Nyårsafton för stora och små

Nyårsafton. Igen. 365 dagar går fort, den saken är klar. Man märker det på barnen. Och barnbarnen. Och barnbarnsbarnen. Inte så mycket på sig själv däremot. Glyttigheten är liksom evig, och kroppen får man ta som den är. Lite tröttare än förr, klart tyngre, mindre smidig, påfallande ospänstig i förflyttningarna. Fy faan. Dock kan man fortfarande sätta en röd glitterhatt på knoppen en afton som denna. Rosa skjorta och brokig slips därtill, inget nytt under galgen därvidlag. Svinga en bägare, eller tre, är heller inga problem. Man är väl amatör. Smälla raketer å sånt skit får andra göra, jag gjorde det inte ens när jag var ung. Skotträdd. Om jag gjort nån spellista? Klart jag har. En nyårsafton utan musik vore som en fotbollsallsvenska utan Mjällby. Här ett litet axplock ur kvällens meny: 1. I Am A Rainbow - Dolly Parton. 2. The Way To My Heart - Billy Swan. 3. Here Comes The Sun - Emma Bunton. 4. Children Of The 60s - George Inglis. 5. Don't Let The Old Man In - Lance James. 6. Save Your Love - Maria & Michael. 7. Child Support - Barbara Mandrell. 8. Who I Was Born To Be - Ferdinand Rennie. 9. I Can Still Dream - Hayley Oliver. 10. Life - Raymond Froggatt. 11. Guiding Light - Donna Taggart. 12. Games People Play - Freddy Weller. 13. What About Tomorrow's Children - Maggie Reilly. 14. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. 15. Sunday Morning Comin Down - Wynand & Cheree. 16. Streets Of London - Ralph McTell feat Annie Lennox & The Crisis Choir. 17. Human - Jackie Storrar. 18. Between A Woman And A Man - Jimmy Nail. 19. Home I'll Be - Rita MacNeil. 20. This Side Of Midnight - Albert Hammond. Hopp och tro, vemod och lycka, livet som det är. Glöm nu inte att bejaka det. Gott Nytt År!

Ohlssons läsvärda krönika

Per T Ohlssons söndagskrönika i dagens Sydis. Läs och lär, frestas jag säga till alla SD-sympatisörer. Det kommer förstås inte att ske: "Sverigevännerna" kan kanske läsa, problemet är lärandet. Inget biter på den som fastnat i brunklistret. Men tack, Per T Ohlsson. Din röst, min tröst.

Om Zlatan och Milan

Zlatan till Milan. Jag är rädd att nyheten säger mer om en klubb i kris än om ett fotbollsfenomen som överlevt naturlagarna. Zlatan är 38, hans utlandskarriär sträcker sig nära nog över två hela decennier. Med "föredettingarnas paradis" som senaste anhalt. USA alltså. Ingen kvalitetsmedveten fotbollsvän tar den ligan på allvar, doften av fejk är för frän. Det finns liksom en anledning till varför många slocknade stjärnor rundar av - och kan glänsa - just där. Italienska ligan är något helt annat. Kanske inte mer underhållande, bara så mycket mer krävande. I tempo. I hårdhetsgrad. I intensitet och struktur, i varje moment av spelet precis hela tiden. Det vet förstås Zlatan, han har spelat där förr. Fast då var han tio år yngre. Skulle det sakna betydelse? I så fall är det bara att konstatera: Zlatan är ett särfall, en vetenskapstrotsare. Jag säger dock inte att han kommer att göra bort sig. Blick och teknik försvinner inte med åren, små glimtar från fornstora dar kan vi säkert få se. Men att Milan satsar miljoner på eventuella glimtar av den gamle Zlatan...nja, tydligare kristecken får man nog leta efter. Har jag nu fel i allt detta lovar jag att rodna hela vägen till skamvrån.

HK Malmö vilar i topp

HK Malmö-IFK Skövde 27-26. Kul annandag jul för HK Malmö. En utvisning mot Skövdes sex, två tacksamma poäng som betyder serieledning över EM-uppehållet. Låt vara att skenet kanske bedrar: Kristianstad tre poäng bakom har två hängmatcher tillgodo. I vilket fall har HKM gjort det bra så här långt, bättre än förväntat med tanke på omständigheterna. Prestigevärvningen Östlund har ju knappt spelat, mittsexan Kvick inte heller. Den senare drabbades av hjärnskakning på försäsongen och känns nästan borträknad vid det här laget. Östlund är ett mysterium: ombytt varje gång utan att komma på banan. Jo förresten, ikväll gjorde han. Under matchens sista fem sekunder, direkt på en sen Malmötimeout. Det "inhoppet" skingrade inga dimmor. Annars får jag vara sparsam med synpunkter, såg nämligen bara andra halvlek. Snedfördelningen av utvisningar grundades redan i första och det är alltså fullt möjligt att Skövde fick vad de bad om. Dock är det ganska ovanligt med 6-1 i den statistiken, förmodligen för att lagens respektive busar brukar vara lika goda kålsupare. Drygt 900 åskådare var på plats ikväll. Inte så illa, med moderna handbollsmått mätt. Nästa tillfälle är avlägset: först den 30 januari är det match igen. HK Malmö-IFK Kristianstad minsann. Den tänker jag min själ se hela.

Nu är det jul igen...

Julafton. Duggregn. Milt. Långt från barndomens vykort. Men tomten lär väl komma framåt kvällen, han brukar ju vara en plikttrogen typ alldeles oavsett väder. Om man nu vågar skriva han om tomten. Vem vet i dessa tider vad som döljer sig bakom skägg och luva? Eller under en luciakrona, för den delen. Se upp, det kan vara Max som går tunga fjät. Och Majsan som frågar efter de snälla barnen. Ingenting är längre som förut, som någon sjöng i en svensktoppsdänga redan på 80-talet. Hursomhelst skall man fortfarande vara snäll en dag som denna. Inte håna. Inte häckla. Inte vandalisera. Inte vara seriös i onödan. Då knackar hen kanske inte på dörren. God Jul därute, glöm inte ottan i morron bitti.

Från nassesvin till gullegrisar

En dagsaktuell mätning visar att BSS nu är Sveriges största parti. Det såg man inte komma på 1990-talet. Sen dess har partiet förstås ändrat namn till Sverigedemokraterna, putsat lite på retoriken, bytt ut marschkängorna mot märkesskor. Men budskapet är exakt detsamma: Bevara Sverige Svenskt. 24 procent räcker upp handen: 90-talets nassesvin har helt enkelt blivit dagens gullegrisar. Man kan förundras över utvecklingen, men knappast förvånas. Det är med politiska idéer som med rena lögner: upprepas de tillräckligt ofta och länge upphöjs de till sanningar. Och det måste man ge BSS, förlåt SD. Uthålligheten alltså. I nästan tre decennier har partiets företrädare kämpat för att övertyga alla äkta "Sverigevänner" om invandringens fasor. Kostnaderna. Kulturkrockarna. Kriminaliteten. Idel minus, uteslutande problem. Aldrig ett ord om myntets framsida. Om den förkrossande majoritet av människor med utländsk bakgrund som på olika sätt berikar Sverige. Inom vårdsektorn, inom nöjesindustrin, inom restaurangnäringen, inom idrotten, ja till och med inom politiken. Snart sagt överallt finns de goda exemplen. Att Sveriges största parti väljer att inte nämna detta förstår jag, det vore ju som att kracka i de blågula kalsongerna. Men att övriga partier - med ett par undantag - anpassat sig efter BSS-retoriken är faan i mig beklämmande. Finns inga humanister kvar? Inga liberaler? Måste alla vara som frön för opinionsvindarna?

Tidig julafton för HK Malmö

HK Malmö-Önnered 41-17. Känns konstigt bara att skriva siffrorna. 24 måls skillnad mellan två lag i samma serie borde vara "förbjudet", resultat av det slaget skadar liksom handbollsligans anseende. Ska jag söka ursäkter för Önnereds undermåliga insats får det bli att laget nog inte hunnit bearbeta chocken från sin föregående match. Den mot IFK Ystad som man ledde med 24-16 men förlorade med 24-27 efter osannolika 0-11 under slutkvarten. Sånt sätter spår så klart. Och att ovanpå det ställas mot en Oscar Jensen i den berömda zonen gör inte livet lättare. HK:s veteranmålvakt var formidabel ikväll, långa stunder helt omutlig. Men samma där: många av räddningarna måste - med all respekt - sättas i relation till Önneredspelarnas skytteförmåga. Allt som oftast var den på en nivå som kunde gjort vem som helst till "världsmålvakt". Imponerande av HK att hålla skärpan uppe matchen ut, det är faktiskt en konst i konsten när motståndaren viker ner sig nästan per omgående. Då sparade ändå Tönnesen på sina säkraste kort. Lindahl, Ekman och Blickhammar deltog ytterst sporadiskt. Östlund inte alls, trots att han i vanlig ordning var ombytt. Och Hampus Olsson spelade bara i första halvlek, sen fick han ge plats åt Niklas Mörk. Som gjorde fem fina mål i rask följd. En ung grabb vid namn Arvid Johansson gjorde tre. Jag tror det var hans debut i ligan, har inte en aning om varifrån han kommer. Mer sånt HK! Modiga unga män växer med förtroende, gillas dessutom av publiken. Slutligen. För undvikande av tjänstefel måste jag förstås nämna Filip Berentsen. Utsläppt i full frihet stänkte han in 14 mål, sju per halvlek. Kan föralldel ha haft lite med Önnereds generositet att göra, det också.

Vad hände med "hellre fria än fälla"?

Nederländerna-Spanien 30-29. Handboll är en svårdömd sport. Så svår att det i princip är omöjligt för domarna att följa regelboken. Tröjdragningar och annat förbjudet fuffens får passera, så länge "gracerna" fördelas någorlunda rättvist blir ingen störd. Alternativet är ju utvisningar i parti och minut, ideliga spelavbrott, full kalabalik. En utmärkt regel, förvisso oskriven, i just handboll är den där gamla hederliga om att "hellre fria än fälla". Men med det sagt: dessvärre avgjordes VM-finalen på rakt motsatt vis. Det franska domarparet valde att fälla Spanien i de skälvande slutsekunderna. Möjligen med stöd av reglerna, definitivt utan förbarmande. Situationen var allt annat än glasklar. En spansk spelare blockerar ett målvaktsutkast för att förhindra kontring, till synes från en position utanför målgårdslinjen. Domarna får det dock till innanför trots att inte ens tv-repriserna kan bringa klarhet. Efter en kort inbördes konferens går de till beslut: rött kort på spanjorskan för medvetet spelsabotage, straffkast till Nederländerna i andra änden av plan. Mål, slutsignal, glädjefnatt, chock. Det borde fått bli förlängning. VM-finaler ska inte avgöras på brutala domslut. Möjligt att Nederländerna vunnit ändå, det får vi aldrig veta. Punkt.

Dimridåerna kring Rösler

Halvkvävd visa brukar det kallas när man berättar något utan att avslöja sanningen. Kommer att tänka på det nu när MFF och Uwe Rösler går skilda vägar. Exakt varför är alltså höljt i dunkel, presskonferensen i ämnet var lika pliktskyldig som intetsägande. Förbryllande faktiskt att inte ens lokalmediernas MFF-krönikörer verkar veta. De hänger ju trots allt både på träningar och medlemsmöten nu för tiden. Ändå blir utläggningarna mest ett eko av sportchefen Daniel Anderssons mummelplattityder. Att man skiljs i samförstånd pga viss oenighet kring inriktningen på MFF:s framtidssatsning, att tiden med Rösler varit fantastisk. Etc, etc. Som om Rösler inte alls fått kicken. Som om Rösler hade MFF:s fulla förtroende, men själv valde att stiga av. Javisst, ta den om Rödluvan också. För tydlighets skull: jag tycker inte synd om Uwe Rösler, hans ledarstil har i mina ögon från och till varit ganska "störig". Men resultaten kan ingen ta ifrån honom - och dylikt brukar ju betyda allt för en fotbollstränare. Inte i MFF. Rösler sällar sig bara till en rad av olycksexempel på senare år. Vem vågar bli nästa?

Stor MFF-triumf i Köpenhamn

FCK-MFF 0-1. En taktiskt fulländad insats av MFF, låt vara mot ett förbluffande slätstruket FCK. Avgörandet kom på självmål men segern var välmotiverad. Egentligen hade den inte behövts med tanke på den julklapp som rapporterades in från Kiev: Lugano luggade helt otippat Dynamo på två poäng. Även vid en förlust hade MFF alltså gått vidare till Europa league's slutspel, nu blev det istället FCK som kunde dra nytta av "gåvan". Bäst i MFF? Kollektivet. Varenda kugge gjorde jobbet, lagarbetet var grandiost. Ändå måste jag nämna Bonke Innocent. Ja, jag vet, jag har skrivit det förr. Bonke är min specielle favorit i MFF. Killen som kommit upp från källaren, ut ur skuggorna, in från bänkkylan för att visa att han duger. En riktig jävla fajter, rått uttryckt. Och Uwe Rösler verkar - till skillnad från föregångaren på tränarposten - gilla honom nästan lika mycket som jag. Tack för det. Rösler förresten. Ryktet går att han snart får sparken, att MFF bestämt sig för att köpa ut honom. Just ikväll låter det som ett makabert skämt.

Malmö förtjänar inte statyn

Zlatanstatyn vandaliserad. Igen. Beklämmande med detta hat som brett ut sig i samhället. Vad Zlatan gjort för ont vet väl varenda människa vid det här laget - men skulptören Peter Linde? Det är han som skapat statyn, han som får sitt verk förstört illdåd för illdåd. Härförleden med eld, i natt med sågklinga. Jag hörde Linde på tv i morse. Förkrossad, förtvivlad. Oförmögen att förstå vad det är som pågår i Malmö. Nä, vem förstår? Hårdkokta blådårar, möjligtvis. Fotbollsfubbickar som har svårt att tänka utanför "boxen". Vissa MFF-profilerade sportkrönikörer som hjälpt till att piska upp stämningarna genom indignerade drapor över Zlatans så kallade svek. Dom förstår kanske - och är i vilket fall påfallande tysta inför det som nu sker. Okej, vi som inte glömt vår egen ungdom förstår nog också. Själva upprördheten alltså, roten till idiotin. Zlatan har ju köpt in sig i en konkurrerande klubb, det är liksom att utmana pöbelns syn på vett & etikett. Men skulle Zlatan ha något slags livstidsförpliktelser gentemot MFF? Jag har svårt att se det. Hans tid i klubben var kort och det är snart tjugo år sedan han lämnade. För en utlandskarriär som saknar motstycke i svensk fotbollshistoria. Därav statyn till hans ära i den stad där allt hade sin början. Vid Stadionområdet, helt adekvat. Kunde man tycka, inledningsvis. Inte längre. Malmö förtjänar inte statyn. Skulptören förtjänar inga ytterligare nidingsdåd, de redan utförda är mer än nog.

VM-drömmen gick i baklås

Sverige-Montenegro 23-26. Ryssland krossade Spanien och la upp en räkmacka åt Sverige att nå semifinal. Då låste sig allt, närmast bokstavligt talat. Montenegro, med en OS-kvalplats som motivation, låste verkligen det svenska anfallsspelet. Framförallt i andra halvlek blev det en slags smuggelhandboll som inte alls klär Sverige - men väl Montenegro. Alla våra niometare körde fast, alla utom den sist inbytta: Melissa Petrén. Fyra mål från hennes sida under tjugo viljeladdade minuter. Lätt att vara efterklok, men borde hon inte fått spela mer? Petrén var ju het i början av turneringen, likväl har hon hållits väldigt kort av förbundskaptenen i de senaste matcherna. F ö är det märkligt att Sverige inte lyckats "sätta" något som liknar en förstauppställning i detta VM, man har ändå haft åtta matcher på sig. Plottra kan man kanske göra undantagsvis, som mönster övertygar det inte. Bäst även i den här matchen var Linn Blohm, mittsexan. Sju mål, mycket att jobba med eftersom matchbilden blev som den blev. Ett erkännande till Montenegro. Smart metodik, skickliga spelare, utmärkt målvakt i Martinovic. Och över alltihopa en svensk handbollsprofessor som hängiven coach: Per Johansson. Ödets ironi att just hans lag spelade bort Sverige från VM-semin.

Semifinal inom räckhåll

Sverige-Rumänien 34-22. Jag är nästan benägen att gratulera Sverige till en semifinalplats i VM. Allt som krävs är rysk seger mot Spanien i sista omgången, samtidigt som Sverige besegrar Montenegro med "rätt" marginal. Sex mål skiljer i utgångsläget, det går lätt att växla in. Ryssland har gruppsegern att spela för och lär inte ge bort något mot Spanien. Av det jag sett hittills är Ryssland dessutom så mycket bättre som lag. Och visst vinner väl Sverige över ett slitet Montenegro? Jag har svårt att tro något annat. Sen får man förstås konstatera att Sverige fick chansen till skänks. Rumäniens insats i dagens match var pinsam, på gränsen till skandalös. Kalla mig konstig svensk, jag förmår bara inte att jubla över såna här bjudsegrar. Vi snackar VM, ingen jävla jippoturnering.

Ingen rolig kväll i Baltiskan

HK Malmö-IFK Kristianstad 18-22. Taktiskt rävspel i slow motion. Paussiffrorna skrevs till 8-7 och väckte minnen av 1950-talets gåhandboll. Inte särskilt kul när 2020 faktiskt står för dörren. Kristianstad skruvade upp intensiteten en aning i andra halvlek, det räckte för att avgöra matchen. Någon coaching behövdes inte heller: med en målvakt som Kappelin går det bra ändå. I övrigt spelade Vranjes i princip samma sexa matchen igenom. Just där saknade jag 50-talet. Då när handbollslagen hade en A- och en B-kedja och varenda kugge var garanterad speltid. Idag anses det normalt och naturligt att coacha som Vranjes (med flera), det lär jag mig aldrig tycka om. Tänker t ex på Kristianstads importerade tunisier. Killen sitter av match efter match på bänken, utmobbad även från timeoutsnacket. Och så lär det fortsätta eftersom laget börjat få framgång nu. Segrar förlåter ju allt, sägs det. Inklusive mobbing, tydligen. Vad gäller HK Malmö kan man undra varför Viktor Östlund sitter ombytt på bänken - ikväll för kanske tionde matchen i rad - utan att spela. Den här gången var han dessutom aviserad officiellt av tränare Tönnesen. Ren bluff, visade det sig. Gillar inte dimridåer, föredrar klarspråk. Slutgnällt. Tur att dam-VM fortsätter i morgon. Så man kan få se lite fartfylld handboll.

Mässing show i magisk spurt

Sverige-Spanien 28-28. Få se nu. Låg inte Sverige under 11-20 en bit in i andra halvlek? Var inte matchen körd, fiaskorubrikerna formulerade? Alltså. Sånt här händer bara i handboll. Eller inte ens där, mer än undantagsvis. Sveriges upphämtning var fantastisk, kom liksom från ingenstans. Och kvinnan bakom verket...ja, hon kom från bänken. Mikaela Mässing. Inbytt och betrodd först i ett hopplöst läge. Inget ont om förbundskaptenen; Mässing har inte rosat marknaden under VM, snarare tvärtom. Men här. Sista tjugo var det Mässing mot Spanien, själv tappade jag räkningen på alla hennes mål. Sju? Åtta? Oavsett: de flesta satt som riktiga rackarrökare i krysset. Inklusive kvitteringsbollen någon sekund före slutsignalen. Ett makalöst skytte från Mässing, möjligen ett stort internationellt genombrott också. Man kan aldrig veta säkert: "one hit wonder" förekommer även i handboll. Förolämpningar likaså, tyvärr. Sålunda lyckades prisjuryn förbigå Mikaela Mässing vid valet av Matchens spelare. Utmärkelsen gick till Nathalie Hagman. Som såg lika förvånad ut som alla andra. Två grova straffmissar under slutfasen - och sen belönad. Ja, herregud. Ett alkotest på juryn hade nog varit på sin plats. I mina egna för dagen nyktra ögon var Mässing och burväktare Idéhn Sveriges hjältar. Om man nu ska tala om hjältar i idrott. Ska man tala om kollaps var det väl en sådan Spanien bjöd på. Rumänien nästa för svensk del. Och sedan Montenegro. Hoppet om semifinal lever.

Skarpt motstånd, platt fall

Sverige-Ryssland 22-30. Det är en sak att imponera mot handbollens blåbärsnationer, något helt annat att göra det när motståndet kommer från gräddskiktet. Sverige föll platt, hade som framgår av målsiffrorna inte skuggan av en chans. Gulldén, Blom, Lagerquist...fler kan jag inte komma på som kunde mäta sig med ryskorna i offervilja och spelskicklighet. Tveksamt dock om ens någon av dem platsat i en rysk förstauppställning. Ryssland har förvisso ingen traditionell playmaker av Gulldéns typ - men man har Vyakhireva. Högernia på pappret, hjärnan på planen. Tre egna mål idag, men jag tror att hon direkt eller indirekt låg bakom ytterligare femton. Vyakhireva är i all sin litenhet en riktigt stor handbollsspelare. Stegisättningarna, överblicken, snabbheten; Sverige har ingen som är i närheten. Okej, möjligen Roberts men då i en blott sporadiskt förekommande lightversion. Jättekul f ö att äntligen få se Rysslands handbollsdamer i händerna på någon annan än det legendariska monstret Trefilov. Ny coach är spanjoren Ambros Martin - och hans ledarstil är så långt från Trefilovs det går att komma. Ingen spelare riskerar längre att bli utskälld inför öppen ridå, ingen behöver ta stinkande skit pga ett enstaka misstag. Bra för handbollen, bra för laget. Befriade spelare presterar rimligen bättre än förtryckta, låt vara att Ryssland vann OS-guld även med Trefilov som "skrämmande" coach. Dagens skräll på VM var väl annars att Frankrike inte tog sig vidare till huvudrundan. Danmark vann det inbördes mötet om saken. Starkt; att slå Frankrike i handboll brukar vara lika svårt som att slå Mjällby i fotboll. Typ. En annan helt avgörande match var den som föregick Sveriges i tv. Alltså Rumänien mot Ungern. Rumänien, piskat att vinna, ledde en gång. På slutsignalen. Då bombade Neagu in sin nionde (!) straff och skickade ner Ungern i källaren. Grymt. Samtidigt en liten påminnelse om Sveriges tur med lotten i detta VM. "Vår" grupp var den i särklass lättaste, som det känns närmast tillrättalagd. Nej, inte för Sveriges skull men för värdnationen Japan. Som mycket riktigt gick vidare. Fortsättning följer...

Den morronpigges belöning...

Bra att vara morronpigg nu när damernas handbolls-VM är förlagt till Japan. Då behöver man inte missa en match som den i morse mellan Montenegro och Rumänien, 07.00 svensk tid. Bland det bästa jag sett i handbollsväg, definitivt det allra bästa vid den tiden på dygnet. Så mycket passion, så mycket dramatik, så många storartade individuella prestationer. Montenegro vann 27-26 efter underläge med fyra halvvägs in i andra halvlek. Kom på mig med att önska oavgjort, led lite med rumänskorna att de missade hela kakan. Och därmed (förmodligen) slutspelet. En spelare som Neagu ska inte försvinna ur en VM-turnering så snabbt, hon är ju bäst av alla. Montenegro har en motsvarighet i Raicevic, kanske inte lika spektakulär men väl så viktig för laget. En fascinerande extrakrydda i tillställningen var coachkampen. Helsvensk: Per Johansson i Montenegro, Thomas Ryde i Rumänien. Säkert lika passionerade, bara väldigt olika i "utförandet". Johansson vild och galen, Ryde cool och behärskad. Roligast i morse var dock Johanna Ahlm, bisittare till matchkommentatorn i tv. När Ahlm skulle förklara skillnaden mellan lagen blev det såhär: "Johansson har lite fler spelare att ligga och laborera med". Mycket ska man höra i arla morgonstund...

Från succé till sorti...

Nedslående fotbollsnyheter från Listerlandet: succétränaren Milos Milojevic lämnar Mjällby AIF. Anledningen sägs vara Milosevic's skärpta lönekrav kontra klubbens befintliga ekonomi. Vilka nivåer det handlar om framgår inte, men oavsett kan man som Mjällbyvän bara beklaga. Skickliga tränare växer inte i drivor och jag har svårt att se någon axla Milosevic's mantel. Särskilt om Mjällby måste leta på en låg prishylla. Peter Swärdh är förstås ledig, han har varit i Mjällby förr och ryms kanske inom budget? Själv hade jag gärna sett Agim Sopi men han är bestämt upptagen av tränarjobb i Kosovo. För Milos Milojevic löser det sig säkert. Ryktena går redan. Dels om jobbet som huvudtränare i Kalmar FF, dels om en roll som assisterande i MFF. Dimmorna lär väl skingras inom kort.

Om "handbollsstaden" Lund

Lund - en handbollsstad? Jovars, om man tittar på mängden barn och ungdomar som utövar sporten är det absolut så. Både Lugi och H 43 har heltäckande verksamhet åldersgrupp för åldersgrupp, flickor som pojkar i tusental. En helt annan fråga är emellertid publikintresset kring Lugilagen på elitnivå. Där osar det verkligen inte handbollsstad, snarare likgiltighet. Lugis herrar hade cirka 1400 besökare på gårdagens derby mot Kristianstad. Vilket förvisso var 400 fler än mot Malmö häromsistens - ett tillskott som dock i hög grad kan tillskrivas Kristianstad. Det var också följet därifrån som syntes och hördes på läktarna (och i tv). Lundapubliken gjorde sitt bästa för att understryka handbollsarenans öknamn: biblioteket. Tyst och fint, ödsligt och avmätt. Jag förstår det inte riktigt. Lugi har ju vad som krävs, så att säga: ett ungt och spännande lag, många killar från stan, en lokal profil som Axnér på tränarposten. Vad mer begär publiken? Här i Malmö förklaras ofta det klena handbollsintresset med en övermäktig konkurrenssituation gentemot fotboll och hockey, det slipper man också i Lund. Inget hjälper, tycks det. Folk har annat för sig, handbollsligan lockar blott de allra nördigaste. Samma mönster syns f ö i Ystad, ett annat erkänt gammalt handbollsfäste. Om det var bättre förr vet jag förstås inte med säkerhet, men nog känns det så. Fast kanske blir man bara lurad av alla överdimensionerade hallbyggen? Jag menar, 1000 pers i Lunds rymliga "bibliotek" ser inte mycket ut för världen. I Sparrehallen i Karlskrona en gång i tiden innebar 1000 pers fullknökat och hallelujastämning. Flytt, flytt, kommer aldrig igen.

Otrogen pga julfest

HK Malmö-Ystads IF 28-25. Min vana trogen borde jag varit där. MFF-Dynamo Kiev 4-3. Min vana trogen borde jag åtminstone sett matchen på tv. Inte igår. En julfest kom i vägen. Ibland är själva livet trots allt något större än en boll. Man får heller inte stelna i formerna, då kan man bli insnöad och betraktad som tomte på riktigt. Nog av. Julfesten tillsammans med Sydsvenskanseniorerna var trevlig, men odramatisk. Inga bengaler, inget fyllevrövvel, ingen huliganism överhuvudtaget. Bara onödigt lite allsång och onödigt mycket mat. Samt brännevin efter individuellt behov. Själv lyckades jag med en "MFF" där: 4-3 i snapsar mot damen mittemot, avgörandet på stopptid. Men inte faan blev jag hyllad för det. Möjligen beundrad, lite i smyg. På småtimmarna cyklade jag hem genom en stad i fotbollsyra. Tänk att Rosenberg i sin avskedsföreställning inför hemmafansen fick bli tvåmålsskytt och matchhjälte. Vem bryr sig om lille Zlatan efter detta?

Alla (mindre) goda "news" är tre

Nej, inget damlag i MFF. I alla fall inget färdigköpt. Medlemmarna röstade med förkrossande majoritet ner klubbstyrelsens förslag till övertagandet av LB07. Ganska väntat; sanna supporters gillar varken genvägar eller kryphål till toppen. Lite förvånande att MFF-ledningen inte insåg det, kan jag tycka. En annan fotbollsnyhet från igår är att Östersund fråntas sin elitlicens och därmed tvingas lämna allsvenskan. Inte särskilt överraskande, det heller. Ekonomin var för tunn, spelartruppen för dyr, föreningsdemokratin för diffus, sagan helt enkelt för bra för att vara sann. Östersund har förvisso överklagat - mer för ordningens skull än för övertygelsen om en stabiliserad framtid, skulle jag tro. Offer i soppan är publiken, alla nyväckta fotbollsvänner i det gamla snöriket norr om "gröna fältets schack". Och så den tredje nyheten, den som överskuggade allt: Stefan Löfven kom ut som Sverigedemokrat. Nä, fejk. Zlatan kom ut som Hammarbyare. Ja, sant. Inte som spelare men som inflytelserik delägare. I Hammarby, Stockholm. Inte i MFF. Inte i FC Rosengård. Ett slag på flabben för alla Malmönostalgiker, möjligen ett skott i foten av Den Långe själv i egen hög staty. Undrar vad som händer med den nu. Statyn alltså. Känns som den lever farligt.

Livets Ord i politisk skrud

Det svämmade över i Örebro helgen som gick. Svämmade över av självgodhet. Och nej, det var inte Livets Ord som intog Närkemetropolen. Det var Sverigedemokraterna. Skillnaden är i och för sig marginell. L O ropar halleluja i tid och otid, SD nöjer sig i regel med handklapp. L O talar i tungor, SD i gåtor. Men självförhärligandet är exakt detsamma. Extasen över de egna profetiorna likaså. Och till råga på allt råkar ledarna vara lika som bär: pastor Ekman i L O respektive "pastor" Åkesson i SD. Slickade frisyrer där inte ett hårstrå tillåts ligga fel, vita leenden till sydländskt utseende, oklanderlig klädstil. Jämte förmågan att förföra massorna. Äga scenen, förkunna budskapet. Oemotsagd för guds skull, annars kan ju bubblan spricka. Ekman på 90-talet, Åkesson här och nu. SD är ett slags L O i politisk skrud, det är nog det snällaste jag kan komma på att säga efter att ha sett och hört delar av partiets s k landsdagar. Halleluja, amen.

Felstämplade TFF-profiler

Kollar för säkerhets skull på mitt tangentbord. Ligger bokstäverna T och M nära varandra så att risk för felskrivning kan uppstå? Svar nej. T återfinns på övre raden, M på nedre. Och så långa fingrar tror jag inte ens en sportreporter på min kära morgontidning har. Återstår alltså bara att konstatera att Sydsvenskan på fullt allvar menar att den som en gång satt sin fot - eller blott en tåspets - i Malmö FF:s organisation är och förblir en "MFF-profil". Även när de i själva verket är TFF-profiler, om man nu tvunget måste "profilera" personer. Igår var det Anders Grimberg som stämplades, idag Patrick Winqvist. Den förstnämnde hade i avlägsen tid en kort sejour som MFF-spelare i reservleden, den senare har från och till jobbat i skymundan på MFF:s ungdomssida. "MFF-profiler"? Herregud så långsökt och inkrökt. Båda har haft sina bästa och mest uppmärksammade fotbollsår i Trelleborgs FF, det vet varenda måttligt sportintresserad människa söder om Knohult. Fattar inte hur Sydsvenskans sportredaktion kunnat missa detta. Kanske för att den tappat karta & kompass i sin egen MFF-profil?

Proffsboxning på knockoutens rand

Hur mycket stryk tål svensk proffsboxning innan den självdör? Trist fråga - men berättigad. På kort tid har tre karriärer släckts pga yrkesrelaterade hjärnskador. Frida Wallberg 2013, Erik Skoglund 2017, Sven Fornling helgen som gick. Inga dussinboxare, snarare tre av våra mest upphaussade och framgångsrika namn i modern tid. Ödena är desamma, graderna varierar: Wallberg lider fortfarande svårt av sviterna från sin hjärnblödning, Skoglund går en envis men ojämn kamp mot "den han en gång var", Fornling är nyutskriven från sjukhus med gott hopp om att slippa framtida men. Den senare visar f ö upp sig i dagens nummer av Sydsvenskan. Ingen vacker syn. Misshandelsoffer blir sällan prydliga på bild. Inte mycket idrott i exponeringen, så att säga. Inte heller vill Fornling lova att han lägger handskarna på hyllan. Tvärtom lämnar han en dörr på glänt för fortsättning. Hjärnblödningen var ju begränsad och behandlingsbar - den här gången. Själv är jag rätt säker på att Sven Fornling gått sin sista fajt, bakom masken verkar ju killen vara vid hyggligt omdöme. Sen förstår jag om han vill hålla grytan kokande, det är en naturlig del av den mytomspunna proffsboxningsvärlden. Varför Sydsvenskan sväljer den så okritiskt är en annan fråga i sammanhanget. Fornling - och andra - har länge fått en uppmärksamhet i spalterna som på intet sätt står i proportion till deras sportsliga bedrifter. Det hade varit mycket bättre journalistik att belysa proffsboxningens baksida. "Öststatsklientelet" som flänger runt och får på flabben mot blygsam betalning, svenskar som på så vis kan bygga fläckfria s k rec, djungeln av organisationer som gör att snart sagt vem som helst kan kalla sig världsmästare. Förutom alla sorgliga hjärnblödningsexempel då. Som gjort för ett seriöst gräv, Sydis. Helst innan svensk proffsboxning räknat ut sig själv.

En glimt av framtiden...

Sverige-Färöarna 3-0. Kan inte bestämma mig. Var det sympatiskt eller osympatiskt av Janne Andersson att byta ut i princip hela startelvan från Rumänienmatchen? Rätt eller fel att lufta hela bänken på en och samma gång? Okej, vi säger väl rätt. Vem kan kritisera en förbundskapten som alltid kommer ut som vinnare? Generellt ogillar jag dock signaler av det här slaget: när matcher inte gäller något, när tävlingsnerven saknas, då plötsligt duger de som annars sitter fastnitade på bänken. Alla samtidigt, utan en tanke på stöd och hjälp av några rutinerade pjäser som s a s är inne i systemet. Nu blev också spelet därefter. Ambitiöst men hackigt, individuell bravur mer än solitt lagarbete. Delvis kanske en glimt av framtiden. Unga killar som Isak, Svanberg och Kulusevski tog för sig utan hämningar, i Svanbergs fall kan man nästan tala om succé. Den förre MFF-talangen gjorde både mål och assist. Alla dessa tre torde ha goda chanser att komma med i den slutliga EM-truppen. Mera osäkert för spelare som t ex Sema, Gagliolo och Tankovic. Viktor Claesson, just nu skadad, ska in. Augustinsson på vänsterbacken likaså. En gammal Anderssonfavorit som Jakob Johansson ligger nog också bra till för en biljett. John Guidetti? Kan ha "räddat" sig igår: hans 3-0-mål med skallen ribba-in var onekligen praktfullt. Även Sebastian Andersson gjorde ett vackert nickmål, det som gav förlösande 1-0. Fast frågan är om inte bästa reserven av alla återfanns i buren. Kristoffer Nordfeldt alltså. Det var helt och hållet han som förhindrade att Färöarna fick åtminstone ett välförtjänt tröstmål.

Fullmatad handbollssöndag

Igår gav jag handbollsnörden i mig fritt spelrum. Sportkanalen hade ju vänligheten att visa två matcher från ligan: RIK-Kristianstad och Guif-Skövde. Såg båda. Och följde dessutom mitt speciella favoritlag IFK Karlskrona online. Lystmäte de luxe, liksom. Mest imponerande: IFK Kristianstad. Äntligen visade ligans förhandsfavorit lite muskler. 39-22 mot RIK, ren slakt. Kanske har jag varit för snabb med att ifrågasätta Vranjes som tränare - eller också är laget så starkt att det reder sig självt. Om nu RIK ska betraktas som en värdemätare. Det är nog tveksamt. Den anrika Göteborgsklubben har berövats sin klassiska hemmaborg Lisebergshallen och tvångsförflyttats till nåt provisorium i hockeytemplet Scandinavium. Där man ännu inte vunnit en enda match. Skvallrar inte om trivsel direkt. Fast ett allvarligare problem är kanske att RIK dessutom berövats sin utomordentlige målvakt Thulin. Han är numera proffs i Tyskland. Kul för honom, kostsamt för moderklubben. Alla vet vad en målvakt betyder, i handboll inte minst. RIK har f ö stolta traditioner på området: en gång i tiden Donald Lindblom, senare Andreas Palicka, senast alltså nämnde Tobias Thulin. Här och nu ingenting av den digniteten, bara ett "normalhyggligt" målvaktspar. Nå. Om det var avslaget i Göteborg så var det desto mer upphetsande i Eskilstuna. Guif, hårt drabbat av spelarflykt inför säsongen, kämpade till slut ner Skövde och vann med uddamålet 24-23. Bra gjort. Och säkert befriande för nye tränaren, den gamle H 43-profilen Zoran Roganovic. Ett förflutet i H 43 har även Guifs högersexa Pavle Karacic. Ung och diskret då, högre svansföring nu efter ett antal år i utvecklande miljöer. Karacic bidrog med sex mål igår, fixade dessutom den avgörande straffen i slutsekunden. För Skövde en del frågetecken: lagmaskinen hackar, fjolårsklassen är långt borta. Än så länge, är väl säkrast att tillägga. Slutligen "datormatchen". Där var det lugnt. IFK Karlskrona, nu för tiden hemmahörande i division 1, avfärdade Kristianstads farmarlag med hela 34-19. Inte så konstigt. Kristianstad kom med ett rent ungdomslag, om ens det. Den här typen av lag brukar ju annars spetsas uppifrån, men nu hade Vranjes varit hygglig nog att plocka med sig hela A-truppen till Götet. Som vän till IFK Karlskrona tackar jag ödmjukt - som ovän till farmarlag i det traditionella seriesystemet suckar jag djupt.

Svensk fotboll duger

Rumänien-Sverige 0-2. Länge sen jag såg ett svenskt fotbollslandslag göra en så här övertygande insats. Tillfället kunde heller inte varit lägligare: segern säkrade en plats i nästa års EM-turnering. En ny fjäder i hatten för Janne Andersson och övriga i ledarstaben, en ny tankeställare för mig och andra i "gnällklubben". Svensk fotboll duger som den är, vi som ivrar för förnyelse får ge oss till tåls. Hoppas bänknötarna resonerar likadant. Tankovic, Sema, Kulusevski, Cagliolo m fl; alla som sitter där match efter match utan att få spela. Fast kanske mot Färöarna härnäst? Nu när allt är klart borde det vara läge att släppa "fångarna" loss. Och låta t ex Lindelöf och Forsberg vila - som tack för femstjärniga prestationer i matchen mot Rumänien. Kom igen Andersson, visa lite tomtekaraktär.

SD skjuter i höjden...

Det fanns en tid då folk inte tordes berätta att de var Sverigedemokrater. Skammen var för stor, partiet för litet. Idag vågar folk knappt berätta att de INTE är Sverigedemokrater. Skammen har bytt sida, partiet blivit för stort. Sveriges just nu största, enligt Demoskop's aktuella mätning. "Jag är inte förvånad", kommenterar SD-ledaren Åkesson siffrorna på 24 procent. Nä, inte jag heller. Inte med det eldunderstöd partiet får från Malmö. För varje ny skjutning i den här fördömda stan kläcks en ny Sverigedemokrat. Orsak och verkan fungerar så. Enkelt uttryckt: alla vet, eller tror sig veta, att de som skjuter och spränger och släcker liv ytterst sällan heter Nilsson eller Johansson. Vansinnet bär nästan alltid utländskt klingande namn och kan på ett eller annat vis kopplas till migration. Att även offren i de allra flesta fall bär utländskt klingande namn anses tydligen ointressant...eller kanske "naturligt" i en SD-kontext. Mot den här bakgrunden är det inte svårt att förstå varför människor vänder sig till ett parti som erbjuder olika varianter på temat "ut med packet". Enkla lösningar, hårda tag, nolltolerans för humanism. Om inte gängkriminaliteten i Malmö och annorstädes upphör - vilket absolut ingenting tyder på - går SD mot cirka 40 procent i valet 2022. Undrar i mitt stilla sinne om Åkesson någon gång känner tacksamhetsskuld. Gentemot invandrare generellt alltså. Utan dem hade han ju fått se sig om efter en annan födkrok här i livet. Vem skulle rösta på SD av andra skäl än etniska?

Handbollskväll med skottlossning

HK Malmö-Varberg 30-23. Handbollsligan är sig lik. Ett övre skikt och ett undre, däremellan en klasskillnad som är förödande för allmänintresset. Många matcher duger inte ens som spelobjekt, utgången är given redan på förhand. Detta var ett typexempel. Ett halvinspirerat HK kunde tillåta sig ett 1-5-underläge i början, alla visste hur det skulle sluta. En eloge till Varberg dock. Ligajumbon saknade flera normalt tongivande spelare men stred tappert tiden ut, därav de anständiga förlustsiffrorna. HK gick runt på manskapet, som det heter. I slutminuterna så runt att tre juniorer fick beträda banan samtidigt. Tim Hilding, Linus Svensson, Elias Hall. De två förstnämnda antecknade sig i målprotokollet, Hall hade säkert också gjort det om inte Berentsen varit så förbannat målsugen för egen del. Glädjande var kvällens publiksiffra: nästan 1300 på en match med förutsägbar brist på spänningsmoment. Det måste man säga är smått imponerande, även i beaktande av att HK bjudit in egna knatte- och ungdomslag till åskådarleden. Sorgligast var kvällens samtalsämne vid pausfikat. Handboll? Alls inte. Nya skjutningar i Malmö? Exakt. Några kvarter bort från Baltiskan bara. Som någon sa: faan vet hur länge till man vågar gå på match.

Lång väg mot fred i Malmö

Jaffar den här gången. 15 år ung. Ihjälskjuten på en pizzeria vid Möllan. Hans jämnårige kompis livshotande skadad i samma vansinnesdåd. Två av Guds bästa barn? Spela roll? Malmö fortsätter blöda, tragedierna staplas på hög. Och mitt i sorgen denna beklämmande politiska pajkastning. Sossarnas fel, ryar Moderaterna med instämmande från SD och KD. Att dom bara orkar. Inget om föräldraansvar. Inget om egetansvar. Ingen djupanalys av den samhällsutveckling alla som vill föreställa vuxna bär ansvar för: du, jag, hon, hen, han, politiker från hårdaste höger till vänaste vänster. Hur kunde kriminalitet bli ett karriäralternativ? Vem faan uppfann knarket? Vem i helvete tog skjutvapnen utanför bioduken? Vem eller vilka slaktade människokärleken, respekten för liv och lem? Sossarna? Lägg ner, det är inte seriöst. Lika lite som tanken på att Moderaterna med bihang skulle vara alla problemlösningars Moder. Hur då? Mantrat om hårdare tag har redan ekat länge, men har det hjälpt? Knappast. Om så vore hade Jaffar - och flera med honom - kanske levt idag. Repressiva åtgärder avskräcker sällan den som aldrig läser en tidning, aldrig tar del av samhällsdebatten. "Noll koll" ligger liksom i utanförskapets natur. Och förresten...hårdare tag; mot vem? Uppklarningsprocenten i dessa sammanhang är ju nära nog noll den också. Malmö har en lång, lång väg mot varaktig fred, den saken är klar.

Vinna, ja - förnedra, nej

Tittade in i Söderkulla sporthall idag. Damhandboll, HK Malmö mot IK Lågan från Hörby. Lagen bytte mål fram till 3-3, fast klasskillnaden syntes redan där. HKM var så mycket bättre, så mycket längre, så mycket tyngre och så mycket snabbare. Paussiffrorna skrevs till 20-10 - och snart nog kom jag på varför jag aldrig skulle kunna vara coach i lagidrott. Jag är för blödig, helt enkelt. Sympatiserar för mycket med blåbären. Gillar att vinna, avskyr att förnedra. Om jag tagit timeout säg vid ställningen 30-12 hade jag säkert sagt till mina spelare: coola ner, spänn av, gör inget om ni bjuder lite. Dan därpå hade jag förmodligen fått kicken för tjänstefel. Detta skriver jag alltså inte för att förlöjliga rådande norm, bara för att klargöra varför jag cyklade hem vid 33-13 tio minuter från slutet. Jag tycker man ska vara hygglig mot blåbären. Utan dem hade det inte funnits något seriesystem.

Ut med språket, Lugi

Jaha. Jag hade tydligen fel, eller åtminstone delvis fel, i mitt antagande om att Lugis handbollsdamer inte gillar att bli kallade "barn" eller "halvdivor" av sin egen tränare. De spelare som hittills trätt fram ger sitt oreserverade stöd till Dragan Brljevic - och säger sig dessutom tala för alla i laget. Därmed tätnar mystiken kring varför Lugi kickar Brljevic. Vad är det man inte vill säga? Är det klubben mer än spelarna som stört sig på tränarens uttryckssätt? Snacket om "oenighet kring synen på talangutveckling" ger jag inte mycket för: Brljevic har tjänat Lugi i tio års tid och profilerat sig just som talangutvecklare av rang. Skulle han plötsligt skiftat spår och blivit obekväm i den delen? Ut med språket, Lugi. För min egen del blinkar f ö en liten yrkesreflex: om nu Brljevic är en s k bad loser som direkt efter förlorad match kallar sina spelare för oöverlagda saker...måste man som journalist citera honom ordagrant till allmänt beskådande i den tidning som kommer ut dan därpå? Nä, det måste man inte. Men det är en annan diskussion - och kanske en annorlunda uppfattning från min sida.

En förolämpning för mycket

Dragan Brljevic kickas med omedelbar verkan som tränare för Lugis handbollsdamer. På ytan kan det verka sensationellt: Lugi är inte känt för att kicka tränare och Brljevic har haft klubbens fulla förtroende i närmare tio år. Något måste ha hänt, eller? Man får helt enkelt gissa, som vanligt i liknande sammanhang läggs locket på. Lugi talar lite kryptiskt om oenighet kring synen på talangutveckling, den "gren" som genom åren ofta beskrivits som Brljevic's bästa. Tränaren själv har, som det heter, inte gått att nå för en kommentar. Gissningen - inte alltför djärv - blir då att missnöje i spelarleden är den egentliga anledningen till beslutet. En, flera eller alla i Lugis damlag har känt sig obekväma med Dragan Brljevic's ledarskap. En handfull spelare slutade f ö inför säsongen, redan det var en signal om läget. För egen del har jag ibland reagerat över, och även påtalat, Brljevic's uttryckssätt i medierna i samband med att hans lag förlorat. Jag tror t ex inte att spelare i 20-årsåldern uppskattar att tränaren kallar dem "barn". Eller, som härförleden, "halvdivor". En tränare som offentligt förolämpar sina spelare på det sättet ber liksom om trubbel. Stolta tjejer tar ingen skit. Varför skulle de, Dragan Brljevic?

Allsvenskan 2019

Undrar om det inte sattes en del kuriosarekord i årets fotbollsallsvenska. Inte bara "däruppe" med MFF:s och Hammarbys makalösa siffror i poäng- och målprotokoll - utan att det räckte till guld. I nedre delen av tabellen inträffade också udda saker. Östersund och Falkenberg tog död på myten om de 30 poängen. Alltså att så många krävs för att undgå nedflyttning eller åtminstone kval. Båda stannade på 25 poäng, men klarade sig med råge. Falkenberg dessutom med hela minus 37 i målskillnaden. En tabell ljuger aldrig, sägs det. I så fall måste årets allsvenska ha varit ovanligt stark på toppen och ovanligt svag i botten. Fyra lag över 60 poäng respektive sex lag under 30...utan att säga för mycket vågar jag påstå att sådär brukar inte en allsvensk sluttabell se ut. Och när jag ändå håller på: vad ska man säga om IFK Norrköping? Femma på 57 poäng. Ett oblitt öde. Alla "normala" fotbollsår räcker en sådan poängskörd till medalj. Såg förresten lagets avslutande match mot Djurgården igår. Valde den med hänsyn till omständigheterna. Var säker på att Djurgården skulle greja guldet, ville bara se hur. Defilering eller dramatik? Inte defilering i alla fall. Ett inspirerat Norrköping tog en tidig 2-0-ledning och väckte säkert förhoppningar i både MFF och Hammarby. Men. Inspiration är en sak, motivation något annat och mer utslagsgivande. Djurgården drabbades aldrig av guldfrossa eller självtvivel, tron och tryggheten var så mycket starkare. Återhämtningen till 1-2 och 2-2 kändes mest som en fråga om tid - och om 3-2 behövts hade nog Buya Turay fixat det också. Anfallaren från Sierra Leone har varit Djurgårdens speciella guldklimp under säsongen, typiskt nog var det han som stod för kvitteringsmålet. På kuppen blev han årets skyttekung i allsvenskan med totalt 15 mål. Ytterst välförtjänt: Buya Turay är ingen "lucky striker" som gör hattrick vid lyckliga tillfällen, han är en notorisk enmålsskytt som påfallande ofta avgör matcher. Slutligen ett Årets lag, baserat på personlig smak och diffust minne. Målvakt: Isak Pettersson Norrköping. Backlinje: Simon Sandberg Hammarby, Rasmus Bengtsson MFF, Marcus Danielson Djurgården, Rami Kaib Elfsborg. Mittfält: Alexander Kacaniklic Hammarby, Alhassan Yusuf Göteborg, Fouad Bachirou MFF, Darijan Bojanic Hammarby. Anfall: Mohamed Buya Turay Djurgården, Sead Haksabanovic Norrköping. Tränare: Hans Eklund Falkenberg.

Djurgården värdiga mästare

MFF 65 poäng och 40 plusmål. Hammarby 65 poäng och 75 gjorda mål, nytt allsvenskt målrekord. Straffar man sådana siffror är man ett ovanligt värdigt mästarlag. Så grattis till guldet, Djurgården. 2-2 och en pinne i Norrköping var precis vad som behövdes. 66 poäng tricksar man inte bort med snack om tur eller otur, det är iskalla fakta. Sen kan man alltid drömma sig tillbaka i tiden sisådär trettio år. Då när en seger i fotboll fortfarande innebar två poäng. Om så vore än idag hade MFF tagit guldet. Jag skrev det redan i somras vill jag minnas: MFF håller på att kryssa bort guldet. Detta efter en räcka av oavgjorda matcher, lika med två förlorade poäng (i förhållande till seger) varje gång. Å andra sidan: Djurgården förlorade inte en enda match utanför Stockholm och gick dessutom plus på MFF i inbördes möten. Rätt lag vann allsvenskan 2019, punkt. Samtidigt: sällan sågs värdigare tvåa respektive trea. Återkommer med fylligare sammanfattning.

Om Pehrsson's avhopp

Med en match kvar och det allsvenska kontraktet på spel väljer Magnus Pehrsson att stiga av tränarjobbet i Kalmar FF. Ja, "väljer" är kanske fel ord. Snarare ser det ut som om Pehrsson tvingas bort. Av omständigheterna, så att säga. Supportrar som konfronterar honom direkt efter match. Spelare som säger sig sakna förtroende. En klubb som lämnar honom ensam mot pöbeln. En familj - Pehrssons egen - som fått lida helt oförskyllt. Jag har skrivit det förr: vem faan vill vara fotbollstränare? Det är en galen värld, en vidrig arbetsmiljö. Välkommen ut i det fria, Magnus Pehrsson.

Allsvenskan inför avgörandet

Från bäst i Sverige till trea i Stockholm. Hårda bud men kalla fakta för fjolårets mästarlag AIK. Kvar i kampen om det allsvenska fotbollsguldet 2019 finns nu Djurgården, Hammarby och MFF. Med fördel Djurgården. Kryss borta mot Norrköping räcker. Kan föralldel vara lättare sagt än gjort. Norrköping har potentialen att jävlas, frågan är bara om man har motivationen. Tveksamt. Hursomhelst kul att allsvenskan lever in i det sista. I båda ändar dessutom. Bottenstriden är faktiskt ännu mer raffinerad. Fast Sundsvall vågar man väl räkna bort? Laget måste dels vinna över AIK borta, dels hoppas på att andra resultat går rätt väg. Sannolikheten för en sådan upplösning kan nog mätas i någon enstaka promille. Synd. I sina goda stunder är Sundsvallsgiffarna inget nedflyttningslag. Förfallet känns lite självförvållat - och då syftar jag på tränarbytet sent i säsongen. Det är möjligt att det behövdes...men Tony Gustavsson, hallå. Mer munväder än förnuft. Mer "här kommer jag" än ödmjukhet inför fakta. I rådande krisläge väljer Gustavsson att peta David Batanero ur startelvan. Mannen som burit Gif Sundsvall på sin eminenta passningsfot de senaste åren degraderas till bänknötare, kommer in på nåder och är naturligtvis helt under isen. En tränare får den spelare - och det lag - han ber om. Det var hemskt att se Sundsvall mot Helsingborg senast. Panik, panik, panik. Falkenberg däremot. Nästan uträknat, men 3-2 i Kalmar förändrade allt. Nu kan laget klara sig kvar, med eller utan kval. Jag tippar "med". Alltså att Falkenberg slår AFC i den inbördes nedflyttningsfinalen, men att Kalmar håller undan genom uddamålsseger mot Sirius. På lördag skingras dimmorna. Spännande.

Halleluja Hällevik

Mjällby-Syrianska 2-0. Varm om hjärtat. Glad. Rörd. Djupt imponerad. Så känner jag just nu. Mjällby är tillbaka i allsvenskan - mot alla odds. Jag fattar knappt hur det gått till, men inser att tabellen inte ljuger. Det bor alltså cirka 1500 pers i Hällevik där Mjällby är hemmahörande. Fotbollsarenan heter Strandvallen och gränsar till havet, supportrarna kallar sig sillastrybare av en anledning. Vi snackar pytteliten fiskosande by på det blekingska Listerlandet. Cirka 15 mil från Malmö, bilvägen. Fast ljusår från MFF:s komfort - i precis alla avseenden. Det borde inte gå att odla elitfotboll på Lister. Ändå lyckas Mjällby AIF om och om igen. Detta är femte gången klubben erövrar allsvensk status, men så otippat som nu har det aldrig varit. Kanske är det något slags kultur som utvecklats. Exakt hur är jag inte människa att begripa. En gissning blir ganska oromantisk: hårt jobb, duktigt folk, välvilligt näringsliv i nejden. Årets succélag är tämligen stjärnfritt och speglar världen snarare än Listerlandet. Afrikaner, ex-juggar, någon från Mellanöstern, någon med brittisktklingande namn, en finsk målvakt som ikväll blev skadad och ersattes av en sloven, några bygdens söner därtill. En för alla, alla för en. Under ledning av en tränardoldis från Serbien: Milos Milojevic. Som Mjällby tydligen hittade på Island. Hans betydelse för den oanade framgången kan inte överskattas. Undrar förresten var hjältarna bor. Knappast i Hällevik väl?

Mjällby på tröskeln...

Ikväll är allsvenskan försumbar. Det händer större saker i superettan. Mjällby AIF tar emot Syrianska hemma på Strandvallen och kan säkra en plats i nästa års allsvenska. Allt som krävs är seger. Låter man sig luras av tabellen bör det inte vara något problem: Syrianska ligger sist. Men så lättlurad är inte jag - och så enkel är sällan fotbollen. Jag har redan ställt in mig på en pärs. Jubla i förskott är att utmana ödet och tigga om stryk. Dumt. Onödigt. Ovärdigt varje ödmjuk bleking. Innerst inne bubblar dock en liten optimiststolle i mig, det ska jag inte förneka. Får man be om en favorit i repris kanske? Uddamålsseger alltså. Mjällby har tretton sådana under säsongen, endast tre vinster utanför normen. Stabiliteten är iögonfallande. Må den hålla in över målsnöret...

MFF kom undan...

MFF-Lugano 2-1. Märklig match. I första halvlek satt jag och undrade vad Lugano hade i Europa league att göra. I andra kunde man ställa samma fråga om MFF. Vet inte om det var betryggande 2-0 i paus som spökade. Jag menar att MFF inbillade sig att schweizarna gett upp. Att det bara var att spela av resten. Det höll på att ta en ände med förskräckelse: Lugano fick liksom lillfingret och tog sånär hela handen. Ingen övertygande MFF-seger alltså, för många frågetecken i andra halvlek. Men väl det viktigaste: tre poäng på banken, stärkt läge inför det fortsatta gruppspelet. MFF fick f ö en straff i matchen. Den som gav förlösande 1-0 på ett tidigt stadium. Jag säger inte att den var feldömd, undrar däremot i mitt stilla sinne vad MFF-tränaren Uwe Rösler sagt om motståndarlaget fått en sådan straff. Helst vill jag nog inte veta. Obs, detta är inget "stick" mot just Rösler, som tränare är han allt annat än ett särfall. Efter att ha följt fotbollen i mer än ett halvt århundrade väntar jag fortfarande på den förste tränare som yttrar något i stil med "vi fick en horribel straff med oss". Eller åtminstone en "tveksam". Jag lär få vänta i evighet. Det är som om alla domslut är bra domslut - så länge det egna laget gynnas. Ett lite trångt synsätt, kan jag tycka.

Bra lag har tur - även med domsluten

Göteborg-Djurgården 0-1. Tid igen. Förödande domarmisstag i fotbollen, nödrop på VAR. Själv vet jag inte längre vad jag ska tycka och tro. Att tur och otur jämnar ut sig i det långa loppet? Bullshit. När blev livet så rättvist? Att tvivelaktiga eller direkt felaktiga domslut drabbar alla lag exakt lika? Hallå, bajsar älgen i skogen eller på toa? Att en sluttabell aldrig ljuger? Ja, jo, den floskeln kan jag möjligen ta. Trots det som hände på Ullevi igår kväll. Viss heder åt domaren Kristoffer Karlsson som ställde upp på en tv-intervju efteråt och faktiskt erkände sina misstag. Så ödmjuka brukar inte domare vara. Sen hade det förstås varit faan så mycket bättre om Karlsson dömt...nej, inte felfritt, så krävande är i alla fall inte jag...men säg mindre matchavgörande. Alla tokiga domslut gick Djurgårdens väg. Alla utom ett: Göteborgs eldfängde lagkapten Sebastian Eriksson verkligen bad om rött kort på stopptid, men kom undan med gult. Kanske för att Karlsson så dags drabbats av samvetsnöd? Det bortvinkade friläget för Göteborg vid 1-0-situationen i första halvlek. Offside? Icke en millimeter. Den uteblivna straffsignalen när Karashvili fälldes så tydligt att domslutet borde varit en formalitet. Den missade offsiden som föregick 0-1-målet. Det faktum att hela allsvenskan 2019 sannolikt avgjordes under dessa former. Tungt för Kristoffer Karlsson (och hans team) att bära, jag förstår det. Men ännu tyngre för alla "offer": Hammarby, AIK och MFF i kampen om guldet, Göteborg just för stunden. Tilläggas kan att Karlsson var den som dömde Djurgården-MFF tidigare under säsongen. Vad som hände där är måhända överspelat, man ska inte vá långsint. Och heller inte konspiratorisk. I så fall kunde man ju tro att Karlsson var ute efter en inbjudan till Djurgårdens guldfest.

Tankar kring guld - och allsvenskans "Balkan"

Guldjubel och guldtvivel i Malmö. FC Rosengård gjorde sitt, vann damfotbollens allsvenska. Jag förstår glädjen, respekterar prestationen. Och låter andra imponeras; allt annat än guld hade ju varit märkligt med tanke på att FCR:s framgångsformel är att helt enkelt köpa vad saken kräver, om så från konkurrenter i samma serie. Lite som MFF - fast med en väsentlig skillnad. På herrsidan är de s k köpelagen betydligt fler och konkurrensen därmed avsevärt tuffare. Det är ju inte så att guldaspiranterna Hammarby, Djurgården, AIK och MFF (alla på 59 poäng i skrivande stund!) har egen talangproduktion som gemensam nämnare. Tvärtom faktiskt. Ta Hammarby. Brukar benämnas Bajen, men skulle lika gärna kunna kallas Balkan. Sex av lagets spelare har rötter därifrån: Blazevic, Bojanic, Rodic, Djurdjic, Kacaniklic, Tankovic. En anmärkningsvärd "överrepresentation". Vad den betyder kan utläsas av statistiken (tror i alla fall jag). Hammarby har 69-36 i målskillnad på 28 matcher. MFF har 49-16, Djurgården 47-17, AIK 45-21. Slump? Knappast. Balkansk fotbollskultur är bara "sån". Offensiv. Kreativ. Positiv. Snabb. Teknisk. Riskabel i alla riktningar. Mumma för den som går på fotboll för att se mål. För mig får "Balkan" gärna vinna allsvenskan, jag gillar stilen. Tror dock att Djurgården tar det. MFF? Tvivlar. 0-2 mot Hammarby igår var nog förödande. I värsta fall kan det bli en 08-trippel i topp med MFF först på en fjärdeplats. Huga.

Simon Nybergs revansch

HK Malmö-Sävehof 28-24. Alla dessa matcher han fått sitta av på bänken. Alla dessa gånger jag själv suttit på läktaren i Baltiska hallen och undrat varför. Som det gladde mig att Simon Nyberg äntligen fick en stund i ljuset igår kväll. "Den lille från Lund" gjorde tio mål i matchen! Sorgligt nog kunde jag inte vara där, det kostade Nyberg en stående personlig ovation. Fast den kan han säkert leva utan - viktigare är att (om?) han fick tränare Tönnesen på bättre tankar. Kompetenta lirare ska ha kontinuerlig speltid, det borde inte vara svårare än så. Stian Tönnesen kan mer handboll än jag och alla andra på åsiktshyllan i Baltiskan tillsammans, men även den bäste kan fastna i en fix idé. Tönnesen är inne på sitt fjärde år som Malmötränare, under hela den tiden har Simon Nyberg varit andrahandsvalet i v6-positionen. En gåta att han hållit ut, kan man tycka. Utan att bli knäckt alltså. Hoppas Nyberg får den respekt han förtjänar framöver.

Inte bättre förr - men annorlunda

Sverige-Spanien 1-1. En pinne, kunde blivit tre. Spanien kvitterade först på stopptid. Å andra sidan kunde det stått 0-2 efter en kvart. Om det inte vore för att även målvakten tillhör laget: Robin Olsen höll Sverige kvar i matchen, ett par av hans räddningar i inledningen var riktigt högkaratiga. Den spanska skärpan var kanske heller inte på topp, EM-platsen hade ju i praktiken redan säkrats. För svensk del är det nära nu, så nära att det nästan känns klart. Lite hederlig blåställsfotboll räcker alla gånger till en poäng borta mot Rumänien. Sen avslutar vi hemma mot Färöarna och där skulle förbundskaptenen kunna spela både Tankovic och Sema utan att riskera segern. Det kommer han förstås inte att göra. Janne Andersson är liksom inte Putte Kock. Förtydligande för yngre läsare: Putte Kock var enväldig UK (uttagningskommitté) för Sveriges fotbollslandslag under en period av min barndom. Känd för cigarr i mungipan och för gambling i laguttagningarna. Vem som helst fick chansen: ett skott i ribbans överkant räckte för att bli högaktuell, underkanten garanterade en startplats. Typ. Sån är inte Janne Andersson - och sån är inte dagens fotboll. Kock var boss i de sorglösa amatörernas tidevarv. En förlust var inte hela världen, på sin höjd halva. Uttryck som "press på bollhållaren" och "ligga rätt i positionerna" fanns inte. Och Marcus Berg var inte ens påtänkt. Berg gjorde Sveriges mål igår. Det garanterar honom säkert ytterligare 30 landskamper och definitivt en plats i nästa års EM. I Janne Anderssons landslag blir inga meriter för gamla, ingen förnyelse aktuell så länge resultaten "står i vägen". Det är bra. Men en smula tråkigt.

Mannen, myten och statyn

Nu har jag sett den. Zlatanstatyn. Hade föreställt mig att den var ännu större. Ännu pråligare. Mindre diskret, ännu mer "Zlatansk". Men visst pryder konstverket sin plats, där det reser sig mot skyn mellan gamla och nya stadion. Eller? Nä, alla tycker nog inte det. Zlatan är snarare ett utmärkt exempel på svårigheten att bli profet i sin egen hemstad. Älskad, ja. Men också avskydd. Beundrad, absolut. Som fotbollsspelare. Men också bespottad. Som människa. Förstorad av de "små" (läs yngre), förminskad av de "stora" (läs äldre). Zlatan väcker alla sorts känslor, det är det som gör honom till Zlatan. Och Malmöbon till Malmöbo, så att säga. Du får gärna vara stöddig. Men inte hur jävla kaxig som helst. Du får gärna heta Zlatan Ibrahimovic. Men ännu hellre Bosse Larsson. Om du ska stå staty alltså. Jodå, sådana röster är inte svåra att urskilja i Malmöbruset: fel man står staty, Larsson hade förtjänat det bättre. Respekt för själva åsikten - även om den bygger på ett (medvetet?) missförstånd. Statyn är ju inte tänkt att visa vem som gjort mest för MFF - i så fall borde den f ö föreställt Krister Kristensson som är tidernas MFF:are räknat i antal matcher. Statyn är mycket större än så. Nämligen ett monument över Malmösonen som erövrade världen och blev Sveriges lyskraftigaste fotbollsstjärna genom alla tider. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel.

Dags att växla spår, HIF Karlskrona

Återtåget. Under den parollen har HIF Karlskrona tagit sig an handbollsallsvenskan efter degraderingen ur ligan. Tillbaka på studs alltså. Ny hall, nytt lag, ny sportchef i legenden Tobias Karlsson. Vad kan gå fel liksom? Tja, en säsongsupptakt t ex. När yviga paroller möter den förbannade verkligheten. Efter fem omgångar saknar HIF fortfarande en seger. Två oavgjorda matcher, tre förluster. Återtåget har redan spårat ur. Hoppas klubben klarar att ställa om. Nytt kontrakt är inget att skämmas över.

Andersson tar sista ordet

Malta-Sverige 0-4. Säga vad man vill om Janne Andersson, den svenske förbundskaptenen. Och det har ju folk gjort på senare tid. Zlatan inte minst. På själva matchdagen även den pösmyndige tv-experten Hasse Backe. Som inte bara ifrågasatte Anderssons val av debutanten Marcus Danielson som mittback utan felförklarade det rakt av. Varpå just Danielson ger Sverige ledningen med 1-0 redan efter tio minuter. Vet inte om Backe - med Zlatan's språkbruk - bajsade på sig i det läget, vet bara att hela grejen var lite Anderssontypisk. Detta att få sista ordet. Komma ut som vinnare. Tysta sina kritiker medelst resultat. Han är bra på det, Janne Andersson. Jag menar, vem gjorde två (straff-)mål i matchen? Just det, Sebastian Larsson. Påstådd sektmedlem, med på gamla meriter. Allt går Anderssons väg. Själv hade jag tänkt kritisera mannen för att han gjort Tankovic till Bänkovic...allsvenskans bäste (?) har inte fått en minut på banan, varken mot Färöarna eller Malta. Men jag avstår. Man hackar inte för hackandets skull, då kan man bli kallad hackebacke.

Zlatan blandar och ger

Zlatan har varit ute och vevat. Den här gången mot Janne Andersson, förbundskaptenen. Zlatan antyder att Andersson är rasist, att spelare med utländsk bakgrund väljs bort i landslagsuttagningarna. Sant eller falskt? Endast Andersson - och hans assistent Wettergren - vet. Men inte mycket tyder på att Zlatan har substans i påsen, så att säga. I den trupp som just nu förbereder sig för EM-kval finns åtminstone en handfull spelare med rötter i annat land än Sverige. Det kunde varit fler, det kunde varit färre, sånt kan alltid diskuteras. Men som bevis för Zlatan's tes kunde underlaget inte varit bräckligare. Trots att Jimmy Durmaz - det eviga alibit - äntligen droppats. Vilket knyter an till Zlatan's andra påhopp i vevandet. Det om Anderssons landslag som en "sekt". Välkommen i klubben, Zlatan. Jag har ju själv varit inne på liknande tankegods. Och så länge John Guidetti tas ut i trupp efter trupp ser jag ingen anledning att byta fot i den frågan. Berg är ett annat exempel. Gustav Svensson ett tredje. Granqvist ett fjärde. Och så de tre målvakterna: samma samling efter samling år efter år, alldeles oavsett speltid i respektive klubblag. Anderssons lite märkliga poäng här verkar vara att en bänk i utlandet främjar formen mer än kontinuerligt spel i allsvenskan. Sen fattar jag ju att det är svårt att skiljas från vänner, respekt för det. Frågan är bara om en förbundskapten i fotboll ska knyta den sortens band till sina spelare. Tillåt mig tvivla. Men vid närmare eftertanke: var det inte just detta Anderssons företrädare Erik Hamrén också gjorde? Till Zlatan Ibrahimovic närmre bestämt.

Begivenheter som går mig förbi

Zlatan vid Stadion för att avtäcka och inviga jättestatyn av sig själv. Bellamy Brothers på Nöjesteatern för att underhålla alla country music lovers. Aldrig i livet att jag hade missat något av det - om det inte vore för min förbannade astma. Utbrottet kom för en dryg vecka sedan - som alltid i samband med förkylning - och pågår än. Många vet vad det innebär: hosta, hosta, hosta tills du slutligen spyr. Hemska nätter. Kaos i luftvägarna, kalabalik i hjärnkontoret. Sänkt allmäntillstånd, oönskad trötthet. En av våra vanligaste folksjukdomar, läser jag på nätet. Drabbar alla; barn, vuxna, äldre. "Uttrycker" sig dock lite olika, allt emellan godartat och livshotande. Äldre bör passa sig särskilt noga. Motståndskraft, som är väldigt bra att ha i sammanhanget, utvecklas liksom inte med åren. Nu var jag på vårdcentralen igår och fick vad skiten kräver. Hostmedicin de luxe. Narkotikaklassat dunder. Svindyr. Möjligen effektiv. Tycker mig ana ljuset idag, natten har varit något mänskligare än de närmast föregående. Tror jag, önsketänker jag, är inte säker på vilket. Kunde inte låta bli att kolla om det fanns biljetter kvar till Bellamy. Jodå, cirka 50. Närstående är rädda om mig, annars hade jag nog köpt. Det får bli en spellista istället. Blunda, lyssna, minnas tillbaka: jag såg ju faktiskt BB i Köpenhamn för 15 år sen. Och Zlatanstatyn får jag kolla på i sinom tid. Om den står kvar i sinom tid, vill säga. I den här galna stan kan man inte ta mycket för givet.

Mästare i offerkofta...

Förvirrat försvarstal av Sifan Hassan i tv igår. Som om hon vore fälld för något. Eller medveten om något som inte tål ljuset. Detta direkt efter 1500-metersfinalen som hon vann helt överlägset. Då borde man väl vara glad och lycklig, avspänd och bekymmersfri. Men Hassan sa att hon var "angry". Före loppet, under loppet, efter loppet. "Angry" för att hennes tränare Alberto Salazar skickats hem från VM pga dopingbrott. Arg och upprörd över att gamla rykten därmed fått ny kraft: de där om att Salazar's adepter inte är rena. Det är inte såna som jag som sagt det, snarare medtävlare och annat initierat friidrottsfolk. Hassan påpekade nogsamt att hon alltid varit en bra löpare, dvs även innan hon anslöt till Salazar's beryktade team vilket skedde så sent som i fjol. Där, kan jag tycka, borde SVT:s intervjuare Marie Lehmann satt ner foten. Nu fick Hassan slira på sanningen ostörd...bra löpare javisst men inte i närheten av det oslagbara monster som visat upp sig på VM-banorna i Qatar (eller för den delen tidigare under säsongen). Låt mig för tydlighets skull säga att jag är svag för mänskliga prestationer, djupt skeptisk bara till de uppenbart omänskliga. När t ex Hassan avverkar de sista 1500 meterna i ett 10000-meterslopp på 3.59, då passeras den gränsen med råge. Var har damen gjort av sin mjölksyra? Nå. Under alla omständigheter kvarstår själva huvudfrågan i soppan. Varför dömdes "demontränaren" Alberto Salazar till fyra års avstängning? Vem har han dopat? Sig själv? Sina adepter? Svar kommer nog i sinom tid. Kanske därför Sifan Hassan passade på att hålla försvarstal i tv.

Länge sen oskulden rök...

Javisst, ja. I yran över Daniel Ståhls diskusguld höll jag bestämt på att glömma friidrottens asociala sida. Den där med doping. Fusk. Kroppsmanipulation. Tränare och läkare som bygger stall av villiga adepter. Allt för segern och de groteska prispengarna. En av de främsta profilerna på det här området heter Alberto Salazar. Kubafödd amerikan, känd inte minst som tränare för brittiske löparlegenden Mo Farah. Mannen som i princip aldrig förlorade ett långdistanslopp, särskilt inte vid de stora mästerskapen. Snacket gick, misstankar väcktes men Farah kom undan, fälldes aldrig för doping. Lika lite som Salazar. Igår, mitt under pågående VM, sprack dock bubblan kring "demontränaren". Salazar skickades hem från mästerskapet med en fyraårig avstängningsdom för dopingbrott på halsen. Anmärkningsvärt i och för sig: han har ju rimligen inte dopat sig själv, "bara" ett antal adepter. Av vilka en - som åtminstone inte jag hört talas om - utklassningsvann 800-metersfinalen just igår, blott några timmar efter att hans tränare fått lämna VM-byn. Och häromdagen var det damernas 10000 meter som avgjordes under flagranta former. En holländska utan mjölksyra lekte hem guldet, även hon en Salazarskyddsling. Men tillsvidare går de fria, tydligen. Som så många andra på detta VM, vågar jag påstå. Det var länge sen friidrotten miste sin oskuld. Tyvärr.

Världens bästa Daniel Ståhl

Han ser ut lite som den svenska pilsnerfilmens gudfader Thor Modén - och är minst lika rolig. Han ser däremot inte ut så som moster Greta och andra hedervärda outsiders föreställer sig en elitidrottsman: trivselkilona är för många, midjemåttet för provocerande. Jag talar om världens bäste diskuskastare Daniel Ståhl - och om det finaste med friidrotten. Mångfalden. Av nationer. Av tävlingsgrenar. Av utövare. Av utseenden. Somliga väger mer än de borde, andra betydligt mindre. Det finns något för alla. Kula, diskus eller slägga för de stora, varierande löpdistanser för de små, höjdhopp för de långa och smala. Med mera, med mera. Men mitt i härligheten finns blott en Daniel Ståhl. Igår tog han alltså sitt hett eftertraktade VM-guld och blev än en gång "du" med hela svenska folket. Ståhl är en mästare på att tala rätt in i tv-kamerorna. Till polarna i Stockholmsområdet, till "norrlänningar och skåningar och alla andra som stöttat". Charmfaktorn knäcker, man känner sig nästan personligt träffad av karl'n. Jag vet heller ingen bättre förlorare än Daniel Ståhl. Vid ett par tidigare mästerskap har han haft centimeterotur, missat guldet på hårresande marginaler. Men hållit exakt samma "tv-tal", utstrålat exakt samma glädje. I alla bemärkelser en stor idrottsman. Tack också för att det är SVT som sänder friidrotts-VM. Man slipper reklamavbrotten och de knastertorra sifferrabblarna Edlund/Juhlin - man får det oslagbara kommentatorsparet Hård/Bergqvist och all dramatik utan fördröjning.

Lovvärd satsning, bister verklighet

HK Malmö säger sig vilja göra en rejäl satsning även på damsidan. Gott så; elithandbollen i Malmö har inget att förlora på att bli tvåkönad. Frågan är bara hur mycket HK har "på fötterna" i sin uttalade ambition. Gårdagens seriepremiär i division 2 reste vissa tvivel. Flottan Karlskrona stod för motståndet och vann ganska bekvämt, 25-20. Det hjälpte inte att den välfyllda Söderkullahallen vibrerade av förväntningar. Eller att HK-bossen Jörgen Rasmusson bokstavligt talat slog på stora trumman matchen igenom. Eller att det erkänt skickliga tränarparet Ola Kristiansson/Birthe Hansson gjorde allt i sin makt. Det viktigaste räckte inte till. Laget. Där har HK Malmö, såvitt jag kunde se, inte gjort någon satsning som rimmar med målsättningen. Och hur skulle det gå till? I närområdet finns Lugi och H65 - men vilken elitspelare byter frivilligt ner sig till division 2? HK får i hög grad förlita sig till spelare på befintlig nivå, i kombination med egen talangproduktion. I gårdagens match var t ex flera av tjejerna från fjolårets smått omsusade F16-lag (finalsteget i USM!) med. Men flickhandboll är en sak, damhandboll något annat. Skillnaden gör ont rent fysiskt. Ett ytterligare aber för HK är att lagets kanske mest talangfulle spelare steg av inför säsongsstarten. Slutade, helt enkelt. 19 år ung. Nej, nån spikrak väg mot höjderna lär det inte bli för HK Malmö. Osäkerhetsfaktorerna är för många. Min fulla respekt dock för att man försöker.

Politikens drängstuga

Läser i bladet att Sverigedemokraterna nu är landets största parti. Bland män alltså. Cirka var tredje svenne-banan skulle rösta på SD om det vore val idag. Mot blott var sjunde kvinna. Det är ju det jag sagt i alla tider: kvinnor är klokare än män. Ser saker i större perspektiv, går inte lika lätt i populismens fälla. Det är liksom ingen tillfällighet att klimat-Greta heter just Greta och inte Jimmy. Män är som - ja, precis som SD faktiskt. Inte särskilt benägna att ta ansvar, men förbannat sugna på att ha inflytande. Dugliga problempekare, odugliga problemlösare. Fega ynkryggar, kort sagt. Okej, jag generaliserar. Överdriver. Lite. Fortfarande finns det män som inte sympatiserar med SD. En krympande skara, men dock. Leve det kvinnliga omdömet.

Malmötrippeln sprack på en puck

Halvkross i fotbollsderbyt. Totalkross i handbollsderbyt. En sen målvaktstavla från tre poäng även i hockeyn. Detta kunde och borde blivit en galakväll för Malmö. Två minuter skiljde: så lite tid återstod när Redhawkskeepern Lars Volden glömde att hålla ihop benskydden och lät Färjestad kvittera till 3-3. I förlängningen som följde försvann ytterligare en Malmöpoäng, Färjestad vann 4-3. Så där skulle MFF aldrig klanta till det. Fotboll är förvisso en annan sport än hockey, men stadga och struktur är tillåtet i bägge. Av detta syntes nu inte mycket i HIF före paus. Redan då spikade MFF segerresultatet 3-0. Derbykänslan kom av sig, klasskillnaden var för stor. HIF ryckte upp sig i andra halvlek, ett par byten gjorde tydlig skillnad. Samtidigt som MFF naturligt nog slog av lite på takten. Tre poäng och tre nya plusmål var liksom gott nock, hoppet om allsvenskt guld överlevde. Kan förresten tänka mig att rätt många hade spelat på just 3-0 till MFF. Frågan är hur många som hade spelat på resultatet 20-30 i handbollsmötet IFK Kristianstad-HK Malmö. Ingen känns inte som någon djärv gissning. Siffrorna inbjuder till nya funderingar kring allmäntillståndet i Kristianstad. Spelarna finns, spelet saknas. Tränare finns också, men struktur lyser med sin frånvaro. Det tar emot att hacka på Ljubomir Vranjes, jag har redan gjort det tillräckligt, andra får ta vid. Problemet är kanske att hans förtroendekapital är så grundmurat i handbollskretsar att ingen törs. Med det sagt ett oreserverat grattis till HK Malmö. Tiomålsseger i Kristianstad är fortfarande en respektabel prestation.

Högtidsstund med Mjällby

Jag var i Trelleborg igår. Såg Mjällby besegra TFF 3-0 och återta serieledningen i superettan. Fantastiskt på alla sätt och vis. Fem omgångar kvar, Mjällby skulle liksom inte varit där. Snarare i nedre delen av tabellen. Förhandstipsen gick ju i den riktningen - av en anledning: nykomling, stjärnfattigt lag, anonym tränare. Tuff konkurrens inte minst. Jag hade själv, som den Mjällbyvän jag är, varit mer än nöjd med nytt kontrakt. Nu får jag nästan kämpa för att inte fantasin ska skena fritt. Allsvenskan en sjätte gång? Bara att kunna ställa frågan utan att gripa den ur luft känns otroligt häftigt. Svaret får bli vad det vill, ingen eller inget kan ta ifrån Mjällby AIF en succéartad återkomst till elitfotbollen. Gårdagens match blev efterhand en ren njutning. Det hade jag inte trott: Mjällby kom trots allt från två förluster, tecken fanns på avmattning. Men så bjöd TFF-målvakten på en groda till förlösande 0-1 redan efter några få minuter - och det var tydligen precis den boost laget behövde. Tvåan och trean följde i snabb takt, sen var det full kontroll. Hårt jobb, distinkt passningsspel, säkra marginaler; allt för att hålla nollan för första gången på mycket länge. Sista tjugo kunde till och med jag - erkänd skeptiker - sitta tillbakalutad på läktaren och bara mysa. Detta var förbannat bra, Mjällby. Bäst av alla och på hela plan var nr 7 Viktor Gustafsson. En mittfältsterrier av rang, klar allsvensk klass. Bäst utanför plan var min gamle Sydiskollega Magnus Månsson. Det var han som erbjöd mig skjuts till högtidsstunden. Ödmjukt tack.

Domen mot Beutler

15 månaders avstängning. Sent omsider föll så domen mot Dan Beutler, den kokainsniffande handbollsmålvakten. Jag vet inte om straffet ska betraktas som hårt eller milt. Möjligen svenskt lagom. Vet heller inte om strafflängden räknas från brottstillfället, i så fall har ju Beutler redan avtjänat första tredjedelen. I vilket fall är det en rätt sjaskig historia, väsensskild från det målvaktsöde jag berättade om igår. Depression väljer man inte. Narkotikabruk är - även i beaktande av omständigheter - i strikt mening ett eget val. Dessutom oförenligt med idrottens värdegrund. Att Beutler själv talar om att komma tillbaka oroar mig: han fyller snart 42 och borde inse att livet är större än en boll. Att tid rinner ut, att skandaler klibbar sig fast betydligt hårdare än puder på näsan. Vilken klubb skulle erbjuda kontrakt? För egen del tar jag mig friheten att minnas Dan Beutler som den spektakuläre publikfavorit han blev under åren i HK Malmö. Mannen förgyllde faktiskt tillvaron för oss stammisar i Baltiskan. Tack.

Målvaktshjälten Jesper Johansson

Lite ledsamt att läsa om Mjällbymålvakten Jesper Johansson som tvingas sluta med fotbollen 25 år ung. Anledningen är alarmerande: långtgående depression relaterad till stegrad prestationsångest inför varje ny match. Johansson, som var ordinarie Mjällbykeeper vid säsongsstarten och dessutom är landslagsmeriterad på ungdomsnivå, tog i samförstånd med klubben timeout i juni. Målet, förhoppningen, var att kunna komma tillbaka till fotbollen, Johansson själv tackar f ö på Mjällbys hemsida alla som stöttat honom i den kampen. Samtidigt som han alltså meddelar att kampen nu tar en ny inriktning. Det handlar om att överhuvudtaget orka ta sig till Strandvallen för att titta på laget, vilket hittills inte varit möjligt. En fråga gnager: hur många unga idrottskillar eller idrottstjejer mår så här? Hur många tiger och lider? För att plötsligt lägga av utan närmare förklaring. Tack Jesper Johansson för ditt mod att berätta.

Släkten är bäst...

Ibland har man tur. Igår tex. På förekommen anledning befann jag mig på släktkalas - och inte vid dumburken för att glo på fotboll. Det var tur. Då slapp jag se Mjällbys debacle mot Brommapojkarna (0-2). Jag hade förmodligen bara blivit förbannad. Inte för förlusten som sådan, den kan jag ta. Men omständigheterna. Denna oförmåga att hålla tätt bakåt: Mjällby har fyra nollor på 24 matcher, ingen efter sommaruppehållet. Detta självvalda kvalitetstapp: precis när allsvenskan ser ut att finnas inom räckhåll gör man sig av med Jakob Bergström och Pavle Vagic. Hjärtat och hjärnan, liksom. Dessa ersättare: tre vice män. Och med vice menar jag då att ingen av dem varit ordinarie i någon startelva någonstans på senare år. Örebroförvärvet Omoh blev f ö utvisad igår. Vet inte hur eller varför, vet bara att drummelaktigt beteende kan demoralisera ett helt lag. Slutgnällt. I det stora hela har Mjällby gjort en stark säsong, det kommer man inte ifrån. Även om det just nu känns lite ansträngt att säga det.

Tankeställare för MFF?

Dynamo Kiev-MFF 1-0. Halvvägs ganska jämnt, sen snudd på överkörning. Dynamo växlade upp, MFF blev tillbakapressat och hängde inte med. Målet föll förvisso sent men ändå logiskt, Dahlin i buren kunde liksom inte rädda allt. Noterade att Erdal Rakip än en gång ställdes utanför matchtruppen i MFF. Skulle nye Beijmo vara en bättre spelare? I så fall måste Rakip stagnerat något alldeles enormt under sitt utlandsår. Och tydligen är det så: jag vill ju inte göra anspråk på att begripa något som inte MFF-tränaren Uwe Rösler begriper. Knepigt dock det där med "hemvändarromantiken". Berget och Molins är två andra typexempel: bättre när de såldes än när de köptes tillbaka. Ingen av dem fick beträda banan igår. Vad jag kan sakna i MFF är lite ungdomlig fräschör. Pigga ben, kaxig attityd, respektlöshet och mod. En Tim Prica. En Adi Nalic (utlånad, jag vet). Inget ont om veteraner - men inte doftar det framtid om dagens MFF.

Hall's inhopp matchens behållning

HK Malmö-O/V Helsingborg 33-23. Talande siffror. HK var bra, O/V uselt, klasskillnaden större än slutresultatet. Kul att se alla de nya i Malmölaget. Berentsen, Ekman, Johannes Larsson, Hellberg i buren...men framförallt Kävlingepågen Elias Hall, 17 år ung. Den sistnämnde kom in med sju minuter kvar och presenterade sig direkt med en vänsterslägga i krysset. Sen gjorde han ett till mål, låt vara på en motståndare som så dags lagt ner försvarsvapnen. Ska bli intressant att följa denne Hall, debuten var riktigt lovande. Hoppas Tönnesen ger grabben speltid. Men vad ska man säga om O/V Helsingborg? Klubben har ju satsat ganska rejält inför comebacken i handbollens högsta serie - och så gör man en sån här insats. Prestigevärvningen Anton Månsson spelade cirka tjugo minuter i första halvlek, bommade två frilägen från linjen och satt sedan av resten på bänken. Tillskotten från Guif, Emil Andersson och Emil Hansson, var kort sagt iskalla. Skärpning måste till, annars åker O/V ur ligan den här gången också.

Tre avvinkade, fyra kvar

Haka på guldtåget eller hängas av? Det var den övergripande frågan i gårdagens samtliga tre allsvenska matcher. Med facit i hand kan man konstatera att Göteborg, Norrköping och Häcken föll ifrån medan Hammarby, MFF och AIK hänger med. Hammarby mest övertygande: 6-2 på Göteborg efter ruggig anfallsfotboll mot ett förvisso klent försvar. MFF mindre övertygande: 1-0 på Norrköping, som var det bättre laget i första halvlek och nog vunnit om man leker med tanken att fotboll hade varit en bedömningssport. AIK å sin sida bör skicka tackkort till domaren: 2-1-segern mot Häcken bärgades olustigt nog med benäget bistånd därifrån. Ikväll kan Djurgården återta serieledningen - men jag är inte helt säker. Helsingborg kommer med ny tränare i Olof Mellberg, det har hänt förr att sånt gett oförklarlig effekt. Kul i vilket fall att guldracet är öppet, om än lite uttunnat på bredden.

Sjöbergs stolliga strafftrippel...

Den allsvenske fotbollsdomaren Kaspar Sjöberg hade ingen bra dag på jobbet igår. I matchen Östersund-Kalmar utdömde han tre straffsparkar. Två horribla, en korrekt. En besvärande felprocent, svår att skoja bort ens med mitt eget favoritmantra om att "även domare måste få lov att göra misstag". Inget blev bättre av att Sjöberg i konsekvens med galenskapen visade ut Östersunds Dino Islamovic. Detta i samband med första icke-straffsituationen. Där Islamovic jagar ikapp bortflyende Kalmaranfallaren Fröling, når honom i straffområdet axel mot axel, touchar bollen ut till hörna samtidigt som Fröling faller. Ett ovanligt ambitiöst ingripande av Islamovic, knappast känd som arbetshäst. Men Sjöberg får det alltså till frilägesfällning och därmed målchansutvisning. Dessbättre skickade Kalmar fram allsvenskans ojämnaste spelare till att utnyttja "gåvan". Ingen blandar högt och lågt som Alexander Jakobsen, ingen kan vara sämre skickad att slå en viktig straffspark direkt efter en utdragen palaver. Mycket riktigt: Jakobsen drog bollen ett antal meter över målställningen. Sen kom domare Sjöberg på att han nog gjort fel. Någon annan förklaring kan jag inte komma på till att Östersund kompenserades vid första bästa tillfälle. Simon Kroon råfilmar men får inte den varning han förtjänar - han får den straff han är ute efter. Och lägger själv in den till 1-0. Vilket ett decimerat Östersund försökte spela på resten av matchen (en dryg timme). Det sket sig. Kalmar kvitterade - på straff. En odiskutabel sådan, kors i taket. Så dags var Jakobsen utbytt, men Nils Fröling kvar. Kalmars smala lycka: den talangfulle ynglingen slog inte bara in straffen, kort därpå fastställde han slutresultatet 1-2 med en veritabel mörsare i krysset. Vore det inte för Kaspar Sjöberg kunde man kallat Nils Fröling för matchens huvudperson.

Frågor och funderingar runt handbollslivet

Tänkte dela med mig av ett par funderingar kring aktualiteter inom handbollen. 1. IFK Kristianstad. Klubbens exklusiva lagbygge inkluderar en spanjor och en tunisier. Spanjoren sedan i fjol, tunisiern nyanländ inför den här säsongen. Det är mycket begärt att de ska kunna svenska - men det verkar inte bekymra coachen Ljubomir Vranjes. Jag har sett två av lagets tre matcher och noterat att Vranjes helt enkelt lämnar duon utanför. Varje timeout hålls på svenska, spanjoren och tunisiern står där som frågetecken och fattar ingenting. Tunisiern, väldigt upphöjd mittsexa i värvningsögonblicket, sitter f ö längst ut på avbytarbänken och har ännu inte fått beträda banan. Tvivlar starkt på att han känner sig inkluderad. Spanjoren Canellas var en attraktion i fjol - så länge Ola Lindgren var tränare och delade ut direktiv på engelska. Nu får han göra sporadiska inhopp och ser mest ut att längta bort. Okej, säsongen är ung, Vranjes kanske har en plan, vad vet jag. Men har man, som IFK Kristianstad, ett internationellt präglat lag bör också coachingen anpassas efter det. Tycker i alla fall jag. 2. Lugis damlag. Fem spelare hoppar av tätt inpå seriepremiären. Jag kan förstå att någon gör det, men fem liknar en kupp. Eller i vart fall en massiv missnöjesyttring. Mot vad kan man bara gissa. De allmänna villkoren? Kraven kontra lönsamheten, så att säga. Ledarskapet runt laget? Träna, träna, träna, nöta bänk mer än spela match, känslan av att inte få nånting tillbaka. Tjejer är ofta stoltare än killar - mitt påstående -, låter sig inte kuvas eller styras lika lätt av en maktfullkomlig tränare, har "mentalt" närmre till nedlagd elitsatsning. Avsevärt mindre att förlora på det också, rent ekonomiskt. Detta är heller inte första gången Lugi skakas av avhopp på damsidan, tidigare exempel finns. Klubben tycks ha en del att jobba med vad gäller hållbarhet och struktur. För de fem avhopparna känner jag viss sympati. Om de plötsligt upptäckt att livet är större än en handboll så har de ju alldeles rätt.

Den kungliga svenska nyfikenheten

En dag som denna, gråmulen och småregnig, kan man alltid ägna åt tv-tittande. Vilket jag precis gjort. Riksdagens högtidliga öppnande, närmre bestämt. Ett fascinerande skådespel. Eller makabert, beroende på vilket ingångsvärde man har i sitt tyckande. All denna pompa och ståt. Alla dessa parader och kortéger. Behövs det? Jag menar, människorna återvänder ju bara till sin arbetsplats efter välbetald maratonsemester. Vilken annan yrkesgrupp möts av pukor och trumpeter och kung och drottning och röd matta i motsvarande stund? Okej, nu är jag medvetet dum. Jag vet mycket väl att det är skillnad på folk å folk. Att riksdagens högtidliga öppnande är en del av det där som kallas konstitution (tror jag). Lite kul dock att leka med tankar. På hur saker och ting kunde varit. Eller inte borde få vara. Fast faktum är att vi som av politikerna brukar kallas "vanligt folk" verkar gilla såna här klassmarkörer. De flesta av oss i alla fall. Fråga om kungahuset t ex. En majoritet är för. Nobelfesten. Sitta vid tv:n och titta på när noblessen kallpratar mellan svindyr skål och sjurättersmeny. Jodå, rätt mycket "vanligt folk" gör det med stor förtjusning. Garanterat samma med riksdagsöppnandet. Det är nåt med nyckelhålsperspektivet. Titta in i en värld som inte är vår. Se hur de ouppnåeliga klär sig, för sig, uttrycker sig inför kameran. Ja, herregud. Hög tid att avliva myten om kunglig svensk avundsjuka. Den finns inte. Särskilt inte när det kommer till kungligheter och liknande dignitärer.

Inte "Granens" fel att Norge var bättre

Sverige-Norge 1-1. Ett bra Norge ledde 1-0, ett mindre bra Sverige vägrade förlora. Och spänningen i EM-kvalgruppen överlevde. Om Sverige vunnit hade det nästan varit klart, nu har vi både Rumänien och Norge hack i häl och allt är öppet. Syndabock i den här matchen blev tyvärr den ifrågasatte (även av mig) veteranen Andreas Granqvist. Det var han som bäddade för Norges ledningsmål, han själv som bjöd belackarna på bränsle. Själv tänker jag inte delta i nån klappjakt på "Granen". Det vore för lågt och för billigt. Alla kan göra misstag. Fotbollsspelare, journalister, lekmän, experter...mig veterligt finns inga felfria människor någonstans. Men med det sagt tycker jag fortfarande att Granqvists plats i landslaget kan ifrågasättas. Han var förvisso en klippa på VM, men det var för ett drygt år sedan och bör rimligen inte räknas idag. Fotbollsform är färskvara, flydda tider kommer aldrig tillbaka. Otur har han haft också, landslagskaptenen. Komma hem till ett HIF i full turbulens främjar ingen spelares välbefinnande, den saken är klar. Sverige ska f ö vara nöjt med 1-1, tycker jag. Norge kändes giftigare, närmre ett segermål. Isak/Quaison som nytt svenskt anfallspar lät intressant på förhand men blev ingen "hit". Inte den här gången. Kanske nästa? Man får inte ge upp och ropa Berg bara för att första försöket misslyckas. Finast i matchen var trots allt det svenska kvitteringsmålet. Forsbergs distinkta tillslag på Ekdahls upplägg, klass rakt igenom.

En klubb i chock och sorg

Hade tänkt skriva något om IFK Karlskrona, mitt gamla favoritlag i handboll. Om den hisnande spelaromsättningen. Om en diskutabel tränarrekrytering. Om de hårresande resultaten i försäsongens träningsmatcher. Om den eviga kampen för att återta positionen som stans ledande handbollsklubb. Men jag avstår. IFK Karlskrona skakas just nu av något mycket värre än svidande tillkortakommanden i en sifferlek. I måndags avled en av lagets nya spelare, 20 år ung, lika hastigt som oförklarligt. Sorgen drabbar i första hand anhöriga men självklart också klubben och alla lagkamrater. I omedelbar konsekvens med tragedin har IFK Karlskrona ställt in sin planerade medverkan vid helgens träningsturnering i Anderstorp, tänkt som genrep inför seriepremiären i division 1.

Gediget svenskt arbete

Färöarna-Sverige 0-4. Gediget arbete, tror jag det kallas. Sverige är rätt bra på det, ger sällan bort nåt i onödan mot fotbollens blåbärsnationer. Här var det kört efter en kvart: 2-0 redan då, båda målen av "nye Zlatan". Nä, inga jämförelser. Alexander Isak heter han, ynglingen som fått och tagit vara på Janne Anderssons förtroende. Kul att se. Lindelöf gjorde trean, Quaison fyran, effektiviteten i första halvlek var i det närmaste total. Sista 45 blev däremot en gäspning. Sverige nöjt med tre nya poäng i EM-kvalet, Färöarna angeläget om att undgå katastrofsiffror. Matchen spelades av - och det mest omskakande var väl egentligen att Jimmy Durmaz byttes in. Det var inte igår. Själv hade jag gärna velat se en glimt även av Muamer Tankovic, truppens lilla "bomb" och den enda som faktiskt kvalificerat sig via insatser i allsvenskan. Men nej, Tankovic fick stanna på bänken. Mot Färöarna. Så där lättvindigt slinker ingen nykomling in i Anderssons landslag.

Svängig premiär i Baltiskan

HK Malmö-Ystads IF 21-25. 13-10 i första halvlek. 8-15 i andra. HK gick ner sig, YIF steppade upp. Handbollspremiären i Baltiskan blev liksom två matcher i en. Och till slut ingen match alls: YIF kunde defilera hem segern, klasskillnaden sista tio var genant. HK saknade Ekman, Berentsen, Kvick och målvakten Hellberg, i någon mån påverkade det säkert slagstyrkan. Om det duger som ursäkt för kollapsen i andra halvlek vet jag inte. På banan fanns trots allt spelare som Östlund, Blickhammar och Magnus Persson. Problemet var att de fångades in av Ystadförsvaret. Oavbrutet, anfall efter anfall efter anfall. Skotten som slank igenom, framförallt från Östlund och Persson, var av knallpulverkaraktär, gästernas veterankeeper Anders Persson kunde inte undgå att rädda. Lindahl byttes in sent omsider och var en ljusglimt. Tim Hilding byttes däremot ut tidigt omsider - och det var gåtfullt. 19-åringen inledde ju alldeles utmärkt som playmaker. Nej, detta var ingen löftesrik premiär av HK Malmö. Mest en massa frågetecken faktiskt. Behållningen ikväll var YIF-nestorn Kim Andersson. Finns inte många handbollsspelare av hans kaliber, i ligan ingen. De långtgående växlarna sparar vi: detta var en match av 32. HK Malmö har kommit igen förr, Ystads IF blandade och gav så sent som i fjol.

Och plötsligt blev det tyst...

Det här med journalistik. Nyhetsrapportering. Händelsevärdering. Läsarrespekt. Svåra saker, lätt att gå vilse. Vilket jag tycker Sydsvenskan gör just nu. Idag är det en vecka sedan Malmö skakades av ett mord som i all sin grymhet kan vara det värsta i stadens moderna historia. Idag är det också fyra dagar sedan stadens ledande tidning skrev en stavelse om illdådet. Sydsvenskan har gjort som Polisen: lagt locket på. Sydsvenskan har kanske sina skäl - diffust vilka - men priset blir högt: läsarna lämnas i sticket, tragedin förminskas. "Back to normal", verkar tidningen resonera. Spalt upp och spalt ner om MFF, inte minst. Jag känner mig provocerad av sådan händelsevärdering. Kränkt. Som tidningsläsare förväntar jag mig en fortlöpande uppföljning även kring händelser som krossar det eviga idylliserandet av vårt "fantastiska" Malmö. Något om spaningsläget t ex. En analys på temat "varför"? Kritisk granskning av polisens arbete. Vad som helst - utom denna kompakta tystnad. Vill inte tro att den säger något om allmäntillståndet i Malmö: avtrubbningen har nått en nivå där t o m journalistiken gått förlorad.

Än finns det hopp om NK Croatia

Jag var på Kroksbäck igår. Det är ju där Croatia huserar numera, mitt gamla favoritlag i Malmös småklubbsfotboll. Ett antal år och divisioner i seriesystemet från glanstiden, så att säga. Tvåan 1990, sexan nu. Det kunde varit värre. Det kunde varit - ingenting. NK Croatia har varit ytterst nära total avveckling, räddats på mållinjen av några "galna" eldsjälar ett par gånger om. Nu ser det plötsligt ganska lovande ut. Unga killar i laget, talang på många fötter. Gamla klubbikoner som Pero Herceg och Petri Paajanen tillbaka som tränare respektive lagledare. Och kval i sikte, för eventuell comeback i femman. Chansen till direktuppflyttning rök nog igår: 2-2 i seriefinalen mot Heleneholm, Croatia hade behövt alla poängen. Bäddade väl för det också med en 2-0-ledning i paus. Så långt blev jag smått imponerad - men sen kom en sån där sorglös dipp som alla Croatiavänner lärt sig leva med. Två bjudningar och vips var slutresultatet spikat redan efter sju minuter av halvlek nr 2. Försmädligt förstås. Fast inte förödande för helhetsintrycket: det finns hopp om Croatia, något flämtande och fladdrande men dock. Allra bäst var väl egentligen publiksiffran. 250 åskådare på en division 6-match i fotboll! Det finns Malmöklubbar på division 2-nivå som har färre besökare.

Andersson värnar familjen

Åter till futtigheterna. Ja, lite så känns det just nu att skriva om fotboll från mörkrets Malmö. Men alltså. Förbundskaptenen Janne Andersson tog ut en landslagstrupp i veckan. Och då är det bara att konstatera: aktuella prestationer saknar betydelse, gamla meriter räknas. Granqvist, Sebastian Larsson, Guidetti, Berg, bänk-Durmaz och de tre bänkmålvakterna...samma, samma, samling efter samling. Fotbollslandslaget har liksom blivit en familj, förbundskaptenen dess myspappa. En gång in, aldrig ut. Jag vet inte om det är rörande eller upprörande. Både ock, kanske.

Hur kunde det ske?

Besökte Sergels Väg idag. Mordplatsen som nu blivit minnesplats. Ljus, blommor, fotografi på offret. Grillkiosk alldeles intill, pizzeria tvärs över gatan. Huslängor runt om, Ribersborg ett stycke bort. Ingen undanskymd plats, tvärtom. Inget slumområde, minst av allt faktiskt. Precis här möter spädbarnsmamman sitt öde. Det hjälper inte att hon bär bebisen i sin famn. Gärningsmannen är skoningslös. Empatirubbad. Monstruöst iskall. Jag vet: man ska inte gradera illdåd, man kan inte mäta sorg. Men i brutalitet är detta en kolsvart fläck i Malmös - för att inte säga Sveriges - moderna kriminalhistoria. När jag kommer hem läser jag att landets justitieminister lovar att mördaren ska "jagas till världens ände". Snacka kan dom, politikerna. Problemet är att statistiken sällan är deras bästa vän. Tänker på uppklarningsprocenten. Jag har förträngt den exakta siffran, men imponerar gör den inte. Varför skulle ett Sverige som inte kan lösa ett statsministermord kunna lösa ett vardagsmord som i all sin grymhet är värre? F ö har jag lite svårt att gå igång på frågan just nu. Spädbarnet får inte sin mamma tillbaka, tragedin kvarstår för evigt. Oavsett vad som händer vid världens ände.

En stad i sorg

Senaste mordoffret i Malmö: en ung kvinna, läkare, spädbarnsmamma. Ihjälskjuten på öppen gata i de fashionabla kvarteren kring Ribersborg. Med bebisen i famn. Motiv? Spela roll? Dådet är bortom alla ursäkter, bortom alla förmildrande omständigheter. Orden tar slut, hoppet flyr. Vem kan tala vackert om Malmö efter denna bottenlösa tragedi?

Miraklet i Hällevik

Gårdagens mäktigaste fotbollsupplevelse i tv - med all respekt för toppmötet i Malmö - var dramat på Strandvallen i Hällevik. Mjällby låg alltså under mot Dalkurd 0-2 i 89e minuten men vände och vann! Tre mål på fem minuter, de två sista på tilläggstid. Helt otroligt, kan inte påminna mig att jag sett nåt liknande. Matchen var ju redan förlorad, Dalkurd hade bud på mer, Mjällby stod inte att känna igen. Magin bruten, hann jag tänka flera gånger om. Inget lag kan vinna med uddamålet närmast oavbrutet i en lång serie, förr eller senare tar det stopp. I Mjällbys fall får det bli senare. Detta var trettonde segern, varav den elfte med uddamålet. Dock den första utanför ramarna: alla andra har slutat 2-1 eller 1-0. När Mjällby äntligen gör tre mål gör man det inom loppet av fem minuter när matchen egentligen är över. Fotbollen i ett nötskal: logisk och ologisk om vartannat, grym mest hela tiden. Nio omgångar från slutet leder Mjällby fortfarande superettan - på magra nio plusmål. Tur? Nej. Flyt? Delvis. Hårt jobb? Mest av allt. Spelidén bär, metodiken håller, effektiviteten är häpnadsväckande. Så här långt. Nu mister klubben sin i alla bemärkelser tunge centertank Jakob Bergström, det kan förstås bli ödesdigert. Bergström om någon har varit både själ och hjärta i Mjällby genom hela säsongen, en tränarfavorit som aldrig tvekat att ta jobbet i fulla 90 minuter. Bergström gjorde sin sista match igår och fortsätter direkt karriären i Norges högstaliga (bottenkrigande Mjöndalen). Jag förstår att han vill ta chansen, norsk valuta skojar man inte bort. Men för en kille med oglamorös spelstil och lite division 4-rost i kanterna är det nog lättare att bli älskad på Listerlandet.

Djurgården har året

MFF-Djurgården 0-1. MFF pressade. Och pressade. Och pressade. MFF fick en straff som Anders Christiansen fuskade sig till - och som Markus Rosenberg brände. Sjätte MFF-bommen från elvameterspunkten av sex möjliga den här säsongen, jag tror ta mig faan att det är något slags världsrekord i fotbollen. Djurgården å sin sida gjorde i princip ingenting. Förutom det som behövdes. Försvara sig väl över hela banan, lita på sitt system och på sin utomordentlige målvakt Vaiho, ställa om blixtsnabbt när tillfälle ges. Exakt så föll målet som knockade MFF: precisionspass från höger (Radetinac?) till en framstormande Buya Turay, distinkt avslut i krysset. Pang bom, rasande vackert. Hemmalagets veteranbackar stod stilla i det läget, hann inte med. Sammantaget tycker jag inte MFF gjorde någon dålig match - men det är bara att konstatera: Djurgården har liksom året. Skickligheten, flytet, tron, de små marginalerna på rätt sida. Allt det där som brukar betyda guld i slutändan. Jag är nästan benägen att säga grattis redan. AIK kan möjligen vara ett återstående hot, MFF däremot får trösta sig med Europa. Och se upp så man inte missar en topp 4-placering i allsvenskan. Risken finns.

Avhopp pga påhopp

Sorgligt. Nåt annat ord kommer jag inte på efter beskedet att Henke Larsson hoppar av tränarjobbet i Helsingborgs IF. "Angrepp på sociala medier", anges som orsak. Vet inte om jag ska känna mig träffad, gårdagens inlägg var väl inte det snällaste jag skrivit. Men Larsson är kritikkänslig, tydligen. Jag med, i mina sämre stunder. Och säkert många med oss. Det är mänskligt i någon mån, går att leva med. Om man inte är allsvensk fotbollstränare, vill säga. Då blir det problem. Särskilt om berättigad kritik slår över i full hatstorm. Vilket det möjligen gjort här; upplever Larsson det så är det naturligtvis illa nog. Hur HIF ska lösa tränarfrågan nu är en öppen fråga. Finns det nån utomjording med både elefanthud och kompetens? Har nätpöbeln nåt namn att erbjuda?

Hur tänkte Henke där?

Föregående inlägg kunde möjligen uppfattas som något av ett försvarstal för Henke Larsson som HIF-tränare. Ikväll vet jag inte vad jag ska säga...nu börjar jag nästan tro att han vill klubben illa. Hur kan man annars som ansvarig tränare skicka ut ett U-lag kompletterat med ett antal reserver till en match i svenska cupen? Larsson bad om en käftsmäll - och fick det: Oskarshamn, just nu på nerflyttningsplats i division 1, vann med 2-1 och förpassade det allsvenska "skenmotståndet" ur cupen. Jag borde vara glad förstås. Oskarshamn var min stad en del av barndomen, dessutom gillar jag s k fotbollsskrällar i största allmänhet. Dock inte sådana som har drag av skandal. Om Henke Larsson fortfarande är HIF-tränare i morgon bör han förklara sin laguttagning - och gärna berätta lite om sin syn på svenska cupen. Tack.

Henke utmanar historien...

Nej, det vill sig inte för Henke Larsson som fotbollstränare. Framförallt inte som tränare för Helsingborgs IF. Senast han var där slutade det med att laget föll ur allsvenskan och att han själv tvingades bort under förnedrande former. Tre år senare kan historien vara på väg att upprepas. HIF sugs allt längre ner i bottenträsket, Larsson är tillbaka som ansvarig. Ett faktum som i sig är lite märkligt: tränare som misslyckats kapitalt en gång brukar sällan få en andra chans i samma klubb. Men det är klart, i just HIF verkar allt vara möjligt. Och Larsson å sin sida tycks vara prestigelös, annars hade han väl knappast utsatt sig för en ny prövning i "stormens öga". Själv vet jag absolut ingenting om Henke Larssons eventuella fel eller förtjänster som tränare - men HIF:s nuvarande spelartrupp rår han inte för, ansvaret för den vilar på andra. Imponerar gör den icke. Mystiska värvningar, anfallare utan målsinne, ett överflöd av "oldboys" med utgånget bäst-före-datum...det är så det ser ut i HIF. Ingen tränare i världen kan trolla med knäna, "jobbmaterialet" är helt avgörande. Tror i alla fall jag. Med hopp om att HIF ändå krånglar sig kvar den här gången. För Larssons skull, om inte annat. Två nerflyttningar inom loppet av tre år skulle ju - på ett mindre smickrande sätt - göra honom fullständigt unik som HIF-tränare.

Sandgren tillbaka - i "fel" klubb

En lokal liten handbollsbomb har briserat i Karlskrona. HIF-profilen Johannes Sandgren, som slutade efter förra säsongen, gör comeback. Men inte i HIF utan hos ärkerivalen IFK i serien under, dvs division 1. Den nivån klickar bättre med Sandgrens civila ambitioner. 29 år ung torde han förstås ha en del ogjort även som handbollsspelare - och för anrika IFK blir han helt klart en riktig spetsförstärkning.

MFF:s rotationsbingo

MFF mosade Falkenberg, 5-0. Imponerande; startelvan såg på förhand ganska äventyrlig ut. Det är ju rotationstider i fotbollen, Europa league och allsvenskan om vartannat, läge för truppinventering. Då krävs fingertoppskänsla av tränaren - och igår tog han onekligen ut svängarna, MFF:s Uwe Rösler. Gall in för första gången på länge, Bonke tillbaka, Traustason likaså efter månadslångt skadeuppehåll, Knudsen på Safari's plats. Och till höger på mittfältet nye Beijmo - efter en enda träning med laget. Doft av hasard, eller möjligen övermod, kunde man tycka. Men resultatet blev alltså bingo. Mot slutet hade Rösler dessutom vänligheten att släppa in 17-årige Tim Prica för allsvensk debut. En storvuxen grabb som säkert kan bli nåt...om nu MFF vågar satsa ungt framöver. Roligast igår var väl annars att Kalmar äntligen fick vinna en match. Och inte vilken som helst. AIK borta är det inte många som rör, men Kalmar gjorde det utan att "skämmas" ett dugg. 2-1 helt rättvist. Vilket f ö även AIK-spelare medgav i tv-intervjuerna efteråt. Sympatiskt och inte så lite ovanligt att höra: när ett lag förlorar brukar det ju oftast bero på något annat än en bättre motståndare. Domaren t ex. Eller "marginalerna". Eller otursfaktorn. Eller det ansträngda spelschemat. För egen del bör jag förresten begrunda det där jag antydde nyligen om att Rikard Norling kanske var Rösler's överman i rotationskonsten. Definitivt inte igår. AIK-tränaren verkade mer mån om att visa upp en stjärnspäckad bänk än en duglig startelva. Sagt och skrivet utan att ta något från Kalmars storartade insats.