Detta känns nästan plågsamt att sätta på pränt: Per T Ohlsson har gått ur tiden, 63 år ung. Sorgen är i första hand självklart familjens. Men också Sydsvenskans och alla de läsare som hade tidningen mycket för Per T:s skull. Ingen medarbetare var så profilerad som han, ingen ansiktet utåt på samma sätt. Först som politisk chefredaktör under många år, därefter som seniorkolumnist med söndagskrönikor som kom att bli klassiker i svensk dagspress. Den senaste - och tragiskt nog sista - så sent som nu i söndags. Ingenting i den tydde på att slutet var nära förestående. Pennan var lika vass som alltid, läsvärdet oöverträffat.
*. *. *
Själv hade jag nöjet att lära känna Per T på 1990-talet. Detta under en period när ledarsidorna i Sydsvenskan färdigställdes rent tekniskt av redaktionsintegrerade grafiker. Per T var chef vid den tiden. Omtalad, omstridd. En man att frukta, sades det mellan korridor och vägg på Sydis. Den Per T mötte aldrig jag. Krävande var han, absolut. En helig regel att förhålla sig till var exempelvis att aldrig skicka den färdiga ledarsidan direkt till tryckeriet. Först ett fax hem till Per T. För slutlig kontroll. Inte ett kommatecken fick vara fel. Stilistiska tveksamheter, gud förbjude. Ibland blev det tidsnöd, någon gång svor man kanske över petigheten. Men ganska snart blev jag faktiskt bekväm med Per T:s ledarskap. Insåg att det var läsarna han värnade om. Och Ordet. Journalistiken. Felet, om det nu ska kallas fel, var att han krävde lika mycket av andra som av sig själv.
*. *. *
Vid några tillfällen bjöd Per T oss grafiker på krogen. Amerikanskt julbord på Gamla Väster t ex. Whisky och Kubacigarr till dessert. Äkta vara, smak de luxe. Per T var egentligen inte särskilt märkvärdig privat, dock svag för livets goda. Spirituell, sympatisk, sällskaplig. Ganska road, tror jag, av att umgås med folk utanför sin egen krets. Och politiskt mer flexibel än någon kunde ana. Så pass att han en gång röstade på Socialdemokraterna. Jag har glömt i vilket val men det måste ha varit nån gång på 90-talet när Sveriges eventuella inträde i EU var politiskt sprängstoff. Per T kom själv ner på redaktionen bara för att berätta för mig och min kollega: ”idag pågar har jag gjort nånting jag aldrig gjort förut. Lagt min röst på sossarna”. Ja, förlåt lite senkommet skvaller men så kunde det gå till i svunna tider. Här och nu minns jag Per T Ohlsson med tacksamhet - och saknad. Han var en av sin sort, ett med Sydsvenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar