag en ynka. Gais är nästan ikapp. Öster lurar också i vassen. Västerås har gått loss och lär ta den ena platsen till allsvenskan - men vem som tar den andra har alltså blivit en helt öppen fråga. Givet aktuell form talar dock ingenting för Utsikten, inte ens vad gäller tredjeplatsen som leder till kval. Allsvenskan kan kanske andas ut...jag menar, vem vill ha upp ett lag som saknar publik? 

*. *. *

Synd om Utsikten förstås, men det känns som om Göteborg är upptaget. När IFK, Gais, Öis och numera även Häcken tagit sitt av Kålles fotbollssympatier blir det ingenting över för en liten uppstickare från småklubbsmyllan. Ett par hundra åskådare när man krigar i superettans topp, det är fan inte fler än på en normal Croatiamatch i femman här i Malmö. Gais däremot. Nästan lite folkkärt i Götet, om jag förstått det hela rätt. Femsiffrig publiksiffra i gårdagens derby mot Öis. Seger 4-1, allsvensk ”klass” på sidoaktiviteterna. Knallskott å skit. Rökutveckling. Utrymning, långt spelavbrott. Modern supporterkultur, den här gången med en Öis-klick som fanbärare.

*. *. *

Är det spännande i toppen är det ännu värre i nedre delen av tabellen. Kan knappt räkna alla lag som löper risk att åka ur, alternativt tvingas till kval. Anrika HIF är ett. Minst lika anrika Öis ett annat. Skövde har legat sist sen serien startade men sprattlar på i uppåtgående form, vägrar ge sig. AFC, Sundsvall, Jönköping och Brage lever farligt, teoretiskt kan ytterligare ett par lag dras in i streckstriden. De klassiska 30 poängen lär inte räcka långt. Sämst form verkar Öis ha. Jumbo nu, passerat av Skövde på målskillnad. Tuff start på tränarkarriären för Jeffrey Aubynn, en av flera Öisare med MFF-förflutet. HIF har en positivare trend. Ska inte behöva trilla ur, nånstans i laget finns ändå kvalité. 

*. *. *

Från en skånsk horisont - förutom HIF då: Landskrona BoIS och Trelleborgs FF är rimligen på den säkra sidan. Bra jobbat. Båda har fått kriga sig tillbaka från en risig serieupptakt. Aldrig lätt, alltid beundransvärt när det lyckas. 

*. *. *

Härförleden skrev jag om ”kryssfattiga allsvenskan”. Annat i superettan. I den aktuella kolumnen för oavgjort räknar jag till 102. Drygt sex kryssmatcher per lag, inget exceptionellt i och för sig. Men motsvarande siffra i allsvenskan är 70. Viss skillnad, sa han som gifte om sig.

Fint besök. Med korn av grovt.

Besökte Helsingborgs idrottsmuseum igår kväll. Bättrade på mitt cv. Åt smörgåstårta med Ralf Edström. 1970-talets Golden Boy i svensk fotboll. Degerforsson, värvad till Åtvidaberg och därifrån till proffsäventyr i Holland, Belgien, Frankrike (Monaco). Med ett mellanspel i IFK Göteborg. Ralf Edström var sin tids number one; stjärna, idol, omsusad som ingen annan. Vann Guldbollen två gånger, blev mästare var han än spelade. Tanig, gänglig, långhårig, praktfulla polisonger; Ralf stack ut, skiljde sig från mängden. Och så var han en jävel på att nicka. Idag? En jävel på att berätta.

*. *. *

Det var i den egenskapen Ralf gästade Helsingborgs idrottsmuseum igår. Föreläsare. Samtalspartner. Karriären i ord och (delvis) bild. Allt sammanfattat i matchformat, 90 minuter. Självklart kom Målet på tal. Det där fantastiska han gjorde mot Västtyskland vid VM 1974. Volleystänkaren i nättaket bakom en maktlös Sepp Meier - och inför ögonen på en yrvaken eller möjligen chockad Bengt Grive, tv-kommentator. Hans ”va’ e’ klockan”-fråga mitt i euforin har blivit nästan lika klassisk som målet. Pärlan betydde f ö 1-0 till Sverige, men Västtyskland vände och vann 4-2. Surt, tyckte Ralf.

*. *. *

200 åhörare var på plats. Mycket folk i liten bastu liksom. Tveksamt om ens Ralf hade kunnat hoppa upp och nicka i det luftrummet - och då kallades han ändå Nickson när det begav sig. Flera samtida fotbollskändisar skymtades i trängseln. MFF-duon Staffan Tapper och Roland Andersson, Landskronalegendaren Claes Cronqvist, gamle HIF-ikonen Lasse Ahlberg från en ännu tidigare epok. Och kanske fler som jag i så fall inte kände igen. Även fotbollshjältar förändras med åren, t ex i hårfärg och midjemått. Ralf inget undantag. En stroke häromåret tog hårt, dock inte på hans skämtlynne. 

*. *. *

Detta framgick vid eftersitsen. Då var vi bara ett 20-tal gäster kvar, särskilt utvalda som VIP. Jag slank med pga goda kontakter - och hade turen att hamna närmast Ralf vid bordet. Sällan om nånsin har jag hört så många fräckisar på så kort tid. Kvällens huvudperson verkade ha ett lager att ösa ur. Roligt? Absolut - om man gillar grabbsnack i gubbskrud. Annars mest förvånande. Den sidan av Ralf Edström kände jag inte alls till. Med all respekt och handen på hjärtat: måste jag välja mellan fotbollskonstnären och historieberättaren föredrar jag att minnas den förstnämnde.

Förstå, fördöma, förlåta...

Det finns saker man vill förstå - men inte kan. Eller föralldel tvärtom. Ett aktuellt exempel är fallet med Spaniens förbundsordförande i fotboll. Han som kysste, eller möjligen pussade, en kvinnlig spelare på munnen i segeryran efter sommarens VM-final. Om ordföranden ifråga varit kvinna hade händelsen tämligen säkert fått passera som en normal glädjeyttring. Nu blev pussen/kyssen en medial story om sexualförbrytelse. Ordföranden ett äckel, lovligt byte för feministlobbyn. Dragen i smutsen, uppställd vid skampåle, tvingad att avgå. Förlåt en avvikande uppfattning, men här tycker jag nog att straffet är mer osmakligt än själva förseelsen. Kan bero på min privatmoral, i så fall bjuder jag feministlobbyn på det.

*. *. *

Respekt för spelaren/offret? Absolut. Alla dar i veckan. Ingen ska behöva bli kysst mot sin vilja, självklart inte. Samtidigt. Elitidrott väcker känslor. VM-guld okontrollerat glädjefnatt. Som kan ta sig lite olika uttryck, beroende på kön, individ och nation. Vi som gärna tittar på fotboll har sett det mesta genom åren: ryggdunk, rumpsmek, puss & kram-orgier, kollektiv dans, tjejer och killar som drar av sig tröjan och springer runt som galningar för att fira ett mål. Överdrifter är ögonblickets närmaste vän - men nu också värsta fiende, av Spanienexemplet att döma. Sexualisera en puss, göra korkat men harmlöst beteende till oförlåtligt övergrepp. Skrämmande makt de har, feministaktivisterna i och utanför moralmedia.

*. *. *

Nåt annat jag har svårt att förstå är den svenska hockeyhajpen. SHL, högsta ligan, tuggar alltså på i 52 omgångar. Hittills är fyra spelade. Inget som helst att dra växlar på. Ändå uppskruvat tonläge. I tv, i press och radio, i sociala medier. Och publiken strömmar till, i Malmö stadigt runt sextusen. Tio gånger så många som går på handboll. Det är nåt, oklart vad, med hockeyn som rör folksjälen och som gör att maratonserien kan säljas in utan kritisk granskning. Jag menar, 52 omgångar. Lag som möter varann om och om och om igen. En startsträcka på cirka 40 matcher där inte ett enda resultat kan betecknas som sensationellt - allt av värde avgörs i slutet, det är först då de bästa lagen skärper till sig. Längs vägen kan man lägga en och annan match, 52 omgångar ger marginaler. Intressant? Ja, tydligen. 

*. *. * 

Kiese Thelin leder den allsvenska skytteligan i fotboll. Med dom fötterna, den bollbehandlingen. Vill förstå, kan inte. 

*. *. *

Var femte röstberättigad svensk sympatiserar med SD. I vissa skånska kommuner nästan varannan. Kan förstå, vill inte. 

*. *. *

Greta Thunberg är klimataktivist. Det vill säga hängiven civil olydnad. Limma fast sig på trafikerade vägar, störa ordningen på flygplatser eller vid idrottsevenemang; sådana saker. Såg och hörde henne på tv härommorgonen. Lätt skrämmande faktiskt. Så arg och bitter redan klockan 07.00. Vid 20 års ålder. Vill och kan förstå - men vägrar. Metoderna, Greta. Sektprofilen. Knappast vägvinnande. Än mindre sympativäckande.

Den kryssfattiga allsvenskan

Har inte kollat i några statistikpärmar, går på känsla: årets fotbollsallsvenska är ovanligt kryssfattig. Drygt fyra per lag i snitt efter 24 omgångar (sånär som på två matcher). Göteborg värst med måttliga åtta kryss men flertalet lag har fem eller färre, Häcken, Värnamo och Degerfors blott två. Så brukar det inte se ut. Erinrar mig t ex Elfsborg häromåret; 16 kryss när serien var slutspelad. Eller ett normalt år, vilket som helst. Nästan alltid tvåsiffrigt antal oavgjorda matcher för flera lag. I någon mån kan det så klart ”rätta till sig”, sex omgångar återstår. Men så här långt ett anmärkningsvärt trendbrott, det kommer man inte ifrån.

*. *. *

Vad det beror på? Förmodligen slumpen. Ihärdigt återkommande tillfälligheter. Att lagen medvetet skulle vägra att spela oavgjort förefaller långsökt. Det vill bara inte bli ”kryss på kupongen”. Senast idag har jag sett två allsvenska matcher som borde slutat med delad pott - men liksom inte fick. Mjällby-Göteborg, Kalmar-Häcken. 0-1 respektive 1-0, trots en frän stank av oavgjort över matchbilden i båda fallen. En mer typisk 0-0-match än Mjällby-Göteborg får man leta efter. 0-1 föll sent, lite som en oprovocerad örfil på ”rättvisan”. Ett riktigt fulmål dessutom. Kalmars tidiga ledningsmål (Denis Hummet) var desto grannare - men visst hade Häcken förtjänat (minst) en pinne vid full tid. Nog av om krysskuriosan.

*  *  *

Det finns andra mysterier i årets allsvenska. Mjällbys tabellrad är ett. 22 inspelade poäng på bortaplan. Endast 12 hemma i Hällevik. Där laget så länge varit så svårslaget. Inte längre. Klassiska Strandvallen verkar ha blivit gästande lags önskearena. Svårförklarligt det med. En sak går inte att ta ifrån Mjällby: man har slagit MFF både hemma och borta. En bedrift som kan stiga i värde om några veckor. Givet då att MFF står som svenska mästare. Chansen finns, läget förbättrades i och med Häckens förlust idag. Själv lider jag lite med Häcken. Det börjar bli uppenbart att Europaspelet sliter. Liksom att lagets anfallsstyrka reducerats av sommarens spelartapp. 

*. *. *

Kanske borde man varit i Baltiska hallen idag. Kollat på handboll. Såg att HK Malmö vann hemmapremiären mot Ystads IF, 30-29. Starkt, trodde aldrig YIF skulle inleda ligaspelet med två förluster. Vilket - mera väntat - även Lugi gjort. I toppskiktet: Amo och Hallby! Kul, kul så länge det varar. Rätt länge, tror jag, vad gäller Amo. Hallby är jag fortsatt osäker på, tar dock tillbaka det där jag skrev om ”tänkbar räddningsplanka för Lugi”. F ö kan man undra varför den förträfflige Anders Hallberg är tränare i Hallby. Kunde inte Lugi säkrat upp sin gamle ikon?

Visst händer det glada saker...😋

Mycket gnäll på sistone. Mot mina principer: grinig gammal gubbe är det sista jag vill va’. Fast ingen okritisk heller. En sån som tappat stinget och sväljer allt utan tuggmotstånd. Hellre reaktion än resignation, även om det ibland innebär att jag skriver innan jag tänker. Men. Idag räcker det att gå utanför dörren för att bli glad. Full sommar! Sol, 20 plus. 21 september! Gåva och gåta i samma paket, bara att tacka och ta emot. Klimatförändringens tidevarv, livets nyckfullhet.

*. *. *

Kom att tänka på Kvällsposten. 1970- och 80-talen, när tidningen var som störst, bäst och roligast. Nymodigheter lanserades hej vilt, bland många andra en som fick vinjetten ”Visst händer det glada saker här i livet”! Detta för att möta en växande läsarkritik mot svarta rubriker om uteslutande elände. Satsningen gick hem. Den hårda nyhetsrapporteringen lättades upp med mjuka ”diverseartiklar”. Räddade katter i träd. Folk som vunnit storkovan på spel. Hjälpinsatser, stödinsatser. Lyckliga tilldragelser i stort och smått. Glada saker, annorlunda journalistik.

*. *. *

Under samma period hade Kvällsposten en läkarspalt. Där besvarade en Dr Munster läsarfrågor, den ena mer suspekt än den andra. I sätteriet spekulerade vi ofta om äkthetsgraden, vissa frågeställningar inbjöd helt enkelt till det. Jag minns särskilt en, dock mest för svaret. Det var signaturen ”Vandrande stinkbomb” som skrev en lång och onödigt detaljerad drapa om sina illaluktande gaser - och avslutade med frågan ”bör jag söka läkare”? Dr Munster gav klart besked: ”Ni kan lugnt vandra vidare. Den dag Edra gaser icke längre luktar, då är det hög tid att söka läkare”.

*. *. *

Ack ja. Inte mycket var bättre förr, men väldigt mycket var roligare. Tror jag. Det kan ju vara så att minnet liksom blandar och ger. Förskönar det ljusa, förtränger det mörka. Och tidningsvärlden var förstås speciell, tiden före datorernas intrång. Så många fler anställda, så många fler läsare. Djärvare idéer, kortare avstånd mellan givare och tagare. KvP hade sitt sätt att involvera läsarna; jakten på Mr X t ex, förutom det redan nämnda. Sydsvenskan hade sitt. Insändare, Malmödebatt, Postis för de unga. Reporterjouren inte minst. En mångårig succé, med svängdörr in till Malmöredaktionen. 

*. *. *

Vissa i Reporterjourens besöksklientel blev stammisar, efterhand smått berömda. Ämnesvalen och frågeställningarna nådde sällan några akademiska höjder - men det var heller inte meningen. Poängen låg i själva kontakten. Småpratet, komma med i tidningen. Innovativt då, otänkbart idag. Nu hög tid för en cykeltur. Förresten, sa jag att hissen är fixad? Visst händer det glada saker här i livet - även 2023.

Handbollen släcker ner

”En match i taget”. Ett slitet gammalt uttryck i sportens värld - förbehållet spelare och tränare som inte vill gå händelser i förväg. Trodde jag. Nu börjar det gå upp för mig att svensk handboll tagit klyschan till en helt ny - och fullständigt bisarr - nivå. Premiäromgången i ligan är utspridd precis så. En match i taget. En per dag. Massaker på traditionellt seriespel. Och absolut ingenting i normal tv. Den tiden är förbi. Nu hänvisar förbundet till en streamingtjänst, 350 spänn för ett månadsabonnemang. Multiplicerat med drygt 7 då - om man vill hänga med säsongen igenom. Nej tack. Fotboll i tv-kanalen Discovery + för ungefär samma kostnad får räcka.

*. *. *

Det är bara att konstatera: sportkonsumtion har blivit en klassfråga. Många, t ex jag, har råd att lägga uppemot en tusing i månaden på ”matcher att följa”. Minst lika många har det inte. Jag avstår av principiella skäl. Ogillar krämarkultur i största allmänhet. Särskilt när den letar sig in i idrotten. Gränsen är passerad, jag vägrar bli ett jävla betalkort. Och normal-tv är alltså inte intresserad av handboll längre. Snart inte jag heller. ”En match i taget” stinker baktanke: köp abonnemang så kan du se alla! Som om vi var kompletta idioter, vi som tycker om handboll. Som om vi inte kan räkna. Som om vi inte vet att en säsong sträcker sig över minst sju månader.

*. *. *

Efter att ha studerat spelschemat ser jag att det normaliseras efterhand. Splittrade omgångar ja, men inte pytt-i-panna som i premiären. Klen tröst i olusten. Liksom det faktum att ingen tvingas köpa hela säsongsabonnemanget. Alternativ erbjuds till modifierad kostnad: enstaka matcher, eller matcher med något specifikt favoritlag. För min del förändrar det ingenting. Jag kommer att cykla till Baltiska hallen då och då när andan faller på och HK Malmö känns intressant. Kanske tar jag tåget till Karlskrona vid tillfälle, men då för att se IFK i allsvenskan. Resten ger jag upp. Hellre det än att bli slav under streaming. Är för gammal för sånt. För stolt, för förbannad.

*. *. *

Oroar mig faktiskt för handbollen. Tycker den lämnar w o till fotboll och hockey, tar mer och mer stryk medialt. En sport som lyser med sin frånvaro i tv-tablåerna finns per definition inte, försvinner ur folks medvetande. Vägval spelar roll - och handbollens ter sig delvis obegripliga. Defensiva, ängsliga, skotträdda. Inför den här säsongen skippade man t ex den klassiska upptaktsträffen. Eller rättare sagt: valde att köra den digitalt. Inget medialt rampljus, bara inbördes beundran. Resultat: aldrig har tidningarna skrivit lika lite om handboll som nu. Förödande, snudd på självutplåning. Hur en sönderstyckad premiär skulle göra någonting bättre är omöjligt att se. Vore intressant med en förklaring.

Rydströms söndag - och MFF:s

Henrik Rydströms söndag. Seger för hans nuvarande klubb, seger också för hans förra. Sistnämnda - Kalmars 3-0-bomb mot Elfsborg i Borås - gjorde att MFF tog över serieledningen i fotbollsallsvenskan. För första gången på väldigt länge, känns det som. 3-1 borta mot Hammarby var starka papper. Inte bländande, men gediget. MFF såg äntligen ut som en guldkandidat, det har man egentligen inte gjort sen i våras. Då saknades ändå Pena och Busanello, två normalt sett givna startspelare.

*. *. *

Där fick tränare Rydström kanske nåt att grunna på framöver. Kan han verkligen peta Martin Olsson igen? Och flytta Oliver Berg från Pena-positionen? Lyxproblem förstås; MFF har en bredd som tål vissa prövningar och avbräck. Dyraste truppen, flest alternativ. Idag var Mjällbyköpet Otto Rosengren tillbaka efter påtvingat skadeuppehåll. Det blev succé. ”Lill-Bagarn” började på bänken, byttes in efter ungefär en timme. Och gjorde snart ett rasande elegant 3-0-mål. För mig var den lilla chippen matchens behållning, bravurnumret bland mycket annat som var bra.

*  *  *

”Lill-Bagarn” brukar liksom inte göra mål. Detta var hans första i MFF, i Mjällby blev det heller inte mer än något enstaka. Han har boll i sig, grabben, kul att han fick visa det. Men viktigast för dagen i MFF var trots allt försvarsspelarna. Jansson, Olsson, Cornelius sattes på prov - Hammarbys offensiv skojar man inte bort - och alla tre stod pall. Då och då med hjälp av Dahlin i buren, som måste vara den bästa målvakt som aldrig förekommit i en landslagsdiskussion. Framåt? Fortsatt lite trubbiga fötter på Kiese Thelin - men annars en helt ny effektivitet i avsluten.

*. *. *

Ali hade sina stunder, som alltid. Nanasi delaktig mest hela tiden - att han stannar säsongen ut kan bli MFF:s lycka. I guldjakten alltså. Läget här och nu är minst sagt raffinerat. MFF 49 poäng. Elfsborg 48. Häcken 47. Sju omgångar kvar, dumt att ens försöka tippa. Racet är vidöppet. Fast det var värst vad Elfsborg såg sönderköpt ut just idag. 0-3 ljuger inte, ett bollskickligt Kalmar fick Boråslaget att framstå som ganska mediokert. Kanske en tillfällighet, kanske ett bestående resultat av tunga spelartapp i transferfönstret. Som sagt, allt återstår att se.

Hus utan hiss, avadådå?

Jag bor i ett femvåningshus. Höga trappor. Bra med fungerande hiss. Vilket vi har då och då - men inte nu. För andra gången på kort tid har fanskapet gått i strejk. Ballat ur, stängts av. I-landsproblem? Absolut. Bor man i Sverige kan det mesta viftas bort som i-landsproblem. Vad är en trasig hiss mot ett sönderbombat land? Gå i trappor mot att sitta i skyddsrum? Ingenting, jag fattar. Och precis så vill fastighetsägarna att vi hyresgäster ska tänka. Stort, inte smått. Tålmodigt, inte kortsiktigt. Tyst, inte gnälligt.

*. *. *

Det är liksom inte ansvariga fastighetsägare som ska skämmas över hissanordningar som inte håller. Det är vi som har mage att höja rösten över ”i-landsproblemet”. Så då gör jag väl det. Skäms - mitt i ett accelererande ursinne. För tydlighets skull: personligen är jag inte särskilt hård drabbad. Bor på andra våningen, tar mig upp och ner utan hiss. Värre om jag skulle få för mig att cykla. Klenoden förvaras nämligen på vinden. Av säkerhetsskäl. Cykelställ finns ju, lite runt om längs husen. Problemet där är stöldrisken. Alternativt oprovocerad pyspunka på däcken. Fråga mig.

*. *. *

Men, men. Man får jobba lite med logistiken. Smöra för nån granne i trappan intill, nå vinden och cykeln den vägen. Hoppas på att den hissen funkar. Jag klarar mig, ligger inte ner och skriker. Men jag tycker förbannat synd om människorna på våningarna 4 och 5. Mammorna och papporna som får bära småbarn i trapporna...inte en dag eller två utan en vecka eller två. Senast, vill minnas att det var i påskas, tog det cirka tre veckor innan hissen blev användningsbar. Det stinker fuskbygge eller lågpris om sånt, rimmar illa med hyressättningen. Slut för idag, av ren självbevarelsedrift.

Handboll smyger sig på...

Handbollssäsongen har smugit igång - på damsidan. I helgen ansluter herrarna, utspridd premiäromgång i ligan. Allt i medieskugga av framförallt fotboll men även hockey. Särskilt märkbart i staden där jag bor; spaltmil i lokalpressen om MFF och Redhawks, just ingenting om HK Malmö. Som vanligt, med andra ord. HKM för en hopplös kamp om uppmärksamheten - och förvisso om publiken. Självförvållat? Vet ej. Aktiv marknadsföring är kanske inte klubbens bästa gren? Lika lite som handboll är Sydsvenskans bästa. Annat förr. Bättre bemannade sportredaktioner, bredare bevakning.

*. *. *

Tippa handbollsligan känns lite meningslöst. Allt som räknas avgörs i slutspel frampå vårkanten. Grundserien handlar ”bara” om att positionera sig - och undvika jumboplatsen, den som betyder direktnedflyttning. Vikt för Lugi (ja även på damsidan) den här säsongen, enligt expertisen. Hoppas expertisen har fel. Lund utan elithandboll skulle kännas ödsligt. Själv ser jag flera tänkbara räddningsplankor för Lugi. Hallby kan vara en. Aranäs. Möjligen, gud förbjude, HK Malmö. Guif ser heller inte sylvasst ut - på pappret. HF Karlskrona? Nja. Tre nya islänningar, Olafur Gudmundsson den mest meriterade. Bör klara sig kvar, åtminstone via kval.

*  *  *

Saknad: Hampus Dahlgren, Ronnebysonen. Står på Hallbys lista över förlorade spelare - men med tillägget ”klubb oklar”. Mystiskt. Vill ingen ha en målspottare på vänsterkanten? Eller är min specielle favorit föremål för budgivning?

*. *. *

En intressant nykomling är köpelaget Amo från södra Småland. Köpelag inte illa ment. Sådana kan ha sin charm och Amo är inte det första. Nu har man spetsat truppen med diverse rutinerade kvalitetsspelare, bl a Salihi från Sävehof och Sevaljevic från RIK. Kvar som tränare är Andreas Stockenberg, en garant för jäklar anamma. Jag skulle inte bli förvånad om Amo sällar sig till slutspelslagen. Jämte de ”alltid” givna: Sävehof, Kristianstad, Ystad, Hammarby, Alingsås. Plus Önnered och, med viss reservation, ett ganska åderlåtet Skövde. Inget tips alltså, bara spekulation på lösa grunder. SM-guldet då? Kristianstad igen? Tvivlar. Tror mer på ett ungt och hungrigt Sävehof.

*. *. *

Apropå Önnered. Såg att ”riksbusen” Christoffer Brännberger gjorde comeback i en cupmatch på försäsongen. Detta efter en rekordlång avstängning pga upprepade röda kort-förseelser. Återkomsten varade i sju minuter. Då hände det igen: rött kort på Brännberger, oklart för vilken gång i ordningen. Det finns inga hopplösa fall har jag alltid sagt, men den mannen på en handbollsplan måste vara det närmaste man kan komma. Önnered lär ha stängt av honom nu, ovisst om han får fler chanser. Inte ett dugg roligt, bara tragiskt. Spelet kan börja. Leve handbollen!

Exakt när bör en förbundskapten avgå?

Missade - medvetet - öppet mål i gårdagens snabbsammanfattning av Sveriges tillkortakommande mot Österrike. Nämligen frågan om Janne Anderssons framtid som förbundskapten. Jag tycker helt enkelt det är en icke-diskussion. Avgår han inte nu (direkt efter de tre återstående matcherna av EM-kvalet), när skall han då avgå? Om tre år? Fem år? Tio? Aldrig? Vari ligger dramatiken med ett byte på posten som ytterst ansvarig för svensk landslagsfotboll? ”Jag viker inte ner mig”, säger Andersson själv idag. Illa, illa. Låter som ett eko av en viss president, utan några jämförelser i övrigt.

*. *. *

Den ene förlorade valet, den andre förlorade kvalet. Båda vägrade ”vika ner sig”. Acceptera faktum. Inse att allt har sin tid. Att röster och resultat räknas, inget annat. Janne Andersson har varit förbundskapten i sju år. Framgångsrik ganska länge. Hyllad, hajpad, nästan geniförklarad. Plötsligt vände det. Missat VM, fiasko i Nations League, generande munhuggning med Bojan Djordjic i direktsänd tv, missat EM som salt i öppna sår. Andersson har blandat och gett, haft tur och otur på jobbet. Upplevt smek och drev, efterhand mest det senare. Alltid så: usla resultat triggar pöbeln och sänker förbundskaptenen.

*. *. *

Positionen är utsatt, ja. Samtidigt extremt välavlönad. En svensk förbundskapten i fotboll cashar in per månad vad välutbildade yrkesarbetare cashar in på ett år. Typ. Givet den sidan av saken finns det ingen anledning att tycka synd om Janne Andersson. Han kastas inte till gamarna, eller till någon A-kassakö. Förbundet har alldeles säkert en trygg reträttplats att erbjuda. Gärna för mig: Andersson förtjänar respekt, en samlad bedömning av hans långa tid som förbundskapten ger fler plus än minus. Jag minns honom hellre som glad go’gubbe än stingslig surgubbe...sistnämnda figur stressrelaterad förstås, väl synlig senast igår.

*. *. *

Efterträdare? Fredrik Ljungberg kan vara ett namn. Eller Jens Fjellström. Eller, kanske helst av allt, dom båda tillsammans. En idé bara, i brist på bättre. Förnyelse behövs - det tror jag även Janne Andersson inser efter lite betänketid.

EM-hoppet sprack brutalt

Sverige-Österrike 1-3. Käftsmäll. Pyspunka. Kalldusch. Ovälkomna förluster har många etiketter. 5-0 mot Estland senast förvandlades till en såpbubbla, ingenting värd. Annat motstånd den här gången, tillräckligt skarpt för att avslöja Sveriges svaghet. Backlinjen. Försvarsorganisationen. Det som aldrig testades mot Estland - men desto mer ikväll. Österrike gjorde tre snabba i andra halvlek, avdramatiserade matchen beklämmande enkelt. Detta efter en rätt lovande första halvlek av Sverige. Om det nu inte var en synvilla.

*. *. *

Försvarshaveri har blivit ett återkommande mysterium i svensk fotboll. Jag förstår det inte riktigt. Förr om åren var det vår styrka, vill jag minnas. Nu saknas sedan länge ett fungerande mittbackspar. Märkligt. Lindelöf är väl okej (även ikväll) men var finns komplementet? Hien? Ser inte så ut, tyvärr. Varför hittar inte Janne Andersson rätt, han har ju ändå haft några år på sig. Samma på högerbacken. Wahlqvist som har förtroendet nu kan vara utmärkt mot lag som Estland - mot ett högklassigt lag som Österrike får han genast problem. Nej, jag ska inte sitta här och leka besserwisser. Kanske har vi inga bättre. Förödande i så fall, fullständigt logiskt att EM-slutspelet går oss förbi.

*. *. *

Var någon bra ikväll? Ekdal, den timme han höll. Gyökeres i någon mån. Sema delvis. Inte många fler över matchen i stort. Det var som om luften gick ur somliga efter 0-2-målet. Forsberg, Kulusevski, Cajuste; var blev dom av? Men det var kul att se Österrike. Skickligt utförd fotboll, taktiskt och tekniskt ett par nivåer över Sveriges.

Dagens datum...

11 september 2001. Terrorattentatet mot tvillingtornen - World Trade Center - i NewYork. Kapade flygplan som kraschar rätt in i och igenom den 500 meter höga byggnaden. Närmare 3000 dödsoffer, en värld i chock. Jag jobbade den dan, minns allt som igår. Skriken som övergick i sorl som övergick i tystnad. Katastrofen kvävde orden. Mitt i detta redaktionell kraftsamling, journalistiskt arbete. Som jag beundrade de kollegor som kunde skriva om det ofattbara. Sida upp och sida ner. Nyhetsförmedling, analyser, knivskarpa krönikor. Möjligen gjorde vi en särskild bilaga, just det har jag glömt. Arbetsdagen som sådan förföljer mig, händelsen var i alla delar extraordinär.

*. *. *

11 september 2003. Tidigt på morgonen offentliggörs tragedin. Anna Lindh, Sveriges dåvarande utrikesminister, har avlidit efter den knivattack hon utsattes för på NK i Stockholm dagen före. Chock igen. Landssorg som inte behövde utlysas, den utlyste sig själv. Anna Lindh. Inrikespolitikens enda stjärna. Affischnamnet i Socialdemokraternas EMU-kampanj. Göran Perssons tilltänkta efterträdare som partiledare och statsminister. Tvåbarnsmamma med livet och karriären framför sig. Offer för besinningslöst våld. Det gick inte att ta in - inte utan tårar av förtvivlan. Starkast i mitt minne: Göran Perssons presskonferens där han tyngd av sorg tvingas meddela beskedet.

*. *. *

11 september 2023. Just idag skulle min storebror fyllt 80. Skulle. Ödet lät honom bli 67. En händelse som inte berörde världen - men familjen desto mer. Han var en speciell man, bror min. Lärare. Liberal. Livsnjutare. Fotbollsdomare. Handbollsfunktionär. Ensamvarg. Hälsan själv: 36 år på samma gymnasieskola, icke en frånvarodag. Vi var bröder livet igenom, han och jag, men aldrig lika mycket som på slutet. Blodsbandens sätt att verka. Någon gång vet jag att storebrorsan kommenterade sitt födelsedatum som ”spöklikt” - och då inte bara pga ovanstående exempel. Beläst som han var la han gärna till militärkuppen i Chile. Som ägde rum - just det, 11 september 1973.

Bra där, Sverige

Estland-Sverige 0-5. Lätt att vifta bort resultatet med att Estland levde upp till sin ranking: 111. Men jag vägrar. Ser ingen anledning att förminska Sveriges insats. Bästa på mycket länge, oaktat motstånd. Fem mål är inte gjort på beställning i dagens fotboll - Danmark fick t ex nöja sig med 4-0 mot det särklassiga blåbäret San Marino häromdan. Och det var på hemmaplan. Nej, detta var både upplyftande och befriande. Äntligen spelade Sverige den fotboll man suktat efter och haft på känn måste komma. Offensiv, kreativ, fartfylld. Med spelare som - inte en match för tidigt - motsvarade sina renommén.

*. *. *

Roligast av allt var nog att Janne Andersson bjöd på lite nytänk. Ken Sema, Jens Cajuste och Viktor Gyökeres fick chansen i startelvan. Injektioner alla tre. Sema på vänsterbacken ren succé. Cajuste lite ojämn i prestationerna, men emellanåt bländande. Och Gyökeres en riktig anfallare: snabb, framåtlutad, målfarlig. Utmärkt som komplement - inte alternativ - till Isak. Sverige hade f ö fem olika målskyttar i matchen, det säger något om att alla var påkopplade. Gyökeres 1-0, Kulusevski 2-0, Isak 3-0, Quaison 4-0, Claesson 5-0; det ena målet vackrare än det andra, de tre sista på nick efter ”skolboksinlägg”.

*. *. *

Nu återstår det att se om islossningen får något bestående värde. Tidigare försyndelser i EM-kvalet har satt Sverige i knipa. Resterande matcher måste helt enkelt vinnas, annars inget slutspel. Närmast Österrike hemma redan på tisdag. En tuffare nöt än Estland, så klart. Hoppas Janne Andersson håller fast vid 5-0-laget ograverat, det kan vara en bra början. Säker är jag inte. Han har ju sina favoriter, förbundskaptenen. Albin Ekdal är en. På bänken mot Estland, till förmån för Cajuste. Och för laget som helhet, tyckte i alla fall jag. Mer av det modet, tack. Mindre av det gamla trötta och utnötta. Då tror jag Sverige knäcker Österrike av bara farten. Lycka till.

Ett alldeles särskilt skivsläpp

Bellamy Brothers + K.T. Oslin = sant. Nysläppt singel, fick den på Spotify häromdan. En förbluffande överraskning, såg aldrig den kombon komma. Särskilt inte nu - 2023. Tre år efter Oslin’s bortgång - och snart nog femtio år efter bröderna Bellamy’s genombrott. Vem minns inte monsterhiten Let Your Love Flow? Kom 1976, spelades överallt, åtminstone där jag drog fram. Diskon, nattklubbar, obskyra nöjesetablissemang inklusive det egna vardagsrummet; låten blev ett slags manifest för livet, kärleken och friheten. Långt senare - sent 80-tal - började K.T. Oslin pocka på uppmärksamhet. För rösten. För utstrålningen. För myten om sig själv. Mindre för låtarna.

*. *. *

K.T. Oslin upptäcktes så att säga sent omsider. Fick skivkontrakt först i 45-årsåldern, blev snabbt recensenternas darling. Slog igenom stort med den egenhändiga kompositionen 80’s Ladies, en låt om 1950-talets flickor som blivit 1980-talets kvinnor. Sång och sångtext utöver det standardmässiga i kategorin country/pop/soul, listetta i USA. Inte i Sverige. Oslin nådde aldrig ut på samma sätt som Bellamy Brothers, förblev ganska anonym i det blågula artistbruset. Trots strålande omdömen i tidningarna för varje skivsläpp. Hon var liksom inte bred nog, fattades en Let Your Love Flow. Mot slutet av 90-talet blev det tyst om henne. Ingen ny skivproduktion (vad jag vet), inga nya berättelser. K.T. Oslin gick till pophistorien som något av en Garbo. Eller som ”A Moment Of Forever”...låten Kris Kristofferson skrev till henne och som krossade mitt hjärta. 

*. *. *

Bellamy Brothers å andra sidan. Howard och David. 77 respektive 73 år idag, fortfarande på hugget och i turnésvängen. Besökte t ex Malmö nöjesteater häromåret, jag skulle så klart varit där om inte sjukdom kommit emellan. Bellamy har säkert gjort ett 30-tal studioalbum genom åren - men Let Your Love Flow blir dom aldrig av med. Det är den som byggt deras karriär. Själv byter jag den sedan länge gärna mot många andra Bellamygodingar - lika trallvänliga men mindre sönderspelade. Living In The West, Old Hippie, I Need More Of You, Beautiful Body, Crossfire, Like A Star; Bellamy’s låtkatalog är minst sagt gedigen. Om än inte särskilt omväxlande, enligt kritikerna. Jag kan motvilligt ge dem rätt. Mycket låter ungefär likadant, eller som små omskrivningar av det redan skrivna. Mig stör det inte alls. Bellamy Brothers kör på sin formel - och jag är glad att känna igen den. 

*. *. *

Låten bröderna nu gör tillsammans med K.T. Oslin är en av deras egna från 80-talet. I’d Lie To You For Your Love, heter den. Ingen direkt hit när det begav sig, mer ett LP-spår i mängden. Någon hit blir det kanske inte nu heller, inte utanför mitt sovrum. Men samarbetet som sådant känns fantastiskt. Två personliga favoriter i osannolik förening. Exakt när mötet och inspelningen ägde rum - och hur länge skivbolaget legat på utgivningen - är oklart. Och spelar för den delen mindre roll. Resultatet finns.

Rossi känns rätt - överallt

Läste för en tid sedan att Rossi Eterovic tagit över jobbet som huvudtränare i IFK Malmö. Det gläder mig. Inte för jag vet nåt om det inre läget i dagens IFK Malmö. Om spelarmaterial och sportsliga förutsättningar - men för att jag tror att Rossi är principiellt bra för vilken klubb som helst. Inte minst en krisutsatt. 

*. *. *

Jag ska inte påstå att jag känner Rossi, råkade bara springa på honom under åren som lokalsportreporter på Sydsvenskan. Rossi var runt en del i det vi kallade Omkretsen, vill minnas att han hade tränaruppdrag i bl a Lomma (Nike) och Vellinge. Låg nivå, hög status. Rossi vann respekt överallt. För goda resultat, men kanske ännu mer för sitt sätt att vara. Rak, enkel, ödmjuk, tillmötesgående. Besatt av fotboll utan att nånsin förlora förståndet. Själv hade han varit proffs - i Malaysia av alla ställen. Spelat snäppet under högsta nivån här hemma. IFK Malmö, Landskrona BoIS. Obs, viss reservation. Har inte fuskgooglat, tar klubbadresserna direkt från huvet. Mittfältare förstås. Kloka fotbollskillar brukar hålla till där.

*. *. *

F ö heter han Georg Eterovic. Men vem kallar Rossi för Georg? Ingen som rör sig i fotbollskretsar. Lika lite som Nacka nånsin kallades Lennart. Eller, för att ta ett IFK Malmö-exempel, Bambino kallades för Bengt. Vissa blir sitt smeknamn, dock inga jämförelser i övrigt.

*. *. *

Själv har jag varit lite ”smågul” till och från genom åren. Hade Sture Tarring och Stig Isgren på Alfa när jag var liten. Chrischan också, målvakten. Och Jan-Inge Sjöstrand, kanske bildskönast av alla. Senare i livet - 1960-talets början - blev jag arbetskamrat med Åke Karlsson, vänsterinner när IFK Malmö var som bäst. På den tiden jobbade allsvenska fotbollsspelare, Åke på Beyronds bokbinderi. Där händelsevis även jag var anställd, som lärling och allmän hjälpreda. Klart att man kände viss sympati för Di Gule - och inte bara för Åkes skull. Center i laget var ju Hasse Olofsson. Blekingeson liksom jag. Det räknades, gav pluspoäng. Blekingar i allsvenskan var ungefär lika normalt som maskrosor i en brudbukett.

*. *. *

Det slår mig att några av Malmöfotbollens allra största talanger satt sina speciella avtryck i just IFK. Sjöstrand. Bambino. Kent Kylling. Rickard Andersson. Gudabenådade ”gulingar” från skilda generationer. Men dessvärre också olycksbarn med förtida karriärslut gemensamt. Sorgliga öden, mer eller mindre tragiska omständigheter. 

*. *. *

Här och nu känns en ny storhetstid för IFK Malmö inte riktigt relevant att ens drömma om. Den krassa verkligheten handlar mer om att bromsa ett ras. Laget åkte ur ettan i fjol och såg länge ut att fortsätta samma väg genom tvåan. Kanske har det vänt under Rossi Eterovic, resultaten antyder definitivt viss uppryckning. Senast var man i min födelsestad och hämtade tre friska poäng. Det betydde att IFK tog sig upp på kvalplats. Till att börja med. Slutet kan bli bättre än så. Sämre vill jag inte tro. Inte med min gamle favorit på tränarposten.

Fest med inslag av pest

Nej, ingen ny serieledare i fotbollsallsvenskan. MFF var inte bra nog när chansen gavs. 2-2 mot IFK Göteborg - och det med rätt mycket tur och rätt lite skicklighet. Kvitteringsmålet föll i sjunde övertidsminuten, reduceringsmålet på en billig straff direkt efter pausvilan. Göteborg ledde alltså 2-0, kontrade sönder ett stabbigt MFF i första halvlek. Hade även trean inne, dock korrekt bortdömd för offside. Så MFF vann en poäng, noll var hiskeligt nära. Kul att Martin Olsson fick göra 2-2-målet med en riktig rackarrökare. Han av alla. Kort hållen hela säsongen, konstant bänkad. Nu i startelvan för att Busanello var skadad - och poängräddare. Svårtippat!

*. *. *

21000 människor såg matchen på plats. Gissar att 20900 uppträdde relativt rekorderligt, givet sammanhanget. Fotboll ska väcka känslor. Ett möte MFF-IFK Göteborg ska höras i supporterleden, allt annat vore konstigt. Men. Något hundratal åskådare räcker för festsabotage. Igår igen: inkastade föremål, utrymd plan, matchavbrott. En klick av MFF-klacken gick över gränsen. Lät sig provoceras av motståndarlagets målfirande. Mucolli’s, närmare bestämt. Det var han som gjorde båda Göteborgsmålen, ”olyckligtvis” i den bur som gränsar till MFF-berget. Alltså firade han där. Rejält, retsamt och överdrivet. Korkat? Absolut. Fotbollsspelare är ganska korkade ibland, särskilt när de precis gjort mål. 

*. *  *

Man kan förstås undra vad MFF-klicken menade. Att Mucolli skulle sprungit över hela planen för att fira på ”rätt” ställe? Framför de egna fansen. Hade det inte varit minst lika provocerande? Tidsödande dessutom. Jag tror nog att ursinnet på MFF-berget snarare kan förklaras - inte försvaras - med frustration över läget. 0-2, torftigt spel, hotande förlust. När allt var upplagt för party liksom. Det är hårt att vara fotbollssupporter. Ständiga prövningar, särskilt när guld är det enda som räknas. Jag vet inte hur fansen ser på MFF:s lagbygge, själv är jag förbryllad. Tycker det finns för många av samma sort. Johnsen, Pena, Nanasi, nu också Oliver Berg. Vem ”bestämmer”? Vem är dirigenten? Vilka relationer gäller? 

*. *. *

Jag skrev härförleden att Pontus Jansson aldrig var sen att ”vänslas” med både motståndare och domare. Det var dumt skrivet. Igår stämde det inte alls. MFF-kaptenen borde blivit utvisad, tacklingen på Selmani i andra halvlek var illröd. Frustration där också, Jansson brukar inte förgå sig på det sättet. 

*. *. *

Tröst för alla himmelsblå supporters: MFF tog in en pinne på Elfsborg och drygade ut en gentemot Häcken. Bra utdelning på en halvdan insats. Samtidigt fick borträknade Djurgården tillbaka lite småhäng på toppen. Aktuella formkurvor motiverar faktiskt en varning; Djurgården kan fortfarande nå 64 poäng och där nånstans brukar guldet ticka in. Mjällby? 2-0 i Kalmar, kontraktet säkrat. I princip. Man börjar bli bortskämd. Tack.

Mellan buller och brudgum...

Jag var på bröllop igår. Barnbarnets. Lycka i rakt nedstigande led. Vigselceremoni i Guds fria natur, någonstans på Lundaslätten. Så romantiskt, så känslosamt. Kärleken är störst, bröllop något alldeles speciellt. Unga människor är aldrig så smärtsamt vackra som i denna stund, glädjen runtomkring aldrig lika påtaglig. Vi var närmare 70 personer där. Familjer, nära och kära, vänner inte minst. Alla brudparet till ära. Själv fick jag kämpa lite med insikten om tidens flykt; barnbarnet som brudgum, lille ”Buller” i bröllopskostym. Redan, liksom.

*. *. *

Tid går fort. Plötsligt har en bullrig liten parvel blivit stilig ung man. Giftasvuxen, som man sa förr. Fint att få uppleva. Hedrande att få vara en länk ytterst i generationskedjan. Och väldigt roligt att mingla runt bland folk man inte känner. Eller som man trodde att man inte kände. Under kvällens lopp kom ett par påminnelser om att ”världen är liten”; gemensamma bekantskaper, gemensamma referenspunkter. En bordsdam som varit arbetskamrat med Jan Ottosson, salig i åminnelse. Ottosson var - förutom bankman i Lund - revymakare och handbollsspeaker i Kävlinge. En glädjespridare de luxe. Jag skrev om honom i tidningen...och långt senare blir han kärt samtalsämne på barnbarnets bröllop. Det såg man inte komma.

*. *. *

Får jag skvallra lite om rökningen också? Ett sidokapitel för sig. Från början var vi två. Två av 70. Jag och en dam i brudens omedelbara närhet. Inte utan att man kände sig förtappad. Men så kom maten. Och drickat. Och drickat. Och drickat. Och suget. Plötsligt var vi 20 eller 30 rökare på däcket. De flesta låneberoende. Dvs utan egna rökverk. Kul att få dela med sig, känna sig lite generös. På småtimmarna dukades dock ett ”gottebord” upp, dagen och feströkarna till ära. Snus, cigariller, cigarrer, allt utom vanliga cigg. Det sista jag såg före uppbrottet var barnbarnet i ett rökmoln. Han som normalt aldrig röker sög på en cigarr modell grotesk. Det har sina förpliktelser att ingå i det äkta ståndet.

*. *. *

Idag vardag igen. Fast söndag. Allsvensk fotboll på agendan. Först Mjällby, senare MFF. Som vid seger mot IFK Göteborg kan ta över serieledningen. Elfsborg hade nämligen vänligheten att förlora mot Värnamo igår. Guldstriden tätnar, titelförsvarande Häcken är där också och hackar.