Jag mötte Klara...

Tänker då och då tillbaka på tiden som ansvarig för Sydsvenskans bevakning av Sport i Omkretsen och Sport i Lund. Alla lokala förmågor jag skrev om, ibland med för stora bokstäver. De allra flesta försvann, blev aldrig nåt mer än "lovande". Några gick hela vägen mot sina drömmars mål. Linus Thörnblad, höjdhopparkillen från Lund. Ida Mattsson, vattendjuret från Staffanstorp. Fredrik Schön, brottartalangen från Svedala. Guillermo Molins och Pontus Jansson, fotbollslöften från Kävlinge respektive Arlöv. Sabina Jacobsen, handbollsbegåvning utöver det vanliga i Lugis svällande ungdomsled. Och så Klara Svensson, den slagfärdiga tjejen från Höllviken. Jag tror hon var 16, kanske 17, när jag träffade henne för en intervju första gången. Ungdomar i den åldern är sällan helt avspända eller bekväma inför möten med pressmurvlar, det hade jag lärt mig. Med Klara var det annorlunda. Hon tog för sig i snacket ungefär som i boxningsringen. Elegant och stilsäkert, bitvis något ogarderat. Som när hon "förklarade bort" sin egen udda kombo av fritidsintressen: boxning varvat med sång i kyrkokören. "Det finns säkert många kyrkosångare som boxas, dom har bara inte kommit ut ur garderoberna". Sa Klara frankt. Hon sa mycket annat också som gjorde intervjun trevlig och minnesvärd - och reportaget som följde ovanligt lättskrivet vad gäller s k pratminus (citat). Men att hon tolv år senare skulle stå inför chansen att bli världsmästare i professionell boxning...nej, det kunde jag i ärlighetens namn aldrig förutse. Må det gå henne väl ikväll, må hon få sitt bälte, sin ära och berömmelse. Klara Svensson är värd det. Fajten sänds förresten i tv (10:an), men gud vet om jag klarar att se den. Man blir blödig med åren, orolig för vad som kan hända ens favoriter.