IFK Göteborg. Änglarna, Blåvitt, Kamraterna; anrik fotbollsklubb har många alias. Jag känner folk som håller på IFK Göteborg. Led med dem tills ganska nyligen, gläds med dem nu. Änglarna har fått luft under vingarna, rest sig ur kaos och kris. 4-2 i gårdagens derby mot BK Häcken innebar tredje raka segern. Dessförinnan hade laget två vinster på arton matcher. Tydligare blir inte ett trendbrott - och ljudligare blir inte en lättnadens suck. Jag märker det på min granne här i trappan: plötsligt är han ännu trevligare än vanligt. Ännu pratsammare. Ännu lite rakare i ryggen. Ännu lite mer go’ gubbe. Lagets uppryckning, supporterns befrielse. Typ.
*. *. *
Dom har så klart haft ett prövningens år, IFK-vännerna. Deras lag ska inte ligga därnere i en allsvensk tabell. Det strider mot stoltheten, mot alla gamla meriter. Sårar, skär i hjärtat. Även fast varningsklockor ringt: det var ju ett tag sedan IFK Göteborg nådde en framskjuten placering i allsvenskan. Ganska längesen lugn och ro på tränarfronten. Väldigt längesen Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén och pampiga pokaler. På senare år har turbulens blivit ett slags normaltillstånd i klubben, exakt varför vet inte ens min granne. Jag hoppas och tror att han och hans gelikar kan andas ut nu. Änglarna kommer inte att åka ut, tvärtom fortsätta klättra. Och till slut passera mitt lag, är jag rädd.
*. *. *
Märkligt förresten hur IFK Göteborg spökar i trappan där jag bor. Mannen jag relaterar till här är relativt nyinflyttad - och ska alltså inte förväxlas med den själsfrände som tidigare försvarade Blåvitts intressen från första våningen (med ljudtrumma upp till översta, beroende på resultat). Han har dessbättre flyttat, två vingklippta änglar i samma trappa kunde lätt blivit en för mycket. Men nu skojar jag. Ärligt talat saknar jag honom. Sympatiska fotbollssupporters förgyller livet. Stimulerar samtalet, göder grannsämjan. Någon tycker säkert att bor man i Malmö ska MFF vara det självklara valet - men här kör vi gott & blandat, fritt & kultiverat. Göteborg har sin röst, Mjällby sin. Och jo, MFF sina.
*. *. *
Ikväll har jag tittat på Sirius-MFF. 3-1 för MFF, blytunga poäng i toppstriden. Spelmässigt inte helt övertygande, Sirius skapade väl så många chanser. Men gud vad jag gillar Pontus Jansson! I mina ögon är han fortfarande Sveriges bästa mittback. Dessutom ovanligt ödmjuk för att vara MFF:are. Jansson ”vänslas” med både motståndare och domare, tappar aldrig koncepterna. Fint att se. Nästa gång ställs han och MFF mot formstarkaste laget av alla. Just det, pånyttfödda IFK Göteborg. Trappan är laddad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar