Dagens grubbel: vad skiljer en framgångsrik fotbollstränare från en mindre framgångsrik? En Henrik Rydström från en Peo Ljung? Det enkla svaret är alldeles givet: klubben. Rydström tränar MFF, Ljung tränar TFF. Däremellan finns en värld. Spelartrupper som inte går att jämföra, förutsättningar som inte på något sätt är ”rättvisa”. Men vänta nu. Betyder detta att om tränarna ifråga bara byter jobb med varann skulle allt fortsätta som hittills? Att MFF med Ljung som tränare skulle trampa på i vinnarspåret? Att ett Rydströmskt TFF skulle förbli ett krisande bottenlag i superettan? Saken har inte prövats - men nej, jag tror varken på det ena eller det andra.
*. *. *
Om hälften gick att förklara med hög standard skulle ju moster Greta kunna vara tränare i MFF. Om den andra hälften kunde relateras till låg budget kan valfri mirakelman ta tränarjobbet i TFF - utan att lyckas. Fotbollen är lite mer komplicerad än så, känner jag. Tränarrollen likaså. Lustigt nog; alla tränare på elitnivå har samma utbildning, ganska säkert också likvärdiga fotbollskunskaper rent teoretiskt. Ändå utkristalliserar sig snart tre kategorier: vinnare, losers och mittemellan. Lagets resultat, tränarens cv. Rydströms fläckfritt såhär långt. Ljungs blandat: hyllad, sågad, kickad senast i HIF. Å andra sidan: vilken tränare har inte fått kicken i HIF?
*. *. *
Hursomhelst är väl Peo Ljung ifrågasatt i TFF nu. Tränare brukar bli det efter fyra förluster på fem matcher. Själv förstod jag aldrig varför man bytte. Kristian Haynes gjorde - utifrån sett - ett bra jobb med laget, förvisso utan att nå allsvenskan. Dit TFF säger sig sträva. Givet nuvarande läge ser nytt kontrakt i superettan ut som en rimligare målsättning. Marig nog. Och allt är så klart inte Ljungs fel; om risiga resultat är en tränarfråga spiller ansvaret över på klubben. Sportchef, styrelse, alla som bortsåg från ”riskfaktorerna” i rekryteringen. Här slår det mig förstås att jag bör vänta och se. TFF kan fortfarande komma igen - med eller utan Ljung vid rodret.
*. *. *
Slutsats? Usch, det låter nästan lite pretentiöst. Men såhär, om jag ska gissa: det finns inga demontränare, bara olika personligheter. Somliga med gudagåvan att kunna vinna ett lag, en grupp, individ för individ. Gå i spetsen. Skapa tillit, sprida energi. Glöda, brinna, lida, älska - och våga visa det. Andra med precis lika mycket fotbollskunnande i grunden men något fattigare på de extra ”tillbehören”. Viktigast av allt, icke att förglömma: spelarna. Klass och kvalité på den fronten. När solen gått ner går ju sanningen upp: spelarnas prestationer avgör tränarens öde. Aldrig tvärtom. Färdiggrubblat för idag. Tack för kaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar