Miljöpartiets kvinnliga språkrör Isabella Lövin, tillika vice statsminister, meddelade igår att hon lämnar politiken. Beskedet utlöste ett närmast perverst jubel på sociala medier. Hundra- för att inte säga tusentals kommentarer, så gott som alla drypande av förakt. Och med en och samma tydliga avsändare: Sverigevännerna, SD-sympatisörerna. Vad har Lövin gjort för att förtjäna detta? Tja, stått upp för medmänsklighet t ex. SD föredrar ju som alla vet det motsatta. Övriga partier också, mer eller mindre. Faktum är att MP blivit något av en röst i öknen - och en fjärt i opinionen: partiet når i en aktuell mätning inte upp till riksdagsspärren på fyra procent. Medmänsklighet är ute. Klimatfrågan likaså, åtminstone som den definieras av partiet som grundar hela sin existens på just den. Det är nåt som inte stämmer i Sverige 2020. Själv är jag inte säker på att Miljöpartiet är problemet. Allra minst Lövin. Jag tycker snarare hon varit ”ljuset i klassen”. Tämligen ensam om hyfsad ton i debatterna, lite för god för käbblet som andra partiledare verkar trivas med. I en annan tid - ack så avlägsen - hade Isabella Lövin nog kunnat bli både respekterad och beundrad. Inte idag. Mjukt är förlegat i politiken, brutalt det nya normala. Frågan är vem som vågar efterträda henne. ”Allmän spottkopp” låter inte som något lockande karriärval.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar