Tankar om våren

Vår 2023. Eller försommar, möjligen. Hursomhelst underbart. Tänk så lycklig man kan bli av väder. När det är svenskt lagom alltså. Varmt men inte för varmt. Bris men inte blåst. Himmelsk sol, inga moln. Bästa tiden på året. Klimatkris? Säkert. Men en dag som denna lätt att glömma. Våren är sig lik när den äntligen kommer. Min egen längtan likaså: till Småland, till fiske i sött insjövatten, till rekreation i guds fria natur. Blir nog inget. Det är fyra år sen sist, jag har inte blivit yngre under tiden. Att längta är att minnas - och det kan man leva på, med visst välbehag.

*. *. *

Barnbarnet är på besök. Det märks. Normalt har vi inga gosedjur i hemmet - men här och nu massor. Jag frågade om hon kom för att flytta in, bagaget var liksom av den omfattningen. Tre stora bärkassar, plus diverse lösa föremål. Bara två nätter, lugnade mig den älskvärda lilla damen. 

*. *. *

Ack om man vore fem år själv. Fredagsmys och lördagsgodis veckan lång. Icke en krämpa, inte en räkning att betala, ingen barlast från fornstora dar. Oförstörd livsglädje, orörd framtid. Men just det: varenda människa har varit fem år en gång i tiden, även jag. Synd att det är så länge sen att inte ens bärkassar fanns. Ännu mindre gosedjur på längden, höjden och tvären. Bara typ nalle - i bästa fall. Fredagsmys? 1950? I bättre bemedlade familjer då, inte hos oss. Lördagsgodis? Nä, kanske en strut karameller för 20 öre. Om man varit snäll. Det vill säga lydig. Inte annars. Glad var man ändå, vill jag tro.

*. *. *

Glädje är barndomens naturtillstånd. Ingen föds sur, ond eller olycklig. Möjligen mer eller mindre älskad - utan att veta om det. Sen förändras man med åren, beroende på en mängd av saker. Miljö, umgänge, social påverkan, rena tillfälligheter, valda erfarenheter. Arvsmassa säkert, i någon mån. Till slut blir vi dock barn på nytt, sägs det. Hoppas, hoppas. Kanske är jag redan där förresten. Kanske är det därför jag längtar som jag gör; bakom ett flöte känner man sig aldrig äldre än femton. Nästan inte under en vårsol heller. Inte förrän man ska resa sig från bänken och märker hur det knakar i lederna.