Vaccinera sig? Eller låta bli? Jag har inbokad tid på onsdag, men sliter med frågan. Till min egen förvåning: jag som aldrig varit någon vaccinskeptiker, jag som alltid tagit den vanliga flunsasprutan utan betänkligheter. Hur kunde det bli såhär? Varför detta plötsliga vankelmod? Yttre påverkan som väckt inre tvivel? Kanske. Det är svårt att värja sig mot alla braskande rubriker om allvarliga biverkningar kopplade till coronavaccinet. Snacket går, rykten biter sig fast. Jag trodde jag hade immunitet mot sådant, nu vet jag varken ut eller in. Gör jag mänskligheten en tjänst genom att ta det? Mig själv en otjänst?
*. *. *
Vad som också driver mitt tvivel är själva vaccineringsmotivet. Att man gladeligen gör det i förebyggande syfte. Tryggt förvissad om att undgå lömska sjukdomstillstånd. Det resonemanget faller ju här. Jag har redan haft covid. Sannolikt två gånger om (vid första tillfället erbjöds inga test, men jag hade alla kända symptom). Kan man få det tre gånger? Hur många gånger som helst? Inte ens di lärde verkar ha några säkra svar, bara en unison uppmaning utan reservation: ta vaccinet. Oavsett, liksom. Jag förstår samstämmigheten i expertleden, öppen strid botar inte öppet sår. Men bakom fasaden anas splittring; tar alla läkare, all vårdpersonal, alla ministrar och andra folkhälsoprofeter vaccinet? Går de undantagslöst i bräschen? Knappast. Det vore i så fall sensationellt.
* * *
Till syvende och sist - och även i pandemitider - är människan nog alltid sig själv närmast. Var och en gör helst sin egen riskbedömning. Väger det ena mot det andra, i det här fallet eventuella vaccinbiverkningar mot covidfaran. Även frihet mot tvång, i någon mening. För egen del har jag bestämt mig - för att inte bestämma mig förrän jag måste. Så jo, på onsdag cyklar jag till vårdcentralen. Men väl där får dagsform och magkänsla avgöra mitt beslut. Sunt förnuft? Tyvärr. I skrivande stund bara tunt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar