Allsvensk spänning in i det sista

Nej, inget kavajguld till MFF. AIK:s seger mot Elfsborg igår kväll (4-2) var i ett himmelsblått perspektiv det sämsta som kunde hända. Fotbollsallsvenskan 2021 kommer nu att avgöras i allra sista omgången - och förutsättningarna blev plötsligt ganska delikata. Visst, MFF har två poäng och tio plusmål att gå på gentemot AIK. Det kan se tryggt ut, en pinne räcker ju. Med reservation för att AIK gör en - helt osannolik - tvåsiffrig skandalkross på ett Sirius som spelat klart för säsongen. MFF:s uppgift är i vilket fall marigare. Halmstad slåss för sin allsvenska existens (utan kval), en motivationsfaktor man inte skojar bort. Det gör man förvisso inte med MFF:s heller: guldet står på spel. Målet för säsongen, meningen med livet. Och just i detta ligger kanske fallgropen.

*. *. *

I grunden är MFF naturligtvis ett bättre lag än Halmstad BK, annars hade inte tabellen sett ut som den gör. Men så har vi det här med avvikelser i enstaka matcher. Som när MFF mötte Mjällby för några veckor sen. 0-1. Inte ens jag skulle hävda att det berodde på att Mjällby blivit ett bättre fotbollslag än MFF. Snarare tillfälligheter. Lite flyt å ena sidan, lite oflyt å den andra. Vinna på ”beställning” är sällan lätt, kryssa kan vara svårt nog om inte stjärnorna står rätt. På lördag i Malmö tillkommer dessutom omständigheter bortom det normala. Ponera att det står 0-0 eller 1-1 med kvarten kvar, hur gör MFF då? Öser på för ett segermål som inte behövs? Backar hem för att säkra den pinne som rimligen räcker - med de risker det innebär? Halmstad lär göra som vanligt: försvara sig skickligt, förlita sig på de ströchanser framåt som alltid dyker upp under en match.

*  *  *

Ta nu detta för vad det är. Spekulationer. Möjligen löst grundade. Och då har jag inte nämnt ett ord om - vädret. Snökaos och vinterbus hotar, såg jag i någon prognos. Vilket i och för sig vore ett logiskt slut på allsvenskan 2021. Håller man på långt in i december ber man om problem med att spela fotboll i traditionell mening. Hoppas ändå att avgörandet sker under sjysta former. Inte på nåt kufiskt domslut. Sådana har det varit nog av under säsongen. Grundtips: MFF står pall. Personlig förhoppning: samma. I valet mellan MFF och AIK skulle allt annat kännas både ansträngt och abnormt. Är man Malmöbo så är man.

Sydis som SD-tomte

Inte ofta man ser krigsrubriker i Sydsvenskan. Ett undantag dock idag. ”Jimmie Åkesson kaosets segerherre” vrålar tidningen över ett helt uppslag. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att Sydis blivit ett propagandaorgan för SD. Men så är det nog inte, så råkar det nog bara bli. Man kan aldrig vara helt säker i tider som dessa; normaliseringsvågen sköljer liksom över Åkesson och hans parti, medierna medverkar mer eller mindre medvetet. Samtidigt blir vi som avskyr SD:s politiska tankegods allt färre, snart nog får vi kanske be om ursäkt för vår existens.

*. *. *

Nå. Bortsett från rubrikformat och det propagandaliknande anslaget i stort är jag beredd att hålla med Sydsvenskan - i sak. SD kom onekligen ut som vinnare från veckans skandalartade riksdagskaos. Partiet fick igenom den förändringsbudget man förhandlat fram tillsammans med ”pysslingarna” M och KD. Partiet fick sitt främsta hatobjekt - MP - att helt sonika lämna regeringen. Partiet som genom sin blotta existens är roten till demokratins sönderfall - tro mig, så här gick det inte till innan SD stövlade in i riksdagen - lät andra göra bort sig inför öppen ridå. Skickligt spelat, absolut. Säkert lönsamt i kommande opinionsmätningar - för att inte tala om nästa års val. 30 procent? Potentialen finns, det är bara att inse.

*. *. *

Såg förresten delar av SD:s landsmöte igår. SVT sänder ju, också det en del i normaliseringsprocessen. Mycket från talarstolen handlade om aktivt stöd till återvandring. Förmå invandrare att lämna landet, kort sagt. Särskilt sådana som i en SD-definition inte sköter sig. Arbetar, behärskar språket, omfamnar svensk kultur osv. Exakt hur dessa människor skall förpassas till forna hemländer framgick inte. Skeppas iväg? Flygas? Bruna bussar? Hursomhelst. Självbelåtenheten var översvallande bland partiets företrädare, segerruset gick genom rutan. Och då hade de inte sett dagens rubrik i Sydsvenskan.

Bevare mig för Var...

MFF-Zenit 1-1. Å ena sidan: Var-straffen som gav ryssarna kvitteringsmålet på stopptid gitter jag knappt kommentera. Nöjer mig med att konstatera att den med lätthet platsar på min egen tio-i-topplista över fotbollshistoriens löjligaste straffsparkar. Å andra sidan: MFF fick ett par Var-domslut med sig. Bland annat det som berövade Zenit ett till synes korrekt kvitteringsmål. Å tredje sidan: det var bättre förr. När domar’n dömde.

Mjällbys egen plog bästa snöröjaren

Östersund-Mjällby 0-2. Försenad avspark sedan Mjällbybussen råkat ut för en trafikincident på vintriga vägar. Förlängd match pga ihållande snöyra som krävde två spelavbrott - ett timslångt, ett kortare - för skottning och plogning. Detta var Norrland sen november och parodi på normal fotboll. Först vid 23-snåret ljöd en slutsignal - och då stod han där som matchhjälte, Mjällbys egen plog Jakob Bergström. Vem skulle göra båda målen om inte han?

*. *. *

Jag har skrivit det förr: det finns blott en Jakob Bergström i allsvenskan. Han, bara han, spelar som han pratar. Fritt ur hjärtat liksom. Rakt, krokigt, briljant, bedrövligt. Bergström blandar och ger, förställer sig aldrig, kämpar livet ur sig alltid. Snubblar på bollen som han snubblar på orden men kommer ut med hedern i behåll. Och dialekten; Bergström är karlskronit i grunden, herregud vad det hörs. Allsvenskans roligaste intervjuoffer, helt klart. Fotbollsmässigt är han som bäst under vidriga omständigheter, därför blev jag inte förvånad att just han avgjorde gårdagens match.

*. *. *

Med segern säkrade Mjällby kontraktet. Befriande skönt. Och förbannat bra gjort. Säsongen har kantats av tränarbyte och spelarturbulens, ett tag var det väldigt svårt att se ett lyckligt slut. Vändningen kom med Anders Torstensson som ny tränare - och vissa lätt provocerande förändringar i lagbygget. Stjärnor ut, arbetsmyror in, enkelt uttryckt. Eriksson tillbaka mellan stolparna, Amin Sarr och Elias Andersson som kvalitetshöjande lån. Trist för de som offrades - Löfquist, Blomqvist, Adu - men all min respekt för Torstenssons mod.

Hopp & flopp från forna handbollsstan

Trogen mitt ursprung följer jag Karlskronalagen i handboll med obrutet intresse. Stämningsläget just nu är blandat: jag gläds med IFK, lider med HIF. Allt efter aktuella resultat och prestationer i respektive serie. Kan man inte få hela kakan får hälften vara gott nog, så att säga. IFK Karlskrona råkar ju dessutom vara min bättre hälft. Det var IFK som en gång i tiden ledde mig in på handbollsspåret, det var där jag fick mina första idoler. Lars Alexandersson, Inge Fredin, Ove Bark m fl. Smärtsamt längesen, men jag minns dem som igår. Min sympati för HIF Karlskrona är inte historiskt rotad på samma sätt, snarare bara geografiskt betingad. Allt från ”staun” har en vrå i mitt blekingska hjärta.

*. *. *

IFK ligger i division 1 numera. Nivå 3 i systemet. Inte så illa som det låter. Anrika IFK - alltjämt topp 15 i handbollens maratontabell - har haft sina hundår under 2000-talet. Vacklat på konkursens rand, tvångsdegraderats, varit i mörkaste källaren och vänt. Blivit frånsprunget och distanserat av HIF, tappat den förr så självklara positionen som bäst i stan. I det perspektivet känns division 1 ändå okej för IFK. Och som sagt, den här säsongen har börjat bra. Förrädiskt bra, misstänker jag. En enda förlust på sju matcher så här långt, tvåa i tabellen bakom minst lika anrika Drott. Allsvenskan i sikte? Nja, sakta i backarna...IFK har de svåra lagen kvar innan serien vänder. 

*. *. *

Om man, som jag, bara kollar matchprotokollen ser IFK alltför tunt ut för att hålla i längden. Samma fyra spelare gör konstant 80 eller ibland närmare 90 procent av lagets alla mål (Malmösonen Victor Grevstad flest). Det tyder på två saker: vass topp, smal bredd. Ett lag som inte är riktigt komplett, framförallt inte med allsvenska mått. Ett lag som heller inte tål skador på någon i de fyras gäng. Chansen/risken till uppåtkval är dock inte orealistisk. Det ”skumma” med division 1 är ju farmarlagen, alltså ligaklubbarnas bilagor. Fem av tolv lag i IFK Karlskronas division 1-serie är av den typen och de deltar på sätt och vis utom tävlan. Får inte flyttas upp helt enkelt - två divisioner måste skilja till A-laget. Det innebär, teoretiskt, att IFK kan sluta åtta i serien och ändå få kvala. Mot t ex HIF, svindlande tanke.

*. *. *

Nu tror jag förstås inte att det ska behöva gå så galet för Karlskronas numera ledande handbollsklubb. Men nog anar man kris. Den stående målsättningen om ligacomeback har redan kraschat. Ett lag som förlorar sex av de tio första matcherna kan aldrig komma tillbaka i någon toppstrid. Min känsla är annars att HIF har allt som krävs för spel på högsta nivån. Sportchef (ikonen Tobias Karlsson), marknadsgrupp, visionär ledning, publik inte minst. Allt - utom ett fungerande lag. Vad sådant beror på vet jag inte, spelare för spelare ser det ju rätt starkt ut. Här och nu är det som det är: HIF Karlskrona är indraget i allsvenskans bottenstrid. Och möter närmast de tre topplagen på rad. Panik? Inte än kanske, men bra nära.

Uppstickaren från Uppvidinge

Roade mig med att googla Alstermo. Tätort i Uppvidinge kommun. Kronobergs län, Småland. Skogsrikt, folkfattigt. 875 invånare, varken mer eller mindre. Intressant med detta? Här häckar Sveriges för stunden hetaste handbollsklubb. Amo Handboll. Obesegrad etta i allsvenskan, men framförallt: en ren sensation i svenska cupen. I kvartsfinalen eliminerade uppstickaren från Uppvidinge ligalaget Skövde. Vann både hemma och borta, gjorde 76 mål totalt! Hur är sådant möjligt? Hur bygger man succé i en småländsk avkrok?

*. *. *

Om man bott i bygden själv hade man kanske vetat. Nu gör man inte det, därför får man spekulera. Eller föralldel - låta bli. Klart är att det kostar att göra en ”Alstermoresa”. Laget kryllar liksom inte av bygdens söner, tvärtom. Det allra mesta är värvat utifrån. Och ingen ska inbilla mig att meriterade handbollsspelare flyttar till mörkaste Småland för att det prasslar i lövskogarna. Det måste vara något annat som prasslar. Ta nu inte detta som uttryck för moralisk indignation; modern elitidrott är så. Fri marknad, förmånliga kontrakt, en typ av budgivning. Allt förutsätter förstås externt stöd - och hur det ser ut i Amo Handboll vet jag som sagt inte.

*. *. *

Kanske finns det en lokal ”Percy Nilsson” bakom den spirande framgångssagan? Eller också - mer troligt - är det företagen på orten som möjliggjort projektet. Det finns några med ekonomiska muskler: Alstermo Bruk det äldsta och mest kända, Amo Kabel det med tydligast direktkoppling till klubben. Synliggjort alltså redan av klubbnamnet: fram till 2017 Alstermo IF, nu rätt och slätt Amo Handboll. I paketet ingår även ett adekvat namn på hemmaarenan: Amo Kabel-hallen. Dimensionerad för drygt 700 åskådare, vilket betyder att nästan alla i Alstermo kan gå på match. Än så länge. Skulle laget gå upp i ligan - och något annat förefaller just nu uteslutet - kan det bli problem. Handbollsförbundet ställer vissa krav på publikkapacitet, exakt vilka har jag glömt, men 700 är ganska säkert under normen. 

*. *. *

Kort om laget. Eller rättare sagt om dess främste profil. Minik Dahl Hoegh vid namn. Grönländsk (!) landslagsikon, 36 år fyllda, internationellt meriterad. Tolvmålsskytt i senaste matchen mot Skövde, succéomsusad sen den dan han kom, nu kontrakterad till 2023. Runt honom en massa duktigt folk, flera med förflutet på högre nivåer. Och över alltihop Andreas Stockenberg - presentation överflödig - som ansvarig tränare. I Alstermo, av alla oansenliga små prickar på Smålandskartan. Handbollsvännen i mig är svårt road av exemplet.

Tragedin i Hässelby

Hur många barn i Sverige lever farligt i närheten av dem de älskar mest? Frågan är plågsam, men relevant. Helgens tragedi i Hässelby var så sorglig att den knappt låter sig berättas: en pappa som bokstavligt talat dumpar sina två barn från femte våningen efter att först ha skadat dem med stickvapen. Det ena barnet avled, det andra uppges kämpa för sitt liv. Pappan sitter anhållen, misstänkt på sannolika skäl, inte dömd. Hur kan sådant hända? Hur kan alla mänskliga spärrar bara släppa? Vad hade de här barnen gått igenom innan det fasansfulla slutet?

*. *. *

Alla barn älskar sina föräldrar. Utan dem är de hjälplösa i späd ålder. Alla borde få vara älskade tillbaka. Villkorslöst och alldeles självklart. Men tyvärr. Framför ”alla” måste fogas ett ”nästan”. Hässelbyexemplet är inget isolerat undantag. Barn som fallit offer för brutalt föräldravåld har vi läst om förr - och vi kommer att få läsa om det igen. Så länge vuxna kan sätta barn till världen, så länge finns risken. Förutsättningarna är liksom kravlösa. Missbruksproblematik, mental ohälsa, obefintlig impulskontroll, olyckligt liv; inget spelar roll, vem som helst kan och får bli mor eller far.

*. *. *

Nej, jag förespråkar inte lämplighetstest eller dylikt. Det vore befängt. Kärlek känner varken klass- eller funktionsvarianter, mammor och pappor som behandlar sina barn med naturlig respekt finns i alla ”lager”. Säkert också undantagen. Barnet bryr sig föga: mamma är bäst, pappa är näst bäst fast starkast. Oavsett jobb, status, livssituation i stort. Tillit och trygghet går före - på vägen mot ett eget vuxenliv. Just därför väcker tragedier som den i Hässelby djup sorg mer än ytligt ursinne. Barn väljer inte sina föräldrar, men föräldrar väljer bort sina barn. Det går inte att förstå.

Bra match, dunkel framtid

Spanien-Sverige 1-0. Nej, ingen direktkvalificering till nästa års fotbolls-VM för svensk del. Dock en markant spelmässig uppryckning jämfört med Georgienfloppen i torsdags. Detta var ett Sverige som föll med all heder i behåll. Ett Sverige som gav Spanien en match och drömmen om gruppseger ny näring. Hoppet levde fram till 87e minuten. 0-0 så långt, svenska möjligheter till mål vid flera tillfällen. Sen tog skickligheten ut sin rätt: ribbskott, retur, ridå. Morata målskytt. Han av alla, stjärnan som ”aldrig” gör mål. Snopet men uthärdligt; Spanien var - och är - snäppet bättre än ett bra Sverige, det kommer man inte ifrån.

*. *. *

Janne Andersson, den svenske förbundskaptenen, upphör inte att förvåna. Den här gången bytte han ut Forsberg och Kulusevski redan efter en dryg timme. Ett mysterium för alla vänner av kreativitet. Kanske för spelarna själva också: båda såg fräscha ut, båda tycktes ha mer att ge. Samtidigt har han ju ett rätt hopplöst jobb, Andersson. Hur han än gör är vi alltid några gnällspikar som menar att han gör fel. Pinsamt förstås. För oss, inte för honom. 

*. *. *

På en punkt framhärdar jag: förbundskaptenen borde förklara sig i fallet Zlatan. Hur han tänkt och resonerat kring uttagningen av en 40-plussare, låt vara Sveriges bäste fotbollsspelare i ett historiskt perspektiv. Men här och nu? Eventuell inverkan på gruppdynamiken? Åldern som sådan? Framtidsvisionen? Nästa steg: exakt när är Zlatan’s tid i landslaget förbi? Får han bestämma det själv? Eller har Janne Andersson ångrat sig - och hur gör han då? Petar Zlatan rakt av till nästa samling? Min känsla är att förbundskaptenen murat in sig i ett hörn, svårt att komma ur. Helt i onödan.

*. *. *

Mot Spanien fick Zlatan blott en dryg kvart, det kan förvisso ha varit en första signal om definitiv reträtt. Han såg ut ungefär som mot Georgien: vann en del i luften, försökte sätta lagkamrater i lägen, osjälvisk nästan till oigenkännlighet. Zlatan är fortfarande för bra för att vara dålig, bara ljusår från sin forna mästarklass. Jag föredrar att minnas honom så. Som sagt: stark landskamp av Sverige i det stora hela, snygg förlust. Och VM-hoppet fladdrar trots allt vidare. Playoff framåt vårkanten, snårigt och svårt men inte alldeles omöjligt.

Om het tränarfråga - och sval frågesport

Stian Tönnesen är inne på sin sjätte och sista säsong som handbollstränare i HK Malmö. Frågan om efterträdare upptar mina tankar denna lördagsmorgon. Ett namn som febrar lite är - Johan Zanotti. Kävlingesonen som på senare år varit verksam i Norge och Danmark, men dessförinnan profilerat sig i bl a IFK Trelleborg och Lugi. En talangutvecklare av rang, handbollsmänniska ut i fingerspetsarna. Om han är ”förhandlingsbar” vet jag förstås inte. Ej heller om han fortfarande brinner för tränarjobbet. Zanotti har fyllt 50 i år, kanske mist något av glöden som drev honom i yngre dar? Men spännande hade han varit, min gamle favorit. Mer spektakulär än strame Tönnesen - och minst lika bra på att vinna ett lag.

*. *. *

En annan Kävlingeson som ploppar upp bland tänkbara kandidater är Ola Månsson. Efter många år inom damhandbollen skulle han möjligen överväga ett attraktivt bud från herrsidan. Vore kul att se honom i HK Malmö - allra roligast i en parkonstellation med Zanotti! Då ska jag börja gå på match igen, så sant jag innerst inne är obotlig handbollsnörd. Seriöst ser jag nu inte den duon komma men en av dem: ja tack, gärna. Detta om mina personliga funderingar kring en sak jag i själva verket inte har med att göra.. Tränarfrågan ägs av HK Malmö, ingen annan. Och klubben letar säkert i andra spår än ”mina”. Det brukar f ö bli bra: Jan Karlsson, Magnus Andersson, Ulf Sivertsson och nu Tönnesen är alla exempel på namnkunniga och välmeriterade HKM-tränare i modern tid.

*. *. *

”Det vill du inte missa”, hör jag Filip Hammar vråla i tv. Detta i en trailer för nåt frågesportsspektakel som leds av honom och parhästen Fredrik. Alla mot alla heter det visst. Sorry Filip. Program av det slaget är precis vad jag vill missa. Kändisar som leker tramsebyxorna av sig i tv i tron att vi okändisar ska tycka det är underhållande...nä, fy faan. Tacka vet jag Jeopardy och Vem Vet Mest. Lekfull men seriös frågesport med och för vanligt folk. Att båda programmen lagts ner säger kanske något om vår tid. Exakt vad vet jag inte. Att vanligt folk inte vill titta på annat vanligt folk? Att s k kändisar är så mycket intressantare? Att klokskap är ute och dårskap inne? Att jag personligen blivit en hopplös gamling som bara gnäller? Klurig frågesport det också, men utan klockrena svar. Slut för idag.

Ett riktigt gediget fotbollsfiasko

Georgien-Sverige 2-0. Fiasko är ett fult ord, ibland använt utan täckning. Knappast ikväll; förlorar man en viktig VM-kvalmatch mot en av fotbollens C-nationer är det inget annat än just fiasko. Men all respekt för Georgien. Ett landslag utan stjärnor, utan vinnarkultur, utan erfarenhet av internationella mästerskap. Den här framgången var välförtjänt. Förvisso underlättad av ett svenskt försvarsspel bortom normal anständighet - och ett svenskt anfallsspel helt utan effektivitet. Känslan efterhand var att ett viljeladdat Georgien nästan inte kunde undgå att vinna.

*. *. *

Sverige startade med ”drömparet” Isak-Ibrahimovic på topp. Drömparet inom citat, eftersom endast experter och andra önsketänkare uttryckt sig så. Inte ett enda ifrågasättande någonstans (den här anspråkslösa bloggen räknas inte). Alla dansar Jannes dans, tar förbundskaptenen ut en 40-åring på bekostnad av en 20-åring är det inget diskussionsämne. Det är rätt. Nu säger jag inte att Zlatan gjorde en dålig match ikväll. Tvärtom - i första halvlek. Men gjorde han Isak bättre? Laget? Mycket begärt kanske, dock var det precis så tongångarna gick på förhand. 

*. *. *

Vet inte om Isak saknade Kulusevski. Jag gjorde i alla fall. Fick faktiskt för mig att Isak kände mer respekt för sin nye anfallspartner än för motståndarna. Borta var den frejdige unge mannen som i lyckliga ögonblick påmint en del om just Zlatan - när Zlatan var i samma ålder. Länge sen. Förödande länge. Nästan tjugo år. Svårt att beställa ett ”klick” från det utgångsläget. Och i morgon får den ytterst ansvarige drömmaren - Janne Andersson - säkert sina fiskar varma i medierna. Efterkloka experter är inte att leka med. Synd bara att det måste gå åt helvete innan de vaknar.

*. *. *

Själv har jag stuckit ut hakan nu. Tänk om Sverige slår Spanien på söndag. Efter mål av Ibra och Isak. Uteslutet? Med den här matchen på näthinnan - ja. Men bollen är trots allt rund även i Utopia.

Inte hyssja, bara hata

Hyssja aldrig mot supportrar som buat ut dig vid varje bollkontakt. Det gjorde MFF:s Sören Rieks efter sitt 1-0-mål i gårdagens match mot Göteborg - och det kostade honom en varning. Händelsevis hans tredje för säsongen, vilket innebär avstängning i kommande möte med Häcken.

*. *. *

Vråla gärna med i supportrarnas hatramsor mot rivaliserande lag. Det gjorde Degerforsstjärnan Viktor Edvardsen efter prestigesegern över Örebro häromsistens - utan någon som helst påföljd. ”Hata, hata, hata” är okej. Ett finger för munnen är bestraffningsbart. Endast en huligan kan nog uppskatta fotbollens regelbok, vänner av logik har inget att hämta.

*. *. *

Jag vet. Edvardsen dirigerade och hatskränade efter avslutad match. På fritid, om man så vill. Men upphör regelverket att gälla så fort domaren blåser slutsignal? Nja. Fråga Anders Christiansen i MFF. Han välte ganska nyligen en stol i spontant vredesmod över en förlorad match - och stängdes av för disciplinbrott i efterhand. Konsekvensanalys på det?

Frågor och tankar kring en boll som är rund

Ledning 2-0, nytt allsvenskt kontrakt på fickan. I det läget föll Mjällby ihop som ett korthus i gårdagens match mot Sirius. Märkligt och inte så lite oroväckande inför fortsättningen. Vad hände med det annars så välorganiserade försvarsspelet? Stabiliteten, strukturen? Bollvinsterna, närkampsstyrkan, energin? Ärligt talat fattades detta under hela matchen, 2-0-läget var lycklig slump mer än frukten av något spelövertag. Sirius vände och vann 3-2 av en enkel anledning: man var det bättre laget. Markant bättre än Mjällby, framförallt i andra halvlek. På så vis skipades smärtsam rättvisa, det måste även en enögd betraktare tillstå.

*. *. *

En av de allra bästa i Uppsalalaget var Malmökillen Laorent Shabani, vingback till vänster. Vilket gav näring åt min gamla käpphäst om MFF:s oförmåga att behålla och förädla sina egna talanger. Shabani är blott ett exempel i mängden. Gårdagens one & only i Mjällby kan nämnas i samma andetag. Amin Sarr. Han är dock, till skillnad från Shabani, bara utlånad, inte dumpad för gott. Om MFF-ledningen såg Sarr’s fantastiska 2-0-mål igår borde de förstås jubla: grabben är vår, honom tar vi tillbaka! Att Sarr själv skulle värdera det förtroende han fått i Mjällby så högt att han önskar sig en permanent övergång är en fåfäng tanke - om än tröstefull att leka med.

*. *. *

Mjällby har de båda avsågade Ö-lagen kvar att möta. Tacksamt? Inte helt säkert. Östersund och Örebro kan spela avspänt, helt utan press. Mjällby å sin sida måste vinna åtminstone en av matcherna - 34 poäng räcker rimligen för att undvika kval - och ”måste” är alltid en lömsk ryggsäck i fotboll. Att lag som inte har nånting att spela för - typ Östersund och Örebro nu - skulle vara lätta offer känns dessutom som en förlegad myt, inget att ta fasta på. Och som Mjällby uppträdde mot Sirius blir varje match svårvunnen, det är den bistra sanningen. Pessimist? Jag? Inte alls. Innerst inne har jag gott hopp och god tro. Bara lite sargad övertygelse.

*. *. *

Årsbästa av MFF idag. 2-0 borta mot Göteborg, båda målen av gammeldansken Sören Rieks. Total kontroll matchen igenom. Och detta utan viktiga kuggar som Ahmedhodzic och Colak. Plus att Christiansen och Lewicki tvingades bryta tidigt pga lättare (?) skadekänningar. Inget spelade roll. Nalic och Rakip gjorde utmärkta inhopp, MFF fortsatte dominera. Länge sen jag såg laget genomföra en hel match så övertygande. Om det räcker till guld i slutändan återstår att se; Djurgården flåsar i nacken, allt är öppet. Först framåt lucia vet vi, årets allsvenska är ju ingen annan lik. Nu när det är som mest spännande stänger den f ö ner ett par veckor. Till förmån för VM-kval. Består vårt blågula landslag av allsvenska spelare? Det har jag tydligen missat.

Statsminister Magdalena Andersson...

Idag valdes Magdalena Andersson till ny partiordförande i Socialdemokraterna. Den elfte i ordningen, vilket kan tyckas vara anmärkningsvärt få. Partiet bildades trots allt för drygt 130 år sedan. I en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Claes Tholin hette förresten den förste sosseledaren, det hade jag inte en aaaning om. Tack Google, för hjälpen. Tholin blev aldrig statsminister. Lika lite som Sahlin och Juholt i modern tid. Men annars har de haft högsta politiska ämbetet allihop. Särskilt Tage Erlander har haft det. Han var statsminister i 23 år, 1946-1969. Det står sig än idag som något slags världsrekord.

*. *. *

Ska man vara korrekt måste förstås även Magdalena Andersson räknas in bland s-ledare som inte varit statsminister. Dock en formsak, snart nog lär hon godkännas av riksdagen. Kanske redan nästa vecka. Om inte Dadgostar (v) får ett nytt anfall av publicitetshybris. Själv tror jag att Andersson blir en värdig efterträdare till Löfven. Inte så svårt, hör jag någon muttra. Löfven hade ju sina belackare - och det är klart: någon Palme var han inte. Ingen Göran Persson heller. Möjligen en antydan till korsning av Erlander och Ingvar Carlsson. Rekorderlig, inte så förbannat akademisk. Vilket i min partibok är ett gott betyg.

*. *. *

Med Magdalena Andersson får S en helt annan typ av ledare. En som knappast kommer att stå handfallen i tv-debatter och retorisk ordväxling. Andersson är driven där, klart vassare än Löfven. Om det är till fördel för partiet återstår att se; det diffusa begreppet ”folklighet” skall inte underskattas. Löfven hade, i goda stunder, åtminstone drag av det. Andersson utstrålar i princip ingenting av just den egenskapen - men vem vet, kanske lyser hon upp som statsminister. Sveriges första kvinnliga f ö. På så vis går Magdalena Andersson till historien redan innan hon tillträtt. All min respekt och beundran.

*. *. *

Apropå klimatmötet i Glasgow. Bror Duktig finns i många skepnader. Syster Greta i blott en. Skönt att vara en helt vanlig medelmåtta.

Det tidlösa fotbollsruset

Tänk att man vid 76 års ålder fortfarande kan bli rörd av fotboll. Kämpa med lyckotårarna, känna att man faktiskt lever. Tack Mjällby för den påminnelsen. Gårdagens 2-0-seger mot Hammarby gjorde mig inte yngre över tid, men definitivt för stunden. Detta var fotboll när fotboll är som bäst rent emotionellt. Spelare som ger allt för sin klubb och för oss som råkar gilla den. Krigarnas triumf över lirarnas. Byhålans knockout på storstan. 

*. *. *

Viktor Gustafson! Jesper Gustavsson! Vilka föredömen i konsten att aldrig, aldrig, aldrig ge en enda boll förlorad. Carlos Gracia! Listerlandsspanjoren, fullständigt briljant som mittback. Carljohan Eriksson! Målvakten som gör alla mållösa. Fenomenal igår igen. Men framförallt: laget. Varenda kugge, vartenda bultande hjärta. Och då inkluderar jag staben runt om. Sportchefen Hasse Larsson. Tränartrojkan med Anders Torstensson i spetsen. Det sprutar blod, svett och tårar kring hela Mjällby AIF. Okej, reservation för några petade stjärnor, man kan sällan få allt.

*. *. *

Ack ja, den fotbollen. Min fru undrade från ett angränsande rum varför jag skrek så förbannat. Jag sa som det var: jag skriker inte, jag hulkar. Diagnos på det? Lönt att ringa 1177? Förmodligen inte. Bättre att bejaka galenskapen och gilla läget. Medan tid är.

Mål gör skillnad - domslut likaså

Målsiffrorna 3-2 i fotboll kan vara både förlösande och förkrossande. Kolla på helgens allsvenska omgång. MFF vänder 1-2 till seger borta mot Sirius. Elfsborg tappar 2-1 till förlust borta mot Norrköping. MFF försvarar sin position i guldstriden, Elfsborg halkar efter. Sena mål, stor verkan. Men också: diskutabla domslut, brutal effekt. Tänker på Elfsborg som i ledning 2-1 decimeras till tio man redan vid halvtimmen spelad. Simon Strand utvisad, två gula. Regelvidriga förseelser, absolut. Men värda varning var för sig? Nja. Värre har man sett. Strand fäktar med armarna, puttar mer än knuffar på en motståndare, drar lite lätt i nån tröja. Inga dobbar, inga vårdslösa kapningar. Tunn grund att bli utvisad på, tycker i alla fall jag.

*. *. *

Mumma för konspiratoriskt lagda: domare i matchen var Kaspar Sjöberg. Från Malmö. Nej, så illasinnad är inte jag. Sjöberg dömde helt säkert efter övertygelse, inte efter härkomst. Men med det sagt framstår det ändå som onödigt att en Malmödomare utses att döma en match där MFF så att säga är tredje part. Det blir som att bjuda skitsnackets vänner på öppet mål.

*. *. *

Lyckat trippelbyte av MFF-tränaren Tomasson i Uppsala. Rakip, Nanasi och Colak in med halvtimman kvar, alla bidrog till vändningen. Nanasi, inte minst. Talangfull kille, möjligen ett stjärnämne, men än så länge kort hållen i konkurrensen. Tyvärr, det hade varit kul att se mer av honom. Nå. Colak ”stal” förstås uppmärksamheten. Det var ju han som gjorde målen, avgörande 3-2 sent in i stopptiden. Blytunga poäng för MFF, som dock har ett vanskligt program kvar. Bortamatcher mot Göteborg och Kalmar bl a. I förstnämnda med varningsbelastade Ahmedhodzic och Colak avstängda. Siriusmatchen visade att i vart fall den senare knappast går att ersätta. Abubakari, som inledde, har fortfarande allt att bevisa vad gäller allsvensk klass.

*. *. *

Fortsatt öppet i kampen om guldet, alfabetisk logik i andra änden av tabellen. Ö-lagen åker ur. Örebro och Östersund, båda hopplöst akterseglade. Fatalt för Örebro som bytt tränare tre gånger under säsongen. Dessutom storhandlat i sommarens transferfönster. Och bara blivit sämre. Återstår ”där nere” gör däremot striden runt det förhatliga kvalstrecket. Flera lag är inblandade, i första hand Halmstad, Degerfors, Mjällby samt Sirius. Ikväll kan det klarna. Eller också krylla till sig ännu mer. Halmstad-AIK, Degerfors-Göteborg, Mjällby-Hammarby står på programmet. Be mig inte tippa - men jag vet vilken av matcherna jag skall se.