Serieledning i potten. 20 000 fans i ryggen. Allt var upplagt för en klang- och jubelafton på Malmö stadion. Men vad händer? Mjällby kommer hit och vinner 1-0 över MFF. Sabbar festen, tystar publiken, visar att fotboll är mer än fet budget och kaxigt klubbmärke. Det är t ex hjärta. Attityd. Tro. Övertygelse. Ödmjukhet. Lust att springa livet ur sig, eller åtminstone krampen till sig. Det är en Carl-Johan Eriksson mellan målstolparna. Två slitvargar vid namn Gustafson och Gustavsson på mitten. Viktor respektive Jesper, otänkbara i MFF men oumbärliga i Mjällby. Tur kan det också vara, i någon mån.
*. *. *
Helt ärligt hade jag varit nöjd med 1-1 ikväll. MFF ägde andra halvlek, skapade chanser som borde gett i alla fall något mål. Men ”borde” finns inte i fotboll, bara ”göra”. Och ibland är det som förgjort. Särskilt när Eriksson står i vägen. Mjällbykeepern höll nu sin sjunde raka nolla. Fantastiskt. Ett par bolltapp kostade han på sig mellan alla räddningar - dock utan att straffas. Skickliga målvakter har tur. Ofta också en ”hjälpsam” backlinje framför sig. Den i Mjällby är i det närmaste vattentät. Watson, Grazia, Kricak; jag byter dem min själ inte mot någon i allsvenskan. Målet gjordes av Moro, hans fjärde för säsongen. Inte illa med tanke på den magra speltid han förärats.
*. *. *
Trista scener utspelades tyvärr direkt på slutsignalen. Drag av skandal faktiskt. Med MFF:are i tumultets epicentrum. A C, Anel, Dahlin, Nalic, idel lågoddsare så att säga. Exakt vad som utlöste gänguppgörelsen - vissa Mjällbyspelare var inte nödbedda - vet jag inte. En mindre djärv gissning är att det hade med resultatet att göra. Uppsluppen glädje respektive djup besvikelse. Svåra saker att hantera i samförstånd, det förstår jag, men här överskreds gränserna för normalt vuxet beteende. Vi talar trots allt fotboll, inte hockey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar