Tack, Per T Ohlsson

Detta känns nästan plågsamt att sätta på pränt: Per T Ohlsson har gått ur tiden, 63 år ung. Sorgen är i första hand självklart familjens. Men också Sydsvenskans och alla de läsare som hade tidningen mycket för Per T:s skull. Ingen medarbetare var så profilerad som han, ingen ansiktet utåt på samma sätt. Först som politisk chefredaktör under många år, därefter som seniorkolumnist med söndagskrönikor som kom att bli klassiker i svensk dagspress. Den senaste - och tragiskt nog sista - så sent som nu i söndags. Ingenting i den tydde på att slutet var nära förestående. Pennan var lika vass som alltid, läsvärdet oöverträffat.

*. *. *

Själv hade jag nöjet att lära känna Per T på 1990-talet. Detta under en period när ledarsidorna i Sydsvenskan färdigställdes rent tekniskt av redaktionsintegrerade grafiker. Per T var chef vid den tiden. Omtalad, omstridd. En man att frukta, sades det mellan korridor och vägg på Sydis. Den Per T mötte aldrig jag. Krävande var han, absolut. En helig regel att förhålla sig till var exempelvis att aldrig skicka den färdiga ledarsidan direkt till tryckeriet. Först ett fax hem till Per T. För slutlig kontroll. Inte ett kommatecken fick vara fel. Stilistiska tveksamheter, gud förbjude. Ibland blev det tidsnöd, någon gång svor man kanske över petigheten. Men ganska snart blev jag faktiskt bekväm med Per T:s ledarskap. Insåg att det var läsarna han värnade om. Och Ordet. Journalistiken. Felet, om det nu ska kallas fel, var att han krävde lika mycket av andra som av sig själv.

*. *. *

Vid några tillfällen bjöd Per T oss grafiker på krogen. Amerikanskt julbord på Gamla Väster t ex. Whisky och Kubacigarr till dessert. Äkta vara, smak de luxe. Per T var egentligen inte särskilt märkvärdig privat, dock svag för livets goda. Spirituell, sympatisk, sällskaplig. Ganska road, tror jag, av att umgås med folk utanför sin egen krets. Och politiskt mer flexibel än någon kunde ana. Så pass att han en gång röstade på Socialdemokraterna. Jag har glömt i vilket val men det måste ha varit nån gång på 90-talet när Sveriges eventuella inträde i EU var politiskt sprängstoff. Per T kom själv ner på redaktionen bara för att berätta för mig och min kollega: ”idag pågar har jag gjort nånting jag aldrig gjort förut. Lagt min röst på sossarna”. Ja, förlåt lite senkommet skvaller men så kunde det gå till i svunna tider. Här och nu minns jag Per T Ohlsson med tacksamhet - och saknad. Han var en av sin sort, ett med Sydsvenskan.

Uppviglaren i Degerfors

Föga upplyftande syn efter gårdagens länsderby Örebro-Degerfors i fotbollsallsvenskan: tillresta Degerforssupporters skanderade ”hata, hata, hata Örebro” - påhejade och dirigerade av lagets stjärna Viktor Edvardsen. Detta sedan Degerfors vunnit med 2-1 och skickat ner Örebro i superettan. Fotbollssupporters är förvisso ett släkte för sig, men hur lågt får en spelare sjunka? Edvardsen bör stängas av resten av säsongen, allt annat vore ett hån mot elementär sportslig hyfs.

Beundransvärda Varberg...

1-1 för MFF i Varberg. Två förlorade poäng i guldjakten - men en vunnen sett till hur matchen såg ut. Varberg skapade fler målchanser än MFF. Var bättre i vitala delar av spelet. Inställning, attityd, taktisk strategi; i allt detta överglänste Varberg klart och tydligt MFF. Anmärkningsvärt? Något. Varberg har - vågar jag påstå - inte en enda spelare som anses åtråvärd av MFF. Inga stora namn, inga omsusade stjärnor, ingen som hade platsat ens i en himmelsblå trupp. Varberg har ett l-a-g. Kanske inte allsvenskans mest spektakulära, men svårt att inte respektera. Eller rent av beundra. Så mycket hjärta, så bra på att göra livet surt för motståndare som i grunden är eller borde vara bättre.

*. *. *

Tränarposten är också intressant. MFF har Jon Dahl Tomasson, dansk landslagslegendar. Varberg har Joakim Persson. Duktig spelare han också, när det begav sig. Dock på en lägre hylla än JDT. Ungefär som nu alltså. Persson tränar Varberg - och inte MFF eller någon annan storklubb - av en anledning. Exakt vilken vet jag förstås inte, men tillåt mig gissa: Jocke Perssons speciella profil. Bonnigheten. Enkelheten. Det grovkorniga klarspråket. Karl’n är en kuf bland tränarkårens alla filosofer. Inte fiiin nog för MFF. Okej, inte meriterad nog heller, underverk med lilla Varberg räknas liksom inte. Och kanske är det bäst som det är. För Persson själv, inte minst. Hellre kung på landet än knekt i storstan.

*. *. *

Det närmaste ”stjärna” man kommer i detta Varberg är Malmöpågen Robin Simovic. Tillbaka i svensk fotboll efter några utlandsår i främst Japan har han inte haft det lätt. Bonna-Persson känner inga heliga kor, den som inte gör skitjobbet fullt ut petas. Jag erinrar mig här en tv-intervju från i somras när Persson skulle förklara varför Simovic saknades i matchtruppen: ”jag har arton man som är bättre”. Rak fråga, rakt svar. Faktum är att den gänglige centern (199 cm, längst i allsvenskan) varit petad från och till under hela säsongen. Men mot MFF var han med - och vilket mål han gjorde! 1-0-bomben i nättaket bakom Dahlin var fotbollsgodis på Zlatannivå. Värt tre poäng bara det. MFF räddades av nämnde Dahlin. Och av Birmancevic’s vackra kvitteringsmål. I övrigt ingenting, förutom tur.

*. *. *

Mjällby-Göteborg 1-3. Spräckt nolla, bruten förtrollning. Vem skulle plocka ner Mjällby på jorden om inte Änglarna från Götet? Jag tar förlusten som en man, konstaterar att utvisningen på Kricak vid 0-1 blev ett aber, men knappast matchavgörande. Göteborg tycks äntligen ha steppat upp och då är man för bra för att hålla på och jönsa sig kring kvalstrecket. Mjällby däremot. Tillbaka i ovissheten, usch. Att det ska va så förbannat svårt att få andas ut.

Radarparet Petra & Irma

Två kvinnor som kommenterar manlig fotboll i tv. Jag säger inte att det är fel eller upprörande, inte alls. Jag säger bara att det tämligen säkert förekommer endast i Sverige eftersom Sverige älskar att ligga i framkant i allt som kan relateras till jämställdhet. Hallå världen, se och lär liksom. Lyssna till radarparet Petra & Irma på Discovery +, inse en gång för alla att könsneutralt är det nya normala. Det gjorde jag idag. Lyssnade till Petra Svensson och Irma Zibanejad när de kommenterade den allsvenska matchen mellan Djurgården och Kalmar. Och tro mig på mitt ord: jag stod ut, kom undan med sår i öronen.

*. *. *

Helt seriöst har jag mycket svårare för det motsatta fenomenet. Män som kommenterar damfotboll. Med spelad upphetsning för att ge sken av att de gillar vad de ser. Överslätande mummel istället för saklig kritik, respekt som klingar falskt. Jag förstår i och för sig problemet: man sågar inte gärna den (yrkes)gren man sitter på, fotbollsexperter är väl därvidlag som folk är mest. Nå. Petra & Irma behöver inte låtsas. Det hörs att de verkligen älskar herrfotboll. Ja, möjligen all fotboll men såvitt jag vet kommenterar de bara den manliga. Delvis med den äran. Sakkunskapen är odiskutabel, entusiasmen översvallande. Här har vi två damer som trivs på jobbet, ingen tittare lämnas i tvivel om just den saken.

*. *. *

Kruxet med matchkommentatorn Petra Svensson är att hon ibland verkar ha glömt var hon jobbar. På tv nämligen. Inte i radio. Det blir för mycket referat, på tok för många ord. Behövs inte i tv. Vi ser själva, vi som tittar. Irma Zibanejad som bisittande expert är lysande på många sätt - men framförallt på att prata fort. För fort, skulle jag säga. Analyserna susar liksom bara förbi, smattret når nivåer bortom det begripliga. Men i det stora hela är jag trots allt bekväm med Petra & Irma. Inte för ett ögonblick inbillar jag mig att Peter & Ingmar varit bättre, bara för att. Året är 2021, landet är Sverige. Man kan förundras över sakernas tillstånd, men man ska inte fördöma moderniserad människosyn.

*. *. *

Väldigt underhållande match förresten. Djurgården såg ut att gå mot en kross, ledde 3-0 i paus. Kalmar kom igen på ett imponerande sätt, reducerade två gånger om och pressade på för poäng. Men 3-2 Djurgården, viktiga pinnar i guldjakten.

Prövningens tid för MFF

Chelsea-MFF 4-0. Slagpåse i Champions league. Guldaspirant i allsvenskan. På en och samma gång. Fotbollslivet har sina prövningar - och MFF kastas just nu mellan ytterligheterna. 0-11 på tre matcher i CL är inte vackert, om än förutsebart. Framgång har sitt pris, i det här fallet ett motstånd som får MFF att helt enkelt framstå som okvalificerat. Värst är detta förstås för svensk klubblagsfotboll generellt. MFF specifikt har inget att be om ursäkt för. Tre gånger om på senare år har man kvalat in till Champions league. Det i sig är en mäktig prestation, extremt ”osvensk”. Dessutom lönsam, rent ekonomiskt. Men samma där: MFF är stormrikt i en svensk kontext, inte i jämförelse med internationella storheter typ Chelsea.

*. *. *

På så vis börjar fotbollen bli småtråkig. De stora elefanterna fjärmar sig från den breda massan. Kör sitt eget race, gör upp inbördes om titlar och pokaler. Inte för att de utbildar bättre fotbollsspelare utan för att de kan köpa exakt vad de vill ha. Spelare, tränare, organisation, komfort; allt från översta prishyllan. Finansieringen no problem. Multimiljardärer av olika slag står numera som ägare av klubbfotbollens gräddskikt, kapprustning pågår oavbrutet. På den nivån är inte MFF. Kommer heller aldrig att nå den, med mindre än att en oljeshejk går in med kulorna. Gud förbjude. Hellre fem Lasse Nielsen än en Thiago Silva, höll jag på att säga. Sanna MFF-supporters har kanske en annan uppfattning, dock inte verklighetsförankrad.

*. *. *

Härnäst för MFF - Varberg. Snacka om ”back to basic”. Går det att komma tillbaka från utskåpningen mot Chelsea? Spela vidare från 0-11 som om det aldrig hänt? Vad gör ren förnedring med en stursk självbild? Ingenting? Någonting? Massor? Den som tittar får se - men det skulle förvåna mig mycket om MFF var omärkt.

Skarp varning för starkt Elfsborg

Tre lag på 44 poäng. De blivande mästarna hack i häl på 42. Nä, nu ska jag inte leka spågubbe. Men nog artar det sig till tidernas guldstrid i fotbollsallsvenskan - och inte känns det otänkbart att Elfsborg kommer ut som vinnare när allt är över. Boråslaget har rest sig från en kortare dipp, återfunnit sin rätta potential, fått rygg på MFF, Djurgården och AIK. 3-0 igår borta mot Djurgården var klart besked: räkna inte bort Elfsborg. Otroligt imponerande, taktiskt fulländat. Spelprogrammet framöver talar också till Elfsborgs fördel. Åtminstone på papperet.

*. *. *

Sen kommer man förstås inte ifrån att förlusterna för AIK och Djurgården i senaste omgången var rena mumman för - MFF. Som nu toppar tabellen och därmed får en chans att avgöra på egen kraft. Målskillnaden är vass gentemot konkurrenternas, ett klart plus givet läget. Formen mera oviss. Slitaget oundvikligt: Chelsea borta i Champions league i morgon, Varberg borta i allsvenskan till helgen. Sådär kommer det att rulla på för MFF i höst. Ska bli intressant att se hur tränare Tomasson hanterar situationen. Spetsat lag i allsvenskan, luftad trupp i CL? Förmodligen; allsvenskt guld trumfar rimligen ett Europaspel som ändå inte leder någonvart.

*. *. *

Att fotboll är en gåtfull sport har jag bestämt skrivit förr. Se på Elfsborg. I fjol förlorade laget tre matcher på hela säsongen - utan att vinna allsvenskan. Femton kryss straffade sig. I år har man redan förlorat sju matcher - utan att guldchansen gått upp i rök. Tre kryss lönar sig. Inget lag i årets allsvenska har f ö förlorat färre än fem matcher. Ganska anmärkningsvärt det också, i toppskiktet brukar man vara ”snålare”  än så. Mycket pekar nu mot att runt 60 poäng - inte 63 a 65 som normalt - kommer att räcka för guld 2021. Återstår bara att se var det hamnar. Malmö, Stockholm eller Borås. Tips lönlöst, men varning utfärdad. För Elfsborg.

Hurra för den (all)svenska modellen

Besökte Tyskland igår. En snabbis. Avresa 06.00, hemma kl 15. Med bilen fylld av godsaker. Ett kärt gammalt nöje som legat nere pga pandemin - men som nu är tillgängligt igen. På vissa villkor förstås: covidpass krävs, munskydd likaså. Passet behövde jag aldrig visa. Annat med munskyddskravet i butikerna. Där är tyskarna kompromisslösa. Jag, min notoriske slarver, blev tillsagd på skarpen två gånger om. För användarfel. Jag hade ju skyddet så som det heter. För munnen. Dög inte. Upp över näsan gäller, det gjorde butikspersonal jävligt klart för mig. Ja ja, man får ta restriktionerna dit man kommer, inga problem. Omständigheterna fördubblar liksom nöjet. Man kan å ena sidan jubla över tyska priser på livets förfriskningar. Man kan å andra sidan prisa Sveriges linje på livets förgänglighet. Samtidigt.

*. *. *

Jag kom hem alldeles lagom för att se MFF:s match i Östersund. Ingen höjdare. Första halvlek riktig lågbudgetfotboll. Birmancevic lyckades dock få domaren att blåsa straff för en sökt ”fällning”, därav 1-0 till MFF i paus. Sen bytte Tomasson ut Bonke mot Nalic - och mer behövdes inte för att klasskillnaden mellan lagen skulle skina igenom. Nalic själv gjorde tvåan, Christiansen fastställde 3-0. MFF steppade upp, Östersund föll ihop. Och det kunde blivit mycket mer om inte Birmancevic varit så ego. Jag förstår om Colak blev förbannad - det såg så ut - när självklara passningar uteblev. Om Östersund tycker jag mest synd. Det var en vacker saga så länge den varade. Nu väntar superettan och en oviss vandring mot framtiden. Vart det tar vägen återstår att se - men direkt tillbaka till allsvenskan känns väldigt långsökt.

*. *. *

Idag söndag har jag avnjutit det så kallade sydkustderbyt mellan Mjällby och Kalmar. Två av allsvenskans formstarkaste lag, spänning att vänta. Men vad händer? Mjällby gör 1-0 i andra minuten. 2-0 i fjärde. Och 3-0 vid cirka tjugo. En otrolig matchupptakt, delvis förvisso relaterad till darrigt målvaktsspel i Kalmar. Mjällby vinner till slut med 4-0 och har fyra olika målskyttar: Joel Nilsson, Sarr, Elias Andersson, Bergström. Nollan bakåt blir den åttonde på raken. Den totala målskillnaden justerad från 13-19 till 22-19 bara på de tre senaste matcherna. 9-0 mot lag som Elfsborg, MFF och Kalmar! Förklara sånt den som kan. Själv hyllar jag lätt motvilligt nye tränaren Anders Torstensson. Han har valt den osentimentala linjen till förändring i Mjällby. Stjärnorna ut, doldisarna in. Slitvargar före finlirare.

*. *. *

Visst svider det lite att se ikonen Löfquist som bänknötare. Hemvändaren Andreas Blomqvist likaså. Prestigevärvningen Kofi Adu successivt utfasad i kylan, ”oumbärlige” Bergström mest inhoppare på sistone. Modigt av Torstensson. Känslomässigt problematiskt för oss som gillar Mjällby - men alldeles rätt, av resultaten att döma. Hoppas nu det håller vägen ut. Några poäng ytterligare krävs innan alla faror är över. Förskottsjubel ska man passa sig för, det kan alltför lätt fastna i halsen.

Malmö i undantagstillstånd

Förintelsekonferens i Malmö idag. Centrum oframkomligt. All busstrafik inställd. Flygtrafiken likaså, undantaget polishelikoptrar. Avspärrningar, säkerhetspådrag, blåljus, brandtal i slutna salonger. Går allt detta att ens ifrågasätta? Nej, inte om man inte vill bli kallad antisemit. Därför gör jag inte det. Ifrågasätter. Däremot funderar jag. Över nazismens förbrytelser mot det judiska folket - och det romska, icke att förglömma. Dödslägren. Gaskamrarna. Massavrättningarna. Mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia, som statsminister Löfven brukar säga.

*. *. *

Jag funderar också över tidsperspektivet. Vi talar om cirka åttio år. Hur länge varar sorg och skam över det förflutna? Generation efter generation? I all evighet? Hur utbredd är antisemitismen idag i t ex Malmö? Tycker var och varannan människa illa om just judar? Har jag missat något? Är jag dum eller? Människorna som ligger mig närmast hjärtat är ju av judisk börd, jag borde ha märkt om de var utsatta för hat eller missaktning. Åtminstone borde de ha märkt det själva. Men nej, faktiskt inte. Opassande tankar, jag vet. Framförallt mitt under en förintelsekonferens.

*. *. *

Jo, judehat förekommer säkert. I vilken omfattning spelar egentligen ingen roll, varje fall är ett för mycket. Samma med arabhat. Blattehat. Svennehat. Existerar här och där, under den mänskliga värdigheten. Det ena hatet är inte värre än det andra - men det som riktas mot judar det kanske mest obegripliga. Ett folk som fallit offer för världshistoriens grymmaste illdåd, hur kan det bli hatat? Ens av ett fåtal idioter? Som sagt, många tankar medan Malmö håller stängt. Det bevingade uttrycket ”glömma och gå vidare” finns inte här, bara ”minnas och stanna kvar”. Jag är inte säker på att det gagnar saken.

*. *. *

Sverige-Grekland 2-0. Halvdan prestation, hellyckat resultat.

Tre blå och en brun...

Jag borde kanske nämnt något om bråket som så att säga satte färg på söndagens partiledardebatt. Per Bolund (mp) kallade alltså högeroppositionen för ”de blåbruna”. Jimmie Åkesson (sd) blev ursinnig, spelat eller genuint låter jag vara osagt, men det var uppenbart att han kände sig träffad av det bruna. ”Kallar du mig nazist?”, röt han upprepade gånger till Bolund. Nä, det gjorde ju inte Bolund. Han färglade helt enkelt den nya alliansen i svensk politik efter dess historia. Moderna historia, märk väl. När Åkesson gick in i partiet var marschkängor ett normalt skodon, vit makt en bärande affärsidé. Tjugo år sen ungefär, inte mer. Idag har fasaden putsats men idéerna är i grund och botten desamma. Dvs brunaktiga, om man nu tvunget ska använda färgpaletten. Vilket man gärna gör i blockpolitikens förlovade land; rödgrönt å ena sidan, blåbrunt å den andra. Även om Jimmie Åkesson naturligtvis föredragit ”de blågula”. Han företräder ju Sverigevännerna, gudbevars. Synd att Bolund vek ner sig. Färgfrågan hade tålt en bättre genomlysning.

Ingen upplyftande partiledardebatt

Partiledardebatt i tv. Vem intresserar sig för sånt nu för tiden? Dom det debatteras om? Gängkriminella alltså. Sitter de klistrade vid burken och låter sig påverkas av alla replikskiften kring hårdare tag och längre inlåsning? Blir de laglydiga under hot, så att säga? Lägger ner vapnen för att Åkesson ropar ”utvisning”? Ack om det vore så väl. Så enkelt. Så okomplicerat.

*. *. *

Men nej, jag tror inte gängkriminella offrar tid på partiledardebatter i tv. De har säkert fullt upp med karriären. Livspusslet. Vapenhanteringen. Våldet. Det satans knarket. Innanförskapet i utanförskapet, rollerna i ett parallellsamhälle som vuxit fritt ur politiska beslut. Miljonprogrammen, betonglandskapen, förorts-Sverige. Segregation inbyggd i själva systemet. Flum i själva tankegodset. De vackra visionernas brutala pris, om man så vill.

*. *. *

Gårdagens partiledardebatt var på så vis lik alla andra. Oppositionen lägger skulden på S, som ju haft regeringsmakt större delen av tiden. S i sin tur skyller på M och andra skattesänkarpartier som tillfälligt lyckats vinna väljarnas förtroende. Ingen ödmjukhet, inget gemensamt ansvarstagande. Framförallt ingenting om vad som är bra med Sverige. Allt målas i svart. Och allt kokar ner i migration - eller med sd-ledarens ord: ”den ansvarslösa invandringspolitiken”.

*. *. *

Jag tycker det är en beklämmande utveckling. Av debattklimatet alltså. Politiker som tävlar i att smutskasta sitt eget land. Ingen som lyfter det positiva. Har Sverige blivit så uselt? Så ruttet att två timmar på bästa tv-tid måste ägnas åt oavbruten eländesbeskrivning? Finns inget kvar att vara stolt över? Är alla andra länder bättre? Hur då? Vad drömmer vi om? Ett Utopia? Kom in i matchen, partiledare. Skippa populismen, vidga synfältet bortom maktens köttgrytor. Ge Sverige en chans.

Isak’s tid är nu

Sverige-Kosovo 3-0. 1-0 på en VAR-straff efter rekordlång granskning. Glädjedödande till tusen - men dessbättre inte helt avgörande. Alexander Isak’s 2-0-pärla tjugo minuter in på andra halvlek kom som en befrielse. Vackrare fotbollsmål går inte att göra. Med Quaisons eleganta 3-0 kunde man så glömma VAR-bölden för den här gången. Lite synd om Kosovo. En ung fotbollsnation som suktar efter framgång - och hade förtjänat åtminstone ett tröstmål. Att matchen efterhand blev rätt underhållande var inte bara Sveriges förtjänst, Kosovo bjöd upp till kamp. Minus dock för försvarsspelet även om det säkert uppskattades av Kulusevski och Isak.

*. *. *

Den förstnämnde drog på sig en varning och missar därmed matchen mot Grekland på tisdag. Olyckligt men hanterbart: Robin Quaison är en fullgod ersättare. Vinst över grekerna betyder att Sverige säkrar minst en andraplats i gruppen och via playoff kan ta sig till VM. Lätt blir det nog inte. Grekland är obesegrat så här långt, har dock tappat ödesdigra poäng i en rad kryssmatcher. Hursomhelst hoppas jag surret om Zlatan upphör nu. Hans arvtagare finns ju fix och färdig: Alexander Isak. Det han gjorde idag - inte bara det fantastiska målet - påminde en hel del om det där Zlatan gjorde när han hade sin tid. Ren magi, bitvis. Än är kanske inte Isak fullt i nivå, men bra nära.

*. *. *

Får jag säga nåt om handboll också? Tack. Såg Sävehof-Alingsås på tv tidigare idag. Målorgie i rasande tempo, 33-36. Svårt att inte bli imponerad av Alingsås. Spelare kommer och går (till proffslivet utomlands), klassen består år efter år. Smarta värvningar, skicklig tränarstab med Micke Franzén i spetsen, frodig miljö att växa i...ja jag skulle nästan kalla det överlevnadskultur, detta som utmärker Alingsås HK. Som handbollsvän blir man glad av att se ett sådant lag.

Partykillern från Listerlandet

Serieledning i potten. 20 000 fans i ryggen. Allt var upplagt för en klang- och jubelafton på Malmö stadion. Men vad händer? Mjällby kommer hit och vinner 1-0 över MFF. Sabbar festen, tystar publiken, visar att fotboll är mer än fet budget och kaxigt klubbmärke. Det är t ex hjärta. Attityd. Tro. Övertygelse. Ödmjukhet. Lust att springa livet ur sig, eller åtminstone krampen till sig. Det är en Carl-Johan Eriksson mellan målstolparna. Två slitvargar vid namn Gustafson och Gustavsson på mitten. Viktor respektive Jesper, otänkbara i MFF men oumbärliga i Mjällby. Tur kan det också vara, i någon mån.

*. *. *

Helt ärligt hade jag varit nöjd med 1-1 ikväll. MFF ägde andra halvlek, skapade chanser som borde gett i alla fall något mål. Men ”borde” finns inte i fotboll, bara ”göra”. Och ibland är det som förgjort. Särskilt när Eriksson står i vägen. Mjällbykeepern höll nu sin sjunde raka nolla. Fantastiskt. Ett par bolltapp kostade han på sig mellan alla räddningar - dock utan att straffas. Skickliga målvakter har tur. Ofta också en ”hjälpsam” backlinje framför sig. Den i Mjällby är i det närmaste vattentät. Watson, Grazia, Kricak; jag byter dem min själ inte mot någon i allsvenskan. Målet gjordes av Moro, hans fjärde för säsongen. Inte illa med tanke på den magra speltid han förärats.

*. *. *

Trista scener utspelades tyvärr direkt på slutsignalen. Drag av skandal faktiskt. Med MFF:are i tumultets epicentrum. A C, Anel, Dahlin, Nalic, idel lågoddsare så att säga. Exakt vad som utlöste gänguppgörelsen - vissa Mjällbyspelare var inte nödbedda - vet jag inte. En mindre djärv gissning är att det hade med resultatet att göra. Uppsluppen glädje respektive djup besvikelse. Svåra saker att hantera i samförstånd, det förstår jag, men här överskreds gränserna för normalt vuxet beteende. Vi talar trots allt fotboll, inte hockey.

IFK Göteborgs kris väcker minnen

1999 inträffade det som inte kunde inträffa. MFF åkte ur allsvenskan. Stora, starka, osårbara MFF. Näst sist i sluttabellen, endast Djurgården under. Chockartat, ingen såg det komma, allra minst fotbollsvännerna i Malmö. Idag känner jag vibbar av -99 på IFK Göteborgs läge. Prekärt är det kanske inte. Än. Men bra nära. Till kvalstrecket skiljer någon enstaka poäng, till Örebro på direktdegradering förrädiska sex. Det kan snabbt halveras; Göteborg möter just Örebro härnäst, ödesmatch är inte för mycket sagt. Ej heller om den därpå följande mot Mjällby borta. Samtidigt ger det förstås Göteborg chansen att undvika olyckan av egen kraft. Men finns den kraften? Och hur kunde situationen överhuvudtaget uppstå?

*. *. *

IFK Göteborg - i modern tid Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb jämte MFF - nämndes med viss respekt inför den här säsongen. Satsningen var bländande och exklusiv. Slovakiske fixstjärnan Hamsik på ett kort gästspel under våren, därtill ett antal välmeriterade hemvändare till de man värvade redan i fjol. Räknat i antal landskamper tvivlar jag på att någon klubb (reservation för AIK) i årets allsvenska har en spelartrupp som matchar Göteborgs. Man kan fundera över priset på en sådan satsning - och konstatera att det blivit för högt, oavsett. Men borde inte klubben varslat faran innan man skred till verket? Wernbloom, Jakob Johansson, Sebastian Eriksson, Bjärsmyr, Wendt, Berg, Gustav Svensson...förlåt om jag glömt någon. Alla återvände från långa utlandskarriärer, ingen har gjort skillnad i positiv riktning. Ett par har redan tvingats sluta med sönderkörda kroppar. Andra är fotbollsmässigt märkta av det förflutna. Hinner inte med, saknar det sista. Berg undantagen liknar lagbygget mest en parad av slocknade stjärnor.

*. *. *

Ofta under säsongen har IFK Göteborg haft åtta 30-plussare i startelvan. Flertalet 35 plus. Rutin är bra, men då ska den helst sitta i någorlunda fräscha ben och skallar. Och balanseras mot yngre spelares entusiasm. Där har IFK Göteborg, så här långt, misslyckats kapitalt. Liksom i tränarfrågan. Rolle Nilsson fick kicken tidigt på säsongen, från sidan sett totalt obegripligt. Laget hade en enda förlust just då, i övrigt mest kryss fast med mersmak. In kom Mikael Stahre, även han en återvändare. På så vis lämplig i denna märkliga vurm för föredettingar. Resultatmässigt däremot olämplig, skulle det snart visa sig. Det är under Stahre IFK Göteborgs problem övergått i kris. Därmed inte sagt att just han bär skulden. Det vore att göra de ytterst ansvariga till offer: sportchef, klubbdirektör, ledning. Själv tror jag f ö fortfarande att IFK Göteborg rider ut stormen. Om inte får man väl snegla mot MFF-exemplet från -99. Det går att komma igen, katastrof är något helt annat än att åka ur allsvenskan i fotboll.