Karolin Håkansson

Såg i tidningen att Karolin Håkansson gått bort. Så fruktansvärt sorgligt. Karolin, den energisprutande lilla idrottstjejen som jag skrev om flera gånger i början av 2000-talet. Hon var duktig på allt men allra bäst på bordtennis. Där nådde hon snabbt Sverigeeliten i ungdomsklasserna. Full av tävlingslust och tävlingstemperament, gav aldrig en boll förlorad. Sista gången jag träffade henne var när IFK Lunds pingisdamer sensationellt nog kvalificerat sig för elitserien, 2004 eller möjligen 2005. Bedriften motiverade reportage och bild, närmare presentation av laget bakom verket. Vill minnas att de var fyra spelare till antalet, vet bestämt vem som var yngst men segerrikast. Karolin Håkansson förstås, Klågerupstösen vars individuella pingisbravader jag redan innan hade funnit anledning att uppmärksamma. Kruxet nu var att hon hade insjuknat, en IFK-ledare mötte upp med beskedet att det var ovisst om hon kunde komma. Men jodå, Karolin kom i sällskap med sin pappa. Märkbart trött, ändå vänlig och tillmötesgående. Fotografen fick både lagbild och några actionklipp på just henne vid pingisbordet, reportaget var räddat. Föga anade vi då att detta skulle bli sista gången Karolin Håkansson nämndes i tidningen i idrottssammanhang, karriären hade ju knappt börjat. Allt tog slut när vidden av hennes sjukdomsöde så småningom stod klar. Så hjärtskärande orättvist. Karolin Håkansson blev 26 år. Frid och ljus över hennes minne.