Befriande seger - belysande omständigheter

Mjällby-AIK 3-1. Blytungt. Befriande. Och i ärlighetens namn belysande för det där som kallas flyt respektive missflyt. Det senare brukar drabba lag i motgång, så ock ikväll. AIK kvitterade sent i första halvlek till 1-1 på straff, hårt men korrekt dömd. Fick en boost av energi, kom in i matchen. Som så långt dominerats av Mjällby. Och vad händer precis då? Jo, AIK får en straff på halsen, Mjällby tar tillbaka ledningen. Varför det blev straff funderar jag fortfarande över - men jag ska inte hyckla: alla vet att jag är svag för Mjällby och då tar man gåtfulla domslut, så länge de går åt rätt håll alltså. Ett till sådant kom i andra halvlek. Mjällbymålvakten Eriksson fumlade in en boll till 2-2. Trodde alla. Såg de flesta. Utom domarteamet. Som sympatiskt nog friade, man kan ju inte blåsa mål mot egen övertygelse. Eller för att AIK-spelare jublar. Eller för att tv-repriser visar att de hade sina skäl. Nog av - innan jag glömmer att Mjällby faktiskt vann rättvist. Större delen av matchen var man bättre än AIK. Tryggare med boll, säkrare i passningsspelet. Och så glödhete Ogbu där framme. Två mål ikväll, totalt sex och toppkänning i skytteligan. Undrar om Mjällby visste vilket kap de gjorde inför säsongen. Förmodligen inte: Ogbu satt på bänken match efter match i början, fick i bästa fall hoppa in. Kanske låg han efter i träning eller nåt? Så vass som mannen är just nu fruktar jag att han försvinner i ”fönstret”. I vilket fall har Mjällby 19 poäng efter den här segern. Blott 11 från ”magiska” 30. Med sexton matcher kvar. Inget är klart förrän siste kinesen rapat, men nog ser det lovande ut.