Åldrande. Lömska saker. Inget att jubla över men ännu mindre något att gråta över. Man får ju begrunda det ödesbestämda alternativet. Alla vet vilket: att inte få åldras. Nog så riktigt, samtidigt kanske en klen tröst när leder gått ur led och värk löper amok. Nej, jag talar inte i egen sak. Jag har klarat mig hyggligt så långt, är bara ett ljusår eller två från mitt yngre jag. Cyklar utan stödhjul, går utan rullator. Minns vad jag gjorde för en timme sen. Tar ett järn och är som folk. Tror jag. Andra har det värre, många betydligt värre. Jag ser det i min närmaste omgivning, påminns ständigt.
*. *. *
Lömska saker, som sagt. Jag menar, åldrandet kommer ju inte pang-bom över en natt. Det är en process. Smygande, långsam, utdragen. Man märker det knappt själv de första tio åren. Eller också skojar man bort det. Lite ont i ett knä, jaha. Förlorad spänst...och? Stånk och stön för måttliga ansträngningar, typ att komma in och av en bil...var god skratta. Det är ofta så det börjar. Små, små tecken som var för sig kan negligeras eller göras till muntra berättelser i vänkretsen. En sak är emellertid säker: första tecknet blir aldrig det sista. Åldrande går inte över, tar inte ens timeout.
*. *. *
Går ålderskrämpor att förebygga? Fördröjas eller elimineras genom sunt leverne i yngre dar? Har tänkt en del i sådana banor. Tvivlar. Har sett för många exempel som talar emot. Kroppen låter sig nog inte manipuleras av något annat än ödet, om jag får spekulera fritt. Alla som åldras åldras, om än olika tidigt och olika hårt. Ingen motor håller för evigt, inga leder är osårbara i det långa loppet. Inte för inte kallas Malmö rullatorstad, tusentals människor är idag helt beroende av detta fantastiska hjälpmedel. Vår tids bästa uppfinning, givet åldrandets vedermödor.
*. *. *
Själv har jag hunnit till stadiet där man liksom fastnar på sängkanten om mornarna. Svårt att komma opp, måste först känna efter. Domningar i nån tå, sprängningar i höfter och knän; jodå, alltid något som påminner om att ”bäst före” löpt ut. Näst bäst får duga. Efter kaffet och mackorna är jag människa igen. Värktabletter? Faktiskt inte. Har hellre ont - så länge smärtan inte är alldeles överjävlig. Vårdcentralen? Mot åldrande? Nej tack. All respekt, men ungdomen tror jag inte VC kan ge mig tillbaka. Man får förhålla sig till livet som det är. Lite kämpigt på slutet, annars prisvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar