Om fusk & flärd på VAR-mästerskapet

Lite fotboll, mycket VAR. Dam-VM rullar på i modern stil: ideliga spelavbrott pga videogranskning, matcher som blir drygt 100 minuter långa istället för de stipulerade 90. Ett slags palaversport som igår nådde nya höjder. Nämligen när USA visade att man kan försäkra fotbollsrättvisan med hur många domare som helst, mot filmningar hjälper det inte ett förbannat dugg. Samtliga låter sig duperas. USA fick två straffar i åttondelen mot Spanien - och då menar jag fick. När blev det förbjudet att nudda varann i fotboll? Det var vad som skedde vid båda tillfällena: harmlösa situationer långt ute i straffområdet, lättare beröring mellan två spelare, inga avvikelser från det normala. Men där amerikanskorna väljer - ja, VÄLJER - att kasta sig efter att bollen gått förlorad. Det var löjligt tydligt att de kunde valt att stå på benen. Jo, jag vet att jag brukar försvara domares rätt att göra fel. Och ja, jag kan medge att jag hade högre tankar om kvinnliga fotbollsspelare än om manliga. Men tyvärr: fusket är könlöst och för domarmisstag finns det gränser. Här blev taskspelet direkt matchavgörande. USA vann med 2-1 och går till kvartsfinal mot Frankrike. Gud give att de åker ut där. Betydligt roligare igår kväll var det att se Sveriges match mot Canada. Mindre VAR-märkt, inga flagranta försök till fusk. Och så svensk seger, 1-0. Imponerande och gediget, andra halvlek riktigt underhållande. Rolfö måste vara en av mästerskapets allra bästa spelare. Asllani en kreatör av rang, backlinjen orubblig. Och i buren gammelklippan Lindahl, som fantomräddade Canadas VAR-straff. Jag börjar faktiskt tro att Sverige kan ta hem hela tjottaballongen.