Livets Ord i politisk skrud

Det svämmade över i Örebro helgen som gick. Svämmade över av självgodhet. Och nej, det var inte Livets Ord som intog Närkemetropolen. Det var Sverigedemokraterna. Skillnaden är i och för sig marginell. L O ropar halleluja i tid och otid, SD nöjer sig i regel med handklapp. L O talar i tungor, SD i gåtor. Men självförhärligandet är exakt detsamma. Extasen över de egna profetiorna likaså. Och till råga på allt råkar ledarna vara lika som bär: pastor Ekman i L O respektive "pastor" Åkesson i SD. Slickade frisyrer där inte ett hårstrå tillåts ligga fel, vita leenden till sydländskt utseende, oklanderlig klädstil. Jämte förmågan att förföra massorna. Äga scenen, förkunna budskapet. Oemotsagd för guds skull, annars kan ju bubblan spricka. Ekman på 90-talet, Åkesson här och nu. SD är ett slags L O i politisk skrud, det är nog det snällaste jag kan komma på att säga efter att ha sett och hört delar av partiets s k landsdagar. Halleluja, amen.