Först en rättelse. Sverige hade inte ”en rekordstor trupp på uppemot 40 aktiva” vid friidrotts-VM i Budapest. Den korrekta siffran var i utgångsläget 32 aktiva. Dock 36 starter eftersom några skulle dubblera. På plats försvann sedan någon i den sistnämnda kategorin pga sjukdom. Samtidigt tillkom en tredje kulstöterska, inkvoterad enligt gällande reservlista, så numerären förblev intakt. Stor trupp ja, men marginellt mindre än vid hemma-VM i Göteborg 1995. Med detta sagt kan det vara läge för en liten genomlysning av Sveriges samlade insats 2023.
*. *. *
Det enklaste vore att ropa Ståhl, Mondo och succé. Guld till diskusbjässen, guld till stavhoppsvirtuosen. Fantastiskt förstås; friidrottsvärlden är stor som ett jordklot, konkurrenssituationen brutal. En silvermedaljör fick vi också: Karlström, gångaren. Tre medaljer totalt. I linje med förhoppningarna, fler hade varit sensationellt. Men resultat och prestationer i det stora hela? Fakta får tala. Fem av övriga 29 svenskar överlevde försöken, två nådde final. Resten slogs direkt ut, därav samtliga 13 deltagare på damsidan. En tiokampare bröt efter åtta grenar, då låg han sist. Ett sådant facit tror jag inte ens Kajsa Bergqvist, Sveriges snällaste förbundskapten, kan jubla över.
*. *. *
Inför mästerskapet la hon ut texten om Sveriges nya ”toppbredd” i friidrott. Syntes inte, påståendet åts upp av konkurrensen. Enstaka prestationer var dock helt okej. Henrik Larsson på sprint. Simon Sundström, otippad finalist på 3000 m hinder. Hrelja på korta häcken. Montler i längd, även om hans bortförklaringar till sjätteplatsen på ett blygsamt resultat kändes krystade. ”Sliten efter försöken”? Så jobbigt med tre hopp? Killarna på medel- och långdistans led jag faktiskt med. Kramer och Almgren hade löpförmågan men fattades turen, finalplatser rök på hundradelar av en sekund. Deras distanser - 800 respektive 5000 meter - är dessutom grymt konkurrensutsatta, kanske värst av alla tävlingsgrenar på ett VM. Rappa ben och vassa armbågar räcker sällan hela vägen, det krävs en gnutta flax också.
* * *
En sak är djupt sympatisk med friidrotten. Fast samtidigt lite provocerande. Medierna jagar inga syndabockar. Använder nästan aldrig värdeord som fiasko och katastrof. Kritiserar inte gärna individuella tillkortakommanden, slätar hellre över. Alla som tävlar kommer liksom undan med att ha ”gjort sitt bästa” - och det kan jag gilla, absolut. Men jämför t ex med mediebevakningen av fotboll. Tv-experterna som alltid vet bäst. Spelare som får stå till svars för sina misstag. Betygen med 1:an lägst på skalan...i den världen finns faan inget ”gjort sitt bästa” att komma undan med. Möjligen gosas det lite för mycket i friidrotten, ibland kan jag känna så. Ibland inte.
*. *. *
Sista intrycket från VM: Mando Duplantis uppvisning i stavhopp nu ikväll. Felfri över 6,10, nära på världsrekordet 6,23. Killen är helt fantastisk på det han gör. Något röd om kinderna måste jag ändå säga att Daniel Ståhl’s guld i diskus berörde mig mer. Där fanns en dramaturgi som stavhoppet inte kom i närheten av. Duplantis var för bra, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar