Alla vill bli äldre. Ingen vill bli gammal.

Åldrande. Lömska saker. Inget att jubla över men ännu mindre något att gråta över. Man får ju begrunda det ödesbestämda alternativet. Alla vet vilket: att inte få åldras. Nog så riktigt, samtidigt kanske en klen tröst när leder gått ur led och värk löper amok. Nej, jag talar inte i egen sak. Jag har klarat mig hyggligt så långt, är bara ett ljusår eller två från mitt yngre jag. Cyklar utan stödhjul, går utan rullator. Minns vad jag gjorde för en timme sen. Tar ett järn och är som folk. Tror jag. Andra har det värre, många betydligt värre. Jag ser det i min närmaste omgivning, påminns ständigt.

*. *. *

Lömska saker, som sagt. Jag menar, åldrandet kommer ju inte pang-bom över en natt. Det är en process. Smygande, långsam, utdragen. Man märker det knappt själv de första tio åren. Eller också skojar man bort det. Lite ont i ett knä, jaha. Förlorad spänst...och? Stånk och stön för måttliga ansträngningar, typ att komma in och av en bil...var god skratta. Det är ofta så det börjar. Små, små tecken som var för sig kan negligeras eller göras till muntra berättelser i vänkretsen. En sak är emellertid säker: första tecknet blir aldrig det sista. Åldrande går inte över, tar inte ens timeout.

*. *. *

Går ålderskrämpor att förebygga? Fördröjas eller elimineras genom sunt leverne i yngre dar? Har tänkt en del i sådana banor. Tvivlar. Har sett för många exempel som talar emot. Kroppen låter sig nog inte manipuleras av något annat än ödet, om jag får spekulera fritt. Alla som åldras åldras, om än olika tidigt och olika hårt. Ingen motor håller för evigt, inga leder är osårbara i det långa loppet. Inte för inte kallas Malmö rullatorstad, tusentals människor är idag helt beroende av detta fantastiska hjälpmedel. Vår tids bästa uppfinning, givet åldrandets vedermödor.

*. *. *

Själv har jag hunnit till stadiet där man liksom fastnar på sängkanten om mornarna. Svårt att komma opp, måste först känna efter. Domningar i nån tå, sprängningar i höfter och knän; jodå, alltid något som påminner om att ”bäst före” löpt ut. Näst bäst får duga. Efter kaffet och mackorna är jag människa igen. Värktabletter? Faktiskt inte. Har hellre ont - så länge smärtan inte är alldeles överjävlig. Vårdcentralen? Mot åldrande? Nej tack. All respekt, men ungdomen tror jag inte VC kan ge mig tillbaka. Man får förhålla sig till livet som det är. Lite kämpigt på slutet, annars prisvärt.

Missriktat fokus, HIF

Tolv gula kort. Två röda. Tuff dag på jobbet igår för Tess Olofsson. Hon dömer manlig fotboll på elitnivå. Pionjär, den första i sitt slag. Skånederbyt Helsingborgs IF-Landskrona BoIS hade jag unnat henne - ja, vilken fotbollsdomare som helst - att få slippa. Det blev lite för mycket av allting. Stress, press, hjärnsläpp, trakasserier, ordningsstörningar; polisiärt arbete mitt i domaruppdraget liksom. Det kan säkert diskuteras om Olofsson var prestigemötet vuxen - men vilken domare hade varit det? Mot odisciplinerade spelare och tränare kämpar rättvisans företrädare förgäves.

*. *. *

Mer än något annat belyste derbyt krisen i HIF. Det var deras spelare som attackerade domaren. Deras tränare som okvädade henne. Det var HIF som vann ”kortmatchen” med 10-4, inklusive de två röda. Inte för att Olofsson ville jävlas, snarare för att HIF bad om det. Fotbollsmatchen vann BoIS, 2-1. Avgörande målet förvisso fatalt: straff i femte övertidsminuten. Korrekt dömd, bara det att situationen aldrig hade uppstått om Olofsson blåst HIF-frispark i momentet före. Vilket hon borde gjort - både för regelbokens och ”husfridens” skull. Då hade hon sluppit bli jagad av ursinniga hemmaspelare.

*. *. *

HIF löper alltså fortsatt risk att åka ur superettan. Omgång för omgång skärps läget. Inget verkar hjälpa. Tränarbyte, sportchefsförändring, spelarköp; HIF har testat allt och inte fått ett skit tillbaka. Mot BoIS mönstrade man i stora delar ett ”vitt” lag: där Discovery + normalt lägger ut ansiktena i en startelva fanns nu sex eller sju blanka rutor för HIF:s del. Sent inköpta spelare, gästarbetare utanför bildarkivet. Kvalitetstillskott? Tveksamt. Inget som syntes i gårdagens match. Faktum är att HIF blev bättre när det gamla gardet byttes in i andra halvlek. Nytt är inte alltid krytt.

*. *. *

I BoIS var det kul att se MFF-lånen. Kotto i backlinjen, David Edvardsson på mitten. Duktiga fotbollskillar med framtiden för sig. I MFF eller annorstädes återstår att se, marknaden är öppen och fri. Anfallaren Diawara såg också spännande ut - och BoIS generellt som ett lag i bättre harmoni än HIF. Kan ha med kravbild å sånt att göra. Anor, historik, yttre tryck. Landskrona är litet jämfört med Helsingborg, bär inga ok från svunna fotbollstider. En derbyseger räcker för att förgylla livet, det märktes nästan onödigt mycket igår. Fast hellre såna orgier än HIF:s mot fel måltavla. 

*. *. *

Förhoppningsvis tar Hans Eklund över tränarjobbet nu. Gärna permanent. Eklund finns redan i HIF-organisationen, som assisterande i tränarstaben. Har erfarenhet och omdöme, är minst av allt känd för domarattacker. Hans ”chef” Stuart Baxter lär i vilket fall bli avstängd efter sitt röda kort i derbyt. En match, två, oklart hur länge. Oavsett behöver klubben fokus och skärpa, inte mer kaos och offerkofta. Tio matcher återstår, slutet kan fortfarande bli lyckligt.

Plötsligt vänder det...

IFK Göteborg. Änglarna, Blåvitt, Kamraterna; anrik fotbollsklubb har många alias. Jag känner folk som håller på IFK Göteborg. Led med dem tills ganska nyligen, gläds med dem nu. Änglarna har fått luft under vingarna, rest sig ur kaos och kris. 4-2 i gårdagens derby mot BK Häcken innebar tredje raka segern. Dessförinnan hade laget två vinster på arton matcher. Tydligare blir inte ett trendbrott - och ljudligare blir inte en lättnadens suck. Jag märker det på min granne här i trappan: plötsligt är han ännu trevligare än vanligt. Ännu pratsammare. Ännu lite rakare i ryggen. Ännu lite mer go’ gubbe. Lagets uppryckning, supporterns befrielse. Typ.

*. *. *

Dom har så klart haft ett prövningens år, IFK-vännerna. Deras lag ska inte ligga därnere i en allsvensk tabell. Det strider mot stoltheten, mot alla gamla meriter. Sårar, skär i hjärtat. Även fast varningsklockor ringt: det var ju ett tag sedan IFK Göteborg nådde en framskjuten placering i allsvenskan. Ganska längesen lugn och ro på tränarfronten. Väldigt längesen Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén och pampiga pokaler. På senare år har turbulens blivit ett slags normaltillstånd i klubben, exakt varför vet inte ens min granne. Jag hoppas och tror att han och hans gelikar kan andas ut nu. Änglarna kommer inte att åka ut, tvärtom fortsätta klättra. Och till slut passera mitt lag, är jag rädd.

*. *. *

Märkligt förresten hur IFK Göteborg spökar i trappan där jag bor. Mannen jag relaterar till här är relativt nyinflyttad - och ska alltså inte förväxlas med den själsfrände som tidigare försvarade Blåvitts intressen från första våningen (med ljudtrumma upp till översta, beroende på resultat). Han har dessbättre flyttat, två vingklippta änglar i samma trappa kunde lätt blivit en för mycket. Men nu skojar jag. Ärligt talat saknar jag honom. Sympatiska fotbollssupporters förgyller livet. Stimulerar samtalet, göder grannsämjan. Någon tycker säkert att bor man i Malmö ska MFF vara det självklara valet - men här kör vi gott & blandat, fritt & kultiverat. Göteborg har sin röst, Mjällby sin. Och jo, MFF sina.

*. *. *

Ikväll har jag tittat på Sirius-MFF. 3-1 för MFF, blytunga poäng i toppstriden. Spelmässigt inte helt övertygande, Sirius skapade väl så många chanser. Men gud vad jag gillar Pontus Jansson! I mina ögon är han fortfarande Sveriges bästa mittback. Dessutom ovanligt ödmjuk för att vara MFF:are. Jansson ”vänslas” med både motståndare och domare, tappar aldrig koncepterna. Fint att se. Nästa gång ställs han och MFF mot formstarkaste laget av alla. Just det, pånyttfödda IFK Göteborg. Trappan är laddad.

Alla ”gjorde sitt bästa”

Först en rättelse. Sverige hade inte ”en rekordstor trupp på uppemot 40 aktiva” vid friidrotts-VM i Budapest. Den korrekta siffran var i utgångsläget 32 aktiva. Dock 36 starter eftersom några skulle dubblera. På plats försvann sedan någon i den sistnämnda kategorin pga sjukdom. Samtidigt tillkom en tredje kulstöterska, inkvoterad enligt gällande reservlista, så numerären förblev intakt. Stor trupp ja, men marginellt mindre än vid hemma-VM i Göteborg 1995. Med detta sagt kan det vara läge för en liten genomlysning av Sveriges samlade insats 2023.

*. *. *

Det enklaste vore att ropa Ståhl, Mondo och succé. Guld till diskusbjässen, guld till stavhoppsvirtuosen. Fantastiskt förstås; friidrottsvärlden är stor som ett jordklot, konkurrenssituationen brutal. En silvermedaljör fick vi också: Karlström, gångaren. Tre medaljer totalt. I linje med förhoppningarna, fler hade varit sensationellt. Men resultat och prestationer i det stora hela? Fakta får tala. Fem av övriga 29 svenskar överlevde försöken, två nådde final. Resten slogs direkt ut, därav samtliga 13 deltagare på damsidan. En tiokampare bröt efter åtta grenar, då låg han sist. Ett sådant facit tror jag inte ens Kajsa Bergqvist, Sveriges snällaste förbundskapten, kan jubla över.

*. *. *

Inför mästerskapet la hon ut texten om Sveriges nya ”toppbredd” i friidrott. Syntes inte, påståendet åts upp av konkurrensen. Enstaka prestationer var dock helt okej. Henrik Larsson på sprint. Simon Sundström, otippad finalist på 3000 m hinder. Hrelja på korta häcken. Montler i längd, även om hans bortförklaringar till sjätteplatsen på ett blygsamt resultat kändes krystade. ”Sliten efter försöken”? Så jobbigt med tre hopp? Killarna på medel- och långdistans led jag faktiskt med. Kramer och Almgren hade löpförmågan men fattades turen, finalplatser rök på hundradelar av en sekund. Deras distanser - 800 respektive 5000 meter - är dessutom grymt konkurrensutsatta, kanske värst av alla tävlingsgrenar på ett VM. Rappa ben och vassa armbågar räcker sällan hela vägen, det krävs en gnutta flax också.

*  *  *

En sak är djupt sympatisk med friidrotten. Fast samtidigt lite provocerande. Medierna jagar inga syndabockar. Använder nästan aldrig värdeord som fiasko och katastrof. Kritiserar inte gärna individuella tillkortakommanden, slätar hellre över. Alla som tävlar kommer liksom undan med att ha ”gjort sitt bästa” - och det kan jag gilla, absolut. Men jämför t ex med mediebevakningen av fotboll. Tv-experterna som alltid vet bäst. Spelare som får stå till svars för sina misstag. Betygen med 1:an lägst på skalan...i den världen finns faan inget ”gjort sitt bästa” att komma undan med. Möjligen gosas det lite för mycket i friidrotten, ibland kan jag känna så. Ibland inte. 

*. *. *

Sista intrycket från VM: Mando Duplantis uppvisning i stavhopp nu ikväll. Felfri över 6,10, nära på världsrekordet 6,23. Killen är helt fantastisk på det han gör. Något röd om kinderna måste jag ändå säga att Daniel Ståhl’s guld i diskus berörde mig mer. Där fanns en dramaturgi som stavhoppet inte kom i närheten av. Duplantis var för bra, helt enkelt.

Snuvad på en höjdpunkt...

Förkyld. Ett normaltillstånd i barndomen. Ett sjukdomstillstånd i ålderdomen. Usch, det där lät inte bra. Men varför hyckla? Som minior är man snuvig, kanske febrig någon dag eller några timmar. Utan att det märks, så att säga. Energin flödar, livet leker. Som senior blir man krasslig - och tyvärr, skillnaden är monumental. Immunförsvaret är liksom inte där när man behöver det. Astman däremot, den är där. Inhalatorn. Värkmedicinen. Och återhämtningsfasen, seg som det segaste tuggummi. Nog av om i-landsproblem. Ville bara förklara varför jag inte kunde ta mig till Malmö IP igår kväll.

*. *. *

Mjällby AIF var ju där. Cupmatch mot BK Olympic, numera något slags utskott på MFF-trädet. Kollade på nätet, såg att Mjällby luftade truppen. Men lik förbannat lämnade min ”käpphäst” Mamudu Moro utanför startelvan. Dock blev han inbytt - och avgjorde matchen med ett sent 1-0-mål. Vad det betyder för fortsättningen vet bara Anders Torstensson, tränaren. Förmodligen ingenting, om jag får gissa. Moro lär få återvända till bänken. Där har han i princip suttit genom hela den allsvenska säsongen, på sistone utan att ens få hoppa in. Obegripligt resursslöseri, i mina ögon är Moro Mjällbys bäste anfallare.

*. *. *

MFF spelade också cupfotboll igår. I Norrköping. Mot Smedby, ett lokalt division 2-lag. Seger 2-0, fattas bara. Men 0-0 länge och andra målet först på stopptid. Föga övertygande - som så mycket annat i MFF just nu. Vid den här tiden på säsongen borde allt ha satt sig, kan man tycka. Spelartrupp, spelidé, relationer. Men MFF föredrar att klydda. Köper ytterligare en Rydströmdarling: Oliver Berg. Ger bort (lånar ut) lovande Hugo Bolin till Degerfors. Lämnar åt andra klubbar att utveckla talanger istället för att göra det själv. Eile, Kotto, Sejdiu; exemplen skulle kunna mångfaldigas. Jag förstår det inte.

*. *. *

Bäst i tv just nu: friidrotts-VM i Budapest. Ingen annan sport kommer i närheten vad gäller själva etiketten. VM. Världsmästerskap. Friidrottens mångfald är både slående och enastående. Här stöter man på atleter från nationer man inte visste fanns - och ibland personligheter man inte heller visste fanns. Ett färgsprakande skådespel, kryddat med fantastiska prestationer i varenda tävlingspass. Och som bonus i burken A Lennart Julin. Den mannen är inte expert, han är ett orakel. Friidrottens Einar Haglund, kan man säga. Om nu någon minns den legendariske allvetaren från tv-mediets barndom.

Diskusmatadoren Daniel Ståhl

Daniel Ståhl. Passande efternamn han har, den svenske diskusmatadoren. Endast en stålman kan vinna en VM-final så som Ståhl gjorde igår kväll. Han var ju slagen. Snuvad på guldet. I sista kastomgångens näst sista kast. Där fick slovenen Ceh på en träff bortom 70-metersmarkeringen (70,02). Passerade Ståhl, avgjorde tävlingen, vann min beundran; tänk att få till ett sånt kast i just den stunden. Otrolig kille, megastort för lilla Slovenien. Muttrade jag för mig själv - och bortsåg från att ett kast faktiskt återstod.

*. *. * 

Daniel Ståhls sista. Repliken. Kontringen. Knocken på knocken. 71,46!!! När man trodde att karl’n var knäckt. Det är i sådana idrottsögonblick orden tar slut. Tårarna kommer. Den enögde lille Sverigevännen i en kryper fram ur sitt skal. Och insikten klarnar: människor finns hur många som helst, Daniel Ståhl finns i ett enda exemplar. Han ser kanske inte ut som en idrottsman i klassisk mening; slimmad, fettfri, märkt av brutal träning. Diskuskastare gör sällan det - men faan va’ skenet bedrar. Man blir inte bäst i världen den lättjefulla vägen, Ståhl har fått jobba på sitt sätt. Hårt, länge, målmedvetet.

*. *. *

Jag kommer nog aldrig att glömma hans sista kast. Rotationen. Perfektionen. Smidigheten. Klippet. Den totala fulländningen av en sport jag inte begriper. Kasta diskus, hur svårt kan det va’ liksom? Javisst, tio meter kanske. Men 71,46? I det skarpaste av alla tänkbara lägen. En vettlös prestation, värd inte bara VM-guldet. Kom igen nu, ni som bestämmer. Ge Daniel Ståhl vad han förtjänar i kommande idrottsgalor: Bragdguld, Årets Prestation, Jerringpriset. Höj blicken över ryttare och skidåkare, inse att friidrotten är så mycket större. Ståhl har blivit förbigången tidigare, skam och skandal om det sker igen.

*. *. *

Noterade att förbundskaptenen Kajsa Bergquist satt på läktaren och grät. All min respekt. Snälla människor har nära till tårarna - och Bergquist är väldigt snäll i förbundskaptensrollen. Annars hade inte Sverige haft en rekordstor VM-trupp på plats. Uppemot 40 aktiva. Alla formellt kvalificerade på ett eller annat sätt, många dock utan form och konkurrensförmåga här och nu. Det har Bergquist valt att bortse ifrån. Nej, jag är inte särskilt upprörd. Ett VM bara för ”grädden” vore olyckligt, försökstävlingarna är en del av charmen. Synd förstås att flera av Bergquist’s skyddslingar gjort tämligen charmlösa sortier. 

*. *. *

Igår kväll var allt sånt glömt och förlåtet. Tack för högtidsstunden, Daniel Ståhl. Nu väntar vi på stavhoppsfantomen Duplantis. Möjligen kan även han ta ett VM-guld men knappast lika spektakulärt. Det skulle vara om någon av konkurrenterna klarar säg 6,10 medan Duplantis efter två rivningar sparar sitt sista försök till 6,20. Och klarar! Då närmar vi oss Ståhlhöjder, inte annars.

MFF trendar åt fel håll

0-0 mot Djurgården. Viktig poäng för MFF idag. Viktig vad gäller klubbens primära målsättning: topp 3-placering i allsvenskan, Europaspel. Guldet? Inte kört. Två respektive tre poäng upp till Häcken och Elfsborg, tio omgångar kvar. Dock en trend som talar starkt emot. MFF inledde alltså seriespelet med åtta raka segrar, på de tolv matcher som följt därefter har man tabellraden 5 3 4. Som ett allsvenskt mittenlag ungefär. Hur kunde det bli så? Kan allt förklaras med att Anders Christiansen och Hugo Larsson försvann? Tvivlar. Alla lag drabbas av spelarförluster under pågående säsong, inte minst Häcken och Elfsborg har gjort det. Utan att tappa kvalitet - och poäng - som MFF.

*. *. *

Tv-snackisen inför dagens match var Oliver Berg. Succéman i Kalmar i fjol, värvad av Djurgården inför den här säsongen. Och nu på gång till MFF, enligt välunderrättade källor. En ganska sensationell transfer; topplag i allsvenskan brukar inte värva från varann såhär års. Samtidigt ett tecken i tiden. Inget är längre heligt. Inte klubbtillhörighet, inte klubbmärke, allra minst klubbkänsla. Ingen skugga på just Berg; han har bara anpassat sig till det nya normala. Det där som MFF och Djurgården går i bräschen för. Lite fotboll, mycket business. Köpa, sälja, byta, låna. Vad gäller Berg förstår jag inte hur MFF tänker. Jo, om Nanasi är på väg bort. Då uppstår en vakans i mittfältsöverflödet. Fast knappt ens då.

*. *. *

Är det någon lagdel MFF förstärkt under sommaren är det ju mittfältet. Johnsen, Jörgensen, Rosengren. Värvningen av Oliver Berg, om den nu blir av, indikerar att ingen av dem presterat i höjd med MFF:s förväntningar. Tålamodet är kort, falluckan ett närvarande hot. Minns Zeidan, fjolårets succévärvning. Idag ”deporterad” till nån liga i Mellanöstern. Jag tror detta är MFF:s verkliga problem. Spelarkarusellen ut och in, det ständiga relationsbyggandet. Det - och spelidén. Bollinnehav som självändamål, bristen på tempo, oförmågan till avslut. Idag hade man, generöst räknat, två på hela matchen. Klen tröst att Djurgården hade inget. 0-0 var prio ett för dem, knappast för MFF.

*. *. *

Igår såg jag Sveriges fotbollsdamer vinna bronsmatchen mot Australien på VM. 2-0, så himla välförtjänt. Guldet gick till Spanien - och det kändes väl sådär i skenet av semifinalen.

Var är regeringschefen?

Lite inrikespolitik, det var längesen. Jag undrar: var är regeringschefen? Har inte sett till honom på hela sommaren. Inte hört ett enda uttalande, varken i press, radio eller tv. Regeringschefen är som uppslukad av jorden. Ulf Kristersson? Nej nej, han är bara statsminister. Jag talar om Jimmie Åkesson, SD.

*. *. *

Så är det ju i Sverige 2023. Tidöavtalet gäller, SD beställer. M, KD och L lyder och levererar. Och bossen  går alltså och gömmer sig. Tar skollovssemester, överlåter åt Söder och Jomshof att föra partiets talan. Vilket de gör med den äran. Klart, korkat och korrekt. Ingen ska få tro att SD blivit ett parti bland andra - särarten består: blågult i centrum, brunt i kanterna. Människors lika värde? Dravel i SD-världen. Olika värde är själva affärsidén. Ursprung, vandel, läggning; man ska va’ som Söder och Jomshof tycker Söder och Jomshof. Hetero, ursvenne, sossehatare. Annars hotar man riket.

*. *. *

Att M, KD och L underkastar sig ett sådant parti säger sorgligt mycket. Om makthunger. Om kåthet efter ministertaburetter. Om rikedomsbegär och tryggad livsförsörjning. Om fundamental brist på politisk ryggrad. Och om den så kallade borgerlighetens förenade sossehat, inte minst. S är fienden som ska bekämpas, SD vännen som gör det möjligt. Nej, jag har inte läst Tidöavtalet. Förlitar mig helt på den politiska expertis som samfällt konstaterar att avtalet i väsentliga delar är kopierat från SD:s partiprogram. Rakt av vad gäller t ex migration och negativ särbehandling av invandrare som redan är på plats. Förr brunt, nu vitt. Allt framförhandlat i slottsmiljö. ”Vi” och ”Dom” i politisk skrud. 

*. *. *

Men som sagt, regeringschefen syns inte till. Kanske är han utarbetad. Kanske i medicinskt behov av utsträckt ledighet. Arton år på partiledarposten måste slita, särskilt som ”medvinden” döljer obehagliga fakta. Visst, 19 procent av rösterna i senaste valet om jag minns rätt. Men samtidigt mätningar som visar att en förkrossande majoritet bland övriga rankar SD som det mest avskyvärda partiet i svensk politik. Det är den verkligheten Jimmie Åkesson - och hans regering - har att förhålla sig till. Inte så värst upplyftande, föreställer jag mig. Det kan vara så att Åkesson sitter i nån buske på Listerlandet och funderar kring sin reträtt. Jag skulle inte bli förvånad. 

*. *. *

Efterträdare? Delikat fråga. Söder eller Jomshof? Nja, även i SD finns det väl trots allt gränser för omdömeslösa utsvävningar. Jag vet ett bättre namn. Maria Malmer Stenegard, nuvarande migrationsministern. Hon kallar sig förvisso moderat men argumenterar och agerar precis som en Sverigedemokrat. Att ändra partibeteckning åt det relevanta hållet bör inte vara något problem. Bubblare: killen vid grillen. Nä, nu ska jag inte va’ dum. Punkt.

Gulddrömmen sprack

Sverige-Spanien 1-2. Hit men inte längre. Sveriges fotbollsdamer får nöja sig med att spela om bronset på VM. Vackert så, om än inte i paritet med hajpen runt laget. Nästan alla - jodå, även jag - såg guldet som en realistisk möjlighet. Den drömmen sprack tämligen brutalt under några dramatiska slutminuter. Spanien gjorde 1-0 i 82a, Sverige kvitterade i 87e, allt tydde på förlängning. I själva slutminuten av ordinarie tid släcktes det hoppet. Skott ribba-in, mitt i målet, ridå ner. 

*. *. *

Möjligen borde Zecira Musovic kunnat avvärja skottet - men det är som det är: en målvakt gör sitt livs match bara en gång. Den gången för Musovic var åttondelen mot USA. Där var hon omänsklig. Därefter har hon varit mänsklig. Tveksam, osäker, räddats av en skarp backlinje. Sen är det de fördömda marginalerna; Sverige hade dom med sig mot både USA och Japan, mot sig nu när det verkligen gällde. Surt. Fast ”rättvist”. Spanien var lite bättre med bollen över matchen i stort.

*. *. *

För svensk del kan en era ha tagit slut i och med respasset. Det är fyra år till nästa VM, många av spelarna i den nuvarande truppen faller rimligen ifrån. Vissa var med på övertid redan i detta VM, andra befinner sig på krönet till utförsbacken. Det låter hårt men mjukare än så är inte elitfotbollens villkor. Kosovare Asllani, mångårig fixstjärna i damlandslaget, har t ex fyllt 34. Kan någon se henne göra en Seger? Hänga med till 38? Glida in i nästa VM-trupp på gamla meriter? Inte jag.

*. *. *

Varning, nu tänker jag bli oförskämd. Hur svårt kan det va’ att dansa loss och sjunga järnet när man cashar in ett par mille på att kolla fotboll? Undrar med anledning av en krönika jag läste inför semifinalen. Där hyllas den svenska truppandan med hänvisning till segerorgierna efter Japanmatchen. Ledda tydligen av spelare med bänken som utsiktsplats. Inte ett ord om pengarnas betydelse. Och det är klart, några miljoner hit eller dit förändrar väl ingen sinnesstämning? Fotbollsspelare får glädjefnatt oavsett. Eller?

*. *. *

Låter det som jag stöter upp? Inte alls faktiskt. Jag har kommit över min barndom för länge sen. Då när amatörstadgarna förbjöd fetare gage än en Loranga på två - och fotbollen var ett manligt privilegium. Bättre idag. På gott och ont. Fri marknad, levebröd i potten, begynnande tecken på jämställdhet. Möjligen lite kymigt med storleksordningen på pengarna. Männen värst fortfarande, men damerna på g. I en värld där relativt få människor ser någon anledning att dansa på bordet.

MFF spelade. Mjällby krigade. Och vann...

Mjällby-MFF 1-0. Allt i matchstatistiken gick med förkrossande siffror i MFF-favör. Allt utom det viktigaste: slutresultatet. Och Mjällby behöver inte be om ursäkt. Försvarsspel är en del av fotbollen. Moral likaså. Vilja, hjärta, lungor. Det är möjligt att detta finns även i MFF - men i så fall mindre tydligt för oss som tittar på. Snidare som Pena och Nanasi i all ära, bolltekniskt och lönemässigt är de förstås överlägsna primitiva krigare som Jesper Gustavsson och Herman Johansson. Ändå tvivlar jag på att Mjällby vill byta. Gustavsson och Johansson bär liksom vatten för hela Listerlandet. Främst dom. Det finns fler, i princip ett helt lag.

*. *. *

Nu kan ju inte Mjällby kämpa så här ursinnigt varje gång. MFF:s skalp är en särskild trigger. Lite sydderby, vischan mot storstan, låg budget mot hög svansföring. Att Mjällby lyckats vinna två gånger om inom loppet av några veckor måste, eller borde, kännas förnedrande för MFF. Det märktes dock inte på tränaren Henrik Rydström i tv-intervjun direkt efter kvällens match. Rydström sade sig vara ”nöjd med mycket”. Log, la ut texten på sitt speciella manér, verkade obesvärad. Maskhållning kanske, vad vet jag. För alla MFF-anhängare på plats var matchen säkert en prövning. Ytterligare en. Går man blankt mot Mjällby är det svårt att se ett allsvenskt guld vid horisonten.

*. *. *

Olyckligtvis för MFF möter Mjällby Elfsborg i nästa omgång. Vore märkligt om inte den här urladdningen kräver sin tribut. MFF i sin tur möter visst Djurgården som också kommer från förlust. Klart knepigare. God chans för Elfsborg att försvara eller rent av dryga ut sin serieledning. Guldryck talar vi tyst om, det återstår elva omgångar. Men intrycket just nu är att MFF jobbar i uppförsbacke - och att Rydström faktiskt känns lite kort i rocken som MFF-tränare. Till skillnad från Anders Torstensson som verkar vara skräddarsydd i motsvarande roll för Mjällby AIF. En klurig man i blåställ och overall, något av en bonne i den allsvenska salongen. Jag gillar honom skarpt.

Tacka vet jag kryss

Vissa fotbollsmatcher förtjänar inte någon förlorare. Därför gillar jag seriespel. Där får det lov att bli oavgjort. Delad pott, poäng till båda lagen. Det innebär sällan att alla är nöjda - men det innebär att man slipper se scener som de efter dagens VM-match Australien-Frankrike. Kvartsfinal, vinn eller försvinn, 0-0 efter 120 minuter. Och sen ett grymt jävla straffavgörande för att skilja succé från sorti. Det blev Australien som ”vann”. Fransyskorna som bröt ihop. Tio straffar för vardera laget ville till, Frankrikes sista tog i stolpen. Plågsamt att bevittna, kände mig som en ”dålli” far till tjejen som sköt. 19 år ung, mästerskapsdebutant, offer för omständigheterna. Bra tv? Ja, det kallas visst så när man blir berörd.

*. *. *

Nej, jag är inte immun mot glädjeyra. Faktum är att jag höll lite på Australien så länge matchen var en match. Det var straffdramat jag inte riktigt klarade av. Led mer med dem som missade än jag gladdes med dem som gjorde mål. Framförallt led jag med den fransyska som fick två chanser och brände bägge. Franska nerver till allmänt beskådande, usch. Men jo, jag fattar. Någon måste vinna. Annars får ju fotbollen ingen världsmästare. Synd förresten att Australien-Frankrike inte var final. Matchen hade den värdigheten, tycker jag. Otroligt rafflande, momentum som växlade hit och dit, hög teknisk kvalitet. Och så ett jämnt flöde av målchanser. Fascinerande att 0-0 stod sig, det borde inte varit möjligt.

*. *. *

För VM-turneringen i stort var det förstås bra att Australien drog vinstlotten. Värdnationen är kvar, hajpen tilltar. Det kan bli en blågul final nu. Kittlande tanke; Sverige mot ett Australien som också är svenskt, om än bara på förbundskaptensposten. Dubbelt upp rentav. Tony Gustavsson huvudansvarig, Jens Fjellström assisterande. Spanien respektive England står i vägen, tuffa semifinaler är att vänta. En till sak: pengarna. Den sidan av saken har nästan fallit i glömska pga alla spännande matcher. Men minns jag rätt är väl semifinalplatsen värd runt en mille. Per spelare, bänken inkluderad. För guldet lassar FIFA in ytterligare cirka tre miljoner per individ. Det lönar sig att spela fotboll. Även för tjejer. Numera.

Sverige till semi - med darr

Sverige-Japan 2-1. Darrigt i slutet, annars stabilt. Sveriges fotbollsdamer är i VM-semifinal, två matcher från guldet. Detta efter en kvartsfinal som var väldigt övertygande i cirka 70 minuter. Då, vid ledning 2-0, började Sverige göra byten. Ut gick Asllani och Rolfö, senare även Rubensson. Tre av nycklarna i laget, Rubensson bäst av alla. Balansen rubbades, rytmen stördes. Och japanskorna tog chansen att visa åtminstone glimtar av sin klass. Reducering i 85e, tilläggstid på hela tio minuter; paniken nära i svensklägret. Kändes lite onödigt, givet matchbilden i stort.

*. *. *

Det kunde förstås gått alldeles åt pipsvängen. Japan fick t ex en straff - och då menar jag fick. Att Var-rummet godkände den visar bara att inte ens extradomare garanterar nån rättssäkerhet. Nu hade Japan vänligheten att missa straffen. På marginalen liksom: ribba ner, på rätt sida om mållinjen med svenska ögon sett. Strax därefter en japansk frispark ännu längre ner på ribbans underkant. Änglavakt för Musovic även där - innan 2-1-målet slutligen blev ett faktum. Drag av hönsgård i Sveriges försvar i det läget, Musovic i buren inte heller samma fantom som mot USA. Men som sagt. I 70 minuter var det bra.

*. *. *

Tur är bra att ha i fotboll. Sverige hade det mot USA. Idag också - jämte odiskutabel skicklighet. Straffen till 2-0 (Angeldahl) var förvisso korrekt utdömd men ändå extremt tursam. Japanskan ifråga kunde verkligen inte hjälpa att hon fick bollen på armen. 1-0-målet däremot tänker jag inte snacka bort i termer av tur. Möjligen lite flyt i en rörig situation. Sist på bollen där var f ö landslagets enda ”däka” (blekingska för tjej). Sölvesborgsbördiga Amanda Ilestedt alltså. Hennes fjärde mål i VM. Ganska fantastiskt för en mittback. Spanien nästa. En annan typ av motstånd. Väl så tufft, väl så överkomligt.

Allsvensk fotboll - på trots mot ”Hans”

Hans har dragit in. Mesigt namn på ett extremväder, kan jag tycka. Oskar eller Ragnar skulle passat bättre. Då hade vi åtminstone närmat oss en beskrivning av vad det faktiskt gör runt om i Sverige just nu. Åskar och regnar så in i bomben. Vinden? Svårdöpt. Kommer inte på nåt bättre än Kalle Styf af Kuling. Och det funkar ju inte; oväder har bara förnamn. Seriöst fattar jag inte varför storm, blixt och vatten måste döpas överhuvudtaget. Vem håller på med sånt? Meteorologinstitut och liknande? Förstår att man vill ha kul på jobbet men detta är trams. Hans är f ö mitt andranamn, ge faan i det.

*. *. *

Alla vädervarningar till trots spelades det allsvensk fotboll igår. Varberg-Mjällby som jag såg i direktsändning, MFF-Halmstad som jag sett i efterhand nu på morgonen. 3-0 till M-lagen i båda fallen. Vattensjuk plan i Varberg, bättre fäste i Malmö. Men ingen skrämmande åska nånstans, bara irrationella vindbyar. Dock något som kan liknas vid ett blixtnedslag: David Löfqvists straffspark till 2-0 för Mjällby. En rackarrökare med sträckt vrist rätt upp i krysset. En sån straff har jag min själ inte sett sen ”Saltö” Svenssons glansdagar hemma i Karlskrona. Och dom inföll på 1950-talet. Läckert ”Löken”! Modigt, publikfriande, nåt att begrunda för alla bredsidesfegisar.

*. *. * 

Mjällbyikonen fyllde f ö 37 i söndags. Inga ålderstecken på bollträffen, det tror jag den stackars Varbergsmålvakten kan intyga. En som fyllde år - 22 - på själva matchdagen var Max Fenger, Mjällbys danske anfallare. Han firade med att göra två mål, 1-0 och 3-0. Lika många som han tidigare gjort på hela säsongen. Bra sparat, väl valt tillfälle. I Malmö fanns inga födelsedagsbarn, såvitt jag vet. Bara ett MFF som trummade på i känd stil. Mycket ”småspel”, korta pass i cirklar, stort bollinnehav. Sporadiska tempoväxlingar, glimtar av briljans. Främst från Nanasi, delvis från Ali som byttes in för en skadad Rosengren strax före paus. 

*. *. *

3-0 var något smickrande segersiffror för MFF. Halmstad hade sina goda perioder, bl a en jättechans till ett tidigt ledningsmål. Dahlin i MFF-buren fick än en gång jobba för att freda sin nolla. Notabelt i övrigt: Henrik Rydström fortsätter ”tråka ut” Martin Olsson. Nu var Busanello avstängd, Olsson borde varit den naturlige ersättaren. Icke. Rydström gjorde mittbacksklippan Cornelius till vänsterback, Olsson fick stanna på bänken. Okej, inte hela matchen. I 82a minuten byttes han in, mannen som faktiskt var med i Janne Anderssons senaste landslagstrupp. Snudd på förnedring, tycker jag nog. Vill Martin Olsson spela fotboll får han tydligen söka ny klubb, ny tränare.

Zecira Musovic 💥 💥 💥 💥 💥 !

Sverige-USA. 0-0 vid full tid inklusive förlängning. Sen straffar. Är osäker på slutsiffrorna, vet bara att Sverige vann. Jag tror det krävdes sju straffar för vardera laget innan avgörandet blev ett faktum. Och då på en boll som passerade mållinjen med en millimeter. Hurtig sköt, USA:s målvakt räddade. Eller? Reprisen skingrade dimmorna: hela bollen var inne. Millimetern gick Sveriges ärenden, glädjescenerna som utbröt liknade VM-guldyra. Lite tidigt, men ändå begripligt. Vinner Sverige en sån här match vinner man allt. USA var det bättre laget, punkt. Sverige räddades av ett målvaktsgenombrott som gjorde åtminstone mig tårögd.

*. *. *

Zecira Musovic heter hon, Helsingborgstjejen mellan stolparna. Filmstjärnesnygg, som ovidkommande bonus. Vilken makalös match hon gjorde, vilken käftsmäll på oss som tvivlat. Nej, Musovic räddade ingen av de amerikanska straffarna - men utan hennes prestationer under ordinarie speltid hade detta straffdrama aldrig kommit till stånd. Sverige hade gjort fiaskostämplad sorti från VM. Ut i åttondelen, liksom. Punkterad ballong, släckt hajp. Fem stjärnor till Musovic att det inte blev så. Och sorry USA att fotboll inte är någon rättvisesport. Blott målen räknas. Inte spelövertag. Inte passningskvalitet eller målchanser. USA hade allt - utom förmågan att överlista Zecira Musovic.

*. *. *

Nu väntar Japan för Sverige i kvartsfinalen. Ett jättebra lag som - om jag får gissa - passar Sverige perfekt. Fysiken brukar vara en utslagsgivande faktor i damfotboll och där tvivlar jag på att de spelskickliga japanskorna kan matcha Sverige. Långt slår kort, tungt slår lätt. Matchen är bestämt inte förrän på fredag. Bra för Sverige det också. Då hinner man landa. Ladda om. Skärpa sig på bred front. Inte bara förlita sig på en målvakt med Star Quality. Lycka till.

Målvakter är också människor

Timeout på grund av psykisk ohälsa. Ledsam läsning om Halmstadmålvakten Malkolm Nilsson Säfqvist. Ännu en påminnelse om att elitidrott inte bara är glädje och glamour. Eller ”naturliga” kroppsskador när olyckan är framme. Det finns en mörkare sida, så mycket svårare att reparera än trasiga ledband. Själen. Bland just fotbollsmålvakter på elitnivå är Nilsson Säfqvist inte första exemplet. För några år sedan hade Mjällby en lovande målvakt vid namn Jesper Johansson. Konkurrerade med Carl-Johan Ericsson om förstaplatsen, hade några matcher för U21-landslaget på meritlistan. 2019 la han av, 25 år ung. Dessförinnan en lång timeout och fruktlösa försök att komma tillbaka.

*. *. *

Jesper Johansson var såvitt jag vet den förste elitspelare i svensk fotboll som ”gick ut” öppet med sin psykiska ohälsa. Idag är han glömd. Fast inte av Mjällby AIF, ex-målvakten lär ha en mindre roll i klubbens organisation. Att han överhuvudtaget kan ta sig till Strandvallen är en framgång; under den mörkaste perioden var det otänkbart. Jesper Johansson har själv berättat om ångesten över att komma nära laget, nära arenan, nära allt som gjort honom sjuk. Hur det går för Nilsson Säfqvist återstår att se. Målvakter är som människor: olika. Psykisk ohälsa måste inte innebära slutet på en karriär. Även om - nu gissar jag som lekman - just målvaktsjobbet nog är det allra svåraste att återvända till.

*. *. *

Kravbilden är extrem. Vem sägs ibland vara ”halva laget”? Mittbacken? Yttermittfältaren? Aldrig. Alltid målvakten. Vem talar eller skriver om ”mittbackstavla”? Uttrycket existerar inte, den ende som gör tavlor är målvakten. Och ta tidningarnas betygsättning efter allsvenska fotbollsmatcher. En målvakt kan ha gjort tio säkra ingripanden, ett enda misstag som leder till baklängesmål och 1:an (=underkänt) är given. Det är med den pressen, de kraven, målvakterna lever. Jag beundrar dem, varenda en. Fattar knappt hur de orkar. Fruktar att mörkertalet av ”psykisk ohälsa” är stort. Inkapslat i sömnlösa nätter, spelad styrka. Till slut brister det, en målvakt som blir rädd att göra misstag gör misstag. Mänskligt - men förödande.

*. *. *

Nu läser jag att Halmstad lånat in MFF:s gamle målvaktstalang Marko Johansson som ersättare för Malkolm Nilsson Säfqvist. Ett så kallat sammanträffande: vem lånade Mjällby in när Jesper Johansson blev obrukbar? Just det, samme Marko Johansson. Ambulerande krismålvakt, typ. Hoppas han pallar trycket.

Mot guldet, Sverige

En krönikör i min morgontidning skriver idag att det ”bubblar och kokar kring fotbolls-VM runt om i världen”. Dock inte i Sverige, vilket gör krönikören lite sur. 24 VM-spelare från olika länder har tydligen sin utkomst i allsvenskan - men klubbarna varken kvittrar eller twittrar. Ingenting på sociala medier, inga direkta bidrag till hajpen. Semester kanske? Eller också är det krönikören som överdriver, alternativt önsketänker. Jag tror ju inte det bubblar på Balkan. Ej heller att det kokar i Mellanöstern. Världen är jättestor, damfotbollen relativt liten.

*. *. *

Vita fläckar finns - och dom suddas inte ut bara för att vissa svenska framkantskrönikörer satt i system att skriva fotboll. Som om inte damfotbollen förtjänade respekt. Det tycker åtminstone jag att den gör. Sveriges landslag t ex. Ett av de bästa på VM, kanske blivande världsmästare. Jag skulle inte bli förvånad. Känslan är lite ”nu eller aldrig”, många i den här generationen spelare får inte fler chanser. Okej, min optimism är tunt grundad. Jag har sett Sveriges matcher, inte så mycket mer. USA i åttondelen kan bli tufft men visst var dom värre förr, amerikanskorna?

*. *. *

Hur lottningen ser ut därefter vet jag inte. Antagligen kan det kvitta; från kvartsfinaler och framåt får man räkna med skarpt motstånd. I huvudsak från det gamla vanliga gardet. Tyskland, Frankrike, Spanien, England. Möjligen Nederländerna. Outsider: Australien. Värdnation, hemmafavör, kapabelt lag. Nämner jag dessutom Japan - 11-0 på tre matcher i gruppspelet! - känns det heltäckt. Blir f ö intressant att se om Sverige återgår till sin grundelva på söndag mot USA. I morse mot Argentina vilades i princip alla ordinarie, ”bänken” gjorde jobbet. 2-0, inga problem.

*. *. *

Kanske gav inventeringen förbundskapten Gerhardsson visst huvudbry. Några av reserverna tog i alla fall chansen: Janogy, Blomqvist, unga backen Sandberg. Falk i buren sällan prövad, men är Musovic ohotad etta på positionen? Tillåt mig tvivla. Bäst av alla var förstås en ordinarie. Elin Rubensson. Inbytt för Caroline Seger efter paus. Med henne fick Sverige ett mer framåtlutat spel. Bättre fart, större kreativitet. Och i förlängningen de två målen. Hon är ruggigt bra just nu, Rubensson. Arbetsmyra och stjärnlirare i samma paket. Särklassig på VM så här långt - av det lilla jag sett.