Laget som vill - men inte kan

Mycket hjärta, lite huvud.
Övertända MFF:are ville hur mycket som helst i 0-0-derbyt mot HIF – men själva spelet var sig likt. Ideliga missförstånd, två och ibland tre man på samma boll, rader av förbryllande felpass. Och så denna monumentala oförmåga till vettiga avslut på de hel-, halv- eller kvartschanser som ändå uppstår i varje normal fotbollsmatch över nittio minuter.
Det är som om MFF-spelarna inte kände varann. Aldrig setts, aldrig tränat ihop. Märkligt, sensationellt märkligt i en allsvenska som faktiskt lider mot sitt slut.
Men som sagt. Inställningen var det inget fel på den här gången. Spelarna, i alla fall de flesta, slet som djur. Och tränar-Rolle var tydligen nöjd. En till pinne, kontraktet snart i hamn.
Ack ja.

S E

Friidrottsklassiker som håller

Jag trodde Finnkampen i friidrott hade överlevt sig själv, att den blivit ointressant för alla utom de direkt inblandade.
Jag hade fel, fel, fel.
Vissa klassiker dör ut, andra tycks ha evigt liv. Vi som varit med ett tag vet t ex att en helt vanlig fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark hade klassikerstatus både länge och väl – men icke längre. Idag måste det handla om EM- eller VM-kval för att ett sådant möte ska febra publiken och driva sportkrönikörerna till bisarra överdrifter.
SM-finalen i bandy däremot, den har överlevt. Och Vasaloppet lär väl aldrig dö.
Knappast Finnkampen heller, inser jag nu.

Jag såg ett antal fotbollsmatcher i helgen; småklubbsmöten live, internationella storheter på tv. Fin fotboll, spännande matcher. Men ingen som berörde mig tillnärmelsevis lika mycket som friidrottens klassiker.
Kanske var det upplösningen, att herrkampen blev så otroligt jämn och rafflande ända in till sista grenen. Först där, på 800 meter, avgjordes det hela. Och den som tvivlat på sakens betydelse fick så han teg; svensktrions samlade vilja var närmast hjärtknipande, alla tre sprang egentligen över sin förmåga för att säkra de nödvändiga poängen.
Stor idrott, äkta känslor. Allt serverat i rätt tv-kanal. SvT alltså. Där kommentatorstrojkan Karlsson-Hård-Gärderud, växelvis stönande av upphetsning, lät förstå att VM är blaha blaha jämfört med en Finnkamp.
Fast nu tog jag kanske i. Lite.

Hursomhelst. Måtte Fyran hålla tassarna borta från denna klassiker. En Finnkamp med reklamavbrott…blotta tanken får mig att rysa av obehag.

S E

Dukat för fotbollsfest

Skånederby i fotbollsallsvenskan ikväll, MFF-HIF. Någonting säger mig att MFF tar poäng, kanske alla tre. När botten är nådd kan ju allt bara bli bättre – och Öismatchen senast var verkligen ett lågvattenmärke utan dess like.
Nu kommer tydligen Mehmeti och Molins in från start, icke en match för tidigt enligt mitt förmenande. Om de kan leverera på studs återstår förstås att se, så jävla lätt är sällan fotbollslivet. Fråga Ofere.
Vilken kväll det blir förresten. MFF-HIF som aperitif, Barcelona-Sporting Gijon som huvudrätt. Må det gå väl för Zlatan, den press han är utsatt för (från media) verkar helt sjuk.

S E

Bottenlöst i hönsgården

Kollade Örgryte-MFF på tv ikväll. Kul och rättvist att jumbo-Öis vann, 1-0. Laget spelade visserligen i nivå med sin tabellplacering – men det fantastiska var att MFF spelade ännu sämre.
Första halvlek kan rent av ha varit ett historiskt bottennapp i allsvensk fotboll.
Att säga att MFF-spelarna uppträdde som elva yra höns vore en förolämpning mot yra höns. Hönsen kacklar åtminstone, undrar om de inte har något system i springandet också. MFF hade nada: ingen kommunikation, ingen rörelse, ingen synlig spelidé. Följdriktigt heller ingen målchans. Inte en enda.
Det kunde, eller borde, stått minst 3-0 till Öis i paus.
Visst, MFF ryckte upp sig en smula i andra halvlek. Men vad var alternativet?
Stackars fans, säger jag bara. Där var väl några hundra på plats i Göteborg, fattar inte hur de pallar.

S E

Bland lallare och andra krönikörer

Dessa sportkrönikörer.
Den störste av dem alla, Expressens Mats Olsson, skriver att Linus Thörnblad är en lallare som borde överväga att göra något annat än hoppa höjd. Det som triggat Olsson är Thörnblads femteplats på VM – ja, kanske inte placeringen men resultatet: 2,23.

Olsson hade väntat sig mer, han och andra krönikörer väntar sig alltid mer. Får de inte som de vill blir de putta, personligt sårade verkar det som. Det är då det fria ordet kommer väl till pass. Förolämpningarna, påhoppen, invektiven. Hämnden mot dem som ”svikit”.
Helt sjukt, får jag nog säga.
Olsson är förvisso en jävel på att skriva, men dessvärre väldigt lik satan själv när han löper amok mot idrottsutövare som ”misslyckats”. Om nu en femteplats på världsmästerskapen är ett misslyckande.

En annan sportkrönikör är Anja Gatu i Sydsvenskan. Mats Olsson, fast tvärtom: där han förolämpar, där förlåter hon. Som i dagens tidning, dagens krönika om sydafrikanskan Semenya som vann 800 meter på VM. En prestation som direkt skymdes av själva könsfrågan.
Är Caster Semenya verkligen kvinna? Kan man se ut som en kille, vara byggd som en kille, ha röst som en kille…och ändå vara kvinna, strikt efter friidrottens tävlingsreglemente? Obehagliga frågor, självklart en tragisk diskussion för den unga huvudpersonen. Men bör den tystas ner? Bör de chanslösa konkurrenterna i 800-metersfinalen acceptera faktum? Dvs att personlig integritet går före varje misstanke om orent spel, olika villkor?

Gatu tycks mena det. Sydsvenskans sportkrönikör hyllar Semenya reservationslöst, utnämner henne till hela VM:ets drottning. Seriöst? Inte så det stör. Oväntat? Inte alls. Gatu har nischat sig som språkrör för minoriteter, Semenyafallet passar henne som handsken.
För övrigt får hon stöd i dagens Expressen. Av Mats Olsson. Han tycker också synd om Caster Semenya, så det så. Sportsligt korrekt krönikörer emellan.
Själv är jag bara en lallare i branschen – tack och lov.

S E

Experten gör skillnad

Fyran och SVT delar på sändningarna från friidrotts-VM, båda kanalerna har massor av folk på plats. Även här anas något slags tävling – och frågan då är given: vem har bästa laget?
Fyran, tycker jag.
Inte på alla punkter. Varje dag i veckan föredrar jag SVT:s André Pops framför Fyrans Peter Jidhe i rollen som studiovärd. Lika ofta Marie Lehmann framför Fredrik Olofsson som intervjuare i mixade zonen.
Men annars.
Visst är Edlund/Juhlin ett fräschare kommentatorspar än strävsamma duon Hård/Gärderud (jämte tredje hjulet Jonas Karlsson)? Utslagsgivande för styrkeförhållandet blir framförallt respektive expert. Där Fyrans A Lennart Juhlin nästan flödar över av entusiasm och sakkunskap, där orerar SVT:s Anders Gärderud utan att egentligen säga någonting. Behaglig röst hjälper liksom inte mot plattityder.
I studion finns också ”experter”. SVT har som vanligt Erica Johansson, Fyran har Mattias Sunneborn. Längdhoppare ska det vara, av någon anledning. Helst snygga att se på. Mycket utrymme att prata får de sannerligen inte, Johansson nästan ingenting. Men samma här: Sunneborn känns intressantare, mer tänd på uppgiften.
Så totalt sett går segern till Fyran. Knappt men klart. Trots läktarreportern (har förträngt namnet) som inför finalen på 3000 meter hinder frågade Mustafa Mohammeds tränare vad han trodde om adeptens guldchanser…

S E

Jamaica flörtar, Sverige flåsar

Fantastiska prestationer på friidrotts-VM, verkligen. Usain Bolt! Bekele, han 10000-metersfantomen från Etiopien. Tjejen från Sydafrika på 800 meter, hon som springer som en karl, ser ut som en karl, pratar som en karl…
Men vänta nu. Finns sådana människor på riktigt? Eller är det pillerufon vi ser?
Ful fråga, jag vet. Räliga misstankar, absolut. Kalla mig gärna partykiller – jag tycker bara att man borde bli andfådd efter exceptionell kroppsansträngning.
Lite i alla fall.
Ta Johan Wissman. Har ni hört och sett honom efter ett 400-metersrace i maxfart? Spyfärdig, flåsande, kan knappt prata. Hinder-Musse likadant.
Varför flåsar aldrig jamaicaner?
Varför spexar alltid jamaicaner?
Varför lägger sig tv-kommentatorerna platt inför charmvågen? Ringer inga klockor?
Friidrottens moderna historia dryper ju av kända dopingfall…hur många okända kan man bara fantisera om. Ingen tror väl på fullt allvar att alla fuskare avslöjas – eller att sporten blivit ren precis här och nu?
Med detta sagt återvänder jag till tv-soffan. 200-metersförsök om någon timma, måste kolla på Bolt.

S E

När skotten föll på Söderkulla

Jaha. Det är så det låter.
En avrättning.
Först en smattrande skottsalva. Sedan ett uppehåll på kanske tjugo sekunder, därpå ytterligare två skott i snabb följd. Som för att försäkra sig om fullbordat verk.
Kvällens mord här på Söderkulla utspelade sig cirka 30 meter från mitt vardagsrumsfönster. Jag såg det inte – men jag lovar, det var illa nog bara att höra. Och ändå inte sensationellt, som händelse betraktat.
Vi har hört det förr i våra kvarter. Skottlossning, mystiska explosioner, bilbomber. Många av oss har fruktat att just detta skulle inträffa. Mordet. Avrättningen. Kulmen på något slags gängkrig som ingen någorlunda vettig människa riktigt kan begripa.
Om det nu var kulmen. Det kan lika gärna ha varit början till mer, är jag rädd.

S E

Fram med mörkret i ljuset

Väldigt mycket prat OM Sverigedemokraterna. Väldigt lite prat MED Sverigedemokraterna.
Partiet får tydligen drygt fem procent i en färsk opinionsundersökning, ett faktum som medierna naturligtvis går igång på. Tv inte minst. Proffstyckare kallas in på känt manér, nyhetspanelerna får ett alldeles givet huvudämne. Företrädare för de etablerade riksdagspartierna intervjuas – ja, det är liksom ingen hejd på uppståndelsen. Eller på avståndstagandet för den delen.
Alltmedan Sverigedemokraterna själva lyser med sin frånvaro. Liksom deras sympatisörer.
Undrar vad de gör i sina Sörgårdsgömslen.
Myser, tror jag. Över de fem procenten, över tanken på nästa års riksdagsmandat. Kanske också över att slippa vara med i tv-sofforna, fast där är jag inte säker. Partiledaren Jimmie Åkesson har ju tidigare profilerat sig som en ganska mediakåt person. Orädd, verbal, lite som vilken politiker som helst. Mest som Göran Hägglund, rent utseendemässigt. Vilket på sitt sätt är en rätt skrattretande slump; SD och KD har ju en del ihop, även rent åsiktsmässigt.
Själv har jag en våt dröm: K-G möter Jimmie.
Jo, jag vet. K-G Bergström har gått i pension, hans intervjuserie i SVT är nedlagd. Men ett bonusavsnitt vore en nåd att stilla bedja om. Med de risker det förvisso skulle innebära…en kvaddad Åkesson kan kanske få sympatiröster som vida överstiger de nu aktuella fem procenten.
Hemska tanke.

S E

Landskamp - men ingen match

Sverige-Finland 1-0. Gäsp.
Vänskapslandskamper i fotboll är det tristaste som finns. Fattar egentligen inte hur man får sålt biljetter till möget – är vi så lättlurade, vi fotbollsvänner? Inte ens stjärnorna själva tar ju saken på allvar; Zlatan avstår mer än gärna, Ljungberg gjorde konsekvent detsamma på sin tid. De som ställer upp verkar göra det av pliktkänsla mer än av glädje.
Undantag finns.
Safari spelade verkligen med hela hjärtat mot Finland. Källström likaså. Eddie Gustafsson i buren. Respekt.
Annars var det halvfart eller trekvartsfart över hela linjen, tycker jag. Och hur skall det bli – med dessa förbannade byten som tydligen är bestämda redan på förhand. Sex man ut, sex nya in. Snacka om spelsabotage.
Men det var kul att se Litmanen. Vänskapsmatcher är som gjorda för honom. Inga tacklingar, ingen störande press på bollhållaren, inget riktigt tävlingstempo. Litmanens passningsskicklighet i den halvlek han spelade lyfte onekligen tillställningen.
Något.
Synd att det inte blev oavgjort förresten. Kryss klär liksom den här typen av matcher.

S E

Funderingar efter derbyt

TFF-MFF 0-2.
Hyfsad uträkning om Figueiredo va? Den som skjuter och skjuter gör förr eller senare mål. Nu är skott kanske inte rätta benämningen på hans förlösande 1-0-boll, snarare bör det väl kallas fösning. Men skit samma; MFF vann derbyt och gjorde det övertygande. Trots Mehmeti på bänken i åttio minuter.
Ja, med en dåres envishet hävdar jag att det är fel att ha honom där. Lite till – och Mehmetis stolthet kan ha fått sig en definitiv knäck. Har MFF råd med det?

Figueiredo var inte särskilt lyckad i den här matchen heller, målet till trots. Ofere sliter och stångas, måste vara grymt jobbig att möta. Men mål gör han inte, bollkänsla och tajming fattas. Samma med Daniel Larsson: snabb som ingen, ambitiös som få men kroniskt otajmad i avsluten.
Agon Mehmeti kan ersätta vem som av dessa tre i startelvan, jag är övertygad om att det skulle gynna laget. Förutsatt då att han - i likhet med de nämnda - får upprepade chanser, inte enstaka.

Annars börjar det likna nåt i MFF nu. Försvaret ramstarkt, målvakts-Dahlin tryggheten personifierad. Daniel A föredömligt taggad, Kruys en smått sensationell injektion. Och så Hamad på vänsterkanten…fyndet som förpassat både Aubynn och Durmaz till glömskans kammare.
En sak fick MFF hjälp av i derbyt: skadan på TFF-tjuren Fredrik Jensen. När han tvingades bryta matchen redan efter en halvtimma försvann enda hotet för Gabriel & Co.

S E

Funderingar inför derbyt

Skånederby i fotbollsallsvenskan, Trelleborg-Malmö. En dryg timma till avspark, en knapp meter till tv-soffan. Känslan? Trelleborg vinner.
Eller också Malmö.
Såvida det inte blir oavgjort.
Ja, ni hör. Jag kan inte bestämma mig, har ingen feeling. Ena sekunden kan jag tycka att det lutar åt Trelleborgsseger, i nästa sekund kan jag plötsligt se hur ett vådaskott från Figueiredo via ett eller flera motståndarben letar sig i mål och att MFF faktiskt vinner på det. Jag menar, någon gång MÅSTE något av ”Egoredos” alla skottförsök resultera i mål, det har bestämt med elementär matematik att göra. Och chanser får han ju. Av tränar-Rolle alltså. Om och om och om igen.
Alltmedan Mehmeti sitter på bänken och…lider, kokar, surar, längtar bort, vad vet jag. Njuter hoppas jag i alla fall inte han gör. Fy faan för att vara "supersub"!
1-1?

S E

Specialare utan det viktigaste

Jag bläddrar och bläddrar, letar och letar. Men nej, ingen kräfttest i dagens Sydsvenskan. Trots stor s k kräftspecial som tidningen flaggar omsorgsfullt för på Ettan. ”Specialen” visar sig bestå av öl- och vinrecensioner, därtill några snapsvisor samt diverse tips kring dukning och annat. Ambitiöst och bra – men var faan är panelen? Den som smakar, sörplar, spottar, sätter betyg. Den som vägleder oss skaldjursälskare genom det numera ganska farofyllda kräftträsket.
Det där som Sydsvenskan faktiskt varit bättre än andra tidningar på genom åren.
Kom igen nu, Sydis. Säg att allt är ett misstag, att panelen återkommer i veckan.
Under tiden bläddrar jag en gång till – i ren desperation.

S E