Efterlängtad paus - utom för Hummet...

Efter arton omgångar i pandemianpassad raketfart tar fotbollsallsvenskan äntligen paus. Förvisso en relativt kort, omstart redan 9 september. Men breaket välkomnas säkert av klubbarna, inte minst de som har sår att läka eller kriser att hantera. Göteborg, AIK, Helsingborg, Kalmar. Och Norrköping, den kanske största gåtan av alla. Inte i förhållande till förhandstipsen - men väl till händelseutvecklingen. Norrköping gick ju som tåget i början, ledde vid något tillfälle serien med sju poäng. Tio omgångar senare är man elva poäng efter MFF och har dalat till en femteplats i tabellen. Formsvackor kan drabba alla lag, men segheten i Norrköpings är närmast obegriplig. Idag fortsatte eländet: 3-4 i Örebro. Där Elfsborgslånet Denis Hummet gjorde en debutmatch han nog aldrig glömmer. Killen, som ursprungligen är en bortsorterad MFF-planta, stod för tre mål. Hattrick! Snacka om att presentera sig i en ny klubb. Otroligt starkt av en spelare som suttit bänkad under hela säsongen - och lite typiskt kanske att det skulle drabba just Norrköping. När allt går på tok suddas gränserna ut, olycksspiralen blir till ett efterhängset spöke. Själv såg jag två 1-1-matcher idag. Mjällby-Göteborg, MFF-Elfsborg. Sistnämnda den bättre. Första halvlek riktigt högklassig (med allsvenska mått). Inte ofta MFF blir tillbakapressat på hemmaplan men det skedde här. Elfsborg imponerade stort första 45, tappade dock lite efter paus. Delad pott kändes i det stora hela rättvist - men med den där snubben i laget som man lånade ut till Örebro hade kanske Elfsborg vunnit. Nej, skämt åsido. Jag kan förstå att Hummet inte platsade i Boråslaget, att konkurrensen blev för tuff. Desto roligare förstås med hans ”replik”. På Putte Kock’s tid hade han kommit med i landslaget direkt. Inte nu. Den typen av fotbollssagor skrivs inte längre. Och väl är nog det. Trots allt.

Anderssons stängda landslag

Jag har skrivit det förr - och skriver det gärna igen: det går inte att kvalificera sig för fotbollslandslaget genom spel i allsvenskan. Jo förresten. Om man vänt hem efter minst tio utlandsår och redan är inne i familjen, då går det. Janne Anderssons senaste trupp bär syn för sägen. Mikael Lustig och Sebastian Larsson från AIK finns med, Martin Olsson från Helsingborg likaså. Nån som tror att det beror på deras aktuella prestationer i allsvenskan? Lustig har f ö inte ens börjat i AIK men gör det i helgen, tror jag. Hursomhelst. Alla tre är uttagna på gamla meriter, det begriper alla som har det minsta intresse av fotboll. Jag säger inte att det är fel. Ej heller att det är rätt. Jag konstaterar bara att det är förbannat tråkigt. Dessutom obegripligt. Är alla utländska ligor bättre än allsvenskan? Bänknötning utrikes mer kvalificeringsgrundande än kontinuerlig speltid i vår egen liga? Varför det? Vore trevligt om Janne Andersson ville förklara sig nån gång. Men det är klart, ingen ställer frågan. Det går ju bra för Anderssons landslag och karl’n själv verkar vara du och bror med hela mediakåren. Ingen kritiserar en vinnare. Fegt. Relevanta frågor måste kunna ställas oavsett.

Lövin går, pöbeln jublar

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Isabella Lövin, tillika vice statsminister, meddelade igår att hon lämnar politiken. Beskedet utlöste ett närmast perverst jubel på sociala medier. Hundra- för att inte säga tusentals kommentarer, så gott som alla drypande av förakt. Och med en och samma tydliga avsändare: Sverigevännerna, SD-sympatisörerna. Vad har Lövin gjort för att förtjäna detta? Tja, stått upp för medmänsklighet t ex. SD föredrar ju som alla vet det motsatta. Övriga partier också, mer eller mindre. Faktum är att MP blivit något av en röst i öknen - och en fjärt i opinionen: partiet når i en aktuell mätning inte upp till riksdagsspärren på fyra procent. Medmänsklighet är ute. Klimatfrågan likaså, åtminstone som den definieras av partiet som grundar hela sin existens på just den. Det är nåt som inte stämmer i Sverige 2020. Själv är jag inte säker på att Miljöpartiet är problemet. Allra minst Lövin. Jag tycker snarare hon varit ”ljuset i klassen”. Tämligen ensam om hyfsad ton i debatterna, lite för god för käbblet som andra partiledare verkar trivas med. I en annan tid - ack så avlägsen - hade Isabella Lövin nog kunnat bli både respekterad och beundrad. Inte idag. Mjukt är förlegat i politiken, brutalt det nya normala. Frågan är vem som vågar efterträda henne. ”Allmän spottkopp” låter inte som något lockande karriärval.

”Besynnerlig” Mjällbytriumf

Kalmar-Mjällby 1-4. Fotboll kan vara en besynnerlig sport. Här står det 1-1 med cirka åtta minuter kvar, ett klädsamt resultat för matchen. Den var nämligen jämntorftig, Kalmar möjligen något bättre med bollen. Och så gör alltså Mjällby ”hattrick” alldeles i slutet, går ifrån till utklassningsseger. Helt ologiskt. Men inte mindre underbart för det. Dock led jag lite med Kalmar. Framförallt med lagets unge målvaktsdebutant. Den killen lär inte sova gott i natt. Inte Viktor Gustafson heller, misstänker jag. Fast han spelar förstås för Mjällby. Fram till ikväll hade han aldrig gjort mål. Det kunde man inte tro när han curlade in 3-1 i krysset. Ett rent drömmål, väl värt att ligga vaken för.

MFF:s vitAMINinjektion

Kändes som man bevittnade ett stort genombrott i dagens allsvenska fotboll. Tänker på MFF:s Amin Sarr. 18 eller möjligen 19 år ung (har inte kollat), junior bland seniorer. Stark, snabb, tuff, teknisk. Vuxen miljön, helt enkelt. Det tyckte jag redan innan - men så bra som idag mot Falkenberg har jag aldrig sett honom. All osäkerhet var som bortblåst, den naturliga ojämnheten i prestationerna eliminerad. I mina ögon var Amin Sarr bäst på plan och matchens behållning. Det enda som fattades var ett mål - Sarr fick nöja sig med att komma nära, bl a med en rungande ribbträff. MFF vann förstås ändå, 2-1. Inte helt övertygande men ack så viktigt. Samtidigt förlorade nämligen Elfsborg mot Östersund. Och därmed växte MFF:s serieledning till sju poäng. Guldläge? Självklart. Redan klart? Självklart inte. Tretton omgångar återstår, nog sagt.

Bastuboende - det nya normala?

Hur faan bygger man nuförtiden? Frågan bör kanske riktas specifikt till Ikano, hyresvärd och fastighetsägare på Elinegård dit jag flyttade för tre år sedan. Men problemet är större än Ikano, misstänker jag. Och det blir särskilt tydligt en sommar som denna. 30-35 grader varmt i lägenheterna. Trapphus som ångar likt bastu. Hissar dito plus. Folk som övernattar på balkongerna för att överhuvudtaget kunna sova. Luftkonditionering? Ventilation? Nä, den lilla detaljen glömde Ikano. Eller också valde man bort den. Iskallt, så att säga. Bygga billigt, hyra ut svindyrt är tidens melodi. Över tiotusen i månaden för en trea på 68 kvm, bastuvärmen mörkad men inkluderad. Ta’t eller stick. typ. Jo, jag vet. Runt om i världen finns människor som bor i flyktingläger. Skyddsrum. Hyddor, skjul, kojor. Buskar, icke att förglömma. De hade säkert varit oändligt tacksamma över en lägenhet utan ventilationssystem. Kanske är det så Ikano och andra byggherrar i vårt stolta land vill att vi ska tänka och känna. Solidaritet. Ödmjukhet. Inhandla våra fläktar och hålla käft. Snart kommer ju hösten, då är allt glömt. Utom den obligatoriska lilla hyreshöjningen. Ja, herregud. Undrar hur Ikano har det i sina egna kontorskomplex. Med luft och ventilation alltså. Alla som tror att det saknas, räck upp en hand.

Man får ta skyddet dit man kommer...

Jag har provat munskydd. Inte av fri vilja, snarare nödd och tvungen. Kryssar man Ystad-Swinoujsie är det så numera: polska bestämmelser trumfar svenska, det är bara att gilla läget. Eller också inte. Jag tyckte ärligt talat munskyddet var påfrestande. Varmt, obekvämt, bitvis kvävande. Lite lågbudget över hela grejen faktiskt. Munskyddet kostar fem zloty - tolv spänn - och inhandlas över disk i färjans reception. Ingen kommer undan, alla måste ha. Svårt att uppbåda någon känsla av mirakelkur inför en tygbit som mest av allt liknar en ordinär servett. Själv försökte jag mygla vid något tillfälle men blev omedelbart tillsagd av en vakt. ”Mask” röt han och pekade upp mot näsa/mun - klart störd av att jag just då hade ”servetten” under hakan. Inte illa ment, jag ville bara ha luft. Vilket man i och för sig kunde få på soldäcket. Där var det okay att vistas utan munskydd. Liksom i restaurangen, tack och lov. Äta & dricka på ett naturligt sätt hade varit marigt annars - och äta & dricka bör man på Polenfärjan. Köket är förstklassigt, priserna smått sensationella. Tre snapsar och en stor stark för hundringen. Till exempel. Men jag led lite med personalen. Inte pga eventuella brister i arbetsmiljö eller lönesättning - sånt vet jag ingenting om - men för munskyddet. Servicejobba bakom en mask kan inte vara kul. Tänkte jag vid tredje nubben och la en extra dusör i dricks. Fascinerande egentligen. Blott ett stycke hav skiljer Sverige från Polen - men i synen på corona verkar det vara en hel ocean. Leve Anders Tegnell, törs man säga det?

Heroiskt av Mjällby

Mjällby-MFF 2-2. Vissa poäng måste man känna ödmjukhet inför. Detta var en sådan. MFF dominerade matchen, ägde nästan bollen. Fattades heller inte chanser att avgöra, brände bl a en straff. Å andra sidan blåstes Mjällby på en klar straff av domaren - och det vid ledning 1-0. Men som sagt. När dramat var över kändes 2-2 som en seger för oss med Mjällbyhjärta. Bollinnehavet slutade väl typ 25-75, låt vara att det åtminstone delvis speglade Mjällbys taktiska upplägg. Backa hem, krympa ytor, sätta press, ställa om när tillfälle ges. Utmana motståndet, men efter anpassade villkor. En heroisk insats, otroligt energikrävande. MFF saknade Toivonen och Kiese Thelin men framförallt sin ordinarie målvakt. Johan Dahlin hade aldrig släppt in Sabovic’s frispark till 2-1. Eller spridit allmän osäkerhet i försvaret så som ersättaren Marko Johansson verkade göra. I det stora hela en fascinerande kamp, äckligt spännande ända in i sista stopptidssekunden. Tack.

Halvtid - men ingen paus

Första halvan klar, andra halvan kvar. Man kan tycka att fotbollsallsvenskan borde göra ett brejk nu - men icke. Pang på rödbetan gäller, en sextonde omgång redan i helgen. Kanske kommer det en paus senare, har inte kollat. För lagens och spelarnas skull får man ju hoppas det, tre matcher i veckan är i längden ingen hälsosam dos. Inte ens för oss konsumenter. Kort summering av halvtidsläget: MFF i topp, föga överraskande. Bredden på truppen känns nästan ”fuskig” jämfört med motståndarlagens, självklart ger det utslag. Men åtta raka segrar imponerar oavsett. Kul att Tomasson successivt lättat lite på veteranprofilen. Mindre kul att det drabbar bl a ikonen Safari, som i alla fall jag hade unnat ett värdigare MFF-avslut än bänknötning. Stör mig att danske Knudsen går före bara för att han kan göra långa inkast. En överraskning så här långt är annars Elfsborg. En enda förlust, blott ett par kryss för mycket för likaläge med MFF i tabellen. Kan bli vad ingen trodde: ett reellt guldhot. Har Hammarby borta i helgen, vinst även där och allt känns möjligt för den anrika  Boråsklubben. Vars enda förlust hittills kanske bör nämnas som ett kuriöst olycksfall i arbetet - 0-6 mot Häcken. Fler utmanare om guldet? Ytterst tveksamt. Norrköping har kollapsat: 20 poäng på de första åtta omgångarna, fem på de följande sju. Ett rent mysterium, även i beaktande av omständigheter. Djurgården och Hammarby finns med däruppe, dock på behörigt avstånd från MFF. Som således måste hamna i en ”långsökt” svacka för att någon annan (förutom Elfsborg då) ska kunna komma ikapp. Desto fler lag lär bli indragna i bottenstriden. Två helt otippade: IFK Göteborg och AIK. Göteborg har fastnat i kryssfällan, AIK i något som liknar jättekris förvärrad av ett tränarbyte. Utrymme finns så klart för uppryckning, men det ska göras också. Andra halvan kan nog formas till ett intensivt ”race mot 30”. Dvs det antal poäng som brukar krävas för att hamna på rätt sida om nedflyttnings- och kvalstreck. Svårt att sia om slutet där, kandidaterna är många. Dock inte Sirius! Uppsalaget framstår som Årets Hammarby. Gör massor av mål, släpper in nästan lika frikostigt. Njutbar fotboll, högt underhållningsvärde. Guld blir det inte men allsvenskan mår väldigt bra av Sirius, den saken är klar.

Go’morron i damstudion

Martina. Malin. Moa. Karin. Cecilia. Josefine. Fruntimmersveckan? Nä, personalstyrkan i SVT:s Morgonstudion. Sex damer, noll herrar. Igår, idag, för jämnan. Det nya normala, helt enkelt. Enkönad jämställdhet, 6-0. Ridå.

Sommar’n bäst i skuggan

Vilken fantastisk sommar! För barn, för unga, för alla som kan njuta av värme, sol och bad. Jag gläds med dem - där jag sitter i skuggan och kippar efter luft. Nä, nu överdriver jag. Fullt så illa är det inte. Men det är märkligt hur saker och ting förändras med åren. Så länge man är ung kan vädret aldrig bli ett problem, särskilt inte sommarvädret. Annat nu. 30 plus i gasset är inget man jublar över vid 70 plus i passet. Man tiger och lider, håller masken och säger ”gud så skönt” till förbipasserande yngre människor. En gång var jag en av dem. Stack till stranden, slängde mig i vågorna. La mig platt för solen. Njöt hämningslöst. Saknar den tiden. Inte trodde man då att det skulle komma en dag när skuggan var ens bästa vän. Fast badat i sommar har jag. En gång. Med barnbarnet, 2,5. Man vill ju inte vara hopplös inför en ögonsten. Och f ö är det helt okej att åldras, även i olidlig hetta. Jag menar, jämfört med alternativet. Man ska inte klaga, som moget folk brukar stöna mellan vattenklunkarna. Nä, det ska man nog inte. Bara oja sig lite i det tysta. I väntan på hösten Lagom.

Befriande seger - belysande omständigheter

Mjällby-AIK 3-1. Blytungt. Befriande. Och i ärlighetens namn belysande för det där som kallas flyt respektive missflyt. Det senare brukar drabba lag i motgång, så ock ikväll. AIK kvitterade sent i första halvlek till 1-1 på straff, hårt men korrekt dömd. Fick en boost av energi, kom in i matchen. Som så långt dominerats av Mjällby. Och vad händer precis då? Jo, AIK får en straff på halsen, Mjällby tar tillbaka ledningen. Varför det blev straff funderar jag fortfarande över - men jag ska inte hyckla: alla vet att jag är svag för Mjällby och då tar man gåtfulla domslut, så länge de går åt rätt håll alltså. Ett till sådant kom i andra halvlek. Mjällbymålvakten Eriksson fumlade in en boll till 2-2. Trodde alla. Såg de flesta. Utom domarteamet. Som sympatiskt nog friade, man kan ju inte blåsa mål mot egen övertygelse. Eller för att AIK-spelare jublar. Eller för att tv-repriser visar att de hade sina skäl. Nog av - innan jag glömmer att Mjällby faktiskt vann rättvist. Större delen av matchen var man bättre än AIK. Tryggare med boll, säkrare i passningsspelet. Och så glödhete Ogbu där framme. Två mål ikväll, totalt sex och toppkänning i skytteligan. Undrar om Mjällby visste vilket kap de gjorde inför säsongen. Förmodligen inte: Ogbu satt på bänken match efter match i början, fick i bästa fall hoppa in. Kanske låg han efter i träning eller nåt? Så vass som mannen är just nu fruktar jag att han försvinner i ”fönstret”. I vilket fall har Mjällby 19 poäng efter den här segern. Blott 11 från ”magiska” 30. Med sexton matcher kvar. Inget är klart förrän siste kinesen rapat, men nog ser det lovande ut.

Även en pånyttfödd stjärna behöver vila

 David Löfquist i Mjällby. Det är snart tio år sedan han var som hetast på marknaden. Upptäckt och kontrakterad av italienska Parma, senare en mellanlandning även i MFF. Någon A-lagsfotboll blev det dock inte, varken där eller här. Möjligen var världen för stor för Listerlandets stjärna. Kanske var det konkurrenssituationen som slog ut honom eller också tränare som inte värderade en talangfull spelare efter förtjänst. Hursomhelst. Löfquist flyttade hem och har vid det här laget hunnit bli Mjällbyikon. En av de stora, jämte sådana som Chippen, Ekenberg, Anderssonbröderna. Helt friktionsfri har återkomsten inte varit: så sent som i fjol hände det att Löfquist fick starta på bänken, alternativt finna sig i att bli utbytt. Dåvarande Mjällbytränaren Milojevic såg ingen oumbärlig nyckelspelare i ”Löken”, det var tydligt. Annat här och nu. Under Marcus Lantz har David Löfquist fått oinskränkt förtroendekapital - och därmed något av en renässans som fotbollsspelare. Så bra som den här säsongen har jag personligen aldrig sett honom, inte ens under de ”heta åren”. Men - och detta gör mig bekymrad: Löfquist har spelat samtliga minuter i samtliga matcher, inte många andra spelare i denna komprimerade allsvenska kan ha gjort det (målvakterna undantagna förstås). På sistone tycker jag mig också ha märkt en viss avmattning i Mjällbykaptenens prestationer. Slitage, tecken på trötthet, behov av vila. Fullständigt naturligt. Löfquist är 34, det spelar egentligen ingen roll, tre fulla matcher i veckan är för mycket oavsett ålder. Det är därför bättre bemedlade klubbar roterar, som det heter. Lantz vågar uppenbarligen inte vila Löfquist men jag tror trots allt att han borde. För lagets bästa. Mjällby har 16 poäng i nuläget, 30 brukar krävas för nytt kontrakt. Det kommer aldrig att gå med en sönderkörd härförare.

Minister i knipa

Det blåser snålt kring Amanda Lind, ansvarig minister för kultur & idrott. Anledningen är den udda kombon publikförbud/trängseltillstånd. Allt färre förstår konsekvensanalysen - om det nu finns någon. Folk får alltså shoppa fritt, köpcenter har inga synliga restriktioner. Folk får även bada fritt och trångt, besök Ribban eller Sibbarp får du se. Flyga är svettigt och trångt - men jodå, också okej. Däremot får folk inte gå i nöjesparker med ungarna. Inte på fotboll eller annan idrott. Inte på kulturevenemang överhuvudtaget. Allt sådant är stängt med hänvisning till coronan, risker för smittspridning etc. Regeringen tillåter med ena handen, förbjuder med den andra. På beställning av Folkhälsomyndigheten. Vars chef Anders Tegnell, Sveriges egentlige landsfader just nu, dock går (någorlunda) fri från kritik. Det är Lind som får ta smällarna och försöka förklara det obegripliga. Resultatet blir sådär. I morse hörde jag henne säga i tv att ”folk fortfarande dör i det här landet”. Som något slags försvar då för t ex publikförbudet på fotboll.  Ja tyvärr, Amanda Lind. Folk dör. Det är ett sorgligt faktum. Sedan urminnes tider faktiskt. Livets förgänglighet kom inte med ett elakartat virus från Kina. Vad som kom var en gåtfull och inkonsekvent kedja av statliga åtgärder, bortom gemene mans förstånd. Om Lind ska kickas för detta vet jag inte, ytterst vilar väl ansvaret snarare på statsministern.

Hjärtknipande, Mjällby

Mjällby kan ju! Spela smart, taktiskt, och med hur mycket hjärta som helst. Hjältemodig insats ikväll på Östgötaporten i Norrköping. 1-1, jag skulle nog säga med mersmak. Moro sjabblade bort ett par kontringslägen i slutet - men okej, tre poäng hade kanske varit för bra. Norrköping hade trycket, bollinnehavet, hörnorna, halvchanserna. Men sällan några riktigt heta lägen. Mjällbys välbemannade försvarslinje var för stark, helt enkelt. Imponerande! Mer sånt här tack. Så slipper man oroa sig för nedflyttningsspöket.

Årets allsvenska liknar ingen annan

Några måndagsfunderingar om fotbollsallsvenskan. Jag såg min första match liggandes bakom ena målet på Fredrikskans i Kalmar. Det kan ha varit 1953, eller i vilket fall tidigt 50-tal. Det var KFF mot AIK och om inte barndomsminnet sviker mig vann KFF med 3-1. Men nu skulle inte detta handla specifikt om Kalmar. Ville bara säga att det nog var något slags livslång förälskelse som föddes där på Fredrikskans. Allt sedan dess har jag följt allsvenskan. Mer eller mindre minutiöst, nära eller på distans. En sak är säker: aldrig har jag upplevt en allsvenska som årets. Jag tänker inte bara på det unika publikförbudet, relaterat till en pågående pandemi. Fast mest det förstås. Pandemier har härjat förr - denna är nr 4 i min tid - utan att liknande åtgärder ens förts på tal. Men det finns annat som är ”knäppt” med årets allsvenska. Mängden oavgjorda matcher t ex. Har inte kollat, känner ändå doften av rekord. HIF har sex på raken, sju totalt. Andra lag är obetydligt ”sämre”, kryssen står faktiskt som spön i backen. Av 94 spelade matcher hittills har 34 slutat med X, mer än var tredje alltså. Mest iögonfallande är dock alla övertidsmålen. Poäng som räddats eller gått förlorade i de yttersta av slutsekunder. Det mysteriet förtjänar en avhandling eller åtminstone en djupanalys - normalt är det icke. Ikväll blir tolfte omgången komplett. Bl a med mötet Norrköping-Mjällby. ”Stabila Mjällby” som en viss fotbollskrönikör skriver idag, i hopp om att MFF ska få behålla serieledningen. ”Stabila”? Ack om det vore så väl. Mjällby har 3-11 på sina fyra senaste, en inspelad pinne av tolv möjliga. Jag skulle hellre kalla en sådan trend stabilt bräcklig. Men visst, en överraskning mottages tacksamt. Leve allsvenskan!

Avellan bekänner klass

Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser Heidi Avellan’s lördagskrönika i Sydsvenskan. Tidningens politiska chefredaktör har upptäckt att det går alldeles utmärkt att jobba hemifrån - och drar en lans för fortsättning, även efter coronapandemin. Hon radar upp argument, det ena mer bestickande än det andra. Men nämner inte med ett ord alla som inte KAN sitta hemma på kammaren och jobba. Vårdpersonal, handelsanställda, kroppsarbetare i t ex byggsvängen, lågavlönat folk i diverse serviceyrken etc. Tydligare kan inte Avellan markera sin egen klasstillhörighet. Det är den intellektuella - och digitala - eliten som ska jobba hemma. Fritt och självständigt, bekvämt och komfortabelt. ”Dom andra” kan åka till sina arbetsplatser som vanligt. Kollektivt, i bil, på cykel, till fots. Inte ”vi”. Möjligen har Avellan redan jobbat för länge hemifrån. Hon verkar inte se världen utanför tangentbordet, sammanhangen utanför egenintresset. Det är ”dom andra” som bär samhället, inte egoeliten. Jobba hemma kan såna som jag göra. Pensionärer, seniorer som gjort sitt på arbetsmarknaden. Vi har liksom inget val. Men jag känner inte att vi behöver sällskap av några särskilt utvalda ”stjärnor” i arbetsför ålder. Så gå till jobbet, Avellan. Det är nyttigt och bra. För personlig utveckling, för gemenskap, för samhörighet. Och för jämställdhet i det stora hela. Tids nog kan du sitta på kammaren och blicka tillbaka på det ”gamla normala”. Med saknad.