Game over för Ängelholm

Syrianska-Ängelholm 3-1.
Snöpligt slut på en vacker fotbollssaga. Ängelholm kunde/skulle/borde säkrat den allsvenska biljetten...men ödet ville annat. Eller om det var försynen. Klubben lär ju sakna allt vad adekvata resurser heter. Pengar, publik, arena, sponsorer.
Och ändå var det så jäkla nära. Dolkstöten ombesörjde man själva: mål i egen bur i sista skälvande övertidssekunden. Möjligt att Syrianska vunnit ändå i förlängningen, synd bara att vi inte fick veta.
Ängelholm får alltså ta nya tag i superettan nästa år - en erfarenhet rikare och en dröm fattigare. Allsvenskan lär förbli en illusion, tillfället fanns nu och jag kan inte i min vildaste fantasi se att det kommer tillbaka.

S E

Viljeseger i rättan tid

HK Malmö-Sävehof 30-28.
Vet inte om Sävehof hade fullt fokus på uppgiften - men ärligt talat: jag skiter i vilket. Malmö behövde den här segern. Spelarna, tränaren Proppen Karlsson, eldsjälarna i ledarstaben, publiken; alla behövde den så innerligt väl. Fem raka förluster var liksom redan två för mycket, en sjätte hade kunnat bli förödande. Nu dör krissnacket...ja, åtminstone för stunden.
Segern här var en ren viljesak. Sävehof hade råd att ta en förlust och agerade därefter, lite halvskärpt eller halvhjärtat i avgörande lägen. Bra av ett heltaggat Malmölag att utnyttja tillfället - och särskilt kul med nye dansken Kasper Olsens "lilla" genombrott. Fyra viktiga mål i andra halvlek, så många har han väl knappt gjort sammanlagt tidigare (magert med speltid förstås). Att hans landsman Rasmus Skram prickade in tio bollar i matchen var mindre anmärkningsvärt, HKM:s gammeldansk är ju notoriskt grym som avslutare.
Fast allra bäst denna afton var ändå Sebastian Geissler. Försvarsklippa, linjekrigare med sex mål på pluskontot, härföraren som visade vägen. Undrar vad den mannen hade i matchpuls.

S E

Nu blommar "Blomman"

Ängelholm-Syrianska 2-1.
Johan Blomberg matchvinnare! Så glad jag blir. Jag skrev ju om "Blomman" på Lundasporten i Sydis för några år sen, då när han fortfarande bara var en ung och lovande fotbollskille i mängden. Nå. Lite bättre än de flesta. Tekniskt driven, ovanligt målfarlig för att vara mittfältare, snabb som en skottspole.
Lunds BK var hans klubb men Johan Blomberg ville vidare, helst till allsvenskan. Det blev Ängelholm i superettan - och i huvudsak bänknötande. Ja, till den grad att i alla fall jag trodde "Blomman" skulle vissna eller tröttna. Som jag retat mig på hans vägnar!
Först i höst har han tagit en mer permanent plats i startelvan. Inte vet jag varför det dröjt, men skit samma nu. Det var ett fantastiskt frisparksmål Blomberg sänkte Syrianska med ikväll...och kanske, kanske betyder det att hans dröm om allsvenskan blir verklighet nästa år.
Retur i Södertälje på söndag. Spännande så in i bomben.

S E

Haltande handbollsanalys

Märkliga skriverier om handbollens elitserie i Kvällsposten idag. Skribenten, som ska föreställa expert, jämför HK Malmö med H 43 och kommer fram till att det är fördel H 43 därvidlag. De har ju alltid Zoran Roganovic som något slags säkerhetsgarant när ingen annan i laget presterar, menar skribenten ifråga. Och fortsätter: "när inte HK Malmö presterar så finns...ja, vem då?"
Den frågan är förstås berättigad - men jämförelsen med just H 43 haltar betänkligt, tycker jag.
Känner inte KvP:s handbollsexpert till att H 43 räddat sig kvar i elitserien de två senaste säsongerna tack vare den unika generositeten att endast ett lag flyttas ned? Samtidigt som HK Malmö faktiskt gått till slutspel samma två säsonger.
Visst gör han skillnad, Roganovic. Utan honom hade H 43 förmodligen blivit jumbo i serien, med honom har man blivit nästjumbo. Rejält distanserat av det HKM som alltså "saknar en Roganovic i laget".
Men okej. I år tror jag det blir lite jämnare lagen emellan. I det nedre tabellskiktet, närmre bestämt. Och särskilt H 43 bör passa sig så det inte slutar riktigt illa; något säger mig att den "givna" räddningsplankan Tumba inte alls är så given.

S E

Min allsvenska 2011

Alla summerar fotbollsallsvenskan 2011, så varför inte jag? Häng med...

Årets lag: Helsingborgs IF förstås. Mästare i suverän stil - trots tunga spelarförluster mitt i säsongen. Imponerande.

Årets tränare: Lätt att säga Conny Karlsson, HIF. Men själv är jag väl så svag för Andreas Ahlm i AIK. Och för Peter Swärdh i Mjällby. Och - som alltid - för Gefles evige trollkarl Per Olsson.

Årets spelare: May Mahlangu, HIF. Vem saknade Marcus Lantz?

Årets genombrott: Pontus Jansson, MFF. Jag flaggade för honom här på bloggen redan i förrfjol...bättre tidigt än aldrig liksom. "Ponne" har varit magnifik i höst, nästan burit sitt lag i vissa matcher. Joker i nästa års EM-trupp?

Årets trendbrott: Såg vi i Göteborgsfotbollen. Både Gais och Häcken kom före Blåvitt i tabellen. Laget som skulle bli bäst i Sverige blev sämst i stan.

Årets värvning: Mathias Ranégie från Häcken till MFF. Kostnad: cirka 14 mille. Di rige di kan.
Årets fråga: Var det värt pengarna?

Årets tomte: Gra(h)n. Tobias Grahn, Mjällby. Tio varningar, tre avstängningar. Däremot noll mål och noll assists. Jag gillar Grahn, gillar att han inte är så förbannat präktig. Mjällby blir inte lika roligt utan honom.

Årets revansch: Robert Åhman-Persson. Marginalspelare i MFF, nyckelspelare i AIK.

Årets flop: Får väl bli Örebro. Topptippat av diverse förståsigpåare, tolva i sluttabellen.

Årets sorti: Trelleborgs FF. Laget som inte kunde åka ut...inte så länge Tom Prahl var tränare. Trodde vi väl lite till mans. Men mirakelmän finns inte på riktigt - utom i Gefle då.

Årets slagpåse: Halmstad. Gamla fina HBK. 14 ynka pinnar på 30 matcher. Måste vara länge sen allsvenskan hade en lika hopplös jumbo.

Årets dumstrut: Sätter jag på mig själv - med glädje. Trodde ju att Mjällby skulle åka ur. Hur kunde jag?

Årets Dream Team: Mv: Pär Hansson, HIF. Backlinje: Mattias Johansson, Kalmar, Pontus Jansson, MFF, Alexander Milosevic, AIK, Christoffer Andersson, HIF. Mittfält: David Löfquist, Mjällby, May Mahlangu, HIF, Robert Åhman-Persson, AIK, Mervan Celik, Gais. Anfallare: Mathias Ranégie, Häcken/MFF, Tobias Hysén, Göteborg. Strikt personligt, här och nu. Och med viss reservation för klent minne.

S E

Upplösningstendenser i HK Malmö

HK Malmö-Guif 27-32.
HKM:s uttalade målsättning inför säsongen var att ta "ett steg till". Jag förmodar att man menade framåt, inte bakåt som det faktiskt blivit. Det här var fjärde raka förlusten - och jag tror HK Malmö gör klokt i att ändra målsättning medan tid är: nytt kontrakt, inte mer.
Laget är inte bättre än så i förhållande till konkurrenterna. Jo, möjligen på pappret men definitivt inte på banan. Självförtroendet är som bortblåst, sturskheten finns där inte längre. Ingen går i bräschen, ingen lyser av spelglädje. Irritationen är däremot påtaglig men dessvärre felriktad; det är inte domarnas fel att Malmös spel hackar, det är inte onda makter som avgör matcherna.
Svårt att se hur HKM ska kunna vända trenden. Närmast väntar Alingsås borta och därefter Sävehof hemma. Luktar 0 poäng lång väg.
Men Guif var bra...i typ 20 minuter. Det räckte för att köra över ett modstulet hemmalag. Matchen som sådan var annars rätt avslagen, första halvlek en långt utdragen pina.
747 i publiken, negativt säsongsrekord. Men det kommer att slås snart, sanna mina ord.

S E

MFF kvar i allsvenskan...

Malmö FF-Metalist Charkiv 1-4.
Allsvenskan är en sak, Europa League en annan. Det visste vi vanliga fotbollsnördar redan innan men frågan är om MFF visste. Såg inte så ut; spelet var lika naivt som tidigare, spelarna precis lika oförmögna att hålla bollen inom laget. Och här fanns ändå väl tilltagna ytor, Metalist decimerades ju tidigt i matchen av den hemmavänlige domaren.
1-1 var ställningen just då, genant nog för MFF. Tio mot elva gjorde alltså Metalist 3-0, sannolikt något slags kuriosarekord för fotboll på seriös nivå.
Men föralldel. Det var ändå rätt kul att se detta ukrainska lag, nästan uteslutande byggt på sydamerikaner. Sådana finns förvisso även i allsvenskan (bl a i MFF), dock ingen som ens kunnat sniffa på en bänkplats i Metalist. Erforderlig klass saknas, det är därför t ex Ricardinho och Figueiredo spelar här och inte där.

S E

Fotboll som fotboll - eller?

Man ska inte jämföra damfotboll med herrfotboll, men ändå: LDB Malmö visade att det är fullt möjligt att vinna allsvenskan två år på rad. På damsidan alltså. Starkt jobbat, låt vara med hjälp av en fet plånbok för spelarköp mitt i säsongen. Som herrarna gör, gör numera även damerna. Okej för själva principen, damer brinner väl för sin fotboll som herrar för sin och tränar väl nästan lika mycket också. Å andra sidan finns det massor av idrottare som brinner ännu mer och tränar ännu mer än vad fotbollsspelare gör - men utan att tjäna en spänn.
Rättvisa är svårt, överallt och i alla sammanhang.
Roligast den gångna helgen var annars att Zlatan visade att Zlatan fortfarande är Zlatan. Dvs som bäst när han är som mest ifrågasatt. Zlatan var mästerlig i Milans 3-0-match mot Palermo, glimtvis magisk som i good old days. Därmed kvarstår också gåtan: varför kan han inte prestera i alla fall hälften så bra i landslaget? Eller jo, det kan han kanske. Men det börjar bli plågsamt långt mellan gångerna, är vi bestämt några som tycker. F ö är en av expertgubbarna här på Söderkulla lätt vansinnig över att Zlatan utsetts till lagkapten i blågult; det är ju för jävulen lika tossigt som att sossarna gjort Juholt till partiledare, undslapp sig herr'n ifråga just idag.
Ikväll möter Malmö FF Syrianska i allsvenskan. Rotationen fortsätter i MFF, nya spelare tar plats i startelvan. Igen. Undrar om inte Norling leker lite för mycket med laget nu. Visst, tredje matchen på fem dagar. Men är fotboll så jobbigt? Jag menar, är inte killarna proffs?

S E

TFF:s logiska sorti

Trelleborgs FF-Mjällby 1-2.
Nästan så man skäms...att just Mjällby skulle ge TFF nådastöten. Jag som trodde att all godhet utgick från Blekinge.
Men allvarligt. TFF åker ur för att laget helt enkelt inte håller allsvensk klass. Inte i den här matchen, inte i så många andra heller under säsongen. Vilket i och för sig är märkligt - i stort sett samma lag kom ju femma i fjol. Det nya, mindre angenäma, skulle i så fall vara målvaktsbekymren. Skador och formsvikt på den begåvade Victor Noring, dito på hans ersättare Fredrik Persson. Med följdverkningar på det som förr alltid varit TFF:s styrka: backlinjen, försvarsspelet. Drygt 60 insläppta mål är katastrofalt.
Ytterst ansvarig för fiaskot måste enligt normal praxis i sammanhanget ändå vara Tom Prahl. Tränaren, legenden, garanten för TFF:s eviga allsvenska status (tror jag att många i TFF trodde). Som han har hyllats genom åren får han väl tåla lite kritisk granskning nu, tycker jag. Ämnen saknas inte; utfrysningen av Sjöhage, hanteringen av vissa nyförvärv med utländsk bakgrund, spelare som liksom bara försvunnit ur A-lagsdiskussionen innan de ens fått chansen. Mittbacken som plockades in i somras t ex. David Simba hette han bestämt. Till vad nytta? Ingen har sett röken av honom på banan.
Tror hursomhelst att det blir svårt för TFF att komma tillbaka. Med eller utan Tom Prahl som tränare.

S E

Dyra köpelag säljer sig billigt

Dyster kväll för Malmös båda köpelag. 21-30 låter som ett klockslag men i handboll är det utklassning - och det var med dom siffrorna HKM sket ner sig mot Aranäs i Kungsbacka. Redhawk's löjligt överreklamerade hockeylirare var å sin sida inte ett dugg bättre: 3-6 i Örebro, tredje smällen på kort tid.
Jag är egentligen inte förvånad. Mycket kan köpas för pengar men sällan jävlar anamma, aldrig varaktig framgång. Definitivt inte klubbkänsla. Eller trivsel. Eller för den delen tränare som kan hantera såna här konstruerade lagbyggen.
Det är nåt systemfel med Malmös idrott (MFF undantaget). Om nu idrott är rätt beteckning överhuvudtaget på det som framförallt Redhawks håller på med. Äventyrliga affärer, skulle jag snarare kalla det. Skrytbygge utan stabilitet.
Fullt så tossigt är det inte i handbollen. HK Malmö har ingen Stenbeck som pumpar in miljoner till spelarköp, inte vad jag vet i alla fall. Men hopvärvat är det förstås, hela det lag som nu gör bort sig i match efter match.
Visionen om SM-final 2013 lär dock finnas kvar - på papperet. Själv tror jag inte ens på slutspel 2012 längre. För många mesar i laget, för få som inser att elithandboll gör ont. Bröderna Geissler och så Pecikoza, knappast fler.
Inte för att det kan ha varit meningen men HK Malmös nya ärmlösa machotröjor belyser liksom problemet: utanpåverket går att köpa för pengar, svårare med innandömet.

S E

Bytet bedrog drevet

Håkan Juholt sitter kvar.
Jag säger inte att beslutet är rätt eller fel, bara att det är häpnadsväckande. Och möjligen nådastöten för Socialdemokraterna som politisk maktfaktor, det ger sig väl i sinom tid. Folk i allmänhet brukar inte vara så benägna att förlåta fiffelpolitiker, fråga Mona Sahlin.
Vad man kan undra över nu är vad som händer med drevjournalistiken. Dör den? Gärna för mig i så fall. De tre senaste offren har ju faktiskt överlevt: Lundby-Wedin, Tjabo Kung, Juholt. Överlevt i den meningen att de i alla fall sitter kvar på sina poster. Det är intressant och lite pikant, förr lyckades alltid kvällspressmurvlarna lägga ner sina byten.
Men som sagt, mer än 20 procent blir det knappast för Socialdemokraterna i kommande val. Storhetstiden är förbi - och det beror inte enbart på Håkan Juholts udda ledarskap.
Fast ganska mycket.

S E

Helt enligt tipsen...

Sverige-Holland 3-2.
Sverige kan ju! Bara inte Zlatan är med - och bara inte motståndaren har nånting att spela för. Är på så sätt rätt nöjd med min förhandsanalys, för en gångs skull blev den ju klockren. Eller finns det nån som tror att Holland bjudit på det här halvhjärtade försvarsspelet om det varit skarpt läge?
Men nu ska jag inte förringa Sveriges prestation, därtill är jag alltför imponerad. Viljan sprutade kring varje spelare, ingen föll ur ramen. Fantastiskt frisparksmål av Källström, holländsk klass och lite till på den pärlan. Sebastian Larssons iskalla straff, Toivonens distinkta segermål...minnesvärda bilder det med. Fast allra bäst var nog Anders Svensson. Som han slet! Värre än Elmander nästan.
Ljuvligt att se den oförställda glädjen efteråt. Spelarnas lycka, Hamréns extas. EM 2012, here we come!
Får jag avslutningsvis vara bara lite, lite tråkig så reserverar jag mig för bragdstämpeln på Sveriges insats. Hörde att det omaka tv-paret Hussfelt/Fjellström använde just det ordet, liksom tidningarna garanterat kommer att göra i morgon. I min värld kan det aldrig vara en bragd att besegra en motståndare som per definition saknar anledning att vinna.
Bra gjort kan väl räcka?

S E

Klyschan talar för Sverige

Motivation slår klass...
Ikväll prövas sanningshalten i en av idrottsvärldens mest slitna klyschor. Sverige mot Holland i EM-kvalet, all motivation på svensk sida; Holland är redan klart för EM-slutspelet, Sverige blir det vid seger. Bättre förutsättningar får man leta efter.
Ja, jag tror på klyschan. I det här fallet gör jag det. Varför skulle holländarna jaga livet ur sig för att vinna en match de inte behöver vinna? Jag säger inte att de lägger sig, självklart inte. Men litta slappt blir det nock, det vore nästan märkligt annars. Fotbollsartister är väl också människor.
Tar sen samtliga svenskar på sig Elmanderblåstället, ja då grisar vi hem poängen.

S E

Får man tycka synd om en syndare?

Typiskt mig. Nu har jag redan nått den där punkten då jag tycker synd om Håkan Juholt. Ångrar t ex att jag kallade honom superrufflare häromdan, kunde nöjt mig med rufflare. Man ska aldrig sparka på den som ligger, sen får det vara en politiker eller vad som helst. Och drevjournalistik är bland det värsta jag vet, det är den som ständigt väcker min tycka-synd-om-känsla.
Tänker på Håkan Juholts tonårssöner hemma i Oskarshamn. Tänker på hans åldriga mamma, hon som var så omåttligt stolt när "lille Håkan" blev partiledare. Jag tror de lider i dessa dagar. Det finns så många offer när drevet går - men vad bryr sig en jägare om det?
Nej, jag skall inte försvara Juholt. Det går inte. Han själv borde förstås tänkt på sina nära och kära. Och på offentlighetens pris.
Hoppas ändå att Håkan Juholt ges en någorlunda anständig sorti från posten som S-ledare - och att han reser sig i sinom tid. Kanske, slår det mig, kan han återgå till sitt gamla yrke. Journalist. Där behöver man inte vara felfri.

S E

HKM inte i nivå med YIF

HK Malmö-Ystads IF 29-31.
Först en avbön. Det där jag skrev häromsistens att HKM nog kunde bli en smygare i toppstriden den här säsongen, det tar jag tillbaka. Laget har inte den klassen, inte den stabiliteten. Inte än - och frågan är om det blir så mycket bättre framöver.
Ändå en hygglig match den här gången. Eller i alla fall en tapper. Annars hade förlustsiffrorna skenat iväg, så pass överlägset kändes Ystad. Samma Ystad som Malmö haft tämligen lätt för i tidigare möten - fast ändå inte.
Årets Ystadupplaga är förnyad OCH förbättrad, förstauppställningen kan vara elitseriens allra vassaste. Årets Malmöupplaga är också till viss del förnyad men INTE förbättrad, resultat och prestationer pendlar som de gjorde redan på Martin Josefssons tid. Bra då och då, men sällan över längre perioder. Tränar-Proppen har ett problem där, med sitt eget renommé inte minst.
Just på tränarposten tror jag Ystad gjort sin viktigaste värvning inför den här säsongen. Mats Engblom, nämligen. Handbollens svar på fotbollens Peter Swärdh, om man så vill. Dvs otränad själv (till synes) men en jävel på att träna andra.
Kul att se detta YIF, jag är helt säker på att de vunnit även utan domarhjälp. Eller vad man nu skall kalla det faktum att HK Malmö "vann" utvisningsstatistiken med tio minuter mot två, inkluderande rött kort på Mattias Thynell i ett tidigt skede. Thynell straffades såvitt jag förstår för spontant käftglapp efter en tvivelaktig tvåminutare i momentet innan. Möjligen en korrekt åtgärd strikt efter regelboken...men hallå, när blev känsla och spelförståelse förbjudet i domarkretsar?

S E

Jag har bott där förr...

Åren mellan 1975 och 1980 bodde jag mitt i eldoradot. Ja, Seved alltså. Rasmusgatan 14, närmre bestämt. Tre trappor upp i en luggsliten fastighet, balkong med utsikt över torget. Inte så dumt.
Området var väl vid den tiden som de flesta andra Malmöområden. Blandat fastighetsbestånd, mest gammalt. Konsumbutik och tobaksaffär vid torget, blomsterhandel i just det hus där jag bodde. Fler fyllos än pundare i kvarteren, även om båda sorterna förvisso var representerade. Vanligt hyggligt folk i övrigt. Inga ungdomsgäng, inget att frukta.
Annat nu tydligen. Läser i Sydis att brevbärarna på Seved utrustats med överfallslarm, att socialarbetarna i stadsdelen kräver detsamma. Ligister i flock hotar och hetsar, sannolikt i brist på egna jobb och i vart fall på eget förstånd. Det är en katastrofal situation som beskrivs, i det närmaste hopplös.
Aldrig kul och sällan sant att säga "det var bättre förr" - men just i fallet Seved vore det lögn att inte säga det.
F ö har jag bott på Rosengård också. Och på Backarna. Och på Hermodsdal. Innan jag flyttade hit, till Söderkulla. Fråga mig om Malmö, jag vet en del.

S E

Partikillern Juholt

Redan när Håkan Juholt valdes till ny s-ledare tidigt i våras reserverade jag mig här på bloggen. Det var nåt som liksom inte stämde. Nåt med trovärdigheten, nåt med omdömet, nåt med hans talekonst som kanske lät vackert men lik förbannat klingade falskt.
Säg så här: jag ser idag ingen som helst anledning att ändra uppfattning. Juholt framstår som en superrufflare, möjligen tidernas värsting i politikerleden (skarp konkurrens, jag vet). Arma socialdemokrati om det inte finns nån bättre.
Avgå för guds skull - innan alla väljare gör det.

S E

Seger - men inga skönhetspoäng

Finland-Sverige 1-2.
Ett steg närmare EM - vad nu det skall tjäna till. Med den här skitfotbollen blir Sverige inte mycket mer än utfyllnad i ett slutspel. Finland var bättre, skapade mer, kanske för att de hade ett komplett lag. Det vet jag inte om Sverige hade.
Wilhelmsson t ex lekte osynlige mannen så länge han fick vara kvar på banan. Och Zlatan var så där som han allt oftare är i landslaget numera: icke fullvärdig. Tog inte jobbet, deltog inte i spelet mer än sporadiskt. Illa, illa.
Men Sverige vann alltså och det var väl huvudsaken. Tacka Isaksson i buren, i någon mån även backlinjen. Men tacka framförallt Johan Elmander för en magnifik viljeinsats matchen igenom. Ge den killen kaptensbindeln nästa gång!

S E

För stor för sitt eget bästa

Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket - eller i alla fall delar av stycket...
Det har mångsyssleriets överste värsting Marcus Birro fått erfara i dagarna. Han, författaren. Och poeten. Och krönikören. Och debattören. Och dansören. Och fotbollsexperten. Och programledaren. Och partiledaren.
Han, mannen som länge nog gett uttrycket "sitta på många stolar" ett arsle som svämmar över alla bräddar.
Nu är det plötsligt synd om Birro. Tycker Birro. Två av titlarna rök ju i samma smäll. Togs ifrån honom, bort, bort.
Partiledare - nåja, självutnämnd kandidat - för KD.
Programledare för "oberoende" Kvällsöppet i TV4.
Javisst, gärna det. Men inte samtidigt, inte parallellt. Ansåg ledningen på Fyran - och insåg möjligen Birro i ett ögonblick av klarsyn. I vilket fall drog han tillbaka sin KD-kandidatur illa kvickt. Fast för sent. Skadan var redan skedd, hans trovärdighet som programledare i det specifika sammanhanget satt ur spel.
Den bedömningen verkar väl rimlig, kan jag tycka. Men offret själv fattar förstås ingenting; i en tt-intervju stämplar Birro tv-bossarna bakom beslutet som "jävla idioter".
Så där talar en pojke som fått sin hybris sårad. Så elegant formulerar sig en poet. Och så politiskt korrekt uttrycker sig en sann kristdemokrat.
Bevare mig väl.

S E

Störst, bäst och trettio...

Idag fyller världens bäste fotbollssvensk 30 år. Zlatan Ibrahimovic, the one & only. Nästan så man vill hålla tal, tacka för alla högtidsstunder.
Det blir inte så många fler, är jag rädd.
Zlatan har haft sina tio år i toppfotbollen, gränsen brukar gå ungefär där. Sen planar även de finaste karriärer ut, kanske sakta men ändå skoningslöst. Vissa tecken tycker jag mig se redan; Zlatan leker inte fotboll som förr, lurar inte motståndarna lika lätt, vinner inte självklart varje närkamp eller löpduell. Magin är liksom borta, kvar finns fortfarande en naturligt briljant spelare men inte en övernaturligt briljant.
Det har sina sidor att fylla 30. Särskilt för en fotbollskonstnär.

S E

Den befriande segern...

Göteborg-Mjällby 0-1.
Det går säkert fortfarande att räkna fram någon teoretisk risk att Mjällby åker ur - men se, det skiter jag i. För mig är det klart nu, Trelleborg å dom får leta andra räddningsplankor.
Mest vill jag faktiskt hylla Peter Swärd, tränaren. En superseriös men lågprofilerad man, lite som Conny Karlsson i HIF. Och alltså inte ett dugg som tränarkårens ordbajsande kostymnissar, inga namn.
Swärd behöver aldrig spela över, han inger förtroende naturligt. I snart två hela säsonger har han f ö klarat av att hantera Tobias Grahn, det har såvitt jag vet ingen annan tränare mäktat med. Värt en staty bara det.
Slut för idag. Barskåpet kallar, Blekinge jublar.

S E