Rossi känns rätt - överallt

Läste för en tid sedan att Rossi Eterovic tagit över jobbet som huvudtränare i IFK Malmö. Det gläder mig. Inte för jag vet nåt om det inre läget i dagens IFK Malmö. Om spelarmaterial och sportsliga förutsättningar - men för att jag tror att Rossi är principiellt bra för vilken klubb som helst. Inte minst en krisutsatt. 

*. *. *

Jag ska inte påstå att jag känner Rossi, råkade bara springa på honom under åren som lokalsportreporter på Sydsvenskan. Rossi var runt en del i det vi kallade Omkretsen, vill minnas att han hade tränaruppdrag i bl a Lomma (Nike) och Vellinge. Låg nivå, hög status. Rossi vann respekt överallt. För goda resultat, men kanske ännu mer för sitt sätt att vara. Rak, enkel, ödmjuk, tillmötesgående. Besatt av fotboll utan att nånsin förlora förståndet. Själv hade han varit proffs - i Malaysia av alla ställen. Spelat snäppet under högsta nivån här hemma. IFK Malmö, Landskrona BoIS. Obs, viss reservation. Har inte fuskgooglat, tar klubbadresserna direkt från huvet. Mittfältare förstås. Kloka fotbollskillar brukar hålla till där.

*. *. *

F ö heter han Georg Eterovic. Men vem kallar Rossi för Georg? Ingen som rör sig i fotbollskretsar. Lika lite som Nacka nånsin kallades Lennart. Eller, för att ta ett IFK Malmö-exempel, Bambino kallades för Bengt. Vissa blir sitt smeknamn, dock inga jämförelser i övrigt.

*. *. *

Själv har jag varit lite ”smågul” till och från genom åren. Hade Sture Tarring och Stig Isgren på Alfa när jag var liten. Chrischan också, målvakten. Och Jan-Inge Sjöstrand, kanske bildskönast av alla. Senare i livet - 1960-talets början - blev jag arbetskamrat med Åke Karlsson, vänsterinner när IFK Malmö var som bäst. På den tiden jobbade allsvenska fotbollsspelare, Åke på Beyronds bokbinderi. Där händelsevis även jag var anställd, som lärling och allmän hjälpreda. Klart att man kände viss sympati för Di Gule - och inte bara för Åkes skull. Center i laget var ju Hasse Olofsson. Blekingeson liksom jag. Det räknades, gav pluspoäng. Blekingar i allsvenskan var ungefär lika normalt som maskrosor i en brudbukett.

*. *. *

Det slår mig att några av Malmöfotbollens allra största talanger satt sina speciella avtryck i just IFK. Sjöstrand. Bambino. Kent Kylling. Rickard Andersson. Gudabenådade ”gulingar” från skilda generationer. Men dessvärre också olycksbarn med förtida karriärslut gemensamt. Sorgliga öden, mer eller mindre tragiska omständigheter. 

*. *. *

Här och nu känns en ny storhetstid för IFK Malmö inte riktigt relevant att ens drömma om. Den krassa verkligheten handlar mer om att bromsa ett ras. Laget åkte ur ettan i fjol och såg länge ut att fortsätta samma väg genom tvåan. Kanske har det vänt under Rossi Eterovic, resultaten antyder definitivt viss uppryckning. Senast var man i min födelsestad och hämtade tre friska poäng. Det betydde att IFK tog sig upp på kvalplats. Till att börja med. Slutet kan bli bättre än så. Sämre vill jag inte tro. Inte med min gamle favorit på tränarposten.