Jag bor i ett femvåningshus. Höga trappor. Bra med fungerande hiss. Vilket vi har då och då - men inte nu. För andra gången på kort tid har fanskapet gått i strejk. Ballat ur, stängts av. I-landsproblem? Absolut. Bor man i Sverige kan det mesta viftas bort som i-landsproblem. Vad är en trasig hiss mot ett sönderbombat land? Gå i trappor mot att sitta i skyddsrum? Ingenting, jag fattar. Och precis så vill fastighetsägarna att vi hyresgäster ska tänka. Stort, inte smått. Tålmodigt, inte kortsiktigt. Tyst, inte gnälligt.
*. *. *
Det är liksom inte ansvariga fastighetsägare som ska skämmas över hissanordningar som inte håller. Det är vi som har mage att höja rösten över ”i-landsproblemet”. Så då gör jag väl det. Skäms - mitt i ett accelererande ursinne. För tydlighets skull: personligen är jag inte särskilt hård drabbad. Bor på andra våningen, tar mig upp och ner utan hiss. Värre om jag skulle få för mig att cykla. Klenoden förvaras nämligen på vinden. Av säkerhetsskäl. Cykelställ finns ju, lite runt om längs husen. Problemet där är stöldrisken. Alternativt oprovocerad pyspunka på däcken. Fråga mig.
*. *. *
Men, men. Man får jobba lite med logistiken. Smöra för nån granne i trappan intill, nå vinden och cykeln den vägen. Hoppas på att den hissen funkar. Jag klarar mig, ligger inte ner och skriker. Men jag tycker förbannat synd om människorna på våningarna 4 och 5. Mammorna och papporna som får bära småbarn i trapporna...inte en dag eller två utan en vecka eller två. Senast, vill minnas att det var i påskas, tog det cirka tre veckor innan hissen blev användningsbar. Det stinker fuskbygge eller lågpris om sånt, rimmar illa med hyressättningen. Slut för idag, av ren självbevarelsedrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar