Ibra som Liberalerna: bättre förr...

Sverige fick ett nytt politiskt parti i helgen: SD-liberalerna. Föga förvånande: när Liberalerna utsåg Nyamko Sabuni till ny ledare bad partiet självt om just den här utvecklingen. Eller, om man så vill, den här avvecklingen. Bort från liberala kärnvärden, bort från medmänsklighet, bort från all anständighet. Allt för borgerlig makt. Precis allt, inklusive samarbete med antiliberala SD. Häpnadsväckande med tanke på Sabuni’s egen bakgrund som invandrad till Sverige? Inte alls. Bara ytterkantsbeviset på ”lyckad” assimilering. Sabuni har, på SD-språk, helt enkelt blivit fullvärdig Sverigevän. Sossehatare. SD-svärmare. Liberal. Fast inte.

*. *. *

Vad väljarna tycker om vägvalet återstår att se. Sabuni själv tror naturligtvis på något slags ”effekt”, siffror på under 3 procent i de senaste opinionsundersökningarna kräver faktiskt det. Och på Leijonborgs tid som partiledare gick ju osmakligt valfjäsk alldeles utmärkt; Liberalerna som då kallade sig Folkpartiet steg vid något tillfälle till 12 procent, bara på kravet om språktest för invandrare. Det säger förvisso en del om oss röstberättigade - men kanske mer om ett parti som anpassar agendan efter något annat än ideologisk övertygelse. Det är möjligt att även Sabuni kalkylerar rätt. Möjligt, inte säkert. Trängseln i ”SD-lådan” kan bli ett problem. Där sitter redan Sverigemoderaterna och Buschdemokraterna, alla platser är liksom upptagna. Eller finns det ett 4-procentigt litet hörn också för SD-liberalerna? Risken gör mig lätt illamående.

*. *. *

Såg under veckan  - efter befintlig förmåga - Sveriges båda VM-kvalmatcher i fotboll. Hade hoppats på en käftsmäll. På mig själv alltså. Som straff för att jag ifrågasatt Zlatans comeback i landslaget. Men nej, någon käftsmäll känner jag inte att jag fick. Zlatan gjorde vad man kunde förvänta sig: en del bra grejer, en del mindre bra. Ingen succé men ännu mindre fiasko. På plussidan tre ”assists”. Lite som i hockey där varenda blindpassning premieras om de i förlängningen leder till mål. Experterna i tv-studion var dock nöjda, nästintill dreglande av förtjusning. Och en viss krönikör blev alldeles till sig för att Zlatan minsann rörde på läpparna till nationalsången. Ja, herregud. Ibland är den kritiska analysen väldigt långt borta. Självklara frågor finns ju - men ingen ställer dem. Förbundskapten Andersson kommer undan med frisedel, så som han själv ger Zlatan frisedel från de jobbiga delarna av lagspelet fotboll.

*. *. *

Ja, jag tycker det är anmärkningsvärt. Ingen skugga på Zlatan, hans pånyttfödda lust för landslagsspel är säkert etthundra procent äkta. Den brännande frågan rör tillmötesgåendet från förbundskaptenen. Hur tänker Janne Andersson rent allmänt om fotbollsstjärnors åldrande? Är det problemfritt att offra en 20-åring till förmån för en 40-åring? Framtid för dåtid? Kollektivet för egot? Verkligheten för drömmarna? Zlatan kan aldrig bli vad han en gång var, den som tror det måste ha gått vilse i nostalgiträsket. Är förbundskaptenen verkligen en av dem? För egen del blir jag rörd mer än road av comebackprojektet. Detta är inte min Ibra. Inte den spelare som jag dyrkat i gud vet hur många år. Detta är veteranversionen av den unge hjälten. Skuggan av det förflutna. Sista intrycket består, sägs det. Hoppas inte. Det är ju med Zlatan som med Liberalerna: han var bättre förr. Och förtjänar att bli ihågkommen för det.

En olycka kommer sällan ensam

Nej, inget coronavaccin idag. Det beror dock inte på att jag fegat ur. Annat kom emellan. Näthinneavlossning, närmre bestämt. Blev opererad på ögonmottagningen i Lund i morse. Sitter här med stort bandage för högerögat och halverat synfält. Så långt allt väl, trots allt. Hur det utvecklas på sikt är en annan fråga. Ögon är komplicerade organ, läkningsprocessen en smula oviss. Men gud vad jag är imponerad av kirurgin! En dryg timme höll operationen på, jag kände i princip ingenting. Avstod ändå narkos, avböjde också erbjudandet om ”något avslappnande”. Bedövningsvätska i och kring ögat fick räcka. Sen är det möjligt att smärtan kommer i efterhand, förhoppningsvis hanterbar i så fall. Återbesök väntar redan i morgon - och vad gäller mitt bloggande blir det nog lite återhållet framöver. ”Enögda” inlägg är ingen betjänt av.

Vem vet vad i vaccinfrågan?

Vaccinera sig? Eller låta bli? Jag har inbokad tid på onsdag, men sliter med frågan. Till min egen förvåning: jag som aldrig varit någon vaccinskeptiker, jag som alltid tagit den vanliga flunsasprutan utan betänkligheter. Hur kunde det bli såhär? Varför detta plötsliga vankelmod? Yttre påverkan som väckt inre tvivel? Kanske. Det är svårt att värja sig mot alla braskande rubriker om allvarliga biverkningar kopplade till coronavaccinet. Snacket går, rykten biter sig fast. Jag trodde jag hade immunitet mot sådant, nu vet jag varken ut eller in. Gör jag mänskligheten en tjänst genom att ta det? Mig själv en otjänst?

*. *. *

Vad som också driver mitt tvivel är själva vaccineringsmotivet. Att man gladeligen gör det i förebyggande syfte. Tryggt förvissad om att undgå lömska sjukdomstillstånd. Det resonemanget faller ju här. Jag har redan haft covid. Sannolikt två gånger om (vid första tillfället erbjöds inga test, men jag hade alla kända symptom). Kan man få det tre gånger? Hur många gånger som helst? Inte ens di lärde verkar ha några säkra svar, bara en unison uppmaning utan reservation: ta vaccinet. Oavsett, liksom. Jag förstår samstämmigheten i expertleden, öppen strid botar inte öppet sår. Men bakom fasaden anas splittring; tar alla läkare, all vårdpersonal, alla ministrar och andra folkhälsoprofeter vaccinet? Går de undantagslöst i bräschen? Knappast. Det vore i så fall sensationellt.

*  *  *

Till syvende och sist - och även i pandemitider - är människan nog alltid sig själv närmast. Var och en gör helst sin egen riskbedömning. Väger det ena mot det andra, i det här fallet eventuella vaccinbiverkningar mot covidfaran. Även frihet mot tvång, i någon mening. För egen del har jag bestämt mig - för att inte bestämma mig förrän jag måste. Så jo, på onsdag cyklar jag till vårdcentralen. Men väl där får dagsform och magkänsla avgöra mitt beslut. Sunt förnuft? Tyvärr. I skrivande stund bara tunt.

Smart där, Janne Andersson

En beräknande man, den svenske förbundskaptenen i fotboll. Uttagningen av Zlatan gjorde ju att han kunde smyga in även Andreas Granqvist i VM-kvaltruppen. Väl medveten förstås om att Zlatan’s återkomst skulle sluka all medial uppmärksamhet. Jag gick själv i fällan, missade ”Granens” namn. Eller också såg jag det, men trodde inte mina ögon. Säga vad man vill om Janne Andersson, gamla meriter har han ingenting emot. Granqvist gjorde ett bra mästerskap 2018, absolut. Sen dess har han dock spelat fotboll blott sporadiskt, senaste året inte alls. Skador, relaterade till en lång och slitsam karriär, har lagt hinder i vägen. Men se på faan: häromsistens gjorde den forne landslagskaptenen comeback, klarade en halvlek i HIF:s träningsmatch mot Mjällby. Mer behövdes inte för att övertyga Andersson. Synd om svensk fotboll, punkt.

Tankar om Zlatan’s återkomst

Jo min själ. Zlatan kom med i VM-kvaltruppen. Det trodde jag aldrig om Janne Andersson. Hoppades inte heller, trots att jag alltid varit en Zlatandyrkare. Var tid har sitt, liksom. Det måste gälla även för ett unikum till fotbollsstjärna. Zlatan var som allra bäst för tio a femton år sedan - och möjligen kan han fortfarande klassas som nr 1 i Sverige. Konkurrensen är inte knivskarp, tyvärr. För mig är den frågan i vilket fall ointressant. Jag menar att det åligger en förbundskapten att föryngra ett landslag, varsamt men konsekvent. Janne Andersson gör tvärtom. Föråldrar. Vrider klockan tillbaka. Äventyrar det han byggt upp. Zlatan fyller alltså 40 senare i år. Jag vet inte en enda spelare i en enda seriös fotbollsnation som gjort landslagscomeback i den åldern. Nu säger jag inte att det blir fiasko: hallå, det är Georgien och Kosovo Sverige ska möta. Zlatan kan säkert glimma till mot den typen av motstånd. Men principiellt känns uttagningen nästan lite ledsam. Nedtecknat med respekt för alla som tycker precis tvärtom.

Tusse, Leah, Ola - och Höör sen

Tusse. Jag vet en hund - salig i åminnelse - som hette så. Min barndoms favoritvovve, närmre bestämt. Medlem av en familj i mors & fars bekantskapskrets, ständigt lekfull och kärlekstörstande. Tusse var så där genomsnäll och fin som bara respekterade hundar kan vara. Kom att tänka på honom igår kväll när hans namne vann Mellon. Långsökt? Det bjuder jag på. I min värld fanns blott en Tusse - fram till igår. Nu finns två. Killen som kommer att representera Sverige i Eurovision Song Contest är mer än välkommen i Tusseklubben. Jag tyckte om hans låt. Hans sätt att framföra den. Hans röda skithäftiga kostym. Hans snälla ögon, nära nog i nivå med original-Tusses. Vifta på svansen behövde Mello-Tusse inte bekymra sig om, den detaljen ombesörjde alla som röstade.

*. *. *

Vad mer förgyllde livet igår? Handboll förstås. Men då tänker jag inte på Sveriges match mot Algeriet i herrarnas OS-kval. Den valde jag bort utan betänkligheter. Ungefär samtidigt bjöd ju en annan tv-kanal på H65 Höör-Irsta Västerås i damhandbollens SM-slutspel. H65 är ett av mina favoritlag, Ola Månsson en av mina favoriter i tränarkåren. Alla som någon gång gästat Höör kan väl bara förundras över sambandet: så liten ort, så stor handbollsklubb. En av landets framgångsrikaste på damsidan under senare år. Mycket är Månssons förtjänst, vill jag tro. Kävlingesonen har varit i H65 längre än jag kan minnas - sett spelare komma och gå, utvecklat nya förmågor, byggt om och drivit på. En mer hängiven tränare än Månsson får man nog leta länge efter. Och jodå, det gick bra igår också. Seger 32-23, 1-0 i matchserien ”bäst av 5”.

*. *. *

Tunna Blå Linjen är slut. Kan vara den bästa tv-serie jag någonsin följt. Tio avsnitt om Malmöpolisens vardag i trovärdig fiktion. Miljöbilder att känna igen från staden där jag bor, händelseskildring som berör på djupet. Och tänk så många skickliga skådespelare det finns som man aldrig hört talas om. Min favoritkaraktär i serien: Leah. Enastående i den kanske svåraste rollen. Tanke: är det så här att vara polis på riktigt? Så mycket tragedi, så lite normalt arbetsliv, så helt naturligt med internt kärleksprassel? Ja, tydligen. Inga invändningar har synts till eller hörts av. Respekt och förståelse för ett yrke som inte liknar något annat. Om ett år eller två lär det bli en fortsättning på serien. Synd att det ska dröja, men ödmjukt tack.

*  *  *

Lite i skymundan, åtminstone för mig, spelade MFF ännu en träningsmatch igår. Mot Elfsborg. Resultatet blev inget att vifta på svansen åt den här gången heller: 0-4 i baken. MFF har grava problem, den saken är klar. Så här brukar inte en ”blå” försäsong se ut. Prestationerna rimmar liksom inte med självbilden. Störst, bäst, starkast...all respekt, men kanske inte just nu.

Mellan Bark och Khafadji...

Irsta Västerås var det återstående hotet mot HIF Karlskronas kvalplats till handbollsligan. Inte längre. HIF vann det inbördes mötet igår med 22-17. Avslöjande målsnålt: HIF är fortsatt decimerat pga positiva coronatester, och bland de drabbade finns ett par av lagets främsta distansskyttar. Däremot är målvaktssidan intakt. En god och kanske helt utslagsgivande tröst i bedrövelsen. HIF Karlskrona har lyxen att kunna växla mellan Uros Tomic och Hayder Al Khafadji i buren, båda med en högstanivå bortom det ”allsvenskt normala”. Oftast är det Tomic som går före, men igår var det Al Khafadji som hade dagsformen. 17 insläppta säger allt. Så få bollar har nog ingen Karlskronamålvakt behövt rota ur kassen sen IFK-legenden Ove Bark’s glansdagar på 1950-talet.

*. *. *

På den tiden var Hästö IF (dagens HIF Karlskrona) en i mängden av småklubbar i ”staun”. Vill minnas att det fanns åtminstone en handfull. Under de två bästa alltså. IFK i högsta serien, KA2 i näst högsta. Pantarholmen, Långö, KBK, KFUM, Flottan...och så Hästö då. Se där, sex stycken kommer jag på, alla i dåvarande division 3 Blekingeserien. En av de mest omsusade ungdomstalangerna vid den här tiden tillhörde dock just Hästö IF. Ingemar Ganneby hette han. Vänsterhänt, spelbegåvad på det lite tidstypiska sättet. Elegant, mjuk, snabb, teknisk. Ganska kort i rocken med dagens handbollsmått mätt, men förr lades ingen direkt vikt kring fysiska företräden. Alla bara väntade på att IFK skulle fånga in grabben. Så blev det aldrig. När Ganneby lämnade stan i början av 60-talet var det Vikingarna i Helsingborg som lockade. Kanske för att IFK åkt ur högsta serien och mist sitt attraktionsvärde.

*. *. *

Sen dess har det runnit mycket vatten under Långöbron. Småklubbarna är borta, KA2 ett avlägset minne. IFK kämpar på, f n i coronapausade division 1. Men sedan länge är Hästö IF, alias HIF Karlskrona, störst och bäst i den forna handbollsstaden. Det såg man inte komma, då när det begav sig. Som gammal IFK-vän är jag inte nämnvärt störd av nyordningen. Var tid har sitt, det vore ju förfärligt om precis allt förblev sig likt. Jag gläds med klubben som i min egen ungdom var en typisk liten outsider, dömd till onsdagsmatcher på Sjömansskolan. Jo, så var det: tre division 3-matcher i rak följd varje onsdagskväll. Från 18.00 och framåt. Jag hängde där troget, svårt handbollsbiten redan då. Spelade inte Hästö i orange tröjor förresten? Har för mig det. Idag är det gult och svart som gäller, inte ens en klubbdress är helig. Lycka till nu i kvalet HIF Karlskrona. Otroligt starkt under rådande omständigheter bara att ta sig dit.

Kort steg från beviljat till beordrat

Handbollsförbundet slår knut på sig själv i den omöjliga kampen mot corona. Först beviljar man HIF Karlskrona två uppskjutna matcher för att spelare och ledare testat positivt. Sedan beordrar man HIF Karlskrona att återuppta seriespelet - oavsett utfall av covidtesterna. Handbollsallsvenskans deadline trumfar när allt kommer omkring det dödliga viruset. 19 mars gäller, punkt och slut. Vilket fick till följd att HIF Karlskrona igår tvingades ta sig an bortamatchen mot Torslanda med endast åtta utespelare tillgängliga. Fyra normalt bärande kuggar i laget saknades, antingen pga covid eller skada. Att Karlskrona ändå lyckades vinna (31-25) var en minibragd i det tysta. Samtidigt som det räddade förbundet från berättigade diskussioner kring själva beslutet. Nu återstår fyra matcher på en dryg vecka för HIF Karlskrona, de tre sista dessbättre på hemmaplan. Någon enstaka poäng till behövs för att säkra en plats i ligakvalet. Det bör gå. Om ödet tillåter.

Rätt lag vann - men nu börjar allvaret

Märkligt så rätt allt kan bli i slutändan av en serie. Tänker på handbollsligan som nu kan summeras. Sävehof vinner - helt och hållet på egen styrka. Ystads IF tar andraplatsen, HK Malmö sjunker till tredje. Rimligt det också; YIF är i grunden ett bättre lag än HKM. Ett känslobaserat påstående, jag vet. Kalla fakta säger att HKM faktiskt vann båda de inbördes mötena med YIF under säsongen. Nåväl. Även ”där nere” skipas något slags rättvisa. Varberg och Helsingborg åker ur, väntat respektive oväntat sett till alla förhandstips. Aranäs kravlar sig upp på kvalplats efter seger mot RIK i dagens avslutande omgång. Själv beklagar jag Varbergs öde, men inser samtidigt att Aranäs är en mer gedigen handbollsklubb. Lite av en plantskola för talanger.

*. *. *

Det är mer än man kan säga om HK Malmö. Där har veteranerna sin tummelplats, talangutveckling offras för kortsiktiga visioner. En annan väg, ett annat sätt att bygga en förening. All respekt, alla kan inte vara Lugi eller Sävehof. Undrar dock om inte HKM närmar sig vägs ände. Dagens lag har knappast någon förbättringspotential, nästan alla de bärande spelarna befinner sig i eller förbi karriärpiken. Av kategorin ”unga och lovande” syns i princip ingenting. Okej, Tim Hilding sporadiskt. Mönstret har förstärkts på senare år: HK Malmö värvar etablerade spelare i mogen ålder, försakar de utvecklingsbara. Delvis i strid med sin historia. När HKM inledde sin satsning för ett antal år sedan kunde råämnen som t ex Linus Persson och Adam Lönn lockas att skriva på. Framtidslöften då, utlandsproffs idag.

*. *. *

Så kallade köpelag lever alltid lite farligt. Man vet aldrig vad man får för pengarna - om man inte har Kristianstads resurser. Genom åren har HK Malmö i det stora hela ändå lyckats väl i värvningskarusellen.  De goda exemplen slår de sämre med hästlängder. Ett undantag som sticker ut är tyvärr fjolårets ”prestigebomb” Viktor Östlund. Jag vet inte om han hämmats av skador eller nåt, förväntade prestationer har i vilket fall uteblivit. Det kan vara så att Östlund är offer för sin egen karriär. Livet som utlandsproffs sliter, få stjärnor vänder hem med all eller ens någon glans i behåll. Sådant borde kanske klubbarna - inte bara HK Malmö - begrunda innan de tömmer börsen. Men sluthackat på HK, en tredjeplats i ligan kan aldrig beskrivas som något fiasko. Bara sista matchen...

*. *. *

HK Malmö hade alltså två poäng och sjutton plusmål tillgodo på Ystads IF i kampen om andraplatsen. En till synes säker marginal som snabbt åts upp av den förbannade verkligheten. HK föll igenom i Kristianstad, YIF brakvann i Varberg. Vilket innebär att HK nu ställs mot just Kristianstad i slutspelets kvartsfinal, medan man ”gav” Lugi åt Ystad. Talangfulla Lugi ska inte underskattas men nog känns ett uppvaknat Kristianstad som en tuffare lott. Skulle förvåna - och imponera - om HK kan resa sig och gå vidare. Slutspelet känns annars öppet och svårtippat, dock begränsat till tre tydliga alternativ som mästarlag. Sävehof, YIF, Kristianstad. Så halvskåning jag är hoppas jag lite på Sävehof. Vinner man en lång grundserie är man bäst. Punkt.

Dagsform ingen beställningsvara

Tänk friidrott. Löpning 10 000 meter. VM-final. Med en vinnare som varvat samtliga konkurrenter. Vad yrar jag om nu? Ingenting. Försöker bara mig på en liknelse med längdskidåkningens VM-final för damer på motsvarande sträcka häromdan. Norges Therese Johaug var precis så överlägsen. Imponerande eller skrämmande, tycka vad man vill. Men definitivt avtändande att titta på. Längdskidåkningens tjusning ligger i sekundstriderna - och då menar jag inte om ”övriga” placeringar. Undrar hur Frida Karlsson kände innerst inne: tvåa, men slagen med nästan minuten. Näst bäst i världen och samtidigt ljusår från den bästa. Blandade känslor att förhålla sig till, skulle jag tro.

*. *. *

Idag var det damstafett på skid-VM. Den klassiska med fyra åkare per lag, 4x5 km, klart intressantare än den där sprintvarianten på två. Som Sverige f ö vann under buller och bång för några dar sen. En bedrift att upprepa, var det tänkt. Sällan eller aldrig har jag hört så många tvärsäkra expertprofetior i tv som inför just denna stafett. Sverige kunde möjligen, möjligen utmanas av Norge...fast inte på riktigt, guldgurglet överröstade liksom reservationerna. Som det sket sig. Sverige blev sexa, två hela minuter från segern. Och då tog Frida Karlsson tre placeringar på slutsträckan. Jag led lite med experterna, sympatiske Anders Blomqvist inte minst. Normalt en mästare på att analysera, men här gick han bet.

*. *. *

Det fanns ju ingenting att skylla på. Inga typiska stafettmissöden, som vurpa eller bruten stav. Bara ett svårförklarligt tillkortakommande, dessvärre med ett rent haveri på andrasträckan. Olyckligtvis var det Kalla som körde den, eller åtminstone försökte. Hon som gett svensk skidåkning så mycket. Hon som bjudit på så många högtidsstunder. Hon som placerat sig högt i de individuella loppen även i detta VM. Just hon föll igenom. Just hon tappade en och en halv minut på täten och ödelade Sveriges chanser. Smärtsamt att se. Samtidigt mänskligt. Dagsform går inte att beställa, en kropp tar inte order. Hoppas inte Kalla blir ihågkommen för detta, det förtjänar hon inte. Sa jag vem som vann stafetten? Norge så klart, där är det dagsform året runt.

*  *. *

Senaste nytt så om coronadrabbade HIF Karlskrona i handbollsallsvenskan. Lagets spelprogram har nu ändrats efter läge. Vilket innebär att de fem återstående matcherna, inkluderande två uppskjutna, ska klaras av på tolv dagar. Serien har ovillkorlig deadline 19 mars, därav brådskan. Direkt därefter börjar nämligen kvalet till ligan, ganska troligt med HIF Karlskrona som part i målet. Sliten part, får man väl anta. Om det nu blir nåt: hela upplägget utgår ju från att lagets spelare och ledare testar ”rätt” framöver. Vad talar för det? Möjligen ödet, inget annat.

Positiva tester, negativa rester

Nej, ingen handboll i Karlskrona ikväll heller. HIF:s möte med Hammarby ställs in, detta sedan ytterligare en person i eller runt hemmalaget testat positivt för corona. Läget kring de tre som testade positivt inför Västeråsmatchen senast är oklart - precis som fördelningen spelare/ledare. HIF Karlskrona väljer att mörka, utåt meddelas endast att de drabbade tillhör ”gruppen”. I vilket fall börjar det rent handbollsmässigt bli riktigt bekymmersamt nu. Allsvenskan går in i sitt slutskede, resterande spelprogram är tajt nog som det är. ”Normalt” skulle tre omgångar återstå, för HIF Karlskrona rör det sig plötsligt om fem. Var och hur de uppskjutna matcherna ska pressas in med sportslig rättvisa i behåll är svårt att se. Och redan på fredag kan läget kompliceras ännu mer. Då ska HIF Karlskrona enligt programmet möta Torslanda borta. Inte mycket talar för att det fördömda viruset går med på det.