Fotbollens förlorade förstånd

MFF säljer Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt. För lite drygt 130 miljoner. Vem ska man gratulera? Köpare? Säljare? Objektet? Tillsvidare säljaren förstås. MFF:s pengar är de enda säkra i sammanhanget. Eintracht Frankfurt spelar hasard, nån garantisedel på avkastning medföljer ju inte. Det kan bli succé, det kan bli fiasko. Hugo Larsson är en ovanligt lovande fotbollskille men därifrån till att slå igenom i tyska Bundesliga är ändå ett steg. Hur hans personliga kontrakt ser ut har inte kommunicerats, förhoppningsvis så fett att han tryggar sin framtid. Det unnar jag honom - och för den delen alla andra talanger på idrottens marknadstorg.

*. *. *

Finns det nåt att beklaga? Fotbollen i stort, kanske. De svindlande affärerna. Det förlorade förståndet. 130 mille låter helt verklighetsfrånvänt - vanligt folk med vanliga kneg kommer inte i närheten under en livstid. Okej, jämförelsen haltar. Ingen tänder bengaler för Kajsa Kassabiträde på Ica. 25000 pers strömmar inte till för att se Goran Oregano baka pizza. Inte en käft sjunger hymn för Syster Greta på Akuten. Det är nåt med just fotboll som attraherar massorna. Och aktiverar hjärnsläpp på olika sätt. Man ska komma ihåg att 130 mille egentligen är en spottstyver - de riktiga storfräsarna typ Messi och Ronaldo värderas numera till miljarder.

*. *. *

Sa jag att det var bättre förr? Nä, det gjorde jag inte. Somligt är bättre nu, utan tvekan. MFF kan bli stormrikt helt legitimt, bara en sån sak. Jag minns när Saltö BK gjorde en så kallad satsning på 1950-talet. Köpte spelare ”under bordet”, kanske inte ens för pengar. En halvrisig bil dög som lockbete, i något fall en herrekipering som var på fallrepet. Strängeligen förbjudet alltihop. Brott mot dåvarande amatörstadgar. Saltö sprack, Karlskrona skämdes. Och Lill-Mulle, största stjärnan av dem alla, flyttade till Landskrona. Möjligen för 130 riksdaler, men det är en gissning. Jaja, såna tider har också funnits i fotbollen. Det vet vi som varit med ett tag. Lycka till Hugo Larsson!

*. *. *

PS. Nås ikväll av beskedet att MFF:s lagkapten Anders Christiansen spelat färdigt för säsongen - och sannolikt för gott. Kollapsen på förra veckans träning var relaterad till hjärtat, Christiansen har efter läkarundersökning fått en typ av pacemaker inopererad. Hårt för MFF, hårt framförallt för honom själv. DS.

Guldyra i handbollsmekkat

Kristianstad-Sävehof 30-23. Äntligen tog handbollssäsongen slut. Femte och avgörande match om SM-guldet, som sig bör en publikfest bortom normala gränser. Tv-kommentatorn Patrik Westberg också tänd bortom normala gränser, vilket inte säger lite. Älskar den mannen, skulle gärna se honom i en egen talkshow. Misstänker att han kan göra underhållning och skapa dramatik kring ett äggakok eller vad som helst. Matchen? Nagelbitare länge, siffrorna ”ljuger”. Sävehof kroknade mot slutet, först då rann det iväg.

*. *. *

Min känsla var att Kristianstads tyngd och rutin tog ut sin rätt. Markus Olsson, Frend Öfors, Philip Henningsson, Anton Halen, Helt Jepsen, Cederholm...erfarna gubbar allihop, bra att ha i skarpt läge. Målvakten Christensen icke att förglömma. Formidabel i sin sista match för Kristianstad, starkt bidragande till guldet. Sävehof är jämförelsevis veteranfritt och något lättviktigt rent fysiskt. Färingarna Skipagötu och Mittun brukar kunna överlista robusta försvarare, men blott sporadiskt ikväll. Kristianstads defensiv var för stark, Frend Öfors särskilt framträdande i den delen.

*. *. *

Lagets succé är självfallet också tränarens. Stian Tönnesen försökte i Malmö i flera år utan att lyckas fullt ut - i Kristianstad har han haft bättre spelare, bättre förutsättningar. Dock inget ”dukat bord”. Vore det så enkelt hade några av Tönnesens föregångare på tränarposten kunnat skriva guld även på sina cv:n. Det gäller att få ihop helheten. Harmonin, lagkänslan, gruppdynamiken. En svår konst - inte minst i stjärnspäckad miljö. Där har Stian Tönnesen visat sig vara absolut rätt man för Kristianstad. Den här säsongen är väl säkrast att tillägga. Framtidspotentialen väger nog över i Sävehofs favör.

*  *  *

Partilleklubben gick ju heller inte lottlöst från slutspelet. Damlaget vann, jag höll på att säga som vanligt. 3-1 i matchserien mot H65 Höör. Sånär hade det blivit en match 5 också där; H65 sålde sig svindyrt i fjärde matchen, borde nästan vunnit den. Stor dramatik, otroligt väl kämpat av Ola Månssons ”underdogs”. Och kul att Sävehof fick jobba för guldet...svenska mästare ska man helst inte bli utan ansträngning. Punkt.

Ack, den fotbollen...

Elfsborg-MFF 3-0. Magin är bruten. MFF kan förlora under Rydström. Det var nära redan mot Häcken senast, därför kom detta knappast som någon överraskning. Bristerna då blev ännu tydligare nu. 1. Backlinjen. Ser bra ut när motståndet är beskedligt, faller samman när motståndet är skarpt. 2. Bolltempot. Duger mot de flesta - men inte mot de bästa. Lag som Elfsborg och Häcken har en helt annan speed. Tråcklar mindre, får ut mer. Dagens match var ett typexempel. MFF hade bollen, Elfsborg hade effektiviteten. Och föralldel flytet; 3-0 var rätt brutala siffror sett till matchbilden. Målen var enkla, trean en ren bjudning. Elfsborg ny serieledare nu, allsvenskan lever. Gott så; allt annat hade ju varit märkligt när blott en tredjedel avverkats.

*  *  *

Stockholmsderbyt. Djurgården gör 1-0 på AIK typ i 85e minuten. Ja, tänk vad ett mål kan betyda. Förutom tre poäng alltså. I det här fallet betydde målet att matchen måste brytas av säkerhetsskäl. AIK-fansen - åtminstone många av dem - förenades i ett sällan skådat hjärnsläpp. Knallskott och brinnande bengaler kastades in på planen, stormning och fullskalig katastrof var nära. Matchen återupptogs långt om länge, då med ett AIK decimerat till nio man. Hjärnsläpp trängde nämligen in även i laget; två spelare fick rött kort vid en upploppsliknande incident direkt efter målet. Jag säger bara arma domare. Skipa rättvisa bland rättshaverister kan inte vara lätt. Jag tycker nånstans synd om AIK också. En av de mer anrika klubbarna i allsvenskan, nu i djupaste kris.

*  *  *

Mjällby-Halmstad 0-2. Massivt bollinnehav. Massivt spelövertag. Ändå förlust. Lika bra att se sanningen i vitögat: Mjällby löper risk att åka ut. Laget saknar fotbollens viktigaste beståndsdel: förmågan att göra mål. Då blir det svårt att vinna matcher och i princip omöjligt att nå upp till de där 30 poängen som brukar krävas för nytt kontrakt. Tolv pinnar så här långt är bra betalt för åtta ynka mål; något på straff, flera tursamma eller slumpartade, ytterst få via distinkta avslut. I den delen blöder Mjällby. Då hjälper det inte att mittfältet gnuggar på och vinner bollar. Eller att försvarsspelet är okej, om än långtifrån fjolårets nivå. Det går liksom inte att hålla nollan varje gång, ett allsvenskt lag måste tåla baklängesmål utan att det per automatik innebär förlust.

*. *. *

Hur Mjällby ska lösa knuten vet jag inte. Man har de anfallare man har. Moro närmast något som liknar allsvensk klass och spelförståelse. Dock föga betrodd av tränaren, därför sällsynt i startelvan. Mot Halmstad struken ur truppen pga skada. Noah Persson däremot var med. För sista gången. Den unge backen/yttermittfältaren fortsätter nu karriären i Schweiz. Hur han - lagets kanske viktigaste spelare - ska ersättas är ett annat problem för Mjällby. Sportchefen Hasse Larsson har en del att jobba med, den saken är klar.

Usel scouting ett fotbollsgissel

Dålig scouting, ödelagda karriärer. Det sambandet kommer för mig varje gång jag ser Djurgården spela match i fotbollsallsvenskan. Längst ut på lagets avbytarbänk sitter Carlos Gracia och Jacob Bergström. Båda värvade från Mjällby inför säsongen, sannolikt för groteska pengar eftersom groteska pengar är norm i dagens fotboll. Relevant fråga: visste Djurgården vad man köpte? Var tränarna uppkopplade på affären? I så fall: varför sitter Gracia och Bergström fastlimmade på en bänk? Köptes de inte för att spela fotboll?

*. *. *

Okej. Gracia har fått starta två - av tio - matcher, detta pga tillfällig mittbackskris. Efter den senaste har han varit råpetad, inte spelat en minut. Då ska man komma ihåg att en auktoritet i expertdjungeln som Discovery’s Alexander Axén i fjol klassade Gracia som allsvenskans bästa mittback. En inte alltför djärv gissning är att det var därför Djurgården köpte honom. Och av bara farten Bergström; ska man utarma en mindre bemedlad konkurrent kan man ju göra det ordentligt. Fattar bara inte poängen. Slänga pengar på bänkutfyllnad? Har inte Djurgården nån egen akademi? Nån scouting värd namnet?

*. *. *

Vad gäller Jacob Bergström är jag inte det minsta förvånad över facit som det ser ut just nu: ingen start, tre-fyra inhopp på sammanlagt en halvtimme (generöst räknat), alla andra matcher som kvarsittare på bänken. Vissa spelare kan liksom bara hemmavid, urblekingen Bergström är ett typexempel. Antingen använder man honom som han är - kantig, trubbig, föga klockren i tekniken. Men urstark och lojal, alltid redo att göra jobbet. Eller också lämnar man honom i fred. En klubb som inte kan ta det onda med det goda förtjänar inte en krigare som Jacob Bergström.

*. *. *

Vad trodde Djurgården? Att det skulle gå att göra om Bergström? Hallå, killen är 28. Har byggt hela sin karriär på begränsad talang men obegränsad vilja. Beskriver jag honom som offer nu? Delvis är han det - fast samtidigt får så klart både Bergström och Gracia skylla sig själva. Ingen tvingade dem att lämna Mjällby. Djurgården lockade med det där betet som sägs prassla. Givet aktuellt läge vet jag inte om det är nån vidare tröst. Fotbollsspelare vill väl gärna spela fotboll, eller? För tydlighets skull: Djurgården är inte enda hotet på marknaden, det finns fler klubbar som ödelagt spelarkarriärer.

Utsikten under uppsikt

Superettan i fotboll. Intressant serie, som alltid. Sexton lag med en gemensam dröm om allsvenskan. Två går direkt upp, trean får en kvalchans. Läget här och nu kan möjligen avfärdas som kuriosa - åtta av 30 omgångar är spelade - men lite skrämmande är det allt. På en av uppflyttningsplatserna ligger nämligen Utsikten. Gudsförgäten Göteborgsklubb, inte ens i skuggan av stadens stora fotbollsmagneter: Blåvitt, Häcken, Gais, Öis. Utsikten hade 104 åskådare på sin senaste hemmamatch. 104. Med all respekt: vem vill ha ett sådant lag i allsvenskan? Någon utanför de 104? Skulle vara jag då. Gillar outsiders, är kroniskt svag för prestationer ingen såg komma.

*. *. *

Jag har sett ett par av Utsiktens matcher. Stabilt lag, förstår att det är svårslaget. Längst ut på bänken upptäckte jag förresten Ivo Pekalski. Svensk mästare med MFF 2010, avbytare i Utsikten 2023. Fotbollskarriärer blir inte alltid vad de en gång såg ut att kunna bli.

*. *. *

Ständigt uträknade Östersund finns också med i superettans toppskikt. Tränare här är gamle centertanken Magnus Powell, känd bl a från HIF. Från lagets sensationella storhetstid i allsvenskan är allt och alla borta - utom två: skicklige Aly Keita vaktar fortfarande buren, Sam Mensiro finns kvar i backbesättningen. I övrigt nytt och blandat. Ex-MFF:aren Simon Kroon gör sin tredje säsong i klubben. Tyvärr skadebenägen och därför ryckigt med speltid, men bra när han är fit. En spelare som sticker ut är Amatkarijo, offensiv mittfältare till vänster. Holländare, tror jag. Rödrosa hår, går ej att missa. Snabb, målfarlig, irrationell; lite som Taha Ali i MFF. Östersund går nog inte upp - men jag skulle bli förvånad om inte Amatkarijo spelar i allsvenskan nästa år.

*. *. *

Utsikten bästa Göteborgslag i superettan. BP bästa Stockholmslag i allsvenskan. Omåttligt kul så länge det varar...

*. *. *

Två vinster av två möjliga för TFF sen tränarbytet. Dessförinnan en vinst av sex möjliga. Slump eller samband? 

*. *. *

HIF bytte också tränare, oklart för vilken gång i ordningen. In kom Stuart Baxter, vilket påminner en del om när MFF i fjol dammade av Åge Hareide. Gamla ikoner som räddare i nöd, klockor som vrids tillbaka. Och resultat som uteblir. Tiden verkar, hårt och skoningslöst. Men som sagt. 22 omgångar av superettan återstår, mycket kan hända. Till och med att HIF klarar sig kvar.

Handbollsfest i fotbollstid

Sorgligt nog missade jag H65 igår. Lätt hänt; fotbollen har högsäsong, handbollen har SM-slutspel. Samtidigt. Man kan inte gapa över allt, man måste faktiskt välja. Med risk för att glömma. Eller läsa tv-tablåer slarvigt. Får skylla mig själv. Det är förvisso inte jag som bestämt att handboll ska vara en sommarsport, i medieskugga av fotboll. Men nu är det så och därför känns det snöpligt att knallen gick mig förbi. Mitt favoritlag H65 Höör slog Sävehof! 32-31 i match 1 av damhandbollens finalserie.

*. *. *

Vad det är värt återstår att se. Bäst av 5 gäller, Sävehof måste fortsatt betraktas som skyhög favorit. Att H65 tar en match är starkt bara det. Får jag kalla laget Olas töser? Tack. Ola Månsson är ju tränare sen urminnes tider (känns det som) och den mannens handbollspassion skojar man inte bort. Hans renommé som talangutvecklare är klubbens lycka och förbannelse: tjejer som vill nånting med sin handboll flyttar gärna till Mellanskåne - men gärna också därifrån när Månsson gjort dem redo för nästa karriärsteg.

*. *. *

Nånting säger mig att Ola Månsson gillar läget. Bygga nytt, börja om, återuppfinna vinnarkulturen. Hela tiden liksom. H65 blev mästare 2017, har nosat på titeln fler gånger. Ständigt varit där, bland de bästa. Ett par spelare har hängt med nästan lika länge som Månsson: Ida Gullberg, Tilda Winberg. Töser från bygden eller dess närområden, ovärderliga för H65-andan om jag får gissa fritt. Båda var f ö med om guldet -17. Kan H65 göra om’et? Tror inte det, vore för bra för att vara sant. Men oavsett instämmer jag gladeligen med supportern vars röst skär genom tv-rutan vid varje hemmamatch: Heja Höör!

*. *. *

På herrsidan pågår också en final. Sävehof även här, mot Kristianstad. Match 2 ikväll, Sävehof i det så kallade förarsätet efter seger 34-29 i första mötet. Det såg jag. Kristianstad hade hemmaplan och publikstöd, Sävehof hade Simon Möller och Elias Skipagötu. Den förstnämnde fenomenal målvakt, den senare ett handbollsgeni utöver det vanliga. Därav resultatet. Kan duon ligga kvar på samma nivå är det kört för Kristianstad. Om inte, ja då öppnar sig kanske en liten, liten chans att göra match av det hela.

En helg som gav och tog

Malmö FF-BK Häcken 2-2. Alla sviter har ett slut. MFF:s stannade vid åtta raka segrar. Vackert så i dagens allsvenska konkurrens. Och att den sprack berodde minst av allt på någon spelmässig dipp. Tvärtom. I mina ögon var detta en av MFF:s bättre matcher under våren - kruxet var att man mötte en jämlike i klass och kvalité. Häcken - som ändå saknade ett par betydelsefulla spelare - ledde två gånger om, hade MFF på fallrepet. Den sena 2-2-kvitteringen blev en snackis. Var det verkligen mål? Var hela bollen verkligen inne? Tre tv-repriser skingrade inga dimmor. Frågan är om ens Var hjälpt.

*  *  *

Själv kan jag inte låta bli att tycka att diskussionen om ”hela inne” är lite barnslig. Hur avgör man det när bollen är i luften, en bra bit ovanför den heliga mållinjen? Omöjligt. Inget öga i världen kan i sådant läge se om ”hela är inne” - eller kanske bara 99,99 procent. Ingen befintlig teknik heller, vad jag vet. Domarna får gå på känsla, fria eller fälla. Oftast väljer de det förstnämnda; underkänner pga rimligt tvivel. Inte idag alltså. Kontroversiellt för en del, okej för mig. 51 procent bör räcka. I alla sammanhang. ”Hela bollen ska va’ inne” gränsar till sandlådetrams. Halva inne kan väl va’ gott nock, tänker jag.

*. *. *

Jag var i Tyskland igår. Inköpsresa. Limmonad å sånt. Behövs inför sommaren. Den ska bli varm, läste jag. Typ som 2018. Den minns jag med obehag. Satt i skuggan och svettades ymnigt, fy fan. Gjorde comeback som badpojke i ren desperation. 27 grader i vattnet. Medelhavssemester - fast på Sibbarp. Såna somrar kräver dricka. Mängder med dricka. Det handlar inte om okynne utan om överlevnadsinstinkt. Vanligt ”kranavann”? En gudadryck, absolut. Men Absolut och liknande biter bättre på tortyr, det är min bestämda uppfattning. Givet då att man håller sig till svenskt lagom; överdos kan vara kontraproduktivt.

*. *. *

Vill du veta vad en kopp automatkaffe kostar på färjan mellan Rödby och Puttgarten? Nä, det vill du inte. Men jag berättar ändå, som ren konsumentupplysning. 40 danska, dvs 60 svenska kronor. Skrev jag kopp? Fel. En sketen pappersmugg rörde det sig om. Jag är i grunden en ganska ockertolerant person men detta kändes min själ som ett gränsfall till rättslig prövning. Å andra sidan fick jag förstås en flaska Akvavit för ungefär samma pris vid ”köperallyt” i Burg. Så vid närmare eftertanke ska man kanske inte klaga. Själva livet är ju så: ett givande och ett tagande, ibland med ockret och sockret i samma paket.

*. *. *

En Sydsvenskanprofil de luxe har gått ur tiden. Thomas Löfqvist, fotograf. Jag hade turen att få göra några jobb med honom. Lyckan att få dela pauser och pratstunder med honom i rökrummet. Thomas var en särling. Happy hippie på ytan med djärv outfit och långt hårsvall. Filosof på insidan, klok som en bok. Kameran som ständig följeslagare och allra bästa vän. Dessutom fackklubbsordförande en längre period, omtyckt och respekterad av alla. Thomas älskade Sydsvenskan och Sydsvenskan älskade Thomas, vågar jag påstå. Frid och ljus över hans minne.

Svarta Listerlandsdagen

Mjällby-Häcken 1-4. Usch. Jobbigt att se sitt favoritlag förnedras. Plågsamt att sitta och vänta på en befriande slutsignal i 30 minuter. Såhär ska inte en cupfinal i fotboll se ut; att det ena laget är så mycket bättre än det andra. Att delar av publiken lämnar arenan i förtid. Att förväntad kamp övergår i uppvisning. Med det sagt upprepar jag gärna: stort av Mjällby att nå finalen. Synd bara att man fegade ur i själva matchplanen.

*. *. *

Ja, det menar jag att tränaren Anders Torstensson gjorde. En startelva utan anfall är fegt. Alexander Johansson? Avdelad till att göra långa inkast och punktmarkera motståndarlagets mittfältsgeneral...kan han kallas anfallare? Inte i min bok. Adam Ståhl? Duktig mittfältskrigare, uppsatt som forward för syns skull. Mjällby har riktiga anfallare i truppen, använde dem med framgång i senaste allsvenska matchen. Döm om min förvåning före avspark när jag såg att Torstensson återgått till den här ängsligt destruktiva modellen. Jobba, jobba, jobba. Försvara sig väl, tråka ut motståndaren, hoppas på ströchanser.

*. *. *

Nej, jag tror verkligen inte att Mjällby vunnit cupfinalen med en offensivare satsning. Eller med den straff man borde fått med sig i första halvlek. Häcken var för bra, helt enkelt. Så mycket bollskickligare, så mycket snabbare. Så kemiskt rent från vankelmod och svaga punkter. Men för matchen och fotbollen i stort hade det varit positivt om Mjällby vågat visa lite mer kreativitet. Från start alltså, inte när tio minuter återstår och festen sedan länge är över. Synd att det blev som det blev, snöpligt att storpubliken (nästan 6000 på Strandvallen) snuvades på spänningen. 

*. *. *

Snart allsvenskan igen. Risk finns att Mjällby tar med sig bakslaget in där, sånt händer. Omvänt för Häcken som kommer till Malmö på söndag. MFF bör se upp. Noga.

Stora Listerlandsdagen

Kalla mig kuf/stolle/knasbolle, vad som helst utom sansad. Så här är det: jag har precis kommit hem från Minneslunden. Var tvungen berätta för mor och bror att det är Stora Listerlandsdagen idag. Ja ja, Kristi himmelsfärdsdagen också. Som av en händelse liksom. Religösa dimensioner gånger två - om de icke fotbollsintresserade ursäktar. Mjällby AIF spelar alltså cupfinal, det var det jag inte kunde undanhålla mina nära och kära. Detta Mjällby som knappt var en liten lort på fotbollskartan under våra Blekingeår i avlägsen tid.

*. *. *

Då var det Högadal borta i Karlshamn som var i ropet. Delvis Saltö BK hemma i Karlskrona. Mjällby AIF tillhörde ”resten”. Småklubbarna, ängalagen. Väl värt att respektera, men inget att räkna med. Den som 1960 sagt om Mjällby AIF att här har vi ett framtida allsvenskt lag hade avfärdats som skämtare. I bästa fall. Mera troligt som byfåne. En klubb från Hällevik i allsvenskan? Hallå, i Hällevik bor runt 1500 pers, i själva Mjällby någon kilometer bort ännu färre. I de här trakterna stryper man sill och låser in minkar. Jordmånen för elitfotboll finns i en annan värld, aldrig i livet på Listerlandet.

*. *. *

Nej, jag ska inte bli långrandig om historiken. Sedan länge vet ”alla” - inte bara Eckerströmfamiljen - hur det verkligen gick. Högadal dansade en sommar eller två, Saltö sprack som den överpumpade ballong klubben faktiskt var. Fram i ljuset som hela Blekinges angelägenhet steg snart Lillen från Lister, på trots mot alla odds. Allsvenskt första gången redan 1979, några turer upp och ner i seriesystemet sedan dess men aldrig något fritt fall mot ursprunget. Här och nu stabilare än nånsin, som det verkar. Förlorade färre matcher än MFF i fjolårets allsvenska, bara en sån sak...

*. *. *

...och så detta: Cupfinal. Mot BK Häcken. Större än stort för Mjällby AIF, oavsett utgång. Halvannan timme till avspark nu, ser framför mig hur köerna ringlar till Strandvallen. Folkfest i fiskeläget, halleluja. Pausar skrivandet här, återkommer när matchen är över. Om jag inte krampar av hänförelse.

Snart i tv: ammande fotbollsexperter?

Kan man bli expert på något man inte har den ringaste erfarenhet av? I min värld: nja, tveksamt. I jämställdhetens förlovade land: jo men absolut, inga problem. Därför vilar det något gulligt över fotbolls-Sverige numera - och möjligen något mulligt över mina egna tankebanor kring fenomenet. Senast igår hände det: allsvensk herrfotboll på Discovery+, två kvinnliga experter vid ”honnörsbordet”. Båda höggravida. Problemet med det? Inget alls, jag lovar. Bara extremt udda, givet sammanhanget. 

*. *. *

Var i världen djupanalyserar höggravida kvinnor manlig fotboll i tv? Jag är inte expert så det får bli en gissning: Sverige. Var i världen finns uppfattningen att damfotboll och herrfotboll är samma sak och att expertrekryteringen därför inte spelar roll? En till gissning: Sverige. Jag säger inte att det är fel...men jag citerar gärna Fredrik Reinfeldt, förre statsministern som på outgrundliga vägar gått och blivit ordförande i Svenska fotbollförbundet. I den egenskapen delade han bord med expertdamerna under en intervjustund före gårdagens match. Ställd inför några politiskt laddade frågor runt fotbollen - inte minst den internationella - upprepade Reinfeldt: ”Sverige har alltid en omvärld att förhålla sig till. Alla tycker inte som vi”.

*. *. *

Mina favoriter i djungeln av fotbollsexperter på Discovery+ är Pär Hansson och Alexander Axén. Båda vet av erfarenhet vad de pratar om. Hansson är slagfärdig som det anstår (?) en gammal målvakt, Axén har tränarperspektivet. Ingen av dem expertjobbar i samband med damfotboll. Eller vänta nu, svag reservation för Hansson. Nåt säger mig att han möjligen gjort någon enstaka match även där. Flexibilitet i mild form är okej, man får inte stelna i gammeldags dynga. Och jag är ingen hopplöst förlorad Mulle; då hade ju min absoluta favorit bland alla matchkommentatorer knappast hetat Petra Svensson. Hon är påläst, entusiastisk, lidelsefullt fotbollsintresserad. Lysande på jobbet - utan att låta som en besserwisser.

*. *. *

Nu väntar vi bara på den spännande kombon herrfotbollsexpert/ammande mamma, direkt i tv. Kom igen Sverige, visa omvärlden att jämställdhet i blågul förpackning kan vara både underbar och underlig.

Sejdiu i mitt hjärta

Patriot Sejdiu. Definitivt en av de minst omsusade stjärnorna i MFF. Säkert en av de lägst avlönade. Kan man bli annat än rörd när just han får avgöra dagens match i Halmstad. I 96e (!) minuten. På ett sätt som alla fotbollskillar drömmer om: dunderstänkare i nättaket, pangbom. När 0-0 och bruten segersvit såg ut som ett faktum. En osannolik upplösning, dock inte orättvis. MFF dominerade matchen, stundtals eftertryckligt. Men effektiviteten var inte där. Halmstad försvarade sig dessutom väl, hade också en del småfarliga omställningar i andra halvlek. Ett krigarlag, värt all respekt.

*. *. *

Länge såg det ut att bli en olycksalig match för MFF. Ett korrekt 1-0-mål dömdes bort för en offside som inte fanns. Sistapasset i måldoftande lägen gick ofta lite, lite fel. Båda mittbackarna tvingades utgå efter huvudskador i en och samma situation. Frustrationen smög sig på, mot slutet närmast desperation. Det var där och då, när matchuret tickade upp mot full tid, Sejdiu byttes in. Och flytet klibbade sig fast på tränare Rydström. Jag måste beundra hans mod. Idag ersatte han blott en av mittbackarna, för den andre bytte han in en offensiv kraft. En pinne var inget att slå vakt om, trebackslinje fick räcka. Högt spel, bra betalt.

*. *. *

Sejdius fantastiska mål kunde Rydström knappast förutse förstås. Det fick han som en gudagåva. Och möjligen tankeställare inför nästa laguttagning. Förtjänar inte killen en kvart åtminstone? Fem minuter räckte idag - men sällan eller aldrig när saker och ting förlöper normalt. För mig får Patriot Sejdiu gärna starta, jag är kroniskt svag för fotbollens bänkspelare generellt. Även dom i överflödets MFF.

*. *. *

En av alla dessa typiska bänknötare i allsvenskan är Mamudo Moro i Mjällby. Dock inte idag mot Sirius. Moro fick äntligen starta en match - och jag som tjafsat om saken fick vatten i fontänen eller va’faan det heter. Mjällby vann 3-0, Moro gjorde förvisso inget av målen men hade stor eller liten del i alla. Med honom får Mjällby ett funktionellt anfallsspel. Utan honom ett dysfunktionellt. Tycker ja’, tralala.

Tankar om våren

Vår 2023. Eller försommar, möjligen. Hursomhelst underbart. Tänk så lycklig man kan bli av väder. När det är svenskt lagom alltså. Varmt men inte för varmt. Bris men inte blåst. Himmelsk sol, inga moln. Bästa tiden på året. Klimatkris? Säkert. Men en dag som denna lätt att glömma. Våren är sig lik när den äntligen kommer. Min egen längtan likaså: till Småland, till fiske i sött insjövatten, till rekreation i guds fria natur. Blir nog inget. Det är fyra år sen sist, jag har inte blivit yngre under tiden. Att längta är att minnas - och det kan man leva på, med visst välbehag.

*. *. *

Barnbarnet är på besök. Det märks. Normalt har vi inga gosedjur i hemmet - men här och nu massor. Jag frågade om hon kom för att flytta in, bagaget var liksom av den omfattningen. Tre stora bärkassar, plus diverse lösa föremål. Bara två nätter, lugnade mig den älskvärda lilla damen. 

*. *. *

Ack om man vore fem år själv. Fredagsmys och lördagsgodis veckan lång. Icke en krämpa, inte en räkning att betala, ingen barlast från fornstora dar. Oförstörd livsglädje, orörd framtid. Men just det: varenda människa har varit fem år en gång i tiden, även jag. Synd att det är så länge sen att inte ens bärkassar fanns. Ännu mindre gosedjur på längden, höjden och tvären. Bara typ nalle - i bästa fall. Fredagsmys? 1950? I bättre bemedlade familjer då, inte hos oss. Lördagsgodis? Nä, kanske en strut karameller för 20 öre. Om man varit snäll. Det vill säga lydig. Inte annars. Glad var man ändå, vill jag tro.

*. *. *

Glädje är barndomens naturtillstånd. Ingen föds sur, ond eller olycklig. Möjligen mer eller mindre älskad - utan att veta om det. Sen förändras man med åren, beroende på en mängd av saker. Miljö, umgänge, social påverkan, rena tillfälligheter, valda erfarenheter. Arvsmassa säkert, i någon mån. Till slut blir vi dock barn på nytt, sägs det. Hoppas, hoppas. Kanske är jag redan där förresten. Kanske är det därför jag längtar som jag gör; bakom ett flöte känner man sig aldrig äldre än femton. Nästan inte under en vårsol heller. Inte förrän man ska resa sig från bänken och märker hur det knakar i lederna.

Mannen som inte räckte upp handen...

Har i efterhand sett söndagens partiledardebatt i SVT. Nåt ska man ju plåga sig med, sa hen som satt i solen och låtsades njuta. Om det var det Ebba Busch gjorde vet jag inte, men i vilket fall lyste KD-ledaren med sin frånvaro. Ingen förlust, vicen Jakob Forssmed ersatte. En kortväxt man med bockskägg och välsmort munläder, i mina ögon och öron bättre än Busch. Och seriöst: debatten som sådan var inte alltför plågsam. Bitvis var den spänstig. Med jämna mellanrum aggressiv. Då och då högljudd - särskilt när Johan Pehrson (L) tog till orda.

*. *. *

”Killen vid grillen” hade det inte lätt. Hamnade i försvarsställning mest hela tiden. Liberaler lierade med SD, liksom. Pehrson har gått mot rött, passerat en skamgräns, fått tidigare partiprofiler att lämna skutan. Å andra sidan räddat kvar L i riksdagen, det kan ingen ta ifrån honom. Inte ens de som menar att det varit bättre om han räddat kvar liberalismen i L. Hoppas Pehrson kom ut med hälsan i behåll; det tar rimligen på krafterna att få stryk från både höger och vänster. Om än bara verbalt. Slåss gör de ju inte, svenska politiker. Tack och lov.

*. *. *

En positiv bekantskap var den nye Centerledaren Muharrem Demirok. Bäst i församlingen, skulle jag säga. Tuff och mjuk i samma andetag, vass retoriker. Har ett ”bagage” som kan ligga honom i fatet den tid vi lever i, annars klockren som Lööf’s efterträdare. Kristersson (M)? Tyvärr. Fattig på den pondus man gärna vill förknippa med en statsminister. Magdalena Andersson (S) i rollen som oppositionsledare? Sådär. Ettrig, anklagande, spydig. Lite väl ”stockholmsk” i min smak. Hur svårt kan det vara att säga mammor? I munnen på Andersson blir det ”mammer”, ett ord som inte finns. 

*. *. *

”Papper” däremot finns, dock inte som synonymord till pappor.

*. *. *

Debattledare och utfrågare var det numera smått klassiska paret Kvartoft/Holmberg. Ämnena väl valda: klimat, kultur, ekonomi, migration. Sistnämnda med handuppräckning på frågan om vilka av partiledarna som i grunden bejakar ”det mångkulturella samhället”. En valde att inte räcka upp handen. Gissa vem. Här avslöjade Kvartoft/Holmberg en vit fläck i kunskapsbanken - som de f ö delar med många andra framstående journalister. Den om idrott. Därför missade duon öppet mål på avvikaren Åkesson (SD). En relevant följdfråga hade ju varit hur han kan ha Mjällby som favoritlag i fotbollen. 

*. *. *

Årets upplaga är förvisso ovanligt ”svensk” men så sent som i fjol var spelartruppen i SD-ledarens lag påtagligt mångkulturell. Afrikaner, araber, balkaner (heter det så?); en för alla, alla för en, etnicitet och religion ovidkommande. Fungerade utmärkt, Mjällby gjorde succé. Led Åkesson innerst inne där han stod på läktaren och hejade? Vad tycker han generellt om fotbollsallsvenskan? Om lag som knappt har en enda ursvenne i startelvan? Om ”lycksökare” som kommer hit och ”tar jobben” från svenska spelare? Synd att han slapp - och alltid slipper - undan de frågorna. 

*. *. *

Idrott är trots allt vår största folkrörelse, inget man kan vifta bort som trams. Och Åkesson är den blåbruna regeringens informelle chef. Hade varit intressant att få veta om han förespråkar återvandring även för fotbollsspelare.

Anfall som bästa försvar? Myt i gungning...

Tycker du att effektivt försvarsspel är ett underskattat njutningsmedel i fotbollen? Grattis. Då måste Mjällby gett dig en högtidsstund igår kväll. 0-0-matchen mot Hammarby var ett skolboksexempel på taktiskt fulländad försvarskonst.

*. *. *

Tycker du att kreativt anfallsspel är fotbollslivets krydda? Beklagar. Då måste samma Mjällby gett dig - som inte redan hade det - gråa hår. Ingen kan va’ bra på allt, men fyra raka nollor ljuger inte: Mjällbys offensiva kraft är lika frånvarande som den defensiva är närvarande.

*. *. *

Hammarby har genom åren profilerat sig för det omvända. Full fart framåt, tjofaderittan över försvarsdisciplinen. Sällan eller aldrig mållösa matcher. Fascinerande att se hur Mjällby kunde bryta ner en motståndare med det dna:t. Och mot slutet faktiskt få vittring på tre poäng; ströchanser dök upp, Bajen’s backlinje darrade. Kan ha berott på att Mjällby bytte in den sorgligt ringaktade Moro. Han var - och är - så mycket bättre än lagets övriga anfallsalternativ. Skapar mer, rör sig snabbare och smartare, utmanar och hotar som det anstår en allsvensk forward. På minuskontot klent målfacit, i någon mån dock relaterat till begränsad speltid. Där, bara där, förstår jag inte hur Mjällbytränaren Anders ”Rävfarmen” Torstensson resonerar.

*. *. *

En pinne borta mot Bajen tar jag alla dar i vecken. Men trenden är lite bekymmersam: länge sen Mjällby vann en match nu, länge sen ett måljubel. Att gå taktikvägen, alias 0-0, igenom allsvenskan tror jag inte håller. Mycket begärt att målvaktstalangen Törnqvist ska vara konstant felfri - och att den här beundransvärda förmågan att göra bättre lag torftiga ska bestå en hel säsong. Nåt måste hända framåt, annars kan det sluta illa.

Tre segrar från nytt kontrakt...

3-1 mot AIK, sjunde raka. MFF förlängde sin redan imponerande segersvit. 0-1 på straff i upptakten kunde inneburit problem - men nej, inte särskilt. Det tog MFF en knapp minut att kvittera och ytterligare fem för att vända till 2-1. I god tid före pausvilan gjorde så A C sitt första för säsongen och limmade fast AIK i den onda cirkeln. Tre chanser, tre mål. Ungefär så - igen - för hypereffektiva MFF. Med all respekt måste man ändå undra: hur länge varar ett flyt?

*. *. *

Flyt är förvisso den skickliges belöning, det är därför en sluttabell aldrig ljuger. Men fallgropar längs vägen brukar alltid finnas - och kommer säkert att finnas även för MFF. Matcher där marginaler och domslut går motståndarens väg, enstaka tillfällen då myten om ”rund boll” besannas. Som för Häcken igår. Förlust 0-1 i Halmstad. Ingen skulle nog påstå att HBK är ett bättre lag än de regerande mästarna från Hisingen - i längden. Egentligen inte igår heller. Bara hetare, mer påkopplat. Lite typiskt fotboll det också: HBK kom från tre raka förluster, Häcken från tre raka segrar. Pendeleffekten gör sig ständigt påmind.

*. *. *

Fick sms från svärsonen efter gårdagens MFF-match. Vad han skrev? 30  0  0, 90 poäng. Älskvärd man, blå in i själen. Glad för att skoja, svårt framgångsstyrd. Hade det tufft i fjol då MFF faktiskt förlorade fler matcher än Mjällby. Vilket svärfar slog honom i skallen med så fort tillfälle gavs - eller av rent okynne när tillfälle inte gavs. Här och nu är det han som har momentum, måste jag medge. Klarblå himmel, icke ett moln. För ordningens skull svarade jag på hans sms: ”tre segrar till och kontraktet är klart, 30 pinnar brukar ju räcka”. Nä, det gjorde jag inte. Men kunde gjort om jag följt min spontanreflex. Ibland får man hålla igen av ren självbevarelsedrift.

*. *. *

Härnäst möter f ö MFF just Halmstad. Flyt även med själva spelprogrammet, eller? Återstår att se - men nog förefaller det långsökt att HBK skulle kunna betvinga både Häcken och MFF inom loppet av en vecka. 

*. *. *

Slutligen går mina tankar till AIK-tränaren Andreas Brännström. Undrar om inte MFF:s förlängda segersvit förkortade hans tid på jobbet. Steget från frälsare till syndabock är sällan långt för en fotbollstränare. Brännström, med en färsk succé i Mjällby under bältet, har kommit på kant med det mesta i AIK. Prestationerna, resultaten, de dyrt inköpta så kallade stjärnorna i laget. Missnöjet pyr, divorna gnyr. Skulle förvåna mycket om inte ett tränarbyte är nära förestående.

Smått och blått om allsvenskan

Kiese mållös. Pena svag. Hugo Larsson måttlig. Christiansen och Vecchia inte ens med. Ändå gör MFF en så kallad kross i Varberg. 6-0, blankt set. 2-0 efter fem minuter, 3-0 efter tio. Exceptionell effektivitet, mål på allt. Till slut tre av Nanasi - i Kiese’s ”frånvaro”. Hur bra är egentligen MFF? Fånig fråga förstås. Bra nock för sex raka kan räcka som svar. De riktiga värdemätarna kommer: Häcken inom kort, Elfsborg och ”diverse” senare. AIK redan på söndag förresten, se upp för den.

*. *. *

Kuriosa här och nu: MFF 18 poäng. Precis lika många har de tre stora Stockholmsklubbarna - tillsammans. Alla som såg detta komma, räck upp en hand.

*. *. *

Okej, det finns en mindre Stockholmsklubb också. Mindre vad gäller budget, mindre kaxig kring mål och visioner. Fast större vad gäller aktuell tabellplacering. Jag talar om beundransvärda Brommapojkarna. Tredje raka segern igår. Tredje raka nollan för insläppta mål. BP, räddare av huvudstadens fotbollsära. Kul så länge det varar, kul att kunna skriva medan tid är.

*. *. *

Vad gör Carlos Gracia och Jacob Bergström i Djurgården? Nöter bänk. Bergström till den grad att han snart stelnar i formerna. Synd om dem? Inte nåt nämnvärt. Om spelet fotboll varit prio ett kunde de ju valt att stanna i Mjällby. Men visst, jag fattar. Löneökning lockar, den som har mycket vill gärna ha ännu mer. Även till priset av uppsliten byxbak och spolierad karriär.

*. *. *

Snart kommer Pontus Jansson ”him”. Hela MFF-familjens ”Ponne”. Jag lider redan med - Lasse Nielsen. Det närmaste kulturbärare man kan komma i dagens MFF. Någon måste ju ut när Jansson ska in, jag är rädd att det blir han. Vem annars? F ö är jag inte riktigt övertygad om ”halten” på Pontus Jansson. Många långa år i brittisk fotboll tär på den tuffaste, att han missat stora delar av den här säsongen kan vara ett tecken. Och krasst: var det verkligen ytterligare en mittback MFF behövde? Unge Kotto’s inhopp igår tyder inte på det. Mycket intressant, tydliga drag av framtida klippa.

*. *. *

Allsvenskans ende hjälte: Kristoffer Khazeni i IFK Norrköping. Tillbaka från den elakartade cancersjukdom som stal hela hans fjolårssäsong. Deltar efter ork, kraft och dagsform. Gör skillnad när han kommer in, höjer nivån. Fantastisk spelare, rörande öde.

*  *  *

Såg den mållösa matchen Mjällby-AIK. Länge sen jag var så tacksam över en poäng. Mjällby hade ingenting - förutom tur. AIK hade allt - utom tur. Ribba, stolpe, fingertoppar, Han Däruppe med den himmelska rättvisan; AIK fick liksom inte vinna, det skulle bara bli 0-0. Fingertoppar? De som tillhör Noel Thörnqvist, Mjällbymålvakten. De som hjälpte honom till en liten men fenomenal styrning av en ”omöjlig” boll i matchens slutskede. På några millimeter när nog för stolpe-ut istället för stolpe-in. Delvis därför hissar jag varningsflagg för MFF:s söndagsmotstånd. AIK är bättre än sina ynka fem poäng, förr eller senare bryts alla onda cirklar.

Återstart i bortsjabblat slutspel

Hallå där. Nån som har märkt av någon hajp kring handbollens SM-slutspel? Inte? Samma här. Plötsligt las det ju ner. Avbröts, försvann ur medvetandet. Delvis pga ”otur”: alla kvartsfinalerna på herrsidan avgjordes i tre raka. Någon beredskap för det fanns tydligen inte från förbundets sida. Däremot beredvillighet för att mitt i slutspelet spränga in ett par landskamper i en hitte-på-turnering. Vilket ytterligare förlängde uppehållet. Känns som tre veckor nu, men det är kanske bara två. Jag tycker det är synd. Och skam.

*. *. *

Slutspelet - förbundets egen produkt - borde vårdas bättre. Djupfrälsta handbollsvänner bryr sig nog inte, men alla andra gör. De som slits mellan breda idrottsintressen, som inte självklart väljer handboll före något annat. Fotboll t ex. Den säsongen är ju i full gång. Kolla i medierna får du se. I den konkurrensen står sig handbollen slätt - oavsett. Men ett sönderhackat och lååångt utdraget SM-slutspel gör bara hopplösheten värre. Herregud, det hinner bli sommar innan mästarlagen kan koras. Som i hockey numera, VM runt midsommar. Tiden är ur led, så sant som det är sagt.

*. *. *

F ö fattar jag inte varför slutspelet avbröts pga landskamperna. Minns jag rätt var tre spelare från slutspelslagen nominerade i den svenska truppen - i huvudsak som utfyllnad. Ingen av dem figurerade i någon oumbärlig roll, Kristianstads Jurmala Åström fick knappt beträda banan. Jonathan Svensson, YIF, tog för sig i ett piggt inhopp, Möller från Sävehof slet förtjänstfullt men inte länge på linjen. Värt att släcka ett slutspelsintresse för detta? Inte i min bok. Då tar jag - som handbollsvän - mycket hellre en rak serie. Med normalt flow och SM-guld till vinnaren. 

*. *. *

Jo, jag vet. Återstart ikväll. Kristianstad-Hammarby på tv. Mitt speciella favoritlag på damsidan H65 Höör också, i en annan kanal. Semifinaler. Äntligen. Olyckligtvis parallellt med Mjällby-AIK i fotbollsallsvenskan. Gissa vad jag väljer.

En fråga om fotbollstränare...

Dagens grubbel: vad skiljer en framgångsrik fotbollstränare från en mindre framgångsrik? En Henrik Rydström från en Peo Ljung? Det enkla svaret är alldeles givet: klubben. Rydström tränar MFF, Ljung tränar TFF. Däremellan finns en värld. Spelartrupper som inte går att jämföra, förutsättningar som inte på något sätt är ”rättvisa”. Men vänta nu. Betyder detta att om tränarna ifråga bara byter jobb med varann skulle allt fortsätta som hittills? Att MFF med Ljung som tränare skulle trampa på i vinnarspåret? Att ett Rydströmskt TFF skulle förbli ett krisande bottenlag i superettan? Saken har inte prövats - men nej, jag tror varken på det ena eller det andra.

*. *. *

Om hälften gick att förklara med hög standard skulle ju moster Greta kunna vara tränare i MFF. Om den andra hälften kunde relateras till låg budget kan valfri mirakelman ta tränarjobbet i TFF - utan att lyckas. Fotbollen är lite mer komplicerad än så, känner jag. Tränarrollen likaså. Lustigt nog; alla tränare på elitnivå har samma utbildning, ganska säkert också likvärdiga fotbollskunskaper rent teoretiskt. Ändå utkristalliserar sig snart tre kategorier: vinnare, losers och mittemellan. Lagets resultat, tränarens cv. Rydströms fläckfritt såhär långt. Ljungs blandat: hyllad, sågad, kickad senast i HIF. Å andra sidan: vilken tränare har inte fått kicken i HIF?

*. *. *

Hursomhelst är väl Peo Ljung ifrågasatt i TFF nu. Tränare brukar bli det efter fyra förluster på fem matcher. Själv förstod jag aldrig varför man bytte. Kristian Haynes gjorde - utifrån sett - ett bra jobb med laget, förvisso utan att nå allsvenskan. Dit TFF säger sig sträva. Givet nuvarande läge ser nytt kontrakt i superettan ut som en rimligare målsättning. Marig nog. Och allt är så klart inte Ljungs fel; om risiga resultat är en tränarfråga spiller ansvaret över på klubben. Sportchef, styrelse, alla som bortsåg från ”riskfaktorerna” i rekryteringen. Här slår det mig förstås att jag bör vänta och se. TFF kan fortfarande komma igen - med eller utan Ljung vid rodret. 

*. *. *

Slutsats? Usch, det låter nästan lite pretentiöst. Men såhär, om jag ska gissa: det finns inga demontränare, bara olika personligheter. Somliga med gudagåvan att kunna vinna ett lag, en grupp, individ för individ. Gå i spetsen. Skapa tillit, sprida energi. Glöda, brinna, lida, älska - och våga visa det. Andra med precis lika mycket fotbollskunnande i grunden men något fattigare på de extra ”tillbehören”. Viktigast av allt, icke att förglömma: spelarna. Klass och kvalité på den fronten. När solen gått ner går ju sanningen upp: spelarnas prestationer avgör tränarens öde. Aldrig tvärtom. Färdiggrubblat för idag. Tack för kaffet.

Fotbollsunderhållning de luxe

Underhållande fotboll är bland det bästa jag vet. Typ MFF-Hammarby på valborgsmässoafton. 4-2, öppna spjäll och mål stup i kvarten. Okej, Hammarbys tränare tyckte nog inte det var särskilt underhållande. Hans lag låg under med 3-0 redan i halvtid, försvarsspelet så långt lämnade allt i övrigt att önska. Kanske för att MFF var förbannat bra, kanske för att Bajen helt enkelt presenterade sitt ”charmiga” klubbmärke. Förmodligen en mix. Hursomhelst gjorde tränaren vad han kunde för att förändra läget. Fyra byten på en gång direkt efter pausvilan. Ny energi, nytt mod. Och hyggligt betalt: Bajen vann ju faktiskt andra halvlek. Sårade ett MFF som möjligen hemsöktes av hybris.

*. *. *

I stort var det förstås ännu en övertygande MFF-seger. Femte raka i upptakten av årets allsvenska. Ett guldtåg i rullning? Tyckte mig höra antydningar av det slaget från experterna i tv. Som om 25 omgångar inte alls återstod. Som om Häcken och Elfsborg inte fanns. Som om skador och avstängningar inte skulle kunna drabba MFF, bara andra. Som om Kiese Thelin kommer att ligga kvar i målzonen hela säsongen. Som om läget här och nu var något mer än en bräcklig fingervisning. Spekulationer är kul, jag är själv en hejare på det området. Men vänta och se ofta bättre, som idé betraktat. Med det sagt: fem raka imponerar. MFF-spelet som sådant imponerar också, mer och mer. Och mest av allt imponerar Kiese’s effektivitet i avsluten. Åtta mål på fem matcher - tre mot Hammarby - är vettlöst vasst.

*  *  *

Adi Nalic var en av de inbytta i Bajen. Pavle Vagic en av de utbytta. Ex-MFF:are mot ex-MFF:are. En tredje kom också in i massbytet. Anton Kralj, den lille backen. Nalic får nog starta nästa gång. Hammarby blev bättre med honom. Dessutom gjorde han mål på gamle kompisen Dahlin - utan att fira. Sånt är förbjudet i fotbollens vett & etikett-bibel. Jag gillar Nalic skarpt, hans vänliga tillmötesgående mot mitt barnbarn vid fjolårets Hällevikbesök (Mjällby-MFF) gav tunga pluspoäng. Smågriniga fotbollskillar kan vara hur sympatiska som helst utanför planen, kom ihåg det.

*. *. *

Taha Ali. Ska erkänna att jag var skeptisk till den MFF-värvningen. Har ändrat mig nu. Ali blandar högt och lågt som ingen annan allsvensk spelare - och det höga förlåter allt. Ren och skär underhållning, fotboll av en sort som inte alla tränare skulle omfamna. Kul att Rydström låter killen hållas, om än bara som inhoppare. 

*. *. *

Nej, inget parkbesök denna 1a Maj. Traditioner är till för att pausas. Allt efter dagsform och utbud av fotboll på tv. Tänker se IFK-mötet Göteborg-Norrköping i eftermiddag. Och hålla en tumme för det krisstämplade hemmalaget. Dagen till ära i någon mån; få fotbollsklubbar är lika intimt förknippade med arbetarrörelsen som just IFK Göteborg. Dessutom känner jag folk som i med- och motgång håller på Blåvitt. En kvinnlig f d kollega på Sydis. En saknad granne i huset där jag bor. Det har blivit väldigt tyst i den lägenheten, kan jag säga. Inget jubel, inga stön, ingenting av det som förr kunde relateras till favoritlagets öden och äventyr. För hans - och hennes - skull hoppas jag att dagens match blir en högtidsstund.