Ruggig fångst i ruskigt väder

En sutare i tvåkilosklassen, faktiskt mitt livs största fisk på mete. Det var det häftigaste som inträffade under dagarna i Tingsryd. Det läskigaste var, förlåt om jag tjatar, vädret. Knappt tio grader i luften, piskande regn från och till. Och så vindbyar som definitivt inte var att leka med. Eller ro i, för den delen. När det var som värst stod ekan ta mig faan still - i bästa fall. Frekvensen i mina årtag matchade liksom inte underlaget, bitvis erfor jag hur varje rodd meter framåt följdes av en rekyl på cirka två meter bakåt. En lite löjlig känsla, inget för den stressbenägne. Det var därför jag rodde, ha ha. Och svor. Och stönade. Och dreglade. Och svor lite till. Lugnt och fint, konsekvent och tålmodigt. Min svärson erbjöd sig förvisso att ta över årorna men en sak har jag lärt mig: man byter inte position eller personal på öppet vatten, man sitter där man sitter. Det har med självbevarelsedrift att göra. Hyllen är en hyfsat stor insjö, tio sekundmeter där skojar man inte bort. Nå. I land kom vi, oklart hur. Och trevligt var det, bortsett från det otrevliga. Sutarmonstret glömmer jag nog aldrig, vilken kämpe! Kan f ö tillägga att jag hade fel om myggen. De går inte alls och väntar på sommaren, de är redan i full gång. De små asen.

Mot Tingsryd - utan myggspray

Tingsryd kallar. Avresa om ett par timmar. Synd att det är oktoberväder, abborren brukar inte vá på hugget då. Skit samma, man får klä sig som en karl och ge det en chans. Min svärson åker med den här gången. Stefan & Stefan, låter nästan som par i byfånar. Och var ska såna vara om inte bakom flötet? Det blir säkert trevligt. Och säkert myggfritt, slår det mig nu. Se där fördelen med en försenad sommar. Eller om det är en för tidig höst, hemska tanke. Hursomhelst. Rapport följer i händelse av storfångst. Annars inte. Adjö.

Hårt att vara tränare

Hörde att Rikard Fikon är aktuell för tränarjobbet i AIK. Väl bekomme, i Norge har det ju inte gått särskilt bra för mannen som MFF gjorde till mästartränare. Och apropå tränare undrar jag hur Halmstad tänkte när de gjorde sig av med Jens Gustavsson. Ersättaren Janne Jönsson må ha ett bättre cv, i huvudsak dock byggt på väldigt gamla meriter. Resultaten hittills indikerar att "bäst före" kan ha löpt ut...HBK har alltså en ynka seger på tio matcher. Precis som Åtvidaberg, som också bytte tränare inför säsongen. Från sluge Peter Swärdh till sympatiske Roar Hansen. Problemet i fotboll är att "sympatisk" sällan är någon poänggivande egenskap. Hansen hänger löst, är jag rädd. Jönsson likaså. Och Hareide. Nej, skojar bara. Men frågan är hur många förluster MFF tål innan fjolårets guldtränare ställs till svars. Tufft jobb, det där att vara tränare. Lättare att sitta vid ett tangentbord och leka med ord. Undrar om de vill byta? Jag vill inte.

Typiskt Häcken...

3-0 borta mot MFF i torsdags, 0-2 hemma mot Falkenberg igår. Endast Häcken kan göra sådana resultat. Jag ger upp nu; laget från Hisingen kommer aldrig att vinna allsvenskan. Och kommer heller aldrig att bli tipparnas vän. Min beundran för Falkenberg däremot. Små medel, stor vilja. Såg ni Rodevågs 1-0-mål igår kväll? Herre min skapare, vilken träff.

Som en papperstuss i stormvind

För ett par veckor sedan såg jag Croatia vinna med 3-0 över Liria i fotbollsfemman. När jag lämnade Kroksbäcks IP kunde jag höra sången och stimmet från omklädningsrummet långt ut på Ärtholmsvägen...jag överdriver bara lite om jag säger att det lät som om Croatia precis vunnit typ en VM-final. För egen del sjöng jag inte men som mångårig Croatiavän rycktes jag liksom med mentalt. Tänkte att det här ser ju riktigt bra ut, bättre än på mycket länge rent fotbollsmässigt. Tre matcher - och lika många förluster - senare inser jag att allt är som det alltid varit: Croatia är inte stabilare än en papperstuss i stormvind. Om det är jobbigt att hålla på ett sådant lag? Ja, något.

Rätt vinnare i fysisk final

Kristianstad-Alingsås 28-25. Kristianstad fick sitt hett - och dyrt - eftertraktade SM-guld i handboll. Detta efter en finalmatch som blev fysisk, vilket är ett annat ord för brutal. Kristianstad var kanske snäppet bättre eller värre än Alingsås i det avseendet, dock inte på något avgörande sätt. Där var det snarare så att Alingsås underpresterade rent spelmässigt på fler händer än Kristianstad. Målvakterna t ex. Varken Aggefors eller Frisk kom upp i nivå. Teern var en annan olycksfågel med rader av tekniska fel i omställningslägen. Enström på högerkanten hade heller ingen bra dag, för att uttrycka det snällt. I Kristianstadlaget var det väl bara Stenbäcken som föll igenom på motsvarande sätt - och det fanns det marginal för. Andra var nämligen desto bättre. Markus Olsson inte minst. Elvamålsskytt i en SM-final, fantastiskt. Cederholm tog också ansvar i skarpt läge, likaså unge Tollbring när det kom till straffkast. Och i buren stod Ystadsonen Leo Larsson utan att direkt glänsa - finalens bästa målvakt blev han likväl. Sammanfattningsvis en riktig holmgång, jämnt och spännande ända in i slutet. Skönt att ingen omkom, höll jag på att säga. En eloge till domarparet är på sin plats, lättdömt kan det inte ha varit.

Mums för Måns

Yippie, jag klarade hela Eurovision! Nickade inte till en enda gång på 27 låtar - och nu, i skrivande stund, återstår bara omröstningen. Måste säga att det skulle förvåna mig om just Sverige vinner. Måns har sin charm och sin utstrålning, men som sångare? Nja, ganska liten jämfört med många andra i finalfältet. Låten är dessutom mer teknik än musik, i alla fall i mina öron. Vidhåller att Italiens bidrag är en berörande rysare, dock inte i klass med Rysslands. Men inte kan Ryssland vinna...Ryssland i dessa tider, no way. Frankrike tyckte jag också om. Och Montenegro. Och Rumänien. Och Norge. Och Estland. Så vinnare blir nog någon annan, min smak är min. Hur Europa röstar vet vi...exakt nu! SVERIGE!!! Överlägset!!! Där fick jag så jag fes. Nattinatti.

Håll ut - det bästa är sparat till slut

Jag ska be att få göra en halv reträtt. Eurovision Song Contest var nog inte bättre förr, som jag antydde häromdan. Nu när det värsta möget är bortsållat återstår faktiskt ett finalfält med rätt många godbitar. Kanske ingen som kommer att bli någon odödlig klassiker, sådana föds f ö sällan eller aldrig inom ramen för ESC. Den som får till en sommarplåga kan skatta sig lycklig, de allra flesta tävlingsbidragen brukar falla i glömska innan Christer Björkman hinner säga nattinatti. Men bra tv blir det säkert ikväll, showen i sig är ju ganska fantastisk. Bästa låten kommer sist: Italiens. Lyssna och njut. Om den vinner är en annan fråga, men väldigt gärna för mig.

Bästa MFF:arna fanns i Häcken

Malmö FF-Häcken 0-3. Skrev i mitt förhandstips att Häcken har potential att vinna årets fotbollsallsvenska. Efter den här matchen ser jag ingen anledning att revidera min uppfattning, tvärtom. Häcken var klasser bättre än det lag som de flesta förståsigpåare utnämnt till huvudfavorit. Tryggare med bollen, säkrare i passningsspelet, rakare och kvickare, smartare i problemlösningarna. Häcken hade allt, ironiskt nog även matchens bästa MFF:are. Tänker på ex:en Pekalski och Sudic, de skadeförföljda olycksfåglarna som MFF inte vågade (?) behålla. Båda var lysande i sin nya klubb ikväll, Pekalski så klok och gedigen att jag nästan blev rörd. Sen var det en ren ynnest att få se en försvarsgeneral som Diego Lugano, Uruguays landslagskapten vid senaste VM. Hur Häcken kunnat klippa en spelare av den digniteten övergår mitt förstånd, låt vara att det är begränsat. MFF? Precis så bra som motståndet tillät. Dvs inte bra alls. Backlinjen spretig och allt darrigare, mittfältet utan någon kreatör av Pekalskis kaliber, anfallsspel därefter. Rosenberg sprang mest och dummade sig, norrmännen gjorde inte ens det. Viktigt att notera: detta var en match, ett resultat. Allsvenskan rullar vidare, MFF är på intet sätt knockat, bara tilltufsat. Nyttigt för självbilden, kanske. En gnutta ödmjukhet är sällan fel för den som vill hänga med i ett guldrace. Intressant framöver blir annars att se huruvida Häcken kan para sin obestridliga potential med ökad stabilitet, hittills har det varit si och så med den saken.

Skonsammare förr - för musikörat

Barnkalaset för vuxna har börjat. Eurovision Song Contest alltså. Första semifinalen igår, en till i morgon. Och så le grande finale på lördag. Själv tillhör jag inte målgruppen, därtill är min ålder alltför hög. Men tittar på spektaklet gör jag ändå...mot bättre vetande liksom. Jag älskar ju fortfarande sång och musik, problemet är bara att i Eurovision Song Contest får man leta länge och lyssna jävligt noga för att finna nåt som liknar sång och musik. Jag menar då sång och musik i klassisk mening: en melodi stark nog att stå på egna ben, livs levande musiker kompetenta nog att spela brallorna av allt vilseledande teknikbjäfs. Bättre förr? Nja, annorlunda i alla fall. Skonsammare för öronen, vilsammare för blicken. Men jag är inte tradigare än att jag kan glädjas med människor i extas, absolut inte. Jag överlever lätt både SVT:s galet uppskruvade kommentatorspar och det allmänna kärleksbruset bakom flaggor och ballonger i publikhavet. Man ska inte vá missunnsam. F ö tyckte jag om Estlands bidrag. Och Rysslands. Och Ungerns, lite grann. Pärlor finns, även i en dynghög.

Kanada's knäckande VM-final

Kanada-Ryssland 6-1. Äntligen har jag fattat tjusningen med hockey. Tempot, intensiteten, kreativiteten, de urläckra målen. Tack Kanada för lektionen. Tack Ryssland för respektabel kamp mot en omöjlig övermakt. Har hockeyvärlden någonsin skådat ett suveränare lag än detta kanadensiska? Tvivlar.

Alla vill bli äldre - men...

"Alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal". Jag vet inte vem som myntat uttrycket men jag vet vem som använt det flitigt genom åren. Min mor. Dvs hon använde det så länge hon var "äldre", så länge hon kunde ta hand om sig själv och bejaka sin livsglädje. Idag har mor blivit det där som ingen ville bli - och själv har jag förstått innebörden av de bevingade orden. Jag påminns om det varje gång jag cyklar till och från hennes äldreboende, särskilt från. Mor har fyllt 98 och är för tillfället äldst av alla på boendet. Rullstolsburen, helt blind, utan närminne, därtill däckad i lunginflammation nu på sistone. Tredje antibiotikakuren avslutad idag, "oviss utgång" som det heter. Men klar i övrigt, som det också heter. Det är vemodigt att följa en älskad mors åldrande, jag skulle ljuga om jag sa nåt annat. En tröst är att ett äldreboende nog inte kan bli så mycket bättre än detta på Hyllie Park. I alla fall inte under rådande premisser. Bemanningen kontra behovet, tänker jag på då. Idag, söndag, var där tre i personalstyrkan. Tre änglar på tolv äldre, flera av dessa per definition "gamla". Oförmögna att ta hand om sig själva. Oförmögna att äta. Oförmögna att dricka. Oförmögna nästan allt. Och därmed utomordentligt vårdkrävande, självklart. Att bemanna med blott tre är att skymfa äldreboendets huvudpersoner, det är en känsla jag inte blir fri. Vård & omsorg borde inte behöva ställas mot disk & tvätt, "du får vänta" borde inte behöva eka som ett mantra så fort nödropen kommer. Sagt alltså med all respekt för befintlig personal - men ingen respekt alls för de makthavare som legitimerat själva systemet.

En bokstav betyder så mycket

Facktidningen Journalisten, min medlemsförmån, har en sida vikt åt så kallade pressgrodor. Felskrivningar alltså. Mer eller mindre dråpliga, mer eller mindre medvetna. Underhållande läsning, absolut. Hittills har jag dock inte funnit något som matchar Blekinge Läns Tidning's klassiker från sent 1950-tal. BLT hade vid tiden ifråga en återkommande vinjett på sportsidorna som hette Klubbnytt. Där kallades lag, spelare, funktionärer till match, möten, event, vad som helst i idrottens namn. Det var så det gick till, tiden före teknikrevolutionen. Och det var där, under Klubbnytt, betydelsen av en bokstav fick sitt pedagogiska genomslag, en gång för alla liksom. Så här "råkade" det bli: Nättraby IF: Följande spelare samlag på Idrottsplatsen ikväll klockan 18.00...följt av ett antal namn och så på slutet en torr uppmaning som i sammanhanget bara förstärkte fnissfaktorn: medtag träningsoverall. Hur det gick för tryckfelsnissen bakom verket förmäler inte historien. Veckotidningen Se, salig i åminnelse, såg hursomhelst till att grodan fick rikstäckande spridning. Om det nu var en groda, är väl säkrast att tillägga. Di var rätt frimodiga av sig hemma i Blekinge, vill jag minnas.

Målvakterna bättre än matchen

Kristianstad-Ystad 24-16. Måste kännas surt för Ystadmålvakten Anders Persson att göra en fenomenal match - och ändå bara vara näst bäst. Dahl i Kristianstadburen var nämligen ännu bättre, otroligt nog. Målvaktsspelet blev matchens särklassiga behållning, i övrigt var det mediokert och förutsägbart. Kristianstad har sitt skytte, sitt grisiga försvarsspel, sin tyngd och bredd, sin fanatiska hemmapublik. Inte lätt att vara bortalag i den kitteln. Inte lätt att vara domare heller. Tur att SM-finalen avgörs på neutral mark, det ger Alingsås en rimlig chans att vinna.

"Pay back time" för Mjällby

Snackade fotboll med en granne idag. Länge sen du nämnde Mjällby, påpekade han syrligt. Och det stämmer ju. Anledningen är att jag lider i det tysta. Det finns liksom ingenting att säga, ingenting att skriva. Inget lag, inga spelare som håller måttet ens i superettan. Fyra raka förluster nu, expressfart mot småserierna. Trist, ja. Katastrof, nej. Mjällby betaler bara priset för åren i allsvenskan. Klubben hör inte hemma där, adekvata resurser saknas. Ofattbart att det höll i fyra säsonger - och gud vad det måste kostat. Alla lycksökare som köptes in för pengar som inte fanns, fy faan. Var det värt det? Tål att grunna på...fast en äkta sillastrybare skulle säkert svara ja. Livet i lilla Hällevik är inte särskilt spännande annars, fejkad guldkant upplevs möjligen som bättre än ingen guldkant alls.

En dag på jobbet

Min rumänske vän kom precis till jobbet. Punktlig, som alltid. Dvs i onödigt god tid. Netto öppnar 8.00, min rumänske vän infinner sig tjugo minuter innan. Kan ha med busstidtabellen att göra. Undrar var han bor. Hur han bor. Hur han lever när han inte jobbar här utanför Netto. Om han t ex tvättar kläder, om han har nåt att byta med. Jag ser att han har samma varje dag - oavsett väder. Rock, byxa, tröja, mössa, allt garanterat märkesbefriat. I ena handen bär han en bag innehållande arbetsutrustningen. Tygstycket han sitter på. Muggen för mynt. Den handtextade lappen han håller för sitt bröst. Budskapet är på rumänska, få förstår det men alla begriper. Mobil har han också, i just det avseendet rör han sig provocerande nära samtidens civilisation. Ja alltså, många stör sig. En tiggare skall icke ha mobil. Icke käka smaskiga wienerbröd till kaffet. Icke prata eller fika överhuvudtaget. Inte under arbetstid. Fattigdom ska lysa, armodet ska vara tyst. Min rumänske vän lever upp till allt det där hyfsat väl, tycker jag. Minus mobilen då. Hoppas han får en bra dag på jobbet. Runt 20.00 ikväll är det dags att summera.

Riskerna större än chanserna

Kalla mig mes. Kalla mig tramsebyxa. Kalla mig fubbick. Kalla mig vad faan som helst utom Sverigedemokrat. Men. Jag tycker Klara Svensson ska lägga av med boxningen nu. Av ren omtanke tycker jag det. Inte av missunnsamhet, Klara bestämmer naturligtvis själv över sina vägval i livet. Det farliga är att hon nått en nivå i proffsboxningen där riskerna är betydligt större än chanserna. Klara Svensson har s a s avverkat blåbären, kvar finns bara hårdingarna. De som har vad Klara inte har. Punch, på boxningsspråk. Krut i nävarna, förmågan att slå knockout. En smärtsam påminnelse kom i lördags...det kan väl inte ha undgått någon? Som sagt, hoppas Klara slutar medan tid är. Hon fick sin VM-fajt, sin titelchans, sin stund i rampljuset. Att inte räcka till är ingen skam.

Karolin Håkansson

Såg i tidningen att Karolin Håkansson gått bort. Så fruktansvärt sorgligt. Karolin, den energisprutande lilla idrottstjejen som jag skrev om flera gånger i början av 2000-talet. Hon var duktig på allt men allra bäst på bordtennis. Där nådde hon snabbt Sverigeeliten i ungdomsklasserna. Full av tävlingslust och tävlingstemperament, gav aldrig en boll förlorad. Sista gången jag träffade henne var när IFK Lunds pingisdamer sensationellt nog kvalificerat sig för elitserien, 2004 eller möjligen 2005. Bedriften motiverade reportage och bild, närmare presentation av laget bakom verket. Vill minnas att de var fyra spelare till antalet, vet bestämt vem som var yngst men segerrikast. Karolin Håkansson förstås, Klågerupstösen vars individuella pingisbravader jag redan innan hade funnit anledning att uppmärksamma. Kruxet nu var att hon hade insjuknat, en IFK-ledare mötte upp med beskedet att det var ovisst om hon kunde komma. Men jodå, Karolin kom i sällskap med sin pappa. Märkbart trött, ändå vänlig och tillmötesgående. Fotografen fick både lagbild och några actionklipp på just henne vid pingisbordet, reportaget var räddat. Föga anade vi då att detta skulle bli sista gången Karolin Håkansson nämndes i tidningen i idrottssammanhang, karriären hade ju knappt börjat. Allt tog slut när vidden av hennes sjukdomsöde så småningom stod klar. Så hjärtskärande orättvist. Karolin Håkansson blev 26 år. Frid och ljus över hennes minne.

Matchen borde stoppats

Ansvarslösa idioter. Det var vad jag tänkte om alla som lät Klara Svensson fortsätta kvällens VM-fajt efter en brutal nedslagning i rond fem. Ringdomaren, tränare, sekonder, matchläkare om det fanns någon; alla hade chansen att skona henne, inte en jävel förbarmade sig. Klara var svårt groggy i det läget, räddades från nådastöten av gonggongen. Jag fick också intrycket att hon själv ville ge upp i rondpausen men att männen i ringhörnan hetsade eller pushade henne att fortsätta. Okej, vi snackar proffsboxning, jag fattar det. Men även där finns väl gränser för risktagande och galenskap? Nu slutade hasarden dessbättre lyckligt. Klara stod tiden ut, kanske för att den argentinska titelhållaren Farias nöjde sig med att "boxa av" de sista ronderna. Tapper var hon hursomhelst, utmanaren från Höllviken. Ohälsosamt tapper. Hoppas inte det kommer surt efter, punkt.

Jag mötte Klara...

Tänker då och då tillbaka på tiden som ansvarig för Sydsvenskans bevakning av Sport i Omkretsen och Sport i Lund. Alla lokala förmågor jag skrev om, ibland med för stora bokstäver. De allra flesta försvann, blev aldrig nåt mer än "lovande". Några gick hela vägen mot sina drömmars mål. Linus Thörnblad, höjdhopparkillen från Lund. Ida Mattsson, vattendjuret från Staffanstorp. Fredrik Schön, brottartalangen från Svedala. Guillermo Molins och Pontus Jansson, fotbollslöften från Kävlinge respektive Arlöv. Sabina Jacobsen, handbollsbegåvning utöver det vanliga i Lugis svällande ungdomsled. Och så Klara Svensson, den slagfärdiga tjejen från Höllviken. Jag tror hon var 16, kanske 17, när jag träffade henne för en intervju första gången. Ungdomar i den åldern är sällan helt avspända eller bekväma inför möten med pressmurvlar, det hade jag lärt mig. Med Klara var det annorlunda. Hon tog för sig i snacket ungefär som i boxningsringen. Elegant och stilsäkert, bitvis något ogarderat. Som när hon "förklarade bort" sin egen udda kombo av fritidsintressen: boxning varvat med sång i kyrkokören. "Det finns säkert många kyrkosångare som boxas, dom har bara inte kommit ut ur garderoberna". Sa Klara frankt. Hon sa mycket annat också som gjorde intervjun trevlig och minnesvärd - och reportaget som följde ovanligt lättskrivet vad gäller s k pratminus (citat). Men att hon tolv år senare skulle stå inför chansen att bli världsmästare i professionell boxning...nej, det kunde jag i ärlighetens namn aldrig förutse. Må det gå henne väl ikväll, må hon få sitt bälte, sin ära och berömmelse. Klara Svensson är värd det. Fajten sänds förresten i tv (10:an), men gud vet om jag klarar att se den. Man blir blödig med åren, orolig för vad som kan hända ens favoriter.

Publikanpassat i Parken

God uppslutning i Parken idag. Betydligt fler människor än på en ordinär handbollsmatch i Baltiska hallen, samtidigt avsevärt färre än på en halvtaskig hockeymatch i Arenan. Om man nu kan jämföra äpplen med päron på det viset. Huvudtalare var Ylva Johansson, arbetsmarknadsministern. Rapp och välsmord i munlädret, lite väl forcerad emellanåt, men sammantaget en av de bättre på senare år. Konceptet var traditionellt publikanpassat: utfästelser och löften, köttben och fläsklägg, visioner i stort och smått. I kombination med de obligatoriska efterslängarna åt höger. Man bör alltså inte ta allt för sanning - utan för vad det är. Första Maj. Arbetarrörelsens dag. Den lever än, faktiskt. Kanhända det retar en del, men för oss andra känns det rätt angenämt.