Hur många barn i Sverige lever farligt i närheten av dem de älskar mest? Frågan är plågsam, men relevant. Helgens tragedi i Hässelby var så sorglig att den knappt låter sig berättas: en pappa som bokstavligt talat dumpar sina två barn från femte våningen efter att först ha skadat dem med stickvapen. Det ena barnet avled, det andra uppges kämpa för sitt liv. Pappan sitter anhållen, misstänkt på sannolika skäl, inte dömd. Hur kan sådant hända? Hur kan alla mänskliga spärrar bara släppa? Vad hade de här barnen gått igenom innan det fasansfulla slutet?
*. *. *
Alla barn älskar sina föräldrar. Utan dem är de hjälplösa i späd ålder. Alla borde få vara älskade tillbaka. Villkorslöst och alldeles självklart. Men tyvärr. Framför ”alla” måste fogas ett ”nästan”. Hässelbyexemplet är inget isolerat undantag. Barn som fallit offer för brutalt föräldravåld har vi läst om förr - och vi kommer att få läsa om det igen. Så länge vuxna kan sätta barn till världen, så länge finns risken. Förutsättningarna är liksom kravlösa. Missbruksproblematik, mental ohälsa, obefintlig impulskontroll, olyckligt liv; inget spelar roll, vem som helst kan och får bli mor eller far.
*. *. *
Nej, jag förespråkar inte lämplighetstest eller dylikt. Det vore befängt. Kärlek känner varken klass- eller funktionsvarianter, mammor och pappor som behandlar sina barn med naturlig respekt finns i alla ”lager”. Säkert också undantagen. Barnet bryr sig föga: mamma är bäst, pappa är näst bäst fast starkast. Oavsett jobb, status, livssituation i stort. Tillit och trygghet går före - på vägen mot ett eget vuxenliv. Just därför väcker tragedier som den i Hässelby djup sorg mer än ytligt ursinne. Barn väljer inte sina föräldrar, men föräldrar väljer bort sina barn. Det går inte att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar