Allt jämnar ut sig...

Bulgarien-Sverige 3-2. Det jämnar ut sig, sa han som gjorde i brallan och satte sig på cykelsadeln. Ja, förlåt. Kom bara att tänka på Sveriges föregående VM-kvalmatch mot Frankrike. Den sanslösa tur vi hade där med segermål i tom bur i sista stopptidssekunden. Ikväll hade vi ett visst mått av otur, parat förstås med en ganska nedslående oskicklighet. Och ett motstånd som på förhand beskrevs som kanske inte en munsbit, bara nästintill. Men Bulgarien borta äter man inte upp så enkelt, det har många större fotbollsnationer än Sverige fått erfara. Första halvlek var dock nästan "hamrénskt" dålig från svensk sida, andra bättre för att inget annat var möjligt. Typiskt nog föll avgörandet då. Bolltapp på mitten...eller bollvinst, om man väljer att se det med bulgariska ögon. Flyt, oflyt, små marginaler. Som sagt, sånt jämnar ofta ut sig över tid. Huruvida Sverige kommer att nå VM blev med detta en öppen fråga. Bulgarien bjöds in i kampen om andraplatsen, Nederländerna kan heller inte räknas bort (trots svidande 0-4 mot Frankrike ikväll). Gruppsegern kan däremot räknas bort, sumpar fransoserna den nu är bollen betydligt rundare än jag trodde.

Good luck, Pawel Cibicki

Pawel Cibicki lämnar MFF för spel i Leeds i den brittiska andraligan. Nerköp eller uppköp? Uppköp alla dar i veckan. Inte bara för kosingens skull; Cibicki hade säkert sjysst lön i MFF men i Leeds får han mer, avsevärt mer. Kanske till en tryggad framtid, rent utav. Fotbollsmässigt byter han också upp sig. Allsvenskan i all ära, nivå två i England smäller högre. Och Leeds, gamla fina Leeds! En av de mer mytomspunna klubbarna i Tipsextras barndom, eller hur? Kul att Nydala-Pawel ska pröva lyckan just där. Jämte Arlövs-Pontus som kom dit redan i fjol och faktiskt gjort succé. Det är en fascinerande värld, den om fotbollen.

Kaos-Carlos...

Apropå MFF-matchen mot Göteborg. Carlos Strandberg fick göra debut i himmelsblått. Ett kort inhopp på cirka tio minuter. Vilket räckte för att visa att killen kan bli ett problem för - MFF. Att presentera sig medelst en örfil mot en motståndarback är ju inte direkt lovande. Men det var precis vad Strandberg gjorde. Varför han kom undan med gult kort vet jag inte, det naturliga borde varit mörkrött. Å andra sidan kan man se förseelsen som ett steg i frisk riktning för syndaren själv. Under sin tid i AIK bjöd Strandberg en lagkamrat (!) på ett stryptag och stängdes av. Hoppas MFF kan erbjuda adekvat hjälp. Kaos-Carlos är ju bra på fotboll, sägs det.

Lagbrytare Pehrsson

Det bär mig emot att hacka på MFF-tränaren Magnus Pehrsson, så många andra gör ju det trots att hans lag leder allsvenskan med tio poäng och det enda som räknas sägs vara resultaten. Undrar bara om inte Pehrsson bröt mot en oskriven lag i gårdagens match mot Göteborg? Jag tänker på agerandet gentemot Kingsley Sarfo. Först inbytt, sen utbytt. Förvisso tidigt respektive sent. Men icke desto mindre anmärkningsvärt. Tränare brukar inte göra så, jag antar att det är en omdömesfråga. Typ att den som ställts utanför startelvan men ändå byts in aldrig ska plockas av på nytt (utom vid skada förstås) eftersom effekten blir ett slags offentlig dubbelpetning. I vart fall måste spelaren uppleva det så. Sarfo såg både förvånad och besviken ut när han kallades av planen - och jag förstår honom. Att brännmärkas av "chefen" är aldrig kul, allra minst inför 22000 åskådare. F ö var Sarfo bra i matchen så länge han fick spela. Pehrsson bör förklara sig, tycker jag. Gärna kring Eikremfallet också. Resultaten är lysande så här långt, ledarskapet mera dunkelt.

Storslaget, Östersund

Östersund-Paok 2-0. Östersund till Europa League! Östersund. Inte MFF. Inte AIK, Göteborg eller Norrköping. Inte Djurgården och inte Elfsborg. Ingenting är längre som förut i svensk fotboll, kartan har ritats om och inkluderar min själ Jämtland av alla gamla vita fläckar. Hur kul som helst, tycker jag. Så kul att jag låter udda vara jämnt vad gäller den senaste allsvenska matchen. Den där Östersund ställde upp reservlaget för att spara den normala startelvan till just den här drabbningen. Med facit i hand är det lätt att säga att tränare Potter gjorde rätt...fast fel. Detta var hursomhelst en storslagen bedrift av Östersund - och av lagets Malmöpåg Saman Ghoddos. Båda målen kom från honom. Det ena en styrning, det andra ett pressat skott. På vilket sätt spelare som Nyman och Guidetti skulle vara bättre än Ghoddos begrep jag inte före matchen, än mindre begriper jag det efter. In med killen i landslagstruppen men's tid är! Ghoddos själv har ju flaggat för att representera Iran, med dubbelt medborgarskap kan han s a s välja utifrån efterfrågan.

Diskretare förr...

När jag var barn betraktades folk som pratade för sig själv som original. Avvikare, kufar, dårfinkar som man helst skulle passa sig för. Inte längre. Nu för tiden är det ganska normalt att strosa runt i gatuvimlet och, till synes, prata för sig själv. Skenet bedrar, så att säga. Tittar man noga ser man att dagens ensampratare har något slags manick i örat. Från denna manick löper trådar å skit ner för kinderna mot byxlynningen till och vad som sedan döljer sig därunder får man gissa. I vilket fall leder det tydligen till uppkoppling. Modern kommunikation. Okej för mig men måste man prata så förbannat högt? Och ämnesvalen, hallå. Affärssamtal, kompissnack, skvaller, semesterplaner, erövringar, kärlekstrubbel...allt mellan himmel och dynghög avhandlas inför öppen ridå. Forntidens original var mycket mer diskreta, kan jag säga. De muttrade lågmält, själva poängen verkade vara att ingen utomstående skulle uppfatta exakt vad. Läs och lär, alla påträngande nutidsoriginal.

Plump i Potter's protokoll

Få fotbollstränare har hyllats lika okritiskt som Östersunds Graham Potter. Fullt förståeligt; när ett lag når sensationella framgångar är tränaren i väsentlig grad alltid mannen bakom verket. Åtminstone enligt den vedertagna mediala konsekvensanalysen. Men. Igår gick "hjälten" bestämt vilse i pannkakssmeten. Kanske sövd av allt smicker, kanske bara uppriktig i sin syn på allsvenskan och på folk som tippar å sånt. Potter skickade alltså ut ett reservlag till matchen mot AIK. Tio nya spelare jämfört med föregående match mot grekiska Paok i Europa League-kvalet. Det kunde bara gå på ett sätt: förlust 0-3, icke allsvensk klass över prestationen. Ursäkten var att det ordinarie manskapet måste sparas till returen mot Paok nu på torsdag. Trams. Dagens allsvenska spelare är proffs, fotboll är deras yrke och levebröd. Skulle de inte orka tre matcher på en vecka? Okej för att någon eller några står över - men tio? Är inte allsvenskan mer värd än så, Mr Potter? Vill nog till att Östersund fixar Europa League-kvalet, annars sitter där en tränare med glorian svårt på sniskan.

Hybris bygger inga framgångar

AFC-MFF 3-1. Från brakseger över Kalmar till chockförlust mot tabelljumbon. Jag anar ett samband. Hybris. Lätt att få efter 6-0 och utökad serieledning till 13 poäng - men svårt att bygga nya framgångar på. Särskilt som tränaren Magnus Pehrsson begår det elementära misstaget att ta ut exakt samma startelva som mot Kalmar (och gör exakt samma byten). Vad hände med MFF:s omskrutna bredd? Wolf-Eikrem? Carlos Strandberg? Innocent? Och Sarfo...köptes han in som bänknötare? Självbelåtna spelare är sällan några bra spelare. Lika lite som självbelåtna tränare är några bra tränare. Här hade MFF ett gyllene tillfälle att rotera truppen, få in lite hunger och motivation, visa att snacket om bästa bänken är mer än bara bullshit. Ursvagt att missa det. Sagt med all respekt för AFC Eskilstuna, som kanske hade vunnit i vilket fall. Laget är förstärkt och förbättrat, moralen påtagligt hög. Märkligt nog. Klubben som sådan är ju en diktatorisk konstruktion snarare än en demokratisk. Hävdar i alla fall MFF:s fans som "markerade" genom att utebli från matchen. Tycker mig känna stank av hybris även i de leden. Sitta där på höga hästar och döma underdogs som gått en annorlunda väg till sportslig framgång...usch, sånt tilltalar mig inte alls. 3-1 i nacken var väl ungefär vad MFF-fansen bad om. Och förtjänade.

Alla dessa MFF:are...

Jag är förundrad över mängden MFF:are i Superettan. Talanger som lånats ut eller avyttrats för gott, äldre killar som aldrig lyckades passera nålsögat till den karriär de drömt om. Bara i Trelleborg finns (minst) sju mer eller mindre MFF-märkta spelare. Åtta om man väljer att räkna in tränaren Patrik Winqvist. Andra klubbar med himmelsblått i sina led är Örgryte, Gais, Gefle, Dalkurd, Värnamo, Falkenberg och Åtvidaberg. Kanske någon till som jag i så fall glömt. Man skulle med lätthet kunna formera ett komplett lag, inklusive full bänk, av MFF:are i förskingringen - och sedan leka med tanken på vad som kunde hänt om alla dessa spelare stannat i stan. En inte alltför djärv gissning är att Malmö då haft ett eget Superettanlag. Vilket säkert ligger i t ex FC Rosengårds och Prespa Birlik's intresse. Men kanske inte i MFF:s? Eller för den delen i de berörda spelarnas. Givet att de vill tillbaka till högsta nivån är förstås den näst högsta det naturliga skyltfönstret. Där finns ju dessutom de näst bästa pengarna, får man förmoda. Men ponera att Trelleborg går upp, då blir det alltså (med en smärre överdrift) typ två MFF i nästa års allsvenska. Om nu inte MFF plockar tillbaka formbara talanger som Erik Andersson och målvakten Marko Johansson. Sånt har hänt förr: Rosenberg, Konate, Cibicki är exempel som visar att utlånad inte måste betyda dumpad. Även om Dardan Rexhepi-exemplet förvisso är vanligast. "D Rex" som han kallades efter en tidig men ack så kort succé i MFF. Vill minnas att killen var 18 år då, när han utnämndes till superlöfte i media. Idag vid 25 har han hunnit med ett par kringelkrokar på "marknaden" för att slutligen (?) landa i Gais. Utan att ringakta hans prestationer där vågar jag påstå att MFF-tiden är ett minne blott. Tyvärr. Det är alltid lite trist att se talanger stagnera. Generellt klarar sig annars (ex-)MFF:arna bra i Superettan, vissa är rent utav tongivande i sina lag. Som Lawan i Dalkurd. Som Hammar i ÖIS. Som Blomqvist i TFF. Som målfarlige Deniz Hümmet i Gefle, inte minst. Den sistnämnde en s k doldis, aldrig mer än ungdomsspelare i MFF. Notabelt i sammanhanget är f ö att HIF står helt blankt vad gäller spelare med MFF-förflutet. Vad det beror på vet jag inte. Ömsesidig integritet, kanske?

Var finns skyttekungen?

Allsvenskan 2017 är en allsvenska utan skyttekung. I alla fall så här långt är väl säkrast att tillägga. Ingen spelare har gjort fler än åtta mål - och detta efter nitton genomförda omgångar. Magert. Mycket magert. Påminner om 1985 års allsvenska då tre man delade skytteligasegern på ynka tio mål. På 22 matcher förvisso, eftersom den tidens allsvenska fortfarande bara rymde tolv lag. Men snittet är alltså ungefär samma idag. Mönstret likaså: inget lag har någon utpräglad goalgetter, målen fördelas på väldigt många spelare. Med MFF som främsta typexemplet. Laget har gjort 37 mål men ingen enskild spelare fler än fem (Cibicki). Får se om nån stiger fram i slutskedet och gör sig förtjänt av epitetet skyttekung. Gamle Hysén, kanske? I vilket fall lär fjolårsnoteringen bli svår att nå: John Owoeri, Häcken, 17 mål. Och den var ändå inte särskilt hög, snarare måttlig i ett historiskt perspektiv.

Friidrotts-VM oslagbar tv-underhållning

Såg två allsvenska fotbollsmatcher igår. Och därefter VM i friidrott. Det var lite som att gå från källaren till himmelen. Som tv-underhållning betraktat är friidrott på toppnivå bland det bästa som finns, jag tror inte ens man behöver vara sportfåne för att fängslas av dramatiken. Vilket man däremot behöver vara för att bländas av ett möte mellan t ex Jönköping och Örebro i fotbollsallsvenskan. För att inte tala om simning som i tv blir mer vatten och vågskvalp än människor och ansiktsuttryck - och därmed ganska ointressant utanför den trängre kretsen. I friidrotten ser man vad som händer, allt går genom rutan. Som när Bolt stupar i sitt allra sista lopp. Som när en rysk höjdhoppstjej vinner guld men på dunkla grunder förnekas nationalhymnen vid prisceremonin. Som när den magnifika kroatiskan Sandra Perkovic hivar iväg diskusskivan bortom evigheten, dvs 70-metersmarkeringen. Som när en skäggig outsider från ett sönderbombat land tar brons i manligt höjdhopp. Där den suveräne Barshim från Qatar (och Malmö i någon mån, han har faktiskt tränat här) upphäver tyngdlagen och flyger över ribban. Som när dopingen plötsligt upphör att existera. Hoppsan, såg jag för mycket nu? Drog jag för snabba slutsatser av normaltiderna på löparbanorna - och av Jamaicas reträtt som sprintnation? Hursomhelst. Allt ser man i ett friidrotts-VM, inget "göms" under vatten: prestationer, känslor, tårar, förtvivlan, lycka, stolthet. Synd bara att TV4 köpt rättigheterna. Inte för att jag har något emot kanalens kommentatorer och experter, tvärtom i de flesta fall. Men de förbannade reklamavbrotten sabbar partyt och får mig att sakna SVT.

Rapport från ett festivalbesök

Frugan och jag var på festival igår. Eller vad man nu ska kalla fotbollsmatchen på Swedbank. 6-orgie, kanske? MFF-KFF slutade alltså 6-0. Drygt 20000 pers var på plats, av ljudvolymen att döma 19000 svårt hängivna blådårar. Resten såna som vi, dvs hyggligt neutrala men mottagliga för intryck. En liten klick Kalmarsupporters skymtades också, dem var det synd om. Åka så långt och få så mycket smörj. Inte kul. T o m av domaren fick de smörj: två straffar emot, plus en utvisning tidigt i matchen. På Romario, dessutom. En spelare så skicklig att han säkert hade platsat i MFF. Åtminstone på bänken, jämte Eikrem. Nu stod det förvisso 2-0 redan när han åkte ut, så matchavgörande var det inte. Möjligen bidrog det till att siffrorna sköt i höjden - och till min hustrus förundran över att MFF liksom "gjorde mål hela tiden". Själv satt jag mest och höll tummarna för att Cibicki skulle få bryta sin måltorka. Jag gillar ju den grabben, hela hans bakgrund och så. En enkel påg från Nydala som gått den långa vägen i ett MFF som annars mest köper färdigt utifrån. Ifrågasatt, utlånad, på sistone brutalsågad i viss lokalmedia. Vid straff nr 2 blev jag bönhörd. Cibicki tog hand om bollen, la den på punkten och tryckte in 3-0. Inga krussiduller, ingen beslutsångest, bara självklart och rejält. Zlatan light, typ. Där blev jag nästan lite varm om hjärtat. Funderade för ett ögonblick på att vända mig mot pressläktaren och visa fingret. Men avstod. Man är trots allt 72.

Rättelse om Tomtemor

Förlåt. Tornemark heter hon ju inte, friidrottens förbundskapten. Karin Torneklint ska det vá, inget annat. Förutom Karin Tomtemor. Detta apropå föregående inlägg.

Förbundskapten Karin Tomtemor

Svensk friidrott har en förbundskapten som heter Karin Tornemark - men som lika gärna kunnat heta Karin Tomtemor. Hon är otroligt snäll mot alla barnen, nämligen. Dvs de aktiva. Till det VM som nu lider mot sitt slut lyckades hon med konststycket att nominera 29 stycken. Karin Tomtemors rättesnöre är att alla - och då menar jag alla - som vid något enstaka lyckligt, eller suspekt, tillfälle uppnått de stipulerade kvalificeringsgränserna förtjänar en VM-biljett. Inga krav på genomsnittsresultat, inget beaktande av egentlig standard och konkurrensduglighet. Därför blir det som det blir. Sällskapsresa. Syjunta. Myspys. Maratonlöpare som lallar omkring, säkert efter bästa förmåga men halva London från täten. Andra som bryter eller river ut sig. Någon som infinner sig sjuk och inte kan tävla, bara mingla. En som faktiskt säger sig vara "supernöjd" efter ett misslyckat längdkval. Mycket annat som mår bäst av att förbigås med största möjliga tystnad. Hurra för Daniel Ståhl, det lysande undantaget. Och ytterligare några har absolut gjort hedersamma prestationer, generöst räknat 9 av de 29 nominerade. Men Karin Tomtemor är kanske "supernöjd", det skulle inte förvåna mig. En sak är säker: i lagidrotter som t ex fotboll och handboll hade en förbundskapten aldrig kommit undan med dylika resultat/prestationer.

Glen Campbell i ljust minne

Glen Campbell är död. Countrymusikens kanske finaste röst har tystnat - och beskedet kommer inte oväntat. Campbell insjuknade i Alzheimers för flera år sedan, hans tid var utmätt. Vet förresten inte om han ska gå till historien som just countrysångare. På flera av sina album rörde sig Campbell i gränslandet mot pop, inte för inte hade han också ett ungdomsförflutet i Beach Boys. Som soloartist fick han en enastående karriär över mer än ett halvt sekel. Första gången jag fick upp ögonen - och öronen - för honom var på tidigt 60-tal. Campbell hade då gjort en cover på Buffy Sainte-Maries fredssång Universal Soldier och den röstades minsann in på Tio-i-Topp, bland alla i sammanhanget mer "normala" banaliteter. Vad jag kan minnas blev det Campbell's enda besök på den listan. Hans sångstil och låtval gjorde sig inte riktigt just där. Eller här i Sverige överhuvudtaget. Country ansågs länge hopplöst fel på något diffust sätt, fördelen med det var förstås att man ostört kunde leta efter Campbells senaste i Broddmans reabackar. Han gav ut massor av plattor genom åren, jag köpte många men inte alla. Min absoluta favorit, om jag måste välja, får nog bli samlingsalbumet Love Songs. Där tolkar Glen Campbell moderna klassiker som t e x You've Lost That Lovin Feeling, Without You och Feelings - och han gör det med all den innerlighet som berör ett mänskligt hjärta. Frid och ljus över hans minne.

Gåvan från ovan...

Djurgården-MFF 0-1. Man ska inte be om ursäkt för en seger. Ännu mindre skämmas. Men vad var detta om inte ett gränsfall? MFF är tillbakapressat hela andra halvlek och stora delar av första. Saknar spel, får inte till ett enda avslut. Dahlin och mittbackarna och Han Däruppe ser ut att rädda ett oförtjänt 0-0. Då, i stopptidens slutsekund, kommer gåvan från ovan. Självmål av Djurgården, tre nya poäng. Bra lag har tur, sägs det. Gud så bra MFF måste vara.

Alla tiders Mjällbylag!?

Tidernas Mjällbyelva har nominerats. Detta av klubbens egna s k "Gubbar", dvs alla de idella krafter som funnits med runt Maif sedan allsvenska tiders begynnelse åren kring 1980. Så här blev utfallet, om det kan intressera. Mv: Mattias Asper. Backlinje: S-O Bergman, Bagarn Rosengren, Zoran Manovic, William Leandersson. Mittfält: Haris Radetinac, Sven-Bertil Andersson, Hasse Larsson, Chippen Wilhelmsson. Anfall: Flemming Persson, Marcus Ekenberg. Avbytare: Leif Persson (mv), Lennart Weidenstolpe, Daniel Ivanovski, Tobias Grahn, Moestafa El-Kabir, Lennart Johansson. Respekt för gubbarnas tycke och smak men som motvalls kärring har jag ändå några invändningar. Skulle inte El-Kabir platsa i en startelva? Persson och Ekenberg i all ära, i min bok slår han bägge. Om man nu beaktar bara det rent fotbollsmässiga, vilket kanske inte gubbarna gjort. Erton Fejzullahu saknar jag också, han och El-Kabir vore i mina ögon det särklassiga anfallsparet. Och på mitten hade jag nog offrat Hasse Larsson till förmån för Andreas Blomqvist (numera i IFK Norrköping). Sen är jag förstås lite svag för tidernas mest beryktade Mjällbyspelare. Frank Worthington alltså. Brittiskt fullblodsproffs som lockades till Listerlandet i samband med Maifs första allsvenska sejour. Problemet var bara att han snart satte större avtryck på Hanöhus Night Club's dansgolv än på Strandvallens gräsmatta. Så där är jag trots allt enig med gubbsen: Worthington får nöja sig med en hedersplats i minnenas skattkammare.

Match med biblisk upplösning

Synden straffar sig själv, enligt en profan devis som kanske kan diskuteras. Gårdagens allsvenska match mellan Hammarby och Häcken bar dock syn för sägen. Häcken spelade ut bollen över sidlinjen pga skada på egen spelare, Hammarby nyttjade inkastet till att iscensatta anfallet som ledde till kvittering 1-1. Ett flagrant brott mot den hederskodex som säger att bollen i dylika situationer alltid ska spelas tillbaka till motståndaren. Häckenspelarna blev vansinniga, tränare Stahre topp tunnor rasande och förvisad från bänken. Matchen var i det läget inne på stopptid, delad pott såg ut att vara ofrånkomligt. Men se på faan: det var då nämnda devis blandade sig i leken. Eller om det var domaren som ville skipa nån sorts himmelsk rättvisa. Hursomhelst frispark för Häcken i de absoluta slutsekunderna och ett målskott av Paulinho till 1-2. Inte ofta en fotbollsmatch når bibliska höjder på det sättet. Men kul när det händer - om Hammarby ursäktar.

Om Brons-Bolt och Silver-Ståhl

Snöpligt slut för sprinterkungen Usain Bolt. Bara trea i 100-metersfinalen på friidrotts-VM. Han som alltid var bäst när det gällde, han som lekte med både konkurrenter och publik i så många år och så många mästerskap. Mannen som inte gick att besegra. Brons klär liksom inte en sådan ikon, allra minst när guldet hängs om halsen på en 35-åring med två dopningsavstängningar på sitt samvete. Justin Gatlin världsmästare, det tar emot bara att skriva. Snöpligt är väl annars ett passande ord även för Daniel Ståhl's diskusöde. Killen kastar alltså 69,19, ett fantastiskt resultat. Men blir slagen med två centimeter av en litauer vid namn Gudzius...två cm i diskus, knappt mätbart. Ståhl själv tog "olyckan" som den charmerande unge man han verkar vara, det hedrar honom. Generellt kan man säga att VM börjat lovande för svensk del. Jättefint försökslopp av Kramer på 800 meter. Dito av Meraf Bahta på damernas 1500 meter, där hon är finalklar. Tornéus åtta i en högklassig längdhoppsfinal på 8,18, också en vass prestation. De mindre vassa - sådana har förvisso förekommit - får passera i tysthet.

Skönt att få känna sig vuxen

Med risk för att vara tjatig. Jag var på konsert igår. Igen. Mossängens festplats, Gunhild Carling med band. En anspråkslös liten show ute i det fria. Och på alla sätt en ljuvlig kontrast till spektaklet på Mölleplatsen kvällen innan. Inga vakter, inga restriktioner kring mat & dryck, inga t-shirts till försäljning á 250 kronor stycket, inte ens någon entréavgift (tack Malmö stad). Jag vet, Carling är inte Gessle, hon är bättre än så. Fast lägre rankad, mindre omsusad. Vi var väl ett par hundra i regnet på Mossängen - och jag måste säga att det var väldigt skönt att få känna sig vuxen. Man FICK ha egen kaffetermos med, man FICK ha egen matkorg. T o m vin fick man ha. Och brännvin, även om jag inte såg nån som hade. Och tänk, inte en enda liten incident inträffade. Hurra för friheten, hurra för tilliten. Människan mår bäst utan myndighetsterror.

Jag - en kaffeterrorist?

Kort om kvällens Gesslekonsert på Mölleplatsen. Bra. Punkt. Mindre bra var själva arrangemanget. Säkerhetsföreskrifterna, restriktionerna, vaktutövandet. Med all respekt för syftet - effekten blev direkt glädjedödande. Låt mig bara nämna ett enda exempel. Inne på det avgränsade området framför scenen, dvs där de allra flesta människorna uppehöll sig, fanns en mängd försäljningsställen. Öl, vin, cider, diverse snabbmat. Tyvärr inte kaffe, vilket jag råkade vara akut sugen på. Kaffevagnen fanns alldeles utanför avgränsningen - och då undrar du kanske, what's the problem? Jo, såhär. Jag hade noterat hur vaktstyrkan stoppade eller avhyste folk som försökte medföra någon form av egen skaffning in på området. En glass, en korv, en picnickorg...alla dessa presumtiva terrorister (?) hänvisades till ingemanslandet som s a s låg på rätt sida om avspärrningen men samtidigt på fel sida om det mänskliga förståndet. För säkerhets skull frågade jag alltså en tillgänglig vakt om det var okej att jag köpte mitt kaffe vid vagnen ett par meter bort och sedan återvände till min hustru vid bordet inne på den heliga marken. Vakten rådgjorde med en kollega, bara en sån sak, men jo min själ, det var ok. Tills jag kom tillbaka med pappmuggen minuten senare. Då var det tvärstopp. Tre nya vakter hade dykt upp. Två funktionärer likaså. Fem man, alla totalt oresonliga. Vakterna som gett mig klartecken hade fel - och jag skulle passa mig jävligt noga för att stå och argumentera. Jag svarade med att hälla ut kaffet i närmaste soptunna, blasket kostade ändå bara 45 spänn. Inte så begåvat kanske men sinnet rann, jag har förbannat svårt för komplett idioti. Slut.

Minnen inför en återträff...

Per Gessle. Jag minns som igår när han slog igenom som sångare och frontfigur i bandet som kallade sig Gyllene Tider. Åren kring 1980, låtar som När Vi Två Blir En, Flickorna På TV2 och cigarettändarballaden När Alla Vännerna Gått Hem. Sistnämnda min egen favorit, allt annat min älskade dotters. Hon var i nedre tonåren då, tillhörde s a s målgruppen. Och föll ungefär lika fritt som jag själv gjorde inför Elvis och hela den grejen på 50-talet. Gyllene Tider ockuperade liksom vårt hem, lp-plattorna staplades på hög och spelades oavbrutet. Min dotter kunde varenda textrad, jag svär. Det är härligt att vara ung, synd att man inte kan vara det för evigt. Undantaget Gessle då. Nu vid närmare 60 låter han fortfarande precis som då. Sjunger likadant, skriver samma typ av låtar, turnerar runt som om tiden stått still. Ikväll är han på Mölleplatsen i Malmö. Jag med. Inte min dotter däremot. Hon har vuxit upp.