H 65 bäst - och Höör sen!

H 65 Höör-Sävehof 27-25. Tronskifte! SM-guldet i damhandboll hamnade äntligen någon annanstans än i Sävehof - och jag skulle ljuga om jag sa att jag var putt. Tvärtom. Vad vore idrott utan underdogs? Utan sensationer? Utan oanade bravader? Utan tränare som Ola Månsson? Mindre underhållande, kan vi väl vá överens om. Detta var en storslagen triumf för laget H 65 - och då menar jag verkligen laget. Ingen stack ut på nåt glänsande sätt, alla gjorde jobbet. Okej, målvakten Jessica Ryde måste nämnas. Ett ord räcker: grym. Segern var förresten klarare än slutsiffrorna, Månssons töser bjöd bort några bollar i rena guldyran. Tack H 65, angenämt att få bevittna ett stycke idrottshistoria innan min fiskesemester. Och jo, jag såg även herrfinalen. Kristianstad-Alingsås 31-25. Tredje raka SM-guldet för Kristianstad. Imponerande, men föga upphetsande. Jämförelsevis alltså.

Dags för lite föryngringsmete

Åsså var det tid igen. Småland. Tingsryd. Hyllen. Sommarmete, skogsliv, rekreation och hela den biten. Avresa i morgon söndag. Väx upp, viskar min inre röst. Vill helst inte, viskar jag tillbaka. Med spö i näven och mask på kroken är man aldrig äldre än 15, den känslan kan man väl få unna sig. Några dar i alla fall, sen kan man vá typ 72 resten av året. Men allvarligt talat sjunger det nog på sista versen, metet. Man blir inte yngre, bara tyngre. Man blir inte rappare, bara slappare. Man hoppar inte längre ombord på båten, man klättrar försiktigt för att inte trilla och slå sig fördärvad. Man går inte de 500 meterna ner till sjön på fem minuter, man hasar sig fram på cirka femton. Värst är ändå saknaden efter mina polare. Förr var vi ju tre som åkte, tre som var precis lika hängivna denna form av livsnjutning. Idag är jag - äldst i trion - ensam kvar som kan, Ödet är som bekant både orättvist och oberäkneligt. Sitta på sjön solo har jag egentligen inga problem med, tio timmar i följd kan fortfarande kännas alltför kort. Men kvällarna. Förr en betydande del av nöjet, nu en transportsträcka mot nanna kudden. Middá, tre nubbar och en bärs, sen går rullgardinen ner. Anders och Jan: det var roligare på er tid, jag lovar. Nu är det väl mer rogivandet man söker. Tillbakablickarna, minnena. Och så den där förbannade kilosabborren, min livsdröm. Ja, ni vet, pågar. Jag tjatade rätt mycket om den saken redan i "good old days". Den här gången är det min själ dags. Eller också inte. Skitfiske på dig, som vi brukade säga till varann.

Fel fokus, Sjögran

Läste någonstans att Therese Sjögran, sportchef på damsidan i FC Rosengård, var besviken och förvånad över att klubbens målvakt Zecira Musovic inte kom med i EM-truppen. Det är jag också. Förvånad. Över Sjögrans besvikelse och förvåning. Har hon missat att Musovic inte längre platsar i klubblaget? Att tränaren Jack Jensen bänkat henne till förmån för en importspelare, helt enligt den kutym som råder i FC Rosengård. Skulle Musovic lik förbannat vara en av Sveriges tre bästa målvakter? I så fall bör nog sportchefen se sig om efter en ny tränare istället för att hacka på förbundskaptenen. Själv funderar jag lite kring hur FC Rosengård mår i det stora hela. Inte så bra, gissningsvis. Resultaten matchar liksom inte den uppblåsta självbilden. Och egentligen är det nog det som stör Sjögran, målvaktsfrågan råkade bara bli en "avreagerare".

Olala för Ola och hans lag

Kristianstad. Alingsås. Sävehof. Så långt idel ädel handbollsadel vid de stundande SM-finalerna i Malmö Arena. Så tack för H 65 Höör som oanad utmanare till Sävehof på damsidan. En mygga bland elefanter, ett nytt klubbmärke bland de i sammanhanget mer etablerade. Precis vad handbollen och all idrott behöver: förutsägbart blir tråkigt, i värsta fall ointressant utanför den trängre kretsen. Bakom de "uppnosiga" H 65-damerna står en man - och inte minst för hans skull är jag glad. Ola Månsson, tränare. Eller Ola Månsson, mjölkdrickare, som det stod i telefonkatalogen på den tiden sådana fanns. Yrkesbeteckningen (?) blev jag varse när jag skulle ringa upp Månsson för en intervju nån gång på 90-talet. Ryktet hade gått att den handbollsbegåvade Kävlingesonen var på väg "hem", att han tröttnat på tillvaron i Kristianstad dit han värvats ett par år tidigare. Jodå, Ola Mjölkdrickare bekräftade glatt att han redan skrivit på för moderklubben. 23 år ung, spelsugen till tusen. Det var ju det som var kruxet i Kristianstad: speltiden. "Den lille" från Kävlinge fick i bästa fall gömma sig på kanten, men mest satt han bänk. Resursförstörelse, minns jag att jag tänkte efter att ha sett honom ett par gånger i Kävlingetröjan (KHK låg faktiskt i näst högsta serien vid tiden ifråga). Ola Månsson var playmaker i ordets fulla bemärkelse. Speleman, underhållare, individualist men alltid för lagets bästa. Som typ det närmaste man kan komma en Ivano Balic i svensk handboll, bortsett då från att mytbilden kring Balic aldrig inkluderat ordet mjölkdrickare. Nej, Månsson blev inte stor i världen men han blev definitivt kung i Kävlinge. Publiken älskade honom, inte för inte hissades hans matchtröja i Korsbackahallens tak den dan han meddelade att allt var över. Då var Ola Månsson - 28. Och hade kommit på att han ville bli tränare. En lysande idé, så klart. En man med hans blick och lidelse för spelet kan omöjligt misslyckas som tränare. SM-finalen med H 65 är i den meningen heller ingen skräll, bara kronan på verket i Månssons sedan länge merittyngda tränar-cv. Fast vinner gör nog Sävehof, är jag rädd. Om inte ska jag fira med ett glas mjölk.

Tre Kronor, Tio Guld

Svenskt VM-guld i hockey! Angenämt. Själv går jag visserligen inte i taket för just den sporten, men all respekt för alla som gör det. De är otroligt många, det kommer säkert att visa sig i den där Stockholmsparken vars namn jag glömt men där hjältarna ska hyllas senare idag. 1-1 blev det förresten i finalen mot Kanada, sen vann Kronorna på straffar. Sveriges tionde VM-guld, om jag hörde rätt. Jag minns det första lite diffust men det andra desto tydligare: Moskva 1957. Tumba, Lasse Björn, Stöveln Öberg, SuraPelle, Sigge Bröms, Flodkvist i buren...suck. Kom inte till mig och säg att jag är ung.

Vådan av ett mål

MFF-IFK Norrköping 1-2. En match som osade 0-0 i 75 minuter. Sen var olyckan framme: Markus Rosenberg tofflade in 1-0 för MFF. Vilket tvingade Norrköping till lite djärvare offensivlusta - vilket i sin tur avslöjade MFF-försvaret. Uppochnervända effekten av ett mål, kan man säga. Norrköping hade säkert varit nöjt med 0-0, det såg så ut. Kanske MFF också...med facit i hand. Då hade ju fyrapoängsförsprånget i tabellen varit intakt, nu krympte det till en enda. Fast rätt så, på sitt sätt: de insläppta målen var inte värdiga ett topplag. Båda efter hörnor, och inom loppet av tre minuter. Sällsynt i dagens systematiserade fotboll, mål på hörnor är ju närmast en raritet. Hur mycket som kan skyllas på skador/avstängningar i MFF:s backlinje vet jag inte, men virrigt var det. Min känsla är att Norrköping faktiskt kunde avgjort detta mycket tidigare om man bara vågat. MFF-respekten är djupt rotad bland de allsvenska konkurrenterna, en pinne på Swedbank tas som en framgång. Det går att förstå: publiken måste vara en grym tolfte spelare att ha emot sig. Så hängiven sitt eget lag, så extremt enögd. Igår brast det totalt för de blåaste dårarna. Stämningen i slutet var riktigt otäck, hatet liksom sköljde över både domare och Norrköpingsspelare. Tänk att det kan vá så svårt att förlora en fotbollsmatch. Men vem är jag att döma? En gång i tiden var jag visst likadan själv...

Svårtippad handbollsfinal

Kristianstad-Alingsås. Handbollens SM-final nästa lördag blir en favorit i repris. Senast i fjol möttes de två, men den finalen vill nog Alingsås glömma. Överkörning var bara förnamnet, Kristianstad kunde defilera mot guldet. Ovissare i år, tror jag. Kristianstad har ett i stora delar nytt lag, förvisso starkt men inte lika oövervinnerligt som fjolårets. Alingsås är sig mer likt. Samma stomme på ett par undantag när, unga spelare som blivit "ett år bättre" (Frend Öfors, Claar, Konradsson, Bergendahl). Skarpare än Kristianstad på mittsex och mittnio, enligt min uppfattning. Utmärkt målvakt också i Rickard Frisk - men okej, där har Kristianstad utomjordingen Simic. Han ensam kan ju avgöra en final, om han har sin Dag. Båda lagen är annars breda och kompletta, det är därför de är i final. Hellre tio dugliga handbollsspelare som avlastar varann än en fenomenal Kim Andersson som på egen hand ska bära tio, så att säga. Ska jag tippa blir det nog Kristianstad, trots allt. Garderat med Alingsås. Damsidan återkommer jag till när det står klart vilka H 65 Höör ska mosa i finalen.

Bättre på tipskupongens tid

Inställt pga försök till matchfixning. Beskedet gäller kvällens allsvenska möte mellan IFK Göteborg och AIK. Blir jag förvånad? Inte precis. Blir jag nostalgisk på temat "det var bättre förr"? Delvis. Fotbollen som sådan var kanske inte bättre men den var i alla fall frisk. Idag är den sjuk. Nerlusad av pengar. Spel och dobbel i statlig regi, öppen för internationella syndikat som tror att allt är till salu: heder, moral, fotbollsspelare, fotbollslag. Vad hände med tipskupongen? Vem faan kom på att 1 X 2 á några få öre raden inte var gott nock om man nu ville gambla? Vem öppnade kranarna? Varför? Oddset, Lången, Dubbeln, Matchen, Första målskytt, Nästa målskytt, Sista målskytt, Halvtidsresultat, Heltidsresultat, Vilken spelare släpper sig högst...okej, det sista är än så länge en tidsfråga (tror jag). Men det moderna spelutbudet är oändligt, lite som en smörpassning på foten till de kriminella nätverken. Onödigt, jävligt onödigt. Som man sår får man skörda.

Nu krävs målvaktsspel & tomtetro

Hade bespetsat mig på ett spännande tredje möte mellan Kristianstad och Ystad IF i handbollens SM-slutspel igår. Då utgick jag ifrån att YIF skulle ha ett målvaktsspel värt namnet. Tyvärr inte. Anders Persson prickade sin lägstanivå, räddade nästan ingenting. Delvis "hjälpt" av ett uselt försvar, skall sägas. Slutresultatet talar: 37-25. Kross, som det heter på modernt idrottsspråk. Nu måste YIF ta två raka för att snuva Kristianstad på finalbiljetten, det känns lite som att tro på både tomten och storken. Förutom en pånyttfödd Anders Persson.

Bra lag har tur - och skicklighet...

Bra lag har tur, sägs det. I så fall är årets MFF bättre än jag trodde. Vet inte hur många matcher laget avgjort på stopptid men det är ett antal. Och enbart tur är det förstås inte, skicklighet är säkert också en komponent. Annars lever MFF farligt...tur och otur jämnar ju ut sig i en lång serie, åtminstone enligt ett annat bevingat fotbollsuttryck. Det sägs så mycket i flosklernas värld. En otvetydig sanning är dock att en tabell aldrig ljuger. Just nu toppar MFF allsvenskan på 20 poäng, sex fler än närmast följande lag. Det är tungt och det är odiskutabelt. Igår mot Östersund föll segermålet till 2-1 i 95e minuten, Rakip på något slags halvträff. MFF var då decimerat till nio man men inte ens det "stal" flytet. Två utvisningar är i vilket fall anmärkningsvärt, dålig disciplin brukar förknippas med mindre framgångsrika lag.

Leve kärleken!

Idag ska jag gå på bröllop. Nej, inte mitt eget. Det är större än så. Min dotters. Min älskade lilla efterskatt, som kom till världen typ igår. Okej, 1986. Tid går fort, ibland hinner man knappt blinka mellan de magiska ögonblicken. Men inget vemod nu, bara glädje och tacksamhet. Giftermålet bekräftar ju att min dotter mött det största och finaste livet har att erbjuda. Kärleken. Den som gör oss människobarn yra i knoppen och varma i kroppen, den som får pulsen att rusa och endorfiner att brusa. Den som besegrar allt. Inklusive min egen olust att hålla tal i offentliga sammanhang. Vid ett tillfälle som detta känns varje förpliktelse som en ära. Zivjeti ljubav!

Om fynd och synd på handbollsfronten

Inget ont om Vinslöv, absolut inte. Men kan man fynda handbollsspelare där? Tydligen. HIF Karlskrona presenterade häromdagen två nyförvärv, båda från just Vinslöv. En skytt, en målvakt. Tveksamt om det ger konkurrenterna i ligan skrämselhicka. Vinslöv spelade den gångna säsongen i division 1, lika med tredje nivån i seriesystemet. Tror att de fick kvala till allsvenskan, men har missat hur det gick. Oavsett säger värvningarna något om budgeten i HIF Karlskrona. Jag vill ju inte tro att det handlar om ambitionen. Apropå handboll lider jag förresten med Fredrik Teern, min favoritbuse i Alingsås. Avsliten bröstmuskel i första semifinalmatchen mot Sävehof. Fy faan, det gör ont bara att läsa. Teern blir borta året ut. En påminnelse om att stålmän inte finns, somliga råkar bara ha den utstrålningen.

Blåsebergavägen - jo, absolut

Bor numera på Blåsebergavägen. Den lever upp till sitt namn, kan jag säga. Detta måste vara epicentrum för Malmös alla blåshål. Idag t ex. Meteorologerna pratar om måttlig till frisk vind i Malmötrakten. Då har de räknat bort Blåsebergavägen. Här är det hård till hårdare. Som vanligt: när stan i övrigt har 10 m/s har vi typ 20. Tro mig. Jag kom nyss cyklande på Annetorpsleden, inga problem. Men så fort jag svängde in på Blåsebergavägen fick jag halv orkan i nyllet. Det blev till att stiga av cykeln och le den sista biten. Jag dör inte för det, blir inte ens irriterad. Bara förundrad. Vad var det för orakel som döpte gatan?

Dessa förbannade resultat

VM-hockey - och allt är sig likt kring Tre Kronor. NHL-stjärnor på rad, tv-Niklas galen i blicken, rinkreportern alldeles till sig av beundran för "hjältarna". Fullpumpad ballong, verkligen. Sen kommer de förbannade resultaten och sabbar alltihop. Förlust mot Ryssland, förlust mot USA. Än går missödena att rätta till ty VM i ishockey är en lång labyrint med massor av chanser - men tillåt mig tvivla. De två senaste mästerskapen har det tagit stopp i kvartsfinal för det som brukar kallas vårt folkkäraste landslag. Kan bli så i år också. Hoppas inte. Jag hade unnat tv-Niklas och hans polare en framgång som s a s matchar uppsnacket.

Tack och lycka till, Zoran Roganovic

Det blev blott en säsong för Zoran Roganovic i HK Malmö. Vill man vara elak kan man säga att det var en för mycket. Roganovic satte framförallt mot slutet mest avtryck på bänken - och det kan ju knappast ha varit meningen när han värvades in från Lugi. Fiaskoordet tänker jag dock inte använda; Roganovic visade när han väl fick spela att klass inte försvinner med åren. Snabbhet gör däremot, skottkraft likaså. Ingen blir skyttekung vid 39, ingen peakar sin karriär i den åldern. Nu återvänder Zoran Roganovic till klubben där han hade alla sina glansår. H 43 i Lund, numera i division 2 men med ambitioner att komma tillbaka på högre nivå. Cirkeln sluts alltså för montenegrinen som möjligen kan vara den bästa handbollsimport Sverige skådat. Det får man inte glömma bara för att sejouren i HK Malmö blev som den blev. Lycka till.

HIF Karlskrona rensar...

Läser att HIF Karlskrona bryter kontrakten med båda sina målvakter, Mario Cvitkovic och Flamur Gerbeshi. Likaså med brassen Bruno Castro som värvades in i prekärt skadeläge under säsongen. Synd, kan jag tycka. Cvitkovic levde ibland, inte minst i det avslutande kvalet, upp till sitt smeknamn Super-Mario. Och Castro hade potential, det var rätt uppenbart. Förhoppningsvis har HIF Karlskrona nåt ännu bättre på gång, annars kan man få anledning att ångra sig.

Superettans Super-Salif

6-0 senast mot Örgryte. 4-0 ikväll mot Värnamo. Hur bra är egentligen årets upplaga av Trelleborgs FF? Och hur bra är lagets anfallare Salif Camara Jönsson? Killen har gjort åtta av de tio målen, 2x4. Helt otroligt. Varken på rak eller krokig arm kan jag erinra mig någon annan spelare i svensk elitfotboll som gjort fyra mål två matcher i rad. Camara borde vara hårdvaluta på den s k marknaden, men kruxet är kanske åldern. TFF:s målspottare blommar sent, är 33 fyllda. Och större delen av sitt fotbollsliv har han tillbringat på lägre nivåer i Malmö/Lund-regionen, alltid som goalgetter men utan att bli upptäckt. Eller om han saknat ambitionen, vad vet jag. I vilket fall en rätt udda karriär, olik flertalets. Hade varit spännande att se Salif Camara Jönsson i allsvenskan - och hoppet behöver förstås inte vara ute: TFF kan ju gå upp. Tack förresten till TV4 Sport som ger mig superettanfotboll. Jag gillar den serien. Så pass att jag t o m uthärdar matchkommentatorn som pratar, pratar, pratar utan att säga något av värde. Man får ta det onda med det goda, no problems.

MFF bäst - fast inte bra nock

Sex omgångar avverkade i fotbollsallsvenskan och MFF är redan loss med fyra poäng. Anmärkningsvärt. Ovanligt. Men betydelselöst: 24 omgångar återstår, mycket kan hända. Där kom en floskel - och här kommer en till: segrar förlåter allt. Övertygat har ju inte MFF gjort, rent spelmässigt. Övertygat har väl heller inte nye tränaren Magnus Pehrsson gjort, i alla fall inte om att han hittat en startelva. Det plottras och klottras i laguppställningen, kräsna supporters gnisslar tänder och vässar knivar. Eller vad de nu gör när tvivlen gror. Och samtidigt rasslar alltså det enda som räknas in i stadig takt. Poängen. I en annan klubb hade fans & svans talat i tungor över liknande resultat, gjort vågen över både spelare och tränare. I MFF kan man aldrig så noga veta. Fråga Allan Kuhn.