Friidrottsklassiker som håller

Jag trodde Finnkampen i friidrott hade överlevt sig själv, att den blivit ointressant för alla utom de direkt inblandade.
Jag hade fel, fel, fel.
Vissa klassiker dör ut, andra tycks ha evigt liv. Vi som varit med ett tag vet t ex att en helt vanlig fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark hade klassikerstatus både länge och väl – men icke längre. Idag måste det handla om EM- eller VM-kval för att ett sådant möte ska febra publiken och driva sportkrönikörerna till bisarra överdrifter.
SM-finalen i bandy däremot, den har överlevt. Och Vasaloppet lär väl aldrig dö.
Knappast Finnkampen heller, inser jag nu.

Jag såg ett antal fotbollsmatcher i helgen; småklubbsmöten live, internationella storheter på tv. Fin fotboll, spännande matcher. Men ingen som berörde mig tillnärmelsevis lika mycket som friidrottens klassiker.
Kanske var det upplösningen, att herrkampen blev så otroligt jämn och rafflande ända in till sista grenen. Först där, på 800 meter, avgjordes det hela. Och den som tvivlat på sakens betydelse fick så han teg; svensktrions samlade vilja var närmast hjärtknipande, alla tre sprang egentligen över sin förmåga för att säkra de nödvändiga poängen.
Stor idrott, äkta känslor. Allt serverat i rätt tv-kanal. SvT alltså. Där kommentatorstrojkan Karlsson-Hård-Gärderud, växelvis stönande av upphetsning, lät förstå att VM är blaha blaha jämfört med en Finnkamp.
Fast nu tog jag kanske i. Lite.

Hursomhelst. Måtte Fyran hålla tassarna borta från denna klassiker. En Finnkamp med reklamavbrott…blotta tanken får mig att rysa av obehag.

S E