Gerhardsson lyfter damlandslaget

Sverige-Tyskland 2-1. De svenska fotbollsdamerna är i semifinal i VM. Får man då inleda med att hylla en man? Jag tar mig friheten utan att skämmas. Peter Gerhardsson, alltså. Den bäste förbundskapten svensk damfotboll någonsin haft. Sverige spelar kanske inte den mest underhållande fotbollen i VM - det gjorde Japan - men organisationen sitter som en smäck, laget är perfekt balanserat och självförtroendet lyser om varje spelare. Allt detta måste i väldigt hög grad vara Gerhardssons förtjänst. Vill man vara inkorrekt kan man säga att det märks att han kommer från herrfotbollen, damerna spelar ju rent taktiskt nästan som karlar. Obs, menat som översvallande beröm. Nu väntar Nederländerna i semin. Tufft - särskilt för Nederländerna, hoppas jag. Sverige får dock klara sig utan varningsavstängda Fridolina Rolfö, i mina ögon en av hela turneringens bästa spelare. Men Gerhardsson har säkert en lösning på det också. Mot guldet!

Upp ploppar minnet av K-A Fridh...

Jag läser om en handbollskille vid namn Truls Landgren som lånas ut kommande säsong. Av Ystads IF till HIF Karlskrona. Anledningen är att Landgren, talang på tillväxt i YIF:s farmarlag Di Vide, ska göra lumpen i Karlskrona. Det får mig osökt - eller kanske långsökt - att tänka på min gamle favorit Karl-Axel Fridh. Han gjorde sin "Landgren" redan på 1950-talet. Kom från Ystads IF, gjorde lumpen i Flottan och lånades under tiden av IFK Karlskrona som då var stans ledande handbollsklubb. Om man nu lånade spelare förr, i så fall var det nog på ett handslag. Hursomhelst. Fridh gjorde intryck. Kanske inte på den breda massan, men på mig. Varför vet jag inte. Det kan ha varit något med mystiken. I IFK spelade ju i princip bara stadens egna söner, det var så det vá och skulle vá i forntidens idrott. Fridh från Ystad blev i mina pojkögon en djärv trendbrytare, lite av en exotisk stjärna. Den ende som kom till match i Flottans uniform, den ende i laget som inte pratade "rätt" dialekt. Han hade tröja nr 10, minns jag. Spelade i den så kallade B-kedjan. Och gjorde inget större väsen av sig, sanningen att säga. En gång, det kan ha varit i debutmatchen, fick han dock förtroendet att lägga en straff. Det gick sådär: Fridh prickade ribbans underkant, bollen studsade ner på men aldrig över mållinjen. Händelsen har faktiskt etsat sig fast i min handbollsskalle, kanske för att jag satt precis bakom målet där "dramat" utspelade sig. Det blev bara en säsong i IFK för Karl-Axel Fridh. Synd, jag saknade honom länge. Fin kille i ett försynt gästspel, en av mina barndomsidoler. Herregud, 60 år sen och drygt det. Men bara så du vet vad det finns att leva upp till, Truls Landgren. Lycka till.

Brutal sorti för bästa laget

Jaha. Så försvann även det mest sevärda laget ur damernas fotbolls-VM. Jag talar om Japan. Inget annat lag har varit i närheten av japanskornas tekniska briljans. Deras bollbehandling, deras kvickhet, deras kreativitet...eller för den delen deras ineffektivitet. Det senare ett aber förstås, och en av anledningarna till att Japan haft lite svårt att få resultaten med sig. Det finns fler: motståndarnas fysiska övertag kanske den mest iögonfallande. Inte minst i gårdagens ödesdigra åttondel mot Nederländerna. Skulle gissa att det skiljde minst tio kilo per spelare i respektive lag. Nånstans måste sånt ha betydelse, inbillar jag mig. Tungvikt slår ju lättvikt, kraft trumfar ofta finess. Fast igår borde det inte fått ske. Japan var så mycket bättre än Nederländerna rent fotbollsmässigt, andra halvlek snudd på utspelning. Men 1-1 stod sig, matchen såg ut att gå mot förlängning. Då grep domaren in. Igen. Lika känslokallt och spelförståelsebefriat som tidigare i detta katastrofala VM. Hands min själ! I Japans straffområde! Där holländskorna för en gångs skull var på besök. Jodå, ett skottförsök gjorde att bollen rammade en japanska över armen, det kunde vilken fubbick som helst se. Men var faan skulle olycksfågeln göra av armen? Kapa den? Svårt på bråkdelen av en sekund. Och den gamla fina regeln om huruvida boll söker arm eller tvärtom, vad hände med den? Borttagen till förmån för godtycke? Förresten. Var var VAR i det här fallet? Okej, tydligen rörande överens med matchdomaren. Själv stängde jag tv:n direkt efter straffen. Hela mitt fotbollsintresse är under hot nu, känns det som.

Om fusk & flärd på VAR-mästerskapet

Lite fotboll, mycket VAR. Dam-VM rullar på i modern stil: ideliga spelavbrott pga videogranskning, matcher som blir drygt 100 minuter långa istället för de stipulerade 90. Ett slags palaversport som igår nådde nya höjder. Nämligen när USA visade att man kan försäkra fotbollsrättvisan med hur många domare som helst, mot filmningar hjälper det inte ett förbannat dugg. Samtliga låter sig duperas. USA fick två straffar i åttondelen mot Spanien - och då menar jag fick. När blev det förbjudet att nudda varann i fotboll? Det var vad som skedde vid båda tillfällena: harmlösa situationer långt ute i straffområdet, lättare beröring mellan två spelare, inga avvikelser från det normala. Men där amerikanskorna väljer - ja, VÄLJER - att kasta sig efter att bollen gått förlorad. Det var löjligt tydligt att de kunde valt att stå på benen. Jo, jag vet att jag brukar försvara domares rätt att göra fel. Och ja, jag kan medge att jag hade högre tankar om kvinnliga fotbollsspelare än om manliga. Men tyvärr: fusket är könlöst och för domarmisstag finns det gränser. Här blev taskspelet direkt matchavgörande. USA vann med 2-1 och går till kvartsfinal mot Frankrike. Gud give att de åker ut där. Betydligt roligare igår kväll var det att se Sveriges match mot Canada. Mindre VAR-märkt, inga flagranta försök till fusk. Och så svensk seger, 1-0. Imponerande och gediget, andra halvlek riktigt underhållande. Rolfö måste vara en av mästerskapets allra bästa spelare. Asllani en kreatör av rang, backlinjen orubblig. Och i buren gammelklippan Lindahl, som fantomräddade Canadas VAR-straff. Jag börjar faktiskt tro att Sverige kan ta hem hela tjottaballongen.

Fotbollen VAR bättre förr

Nej, min själ. Nu måste jag säga de där orden jag lovade mig själv att aldrig säga som pensionär: det var bättre förr. Jag menar i fotbollen. Då när domar'n dömde. Fel eller tveksamt ibland, alldeles rätt oftast, efter personlig övertygelse alltid. Sen kom VAR. Fyra extradomare som sitter i slutet rum och kollar på video. Uppkopplade till domaren ute på planen. Allt för att ta rättvisan bortom det mänskliga. Dvs eliminera begreppet bedömning och göra fotbollen till en robotsport i millimeterträsket. Ikväll på VM drabbades Kameruns damer skoningslöst i matchen mot England. Först när Englands 2-0-mål underkändes för offside - men kort därpå godkändes efter att VAR-gänget gjort domaren uppmärksam på att hennes ögonblicksbeslut nog var...håll i er nu...fel. Sedan när Kamerun reducerade till 1-2, fast då tvärtom. Domaren godkände målet, VAR underkände. Och matchen var definitivt körd. Scenerna som följde var inte vackra, men jag förstår kamerunskornas ursinne. Punkt.

Jättematch? Bara i medierna...

USA-Sverige 2-0. I medierna blåstes detta upp till Jättematchen Olga. Den svenske förbundskaptenen Peter Gerhardsson tog det mer för vad det var. Sista gruppspelsmatchen, inget vinna-eller-försvinna från VM på spel, avancemanget redan klart. Och därmed läge för bänkinventering: Gerhardsson släppte ut en startelva som var allt annat än toppad, snarare fylld av reserver. Smart eller dumt? Smart, tror jag. Utvilade och fräscha nyckelspelare kan vara bra att ha i åttondelen på måndag. Där Sverige nu ställs mot Kanada - och inte Spanien, som det blivit vid seger över USA. Det är f ö det kritikerna mot Gerhardssons laguttagning riktar in sig på. Som om ett ordinarie Sverige självklart hade vunnit över USA. Tillåt mig tvivla...men i så fall till priset av enormt energiläckage. I onödan, liksom. Kanada eller Spanien går på ett ut, Sverige kan slå bägge. Förlora mot bägge också. Marginalerna är små, det gäller att ha Dagen. I väntan på fakta i målet ber jag att få önska Sveriges fotbollsdamer och alla andra en riktigt glad midsommar. Smultronsnaps på er.

Superhäftiga superettan

Som vanligt följer jag superettan med stort intresse. Serien är som gjord för alla oss med fritt och öppet fotbollssinne. Vi som ids tänka utanför lyxboxen, så att säga. Här finns anrika klubbar ihop med mindre anrika. Här möts nästan hela Sverige: sexton lag från tolv olika landskap (om inte kartan ritats om sen jag gick i plugget). Här hittar man landets äldsta fotbollsklubb men också en av de yngsta: Örgryte IS bildad 1887 respektive Dalkurd FF bildad 2004. Gamla Sverige och Nya Sverige i symbios. Lag att tycka om, eller åtminstone tycka synd om. Stjärnskott att upptäcka, ex-stjärnor att återse. En gemensam dröm som nästan går att "ta på": den om allsvenskan, själva drivmedlet för alla inblandade lag. Superettan är kort sagt superhäftig. Och jo, det tyckte jag redan innan Mjällby AIF kom tillbaka. Inget blir förstås sämre av det, tvärtom för en sån som mig. Men att Maif ligger tvåa (lika med direktuppflyttning) efter 13 omgångar tar jag som en sann bleking. Nyktert och kontrollerat, fötterna i myllan. Det är förbannat bra gjort, men det kommer inte att hålla. Jag siktar fortfarande in mig på dryga 30 poäng, vilket brukar räcka för att undgå degradering. I nuläget har Mjällby 25 och då återstår alltså 17 matcher och lika många poängchanser. Försiktighet är en dygd, stöddighet en synd. Varberg däremot. Måste tas på allvar nu. Tolv spelade matcher, tio vunna och två oavgjorda. Har ett lag nånsin inlett superettan så starkt? Tvivlar. Jag tror ta mig tusan att Varberg går upp. Och att Örgryte slår följe - under en förutsättning: att lagets båda anfallsinriktade superlöften stannar kvar säsongen ut. Den ene heter Ludwigson, den andre heter Bernhardsson. Jätteduktiga killar, förvånande att ingen allsvensk klubb norpat dem redan. Sen är frågan om man ska våga räkna bort förhandsfavoriten Halmstad. Kanske inte. Våren har förvisso varit katastrofal, alla marginaler är förbrukade. Men som sagt, 51 poäng återstår att spela om, rent matematiskt har HBK visst spurtutrymme. Slutligen. Jag skrev bestämt något om "lag att tycka synd om". Med detta menar jag ambulerande Dalkurd. Förr hemmahörande i Borlänge, numera i Gävle. Ingen verkar bry sig. Stod det inte fel i tidningen häromsistens hade laget 67 åskådare på någon av sina hemmamatcher. 67. I Sveriges häftigaste fotbollsserie. Inte vet jag vad Dalkurd gjort för ont. Ej heller vet jag om alla fotbollsvänner i Gävleområdet är SD-sympatisörer. Det är kanske bara som det ser ut. Kom till Malmö, Dalkurd. Här är vi inte såna. Här finns dessutom ett glapp till MFF som behöver täppas till.

Damfotbollens "utveckling"

Ett populärt påstående i dessa dagar är att damfotbollen utvecklats. Kan vara ett uttryck för önsketänk bland jämställdhetsivrare de luxe. Pågående VM bär knappast syn för sägen: om fotbollen som sådan utvecklats tycks det i så fall vara i de länder där den redan var utvecklad. USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Spanien, Sverige, möjligen Australien och i någon mån Norge. Vackert så. Hockeyn t ex är ju inte i närheten av den bredden på toppen. Men samtidigt. Damfotbollens vita fläckar verkar bestå. Balkanländerna lyser som vanligt med sin frånvaro. Sydamerika trevar sig fram i lingonsnåren, undantaget Brasilien snarare bakåt. Något afrikanskt genombrott går heller inte att skönja. Och Asien...positiv utveckling är väl inte det första man tänker på när Thailand är i farten. Japanskorna spelar dock fin fotboll, men det har de gjort länge. Vad som däremot utvecklats är allt runtomkring själva fotbollen. Mediebevakningen. Publikintresset. Marknadsdelen/sponsring. Välvilligt tolkat även FIFA:s syn på rim & reson: damfotbollen får plötsligt en något större pyttebit av den ekonomiska kaka som herrfotbollen tidigare kunnat mumsa ostört på. Att det sedan i just Sverige sköljer något av en wetoo-våg över damfotbollen är inte så förvånande: framkant är ju vår stående favoritposition i världens alla "rättvisefrågor". Om vi kan hävda oss fotbollsmässigt på VM återstår att se. Rutin och spelintelligens finns absolut, skickligt ledarskap likaså. Men hur är det med tempot, speeden? Har Sverige hängt med i utvecklingen där? Tveksamt, av det jag sett hittills.

Jensen på ingång - eller?

Apropå handboll. Från vanligtvis välunderrättad källa erfar jag att HK Malmö löst målvaktsfrågan för kommande säsong. Komplement till Hammarbyförvärvet Anton Hellberg blir ingen mindre än Oscar Jensen. Veteranen från Lund (H 43, Lugi) som egentligen la av redan efter förrförra säsongen. I fjol dock registrerad för O/V Helsingborg, utan att spela (såvitt jag vet). Jensen, med ett tidigare förflutet även i HK Malmö, blir 37 senare i år. Ingen ålder på en handbollsmålvakt: föregångaren i Malmöburen Dan Beutler var fem år äldre. Återstår bara att se om min sagesman har rätt...

Nya tider i gammal handbollsstad

Spelar inte ungdomarna i Karlskrona handboll längre? Saknas naturlig återväxt i stans båda klubbar, HIF och IFK? Det finns skäl att undra. Sommarens värvningskarusell är nämligen direkt yrselframkallande. HIF har efter degraderingen från ligan hunnit presentera sju nya spelare. Två från Hammarby, någon från Småland, flertalet från olika hörn av Skåne. IFK i division 1 är värre. Om jag inte räknat fel i den fortlöpande rapporteringen på klubbens hemsida är nio nyförvärv kontrakterade för kommande säsong. Ett helt lag i princip. Häpnadsväckande. Hur tänker man? Hur har man råd? Ingen ska inbilla mig att killar från t ex Örebro, Uddevalla och Eskilstuna flyttar till östra Blekinge för skärgårdens skull. Självklart får de en liten slant för besväret. IFK gjorde f ö likadant inför fjolårssäsongen. Radade upp nyförvärv, åtminstone åtta. Varav hälften snart försvann. Varpå ytterligare nya lånades in. Tvärdrag i svängdörrarna, liksom. Slutresultatet blev dock inte så dumt: IFK klarade kontraktet i ettan med marginal. Då kan man tycka att det laget, den spelartruppen, borde fått förnyat förtroende. Tydligen inte. Mitt kära gamla IFK river ner, bygger om, ber inte ens om ursäkt för röran. HIF:s värvningshysteri har jag lite större förståelse för, trots allt. Klubben måste ju ersätta alla spelare som antingen slutat eller flyttat. Intrycket är att man dessutom gjort det smart och genomtänkt. Idel unga killar med hög utvecklingspotential, konturer av ett helt annat lagbygge än de tidigare veterantyngda. Men faktum kvarstår: varken HIF eller IFK har något eget att komma med. Det är i sanning anmärkningsvärt för en handbollsälskande karlskronit i förskingringen.

Ryggdunket, kom tillbaka

Ser att USA:s fotbollsdamer får kritik för sitt målfirande. Det kan låta lite udda. Att kritisera målfirande alltså. Sådant är ju ofta spektakulärt nu för tiden. Pussar, kramar, danser, frivolter, djungelvrål, fingergester, lagrusning, tossaspel...allt passerar och anses väl helt enkelt vara en del av showen. Inte som förr när ett ryggdunk fick vá nock. Nå. Den aktuella kritiken mot USA - bland annat från spelare i det svenska landslaget - är onekligen intressant. Vad det handlar om är amerikanskornas VM-premiär mot Thailand häromdan. Matchen, i den mån man kan tala om match, slutade 13-0. Inte sensationellt på något sätt: USA är en stormakt i damfotboll, Thailand ett pyttelitet blåbär. Men måste man då fira varje mål, även det trettonde, som om det vore det första? Yviga gester, utstuderade poser, spelfördröjande kramorgier. Nej, menar kritikerna. Det måste man inte. Det är att förnedra en motståndare som ligger. Onödigt, osympatiskt, ovärdigt. Andra tycker tvärtom, men för egen del är jag böjd att hålla med. Efter säg femte målet kunde det räckt med ett hederligt gammalt ryggdunk. Hjärtlöshet klär ingen idrottsfest.

Lättsmält förlust - som dock väcker frågor

Spanien-Sverige 3-0. Spansk anstormning i 90 minuter, svenskt hjältemod i nästan 70. Sen kom raset. Straff på straff till 1- och 2-0, trean av bara farten. Sverige föll ihop, Spanien var så mycket bättre. Lättsmält men ledsamt. 80-20 nånting i bollinnehav, om jag hörde rätt. Inga upplyftande siffror. Om man nu trodde att svensk fotboll närmat sig "grädden". Olsen i målet var fenomenal i första halvlek, annars hade matchen avgjorts redan där. Pontus Jansson en klippa länge och väl, dock uppsnurrad i situationen som föregick andra straffen. Quaison och glimtvis Forsberg, fler blågula kan jag inte komma på som gjorde något extra utöver hårt och hederligt arbete. Respekt för det, mer går kanske inte att begära. Noterade att tre svenska mittfältare byttes ut. Utan att Jimmy Durmaz byttes in. Den här gången heller. Befogad fråga: varför är Durmaz med i truppen? Förbundskaptenen borde förklara sig på den punkten, kan jag tycka. Likaså om varför tre reservmålvakter ute i Europa är att föredra framför någon av allsvenskans bästa, t ex Peter Abrahamsson i Häcken. Regelbunden speltid brukar ju åberopas som ett uttagningskriterium. Gäller tydligen inte Olsen, Johnsson, Nordfeldt. Alla har suttit bänk i respektive klubblag under lång tid, ändå är de gjutna i varje landslagstrupp. Jag förstår det inte. Gör någon?

Ödesval i och om Liberalerna

Det blåser upp till strid om partiledarposten i Liberalerna. Huvudkandidaterna tycks vara Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Intressant. Jag tror såhär: med henne överlever partiet medan liberalismen dör. Med honom tvärtom: liberalismen överlever, partiet dör. Svenska folket efterfrågar liksom inte liberalism, väldigt många vet inte ens vad det betyder. Frågan är också om alla liberaler är liberaler. Om så vore kan man ju undra varför Sabuni nomineras. Hennes programförklaring kring t ex migration och mångkultur ligger i linje med SD:s och KD:s. M icke att förglömma. Mjukt och snällt är ute, hårt och elakt inne. Därför hoppas jag på Ullenhag - men inser att det blir Sabuni. Allt för "folket", ännu mer för de 4 procenten. Om så till priset av den klassiska liberalismens död. Usch.

Promenad i blåbärsskogen...

Sverige-Malta 3-0. Landslagets nya målfirma Quaison & Claesson håller stilen. 1-0 respektive 2-0 den här gången. Och stjärnskottet Alexander Isak fyllde på med trean kort efter att han blivit inbytt. En fin fotbollskväll för blågult, låt vara mot ett av de sista blåbären i den europeiska gemenskapen. Malta vinner nästan aldrig en match men kämpar alltid väl. En liten fotbollsnation, värd all respekt. Målvakten var jättebra och hade förtjänat dubbelt traktamente. I Sverige glänste veteranen Marcus Berg med en mästerlig klackframspelning till Claessons mål. Själv gör han inga mål längre, den forne skyttekungen Berg. Men spelmässigt försvarar han sin plats, får jag nog medge. Spanien på måndag blir förstås en helt annan nöt att knäcka. Bortaplan dessutom. En poäng skulle vara mumma, tre en s k dunderknall. Om nu ett manligt EM-kval är nåt att bry sig för överhuvudtaget. Dam-VM har ju inletts och det är oändligt mycket större. Ser det i alla fall ut som i dagens ex av Sydsvenska Dambladet.

Bosse eller Zlatan?

Läste härförleden - i Sydsvenskan, tror jag - en intervju med den gamle MFF-profilen Robert Prytz. Han sade sig vara stolt över att ha spelat fotboll med "Sveriges i särklass bästa spelare genom alla tider". Zlatan Ibrahimovic? Nä, Bosse Larsson. Anmärkningsvärt? Egentligen inte. Rätt många, framförallt här i Skåne, delar nog Prytz uppfattning. Alla med lite brunt mjöl i påsen t ex. Zlatan Ibrahimovic räknas liksom inte, han är ju ingen präktig svennebanan på det sättet. Klart att Bosse Larsson går före. Patrik Andersson också. Henrik Larsson gränsfall. Sven Svensson alla dar i veckan, om det funnits nån halvtaskig lirare med det namnet. För tydlighets skull: jag var själv MFF-fåne på Bosse Larssons tid. Såg honom spela, jublade över hans briljans, blundade för hans mindre lyckade insatser. Så långt möjligen "Sveriges bäste...", absolut. Sen kom Zlatan och där tog diskussionen slut. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel...

Halvtid, herr Språkvårdare

Kim Källström säger det. Björn Ranelid skriver det. Halvlek. När de menar halvtid. Ingen skugga, duon är i brett sällskap. Själv har jag fått lära mig att en fotbollsmatch består av två halvlekar och däremellan finns en paus som på rimliga grunder kallas halvtid. Att kalla den för "halvlek" tycks ha blivit Sveriges vanligaste felsägning. Så fel att den liksom blivit rätt. När till och med landets enligt egen utsago främste språkvårdare kallar halvtid för halvlek är man faktiskt beredd att kapitulera. Ranelid kan ju per definition inte ha fel, det vore i strid med hela hans väsen.

Fel straff, rätt vinnare

Liverpool-Tottenham 2-0. Vet inte om domaren - i likhet med mig - tyckte lite synd om Liverpool. Jag menar, för lagets öde i ligaspelet hemma i England. 97 inspelade poäng, en enda förlust på 38 matcher...det ska inte gå att bli tvåa på ett sånt facit. Men det blev Liverpool. Manchester City fick ihop 98 poäng - trots fyra förluster. För den oinvigde måste detta låta som ren mystik, vi fotbollsnördar vet vad det handlar om: trepoängsregeln. Som infördes runt 1990, om jag minns rätt. Dessförinnan gav seger två poäng. Med trepoängsregeln uppstod en kryssfälla, kan man säga. Dvs två förlorade poäng i förhållande till seger. Liverpool hade sju oavgjorda matcher i ligan, Man City blott två. Helt utslagsgivande. Med tvåpoängsregeln hade Liverpool slutat på 67, Man City på 66. Nog av. Och seriöst tror jag inte det var därför den slovenske domaren inledde Champions league-finalen med att skänka Liverpool en straff. Efter 25 sekunder! För att en boll från nära håll träffade Tottenhammittfältaren Sissoko i bröstet och därifrån rullade ner mot handen. Ja, det var säkert en lättare beröring. Ja, domaren kan säkert den moderna regelboken bättre än jag. Men ingen ska inbilla mig att Sissoko - eller vilken annan normalbegåvad fotbollsspelare som helst - gör sig skyldig till avsiktlig hands 25 sekunder in i en CL-final. Situationen som sådan var harmlös, "förseelsen" kom ur ingenting. Fotbollens bästa regel, menar jag, är den oskrivna: hellre fria än fälla. Den borde domaren tillämpat här. Annars kändes det okej att Liverpool vann, CL-titeln var en välförtjänt clou på en enastående säsong.