Flaggan i fönstret

I huset mittemot det jag själv bor i hänger en stor flagga ut från ett fönster på tredje våningen. Gul och blå. Nej, inte Sveriges. Ukrainas. Jag vet inte vem eller vilka som bor där - om ens någon: gardiner saknas, blommor i fönstren likaså, alla tecken på mänskligt liv lyser med sin frånvaro. Flaggan talar för sig själv. Påminner om tiden vi lever i. Sommar och sol, himmel och hav, ledighet och lättja? Ja jo, det också. Till och med nyhetsrapporteringen verkar ha tagit semester. Flaggan i fönstret gör jobbet.

*. *. *

Kriget i Ukraina har alltså gått in på sin femte månad. Nyhetsvärdet är passé, Ryssland ”opererar” vidare i tysthet. Alla ord är sagda, alla fördömanden gjorda. Europa står enat. USA - med en egen byk av krigsförbrytelser - hänger på. Sanktioner, sanktioner, sanktioner mot Ryssland. Vapenstöd och ekonomiskt bistånd till Ukraina. Men eld upphör? Fred? Icke en antydan. Putin sitter där han sitter, rubbad i orubbat bo. Besatt av stormaktsdrömmar. Dömd till undergång - och därmed farligare för var dag som går.

*. *. *

Mitt i alltihop säljer sig Sverige till Turkiet för att komma med i Nato. Okej, förhandlar då. Men det var vämjeligt att se Magdalena Andersson och Ann Linde på tv i morse. Skaka hand och utbyta vänliga fraser med den turkiske presidenten Erdogan, av initierade bedömare klassad som god tvåa i Europas egen despotliga. Allt för Sveriges bästa? Tillåt mig tvivla. Skulle Putin bli mindre oberäknelig för att Nato sväller? Sverige säkrare? Kan det inte lika gärna bli precis tvärtom? Jag är rädd för det.

*. *. *

Alla dessa toppmöten. Förhandlingar. Utspel. Lismande leenden och inbördes beundran. Viss respekt, jag fattar att världspolitik är komplicerade saker. Men vore det inte vettigare att lägga alla ansträngningar på att oskadliggöra monstret i Kreml? Direkt, menar jag, inte via sanktioner som bara drabbar i grunden oskyldiga människor. Om man nu vill ha slut på kriget alltså. Så länge Putin är vid liv lär det ju fortsätta, av rent okynne om inte annat. Flaggan i fönstret ger inte mycket hopp. Sorgligt nog.

Vem ska avgöra ett derby om inte en Patriot?

Patriot. Skojigt namn på en derbyhjälte. Patriot Sejdiu, MFF. Inbytt i 89e minuten, målskytt i 91a. 2-1 till MFF, tre blytunga poäng. Och å andra sidan: ännu en förödande nolla för Helsingborg. Detta blev lagets nionde förlust på tolv matcher, den åttonde med uddamålet. Otur? Inte enbart, men kanske till viss del. Igår låg ”oturen” i att avgörandet föll först på tilläggstid, sett till spel och målchanser var resultatet rimligt. MFF malde ner och tuggade sönder HIF. Sakta men säkert, metodiskt och konsekvent.

*. *. *

Matchvinnaren fick jag korn på redan i förfjol. Då som utlånad till Dalkurd i superettan. Minns att jag tänkte: vad gör Patriot Sejdiu där, varför är han inte kvar i MFF? Kvalitéerna sken igenom, potentialen var uppenbar. Sen drog han bestämt ett korsband året därpå. Missade en hel säsong, föll i glömska. Inte i MFF, dessbättre. I år är han tillbaka, lite försiktigt lyft i hierarkin av nye tränaren Milojevic. Rejält hårtorkad efter debuten i våras, beskylld för opassande kaxighet. Rätt eller fel: Patriot Sejdiu ber inte om ursäkt för sin existens, det är väldigt mycket Malmö i grabben. Kul att han ”snodde” huvudrollen i derbyt.

*. *. *

Kul också att allsvenskan är tillbaka. Det är förvisso inte världens bästa fotbollsliga, kanske inte ens Nordens bästa. Hur man nu mäter sånt. Själv är jag nöjd med allsvenskan precis som den är. En institution i Sveriges idrottsliv, alla seriers Moder. Öppen för stora och små: Degerfors, Mjällby och Värnamo lika väl som MFF, AIK och Göteborg. Öppen dessutom för etnisk mångfald som ingen annan sport; GIF Sundsvall t ex ger oss spelare vid namn Forrest Lasso och Joe Corona. Bara sånt kan man ju bli glad av. Och då har jag inte nämnt Silas Sillastrybare, min specielle favorit.

Kim Andersson i mitt handbollshjärta

Just det, jag skulle ju skriva om Kim Andersson. Sveriges genom tiderna bästa handbollsspelare - får man tycka det? Tack. Jag förstår att saken kan diskuteras, att andra kanske föredrar t ex någon av Bengan Boys. Magnus Wislander, inte minst. Själv var jag svag för Staffan Olsson. Och för Magnus Andersson. Och för ”den flygande köttbullen” Ljubomir Vranjes, definitivt bäst i hela världen bland handbollsspelare 1,66 meter över golvet. Men i det stora hela: ingen har fascinerat mig lika mycket och lika länge som Kim Andersson.

*. *. *

Första gången jag hörde talas om honom var i Kävlinge mot slutet av 1990-talet. Jag hade rest dit för en intervju med Ronnie Olsson, dåvarande ordförande i Kävlinge HK. Det rådde handbollsfeber på orten; herrlag i näst högsta serien, damlag på väg upp, blomstrande ungdomsverksamhet inkluderande ett P86-lag som senare skulle bli svenska mästare. Det var då, liksom i förbigående, Olsson nämnde en förlorad son: ”Kim Andersson. Han flyttade häromåret när han kom in på handbollsgymnasiet i Ystad. Den pågen skulle du sett, han har allt. Lätt den bäste vi fått fram!” Ronnie Olsson visste vad han pratade om.

*. *. *

Kävlinge-Kim debuterade i Ystads IF:s A-lag redan vid 17 - samma Ystads IF som han alltså vinner SM-guld med 22 långa år senare, vid 39 fyllda. En unik karriärcirkel, vågar jag nog påstå. Däremellan har han förstås lyckliggjort handbollsvänner även på annat håll. Partille (Sävehof) i Sverige, Kiel i Tyskland, Kolding i Danmark. Succé överallt. Massor av landskamper under resans gång. Skarpskytt och playmaker i samma paket, en av sin sort. Lite som Staffan Olsson - fast i uppdaterad version, ännu skickligare. Gjord för  handboll, helt enkelt.

*. *. *

När Kim Andersson efter många utlandsår bestämde sig för att flytta hem 2015 trodde åtminstone jag att det var för att trappa ner och runda av. Förbereda slutet, ta en säsong eller två med YIF i väntan på ”civilsamhällets” prövningar. Jag är glad att jag hade fel. Rörd över faktum: 2022 leder Ronnie Olssons ”påg från Kävlinge” sitt lag till ett hett efterlängtat SM-guld. Och ja, det är möjligt att Kim Andersson - med ålderns rätt - tappat något lite i snabbhet och explosivitet. Så länge spelsinnet är intakt gör det inget. Till fördel också för oss som bara tittar på: nu hinner vi med i handbollen när den är som allra bäst. 

*. *. *

Förlåt mig dessa inaktuella rader. Ville bara uppfylla ett löfte som jag satte på pränt efter den dramatiska SM-finalen för några veckor sen. Härnäst fotboll. Med fokus på återstarten i allsvenskan.

Glad Midsommar - utan robot...

Nu ska jag försöka vara snäll och förstående, det är ju trots allt midsommarafton. Men. När min morgontidning bjuder på så kallade robottexter är det svårt att inte bli förbannad, så mycket kan jag säga. Idag händer det igen. Ett par programmerade rader från det prestigeladdade Balkanderbyt mellan Croatia och Bosnien i fotbollens division 5. Ingenting om själva matchen, inte ens målskyttarna. Icke en stavelse som kan kallas journalistik. Jag vet. Ingenting är längre som förut. Tiden står inte still. Tekniken går framåt. Bemanningen krymper. Pappersupplagan likaså. Och av bara farten respekten för läsarna. Allt hänger ihop. Det enda som - i grund och botten - är sig likt är föraktet för den ”lilla” sporten. Eliten går fri, MFF ligger kvar i gräddfilen. Småklubbsfotbollen tar smällen.

*. *. *

Det säger något om redaktionsledningars syn på världen, liksom. Jag menar, vad hindrar ”roboten” från att jobba med t ex bok- eller filmrecensioner? Nyhetstexter i stort? Ingenting rent tekniskt, såvitt jag förstår. Bara det redaktionella förnuftet. Skam att detta inte inkluderar allt innehåll i tidningen. Robottexter är, med ett gammalt bortglömt ord, en styggelse. Borde förbjudas i lag - om nu inte branschen är förmögen till självsanering. Punkt. Jag som faktiskt var på plats kan berätta att Croatia-Bosnien var en spännande match. Slutresultatet 1-2 speglar i och för sig ingen ”rättvisa”: Croatia dominerade både markant och konstant. Men sådan är fotbollen: målen räknas, inget annat. Jo förstås, målvakten räknas i högsta grad. Bosnien hade ett lejon i buren. Är han sådär bra alltid spelar han definitivt i fel serie.

*. *. *

Vad Bosnien dessutom hade var en centertank. Och då menar jag tank. Missade hans namn, tyvärr, men nåt större har jag nog inte sett på en fotbollsplan. Någon skojade om hans tröjnummer 99, att det kanske stod för matchvikten. Där kunde jag inte avhålla mig från ett påpekande: tresiffriga tröjnummer existerar inte. Men bra var han, tvåmetersbjässen med rondören. Otroligt nyttig för sitt lag, hopplöst krävande för Croatias ordinärt vuxna försvarspjäser. Solen gassade över Kroksbäcks IP, uppemot 300 pers var där. En fin publiksiffra i division 5. Synd att de flesta fick vända hem besvikna...till tonerna av ett närmast bisarrt avgrundsjubel i Bosnienlägret. Stort att vinna derbyt, det får man förstå. Slutligen: Glad Midsommar alla vänner av småklubbsfotboll. Släpp inte in nån robot vid festborden, lova det.

Elvis eller Tommy? Roy, tack.

Jag växte upp med rock’n’roll - och en ständigt återkommande fråga: Elvis eller Tommy? Tro mig, så gick det till i 1950-talets Sverige. På gator och torg. I parker och lundar. På skolgårdar, inte minst. En musikrevolution svepte över världen, en helt ny ungdomskultur förlöstes och själva frågan löpte liksom amok från mun till mun. Vilken rebell var bäst? Kungen från USA? Kopian från England? Elvis Presley eller Tommy Steele? För mig - och de allra flesta - var rätt svar alldeles givet. Elvis. Han hade allt som Tommy saknade: låtarna, rösten, utseendet, frillan, kläderna, farligheten som den definierades då för tiden. Men nu till saken. Om jag ställts inför frågan några år senare hade mitt svar blivit - Roy. Roy Orbison, närmre bestämt.

*. *. *

Året var 1961. Min postadress Katrinelunds Inackorderingshem För Mindre Välanpassad Ungdom. Jo, så var faktiskt det officiella namnet på ”Katte” österut i Malmö. Jag bodde där så att säga på medhavda synder från Karlskrona, exakt vilka kan vi lämna därhän. Det var på Katte jag först hörde Only The Lonely (Know The Way I Feel Tonight). Radio Luxemburg, kväll efter kväll efter kväll. Boendemiljön och omständigheterna bidrog säkert i någon mån - men herregud: Rösten! Så säregen. Spröd och stark på samma gång, helt olik alla andras. Pop mer än rock, hjärta mer än hud. Roy Orbison blev nästan min frälsare, definitivt mitt ljus i mörka stunder. Där och då, men också för evig tid. Jag följde hans karriär, räknade hans hits: Running Scared, In Dreams, It’s Over, O Pretty Woman, för att nämna bara några av de odödliga 60-talssångerna.

*. *. *

Jag köpte hans plattor. Alla. Även de som alltid hamnade i reabackarna på 1970-talet. Eller i den beryktade LP-miljonärens överskottslager a 7:75 stycket. Roy var helt ute under det decenniet, jag kände mig ett tag som hans siste vän. Discovågor och hårdrockstornadon trängde undan den melodiösa popen, The Big O (Orbison’s smeknamn) fick turnera runt som något slags B-artist i countrysällskap. Själv håller jag än idag hans 70-talsproduktion högt. Delar av den har pärlstatus i min samling. Singeln So Young, flera olika LP-spår. Inklusive fredsmanifestet It Takes All Kind Of People (To Make A World) från ett album som gavs ut 1972. I sin helhet ett av Roys allra bästa, om du frågar mig. Men tydligen fel i tid; ingen av låtarna ”nådde ut” till radiovågorna, än mindre till topplistorna.

*. *. *

Runt 1980 var det som om Roy Orbison upphörde att finnas till. Inga nya skivsläpp, inga fynd i reabackarna. Ingen som sjöng ”lonely” eller ”blue” eller ”chalala” så som han. En epok var över - och jag var trots allt nöjd: jag hade ju rubbet på skiva, jag hade t o m en bok om Roy som jag fyndat i en butik vid Triangeln. Men så plötsligt, jag tror det var -85: nyheten om en supergrupp kablas ut över världen. Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty, Jeff Lynne och - Roy Orbison! Travelling Wilbury’s kallade de sig, debut-LP:n blev en braksuccé. Roy sjöng solo som i fornstora dar på ett par av spåren och snart nog följde han upp med en platta i eget namn. Succé igen. Låtar som California Blue, Windsurfer, A Love So Beautiful, You Got It...Roy var tillbaka, större än nånsin, när man trodde att han blivit ett vackert minne blott. På Sydsvenskan bildades en Roy-klubb - och nej, absolut inte på mitt initiativ. Det var en ung spoling, nyfrälst, som kläckte idén. Hemma hos honom hade vi medlemsträffar, inte direkt drogfria men med en självklar regel: endast Roy-låtar fick spelas.

*. *. *

Hypen som sådan upplevde jag annars som omtumlande. Nästan med lite blandade känslor. Det var ju på alla sätt och vis så otroligt långt från Katte 1961. Då var det jag och Roy mot världen liksom. Nu blev det som om hela världen tog för sig av min gamla själasörjare. Såna där tankar kom och gick. Var höll dom hus på 70-talet, typ. Fånigt ja. Egotrippat ja. Jag borde glatt mig rakt av. Uppskattat att Roy sent omsider fick en ny publik, en ny karriär. Skippat alla reservationer. Man äger inte sin musikaliska husgud, bara låtskatten och minnena. Huruvida Roy Orbisons storstilade comeback också ledde till hans slutliga öde kan ingen veta - men i december 1988, mitt under pågående turné, kom det sorgliga beskedet: en hjärtinfarkt hade tagit Roy’s liv. Han blev blott 52. Numera spelar jag honom ganska sporadiskt. Nästan uteslutande vid högtidliga tillfällen. Av respekt för rösten som en gång blev min tröstnapp.

Tankar kring det tryckta - och det blanka

Jag har ingenting emot Caroline Seger. Självklart inte; Seger är en ikon inom svensk damfotboll, still going vid 37, värd all respekt och beundran. Men betyder det att hon är värd dessa ständigt återkommande idolporträtt i Sydsvenskan? Två hela uppslag idag. Fyra sidor. Innehållet kan jag inte uttala mig om, blev trött och ointresserad av blotta anblicken. Var inte allt redan sagt och skrivet om Caroline Seger? Kunde inte Sydsvenskan låta det gå åtminstone något år mellan gångerna? Jag tycker det. Och f ö sympatiserar jag inte med själva personkulten.

*. *. *

Seger framställs som om hon vore en stjärna i individuell idrott. Så är det ju inte. Fotboll är en lagsport. Seger må vara lite skickligare än andra men lik förbannat är hon en kugge i kollektivet och sällan bättre än vad omgivningen gör henne. Detta kommer bort, för varje nytt idolporträtt förminskas liksom den heliga frasen ”laget är alltid större än jaget”. Obs, Caroline Seger är så klart oskyldig. Jag tror ju inte hon ringer upp Sydsvenskan och ber om uppmärksamhet var och varannan vecka. Snarare är det väl tidningen som på diffusa grunder gjort henne till galjonsfigur för feministprofilen. Synd. Vill man stimulera läsarintresset finns det tusentals variationsmöjligheter bara i sportens värld.

*. *. *

Själv hade jag gärna velat läsa om Jörgen Lennartsson, avpolletterad HIF-tränare. Hur känns det att få kicken från jobbet man brinner för och överhuvudtaget inte misskött? Att bli offentlig syndabock för ett lags tillkortakommande? Att bli ersatt av två ungdomstränare med jämförelsevis noll meriter på cv:t? Förnedrande eller? Lennartssons egen syn på saken hade varit spännande att ta del av. Men inget sådant, tyvärr. Kanske har han avböjt, kanske blev han medialt ”kall” i samma ögonblick som bilan föll. I vilket fall blir jag personligen lätt äcklad av alla sportchefer som står på presskonferenser och floskelförklarar varför tränare de nyss anställt plötsligt inte duger.

*. *. *

I fallet Lennartsson tillkommer en aspekt av nyhetsvärde. Det vanliga är ju att en välmeriterad tränare ersätts med någon annan välmeriterad tränare. HIF gör alltså tvärtom. Löser frågan internt, lyfter två f d spelarikoner som i tränarrollen kan betraktas närmast som prao’s. Klubben sparkar på så sätt inte bara Jörgen Lennartsson på båda smalbenen, man lyckas också ifrågasätta en hel yrkeskår. Behövs etablerade fotbollstränare? Kan ”vem som helst” göra jobbet? Marken gungar...mest under HIF, tror jag. Men osvuret är bäst: ponera att laget börjar vinna, det vore nog inte särskilt stärkande för etablissemanget.

Ariana - i väntan på allsvenskan

Allsvenskan vilar. Superettan likaså. Det betyder inte att livet är fattigt, men möjligen lite urvattnat för oss som gillar fotboll. Om man nu inte håller tillgodo med vad som faktiskt bjuds. Matcher på lägre nivå alltså. Sådana finns, vitala delar av seriesystemet rullar på ett tag till. Ikväll tänker jag cykla ner till Limhamns IP och kolla på Limhamn-Croatia i femman. Förra helgen var jag på Hyllie IP och såg Malmös nya innelag Ariana som gästades av Högsby från mina forna hemtrakter (Oskarshamn) - och där talar vi division 2.

*  *. *

Ariana var en angenäm upplevelse. Klubben är ung, klättringen genom småserierna remarkabel. Ett år i varje i princip. Hur det går i tvåan återstår att se, just nu är man med i kopplet som jagar ledande FC Rosengård. Högsby blev en munsbit på vägen: Ariana vann 5-0 efter glimtvis ögonfägnande fotboll. Roligast var ändå ramen. I tidningen angavs publiksiffran till 450, känslan och stämningen sa betydligt fler. Många afghaner av naturliga skäl; klubben bildades en gång av personer med rötter i just Afghanistan. Upptagningsområdet är i första hand Kroksbäck, det är där man bedriver barn- och ungdomsverksamhet.

*. *. *

Hur A-laget finansieras vet jag inte - men klart är att Ariana FC har gott om vänner. Generösa sponsorer å ena sidan, ideella krafter å den andra. Alla besjälade av samma idé: piffa upp Malmös fotbollskarta, sätta in Ariana i ett större sammanhang. Ingen säger allsvenskan, i alla fall inte högt. Däremot säger rätt många superettan - som ett slags rimlig målsättning i närtid. Fast då tvingas man nog byta idrottsplats. Hyllie har sin picnicliknande charm; mycket grönytor, här och där bord och stolar utplacerade i all enkelhet, familjevänligt på ett sätt som inte är särskilt vanligt i fotbollen. Tror aldrig jag sett så många barn - och mammor för den delen - på match som i lördags.

*. *. *

Vad som saknas på Hyllie IP är en traditionell läktare. I planens längdriktning finns en ”stenhylla” i tre eller möjligen fyra avsatser, det är allt av publikkomfort. Förutom gröngräset uppe på slänten. En miljö att älska, absolut. Men föga division 2-mässig, och helt utesluten om Ariana en vacker dag skulle nå målet. Superettan kräver liksom mer än vad Hyllie IP i nuvarande skick kan erbjuda. Säkert även lite mer än vad Ariana FC i nuvarande skick kan erbjuda. Laget såg förvisso starkt ut, flera spelare briljerade, själv blev jag mest förtjust i nr 14 Edi Edbegdi. Men det var mot Högsby, kanske inte den skarpaste av värdemätare.

På Lööf’s sida...

Man behöver inte vara centerpartist för att gilla Annie Lööf. Det räcker länge att vara en helt vanlig människa. Som råkar leva i Malmö. Mångkulturens högborg. Med allt vad det innebär: goa grannar i huset där jag bor, fotbollsklubbar som visar att stan är så mycket större än bara MFF. Krogägare, pizzabagare, Muhammed bakom taxiratten, Mustafa i bussen, Berta som sliter på äldreboendet. Tusentals så kallade invandrarungdomar som precis tagit studenten och har en ljusnande framtid i sikte - den där det inte blir nåt konstigt eller skumt med att heta något annat än Karlsson eller Åkesson i efternamn. Det är detta, tror jag, som är Annie Lööf’s Sverige. Och mitt.

*. *. *

Gängkriminaliteten? Finns också i Malmö, det vore ”blint” att förneka. Skjutningar, sprängningar. Blåljus för jämnan. Familjetragedier med överrepresentation av unga killar - både bland offer och gärningsmän - som kan knytas till en ”ansvarslös invandringspolitik”. Sistnämnda ett citat från den papegojliknande SD-propagandan. Alltid så: man ser det man vill se, lyfter det som så att säga gagnar ens ärende. Och SD:s ärende delas av borgerligheten i stort: störta sossarna, om så till priset av ansvarslös anständighet. Allt för makten. M, KD, nu även Liberalerna; inga skrupler, SD är en förhandlingspart bland andra. Den enda som spjärnar emot är Annie Lööf. Där Kristersson och Pehrson kröker rygg, där står hon rak som en fura. 

*. *. *

Principfasta politiker växer inte på trän, Lööf kan rentav vara den sista. Paradoxalt nog verkar det inte löna sig. Centern krymper i opinionsmätningarna, folk stör sig tydligen på vägvalet. Och apropå val: ponera att Annie Lööf gjort som hennes f d Allianskollegor. Krokat arm med SD, omfamnat det ”nya normala” i synen på människovärdet. Då hade valet redan varit kört, högerregeringen ett faktum. Nu kan det trots allt bli lite spännande. Själv oroar jag mig för den dag Annie Lööf slutar. Hon är ju inte evig som partiledare - och vem vet vad en efterträdare har i ryggsäcken. Jämför Reinfeldt och Kristersson (parentesen Kinberg Batra glömmer vi) i Moderaterna, då förstår man vad ett partiledarbyte kan innebära.

Anderssons bästa tid är inte nu

Norge-Sverige 3-2. Vilken eländesvecka för svensk fotboll. Tre landskamper, tre förluster. Överlever Janne Andersson en sådan svit? Ja, det tror jag. De stora turneringarna - och dit räknas tydligen Nations League - kommer numera så tätt att det rent praktiskt försvårar ett förbundskaptensbyte. Dessutom åtnjuter Andersson ett förtroendekapital som så att säga tål stryk; det är inte särskilt länge sen en förbundshöjdare resonerade i termer av livstidskontrakt. Fast det var kanske på skoj, vad vet jag. Och innan jag går vidare: ingen kan ta ifrån Andersson hans gamla meriter med landslaget. Den som gör det måste ha förträngt Erik Hamren, föregångaren på posten.

*. *. *

Kruxet för Janne Andersson är att fotboll är färskvara. Här och nu, inte 2016 eller 2018. Jobbet som förbundskapten är hårt, utsatt, krävande - konstant och fortlöpande. Framgång mäts i resultat, inte i ”prestation”. Där tycker jag Andersson fastnat i ett luddigt resonemang på sistone. ”Jag är nöjd med prestationen. Vi förtjänade mer. Grabbarna gör det bra, jag är stolt över dem”. Den typen av uttalanden biter liksom inte på kalla fakta. Sverige missade VM, Sverige får trippelstryk i Nations League. Trenden är allt annat än lovande. Som amatörfilosof kan jag inte låta bli att snegla mot spelidén, spelmetodiken. Det där som Andersson är ytterst ansvarig för. Att det kanske är där problemet ligger.

*. *. *

Spelare har vi ju. Väl så skickliga som Norge, vill jag påstå. Ändå är det snudd på klasskillnad när lagen möts. 3-2 ikväll ”ljuger”. Sverige var aldrig nära poäng, sista reduceringsmålet föll i tilläggstidens slutsekunder. På en 5-gradig betygsskala hittade jag en handfull 2:or i Anderssons blandning. Olsen, Cajuste, Kulusevski, möjligen Forsberg (för ett vackert mål), definitivt inhopparen Gyökeres. Övriga 1. Tyvärr, tyvärr. Och nej, jag tänker verkligen inte delta i nåt drev mot Janne Andersson. Det förtjänar han inte. Dock tycker jag att frågan om hans framtid borde lyfts direkt efter det misslyckade VM-kvalet. Inte som något slags misstroendevotum utan för att ett förnyat och föryngrat landslag helt enkelt skulle må bra av förnyelse även på förbundskaptensposten. Inte ska det behöva gå prestige i sånt?

Bänken bäst i Ullared

Jag var i Ullared i veckan. Sitter här och funderar på varför. Det enkla svaret lyder: Ikano bjöd. Gratis är gott, det är det första man lär sig som pensionär. Det mer komplicerade svaret får jag bli skyldig. Men det har inte med shoppingsug att göra, så mycket vet jag. Efter en kvart blir jag torr i munnen, vid cirka halvtimmen ser jag i bästa fall dubbelt och inser att jag måste ha luft. Jag ställer då ifrån mig korgen - ja korgen, kundvagn är överflödigt för mig - och tar sikte på utgången. Snart når jag bänken. Befrielsen. Blosset. Inre frid.

*. *. *

Det är där, alldeles utanför köpladan, jag kan fascineras av själva fenomenet Ullared. Alla dessa människor i rörelse. Oavbrutet flow liksom. Ibland organiserad kö dock. Hur många tusen som helst får inte vistas i paradiset samtidigt, då kan det bli typ ormgrop eller andra läskiga lågprisorgier. Någon timma eller så brukar jag bli sittande. I studiesyfte. Och det är detta som ändå gör resan värd. Iaktta. Reflektera. Notera hur massorna bokstavligt talat drar åt samma håll. Äldre, yngre, kvinnor men också män. Kufar och kamrerer, originella och ordinära individer sida vid sida. Utrikes eller inrikes födda; inget spelar roll, inför GeKås är alla lika.

*. *. *

Väl inne igen plockar jag upp min korg och ger livsmedelsavdelningen en chans. Fem minuter ungefär. Det räcker. Jag vet exakt var leverpastejen finns. Osten. Morgans bullar. Smågodiset a’ 4:95 hektot. Man har väl vatt i Ullared förr, jag menar. Resten av tiden sitter jag bänk - men nu inne på GeKås, i väntan på att övriga i sällskapet ska ha shoppat färdigt. När de sent omsider dyker upp har de vagnarna fulla och entusiasmen intakt. Jag förstår absolut ingenting, men det är väl så: var och en blir salig på sin shopping. Själv satte jag faktiskt pers den här gången. 482 spänn minsann. Vem sa att det var billigt i Ullared?

Den som väntar på en Steen...

Jag väntade nästan på det. Hoppades. Önsketänkte. Tvivlade innerst inne. Men nu är det klart: IFK Karlskrona, sensationellt tillbaka i handbollsallsvenskan, har lyckats locka hem den förlorade sonen Daniel Steen. Och vem är Daniel Steen, undrar du kanske. Min respekt för det; utanför den trängre kretsen av handbollsnördar är han inte speciellt känd. Steen har aldrig spelat i högsta ligan, aldrig gjort sig ”stor” på det sättet. Men fråga alla handbollsvänner i Karlskrona. Fråga handbollsvännerna i småländska Alstermo inte så långt därifrån. Jag lovar: Daniel Steen är regionalt världsberömd.

*. *. *

När han nu återvänder till IFK Karlskrona sluts en cirkel. Det var där Daniel Steen blev ett namn som sällsynt lovande ungdomsspelare. Det var där han var med om att vinna JSM i mitten av 00-talet. Så mycket mer blev det dock inte - den gången. Steen försvann till rivalen Hästö IF, då redan etablerat som ”bäst i staun”. Ett år senare, möjligen två, hade hårdsatsande Alstermo fått upp ögonen för den talangfulle playmakern. Vissa elitklubbar också, sades det. Steen var bl a i Kristianstad och tränade, rykten gick om en övergång än hit och än dit. Men Daniel Steen ”nöjde” sig liksom med Alstermo och allsvenskan. För gott - och till allmän förvåning. Tolv säsonger! Profilerad målspruta, stjärnan i laget, odödlig som publikfavorit. Och konstant saknad i Karlskrona.

*. *. *

Det måste så klart sägas: Daniel Steen’s bästa tid som handbollsspelare är kanske inte här och nu. Han fyller 34 härnäst, skadetrassel och vässad konkurrenssituation har begränsat hans speltid i Alstermo de senaste två säsongerna. Men för IFK kan han säkert bli en tillgång de luxe. Mannen som gör skillnad, härföraren som lyfter sin omgivning. Och hursomhelst känns det lite rörande att parterna återförenas efter alla dessa år. Grattis IFK Karlskrona. Välkommen tillbaka, Daniel Steen.

Norsk framåtanda. Svenskt bakåtsträvande.

Jag är måttligt road av hitte-på-turneringar som Nations League - men samtidigt svårt intresserad av fotboll. Därför såg jag mötet mellan Sverige och Norge igår. Resultatet blev 1-2 och som stilstudie betraktat var det en säregen match. Norge spelade framåt, Sverige spelade bakåt. Om ”hemspel till egen målvakt” räknats hade Sverige vunnit med typ 20-0. Herregud, vad är det för fotboll? Vill Janne Andersson ha det så? Eller är det spelarna själva som väljer modell? Jag föredrar hursomhelst den norska.

*. *. *

1-2 var väldigt smickrande siffror. För Sverige. Norrmännen skapade mängder av målchanser, Robin Olsen i buren förhindrade ett blågult ras. Den gamla svenska paradgrenen ”tajt försvarsspel” löstes upp i ett dåligt skämt. Utan pondus, utan kommunikation, utan fungerande fötter. Utan erforderlig klass, helt enkelt. Trist att se. Men desto roligare att se ett Norge som släppt alla Sverigekomplex, som ville, vågade och vann. Och som hade en alldeles egen Zlatan att visa upp. Haaland är hans namn. Stor, stark. Tekniskt kanske inte lika briljant som en ung Z, men som striker väl så vass.

*. *. *

Haaland gjorde båda målen. Det första på en straff som tv-kommentatorn Holmgren inte tvekade att kalla feldömd - utan att få gehör från ”granskningsnämnden” i VAR-rummet. Jag är nog böjd att hålla med domarkollegiet; en fällning är en fällning om än i dunmjuk förpackning. Låt mig slutligen nämna en svensk ljusglimt. Anthony Elanga, 20. Inbytt i andra halvlek - och se på faan: plötsligt en kille som spelade framåt. Som tänkte offensivt. Som hade mod. Som återställde fotbollen till fotboll - och inte till en konst i bakåtpassningar. Elanga stod för Sveriges reduceringsmål i slutet. Mer rätt kunde det inte bli.

Åren i Karlskrona...

Tillbakablickar, del 2. Redo? Inte? Skyll dig själv, då missar du berättelsen om Sveriges ende P-Ville. För att inte tala om Kalle Gelé. Eller Halta Märta. Och diverse annat från mina år i Karlskrona. Det blev inte fler än fem och knappt det: kom från Oskarshamn sommaren 1956, lämnade för Malmö kring julen 1960. En parantes i livet, objektivt sett. Aldrig för mig. Det är nåt med blodet...där man en gång föddes och hela den biten. Ursprunget är liksom inte utbytbart; det framgår av passet, följer med genom livet. Därav min bestående vurm för allt blekingskt, från IFK Karlskrona till Mjällby AIF.

*. *. *

Första året, efter flytten från Oskarshamn, bodde vi på Tromtö. En liten flik av skärgården, strax utanför Karlskrona. Där hyrde vi ett ödehus mitt i skogen. Synnerligen enkelt, som det var på den tiden. Utedass, vedeldad spis, jordkällare. Fantastisk miljö förstås. Gångavstånd till bryggan, mete varje dag. Badvänlig vik, långgrunt vatten. Eka att fritt disponera. Allt med Tromtö Slott i blickfånget. Där bodde greve Wachtmeister med familj. Inklusive två söner som i likhet med mig och min storebror gick på Läroverket inne i Karlskrona. Dom kom till och från bussen via bilskjuts, jag och brorsan cyklade skogsvägen på cirka 5 km. Transport efter klass, så att säga. Brutalt ibland på vintern men annars mysigt och lite spännande; det fanns gott om vilt i skogarna, räkna rådjur och förvuxna harar blev ett morgonnöje.

*. *. *

Hösten -57 bröt vi upp från Tromtö. Far hade fixat lägenhet i stan. Drottninggatan. Max 30 meter från Läroverket. Lyx, så klart. Även om det inte hjälpte just mig. Jag hade nämligen utvecklat en svår form av skolleda vid det här laget. 12 år ung, allmänt ganska begåvad enligt lärarna. Men oförmögen att använda begåvningen på rätt sätt, enligt samma lärare. Av den relativt välartade gossen från Oskarshamn som antagits till läroverk på strålande betyg fanns snart inget kvar. Ingenting överhuvudtaget. Jag blev ett problembarn. En lymmel. Odåga, svart får. Den sämre halvan av en i lärarkretsar omtalad brödraduo; likvärdiga i begåvning, motpoler i ”utförandet”. För att göra en lång och mörk historia kort och koncis: jag fick lämna skolan i förtid, bror min gick spikrakt mot studentexamen. 

*. *. *

Mogen för P-Ville nu? Tack. Vi pratar här om Karlskronas mest profilerade original. Plattfotad, lite svartmuskig, minst lika tandlös som Mos-Matilda i Oskarshamn. P:et i hans öknamn stod för det där som män vanligtvis uträttar i urinoarer eller liknande - men som Ville föredrog att göra direkt i brallorna. Kanske inte konsekvent, bara tillräckligt ofta för att det skulle bli en vandringssägen. Själv såg jag honom på fotboll då och då. P-Ville höll på ”Bollklubben”, Karlskrona BK. Inte stans bästa lag, sanningen att säga. Desto roligare vid seger: en gång blev jag faktiskt vittne till när P-Ville svalde en cigarrfimp mitt i ett jubelvrål. Jo, det är sant. Ville hade nästan alltid en fimpe i mungipan och när Bollklubben gjorde mål glömde han liksom allt. Har tänkt mycket genom åren på P-Villes fimpsluk, hur den kom ut och så. Naturliga vägen, förhoppningsvis. 

*. *. *

Kalle Gelé tyckte jag mest synd om. Han var döpt och ”originaliserad” efter hur han såg ut. Porös från topp till tå, dallrande ansiktsmuskler, grava problem med motoriken. Skrämmande men ofarlig, skulle jag nog säga. Halta Märta? Bedagad kvinna, omsusad för amorösa eskapader, inte sällan under bar himmel. Låghalt och lättfotad, bara en sån sak. Lite gammal dock för en spoling som mig. Tyvärr. Annars hade jag säkert bett om en autograf eller nåt. En särling i originalfloran var Erik Väder, även kallad Glader. Han tyckte om att släppa sig. Högt och ljudligt och helst i större folksamlingar. Efter avslutad kanonad sprack han alltid upp i ett leende. Obehaglig typ. Inte för att han fes, men för det där idiotsmajlet som slutkläm.

*. *. *

Ja, Karlskrona hade många frestelser att erbjuda. Den ofarligaste var handbollen. En sport som inte fanns på kartan i Oskarshamn - men var närmast religion 15 mil därifrån. IFK låg i högsta serien, KA2 i näst högsta. Totalt fanns tio klubbar i stan, flertalet på division 3-nivå. Och då har jag inte räknat in Läroverkets IF i vars pojklag jag själv spelade så länge omständigheterna medgav. Eller rättare sagt: så länge Lennart medgav. Lennart var lagledare och dessutom skolans vaktmästare. Han måste ha sett nånting som ingen lärare såg, annars hade han knappast utnämnt mig till lagkapten. Än idag minns jag Lennart som min siste och ende vän på Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. Ledsen att jag svek. 

*. *. *

Så mycket kom emellan, så många felval tog mig ut på bråddjupt vatten alldeles för tidigt i livet. Första fyllan vid 13. Första insteget i skadliga umgängeskretsar. ”Första” av snart sagt allting. Att jag sent omsider landade mjukt känns lite som guds försyn. Och ingen skugga över Karlskrona. Staden stal mitt hjärta. Min oskuld. Mitt omdöme. Min kärlek. Sviterna dras jag med ännu - men ansvaret är ingen annans utan helt och hållet mitt eget.

Tiden går, minnena består

Ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka. Det faller sig naturligt, lite som att välja ljus före mörker. Eller som att förhålla sig till livet som livet faktiskt är. Först väver man drömmar. Smider planer. Tar alla chanser, ser inga hinder. Sen summerar man. Lägger ihop, drar ifrån. Och ut kommer en blandad minneskatalog. Lite skam, lite stolthet, rätt mycket förundran över hur snabbt allting går. Tid flyr liksom, plötsligt är man till åren kommen. Det begrep man inte i ungdomens dar. Att man skulle bli gubbe och tappa bort delar av sig själv. Spänsten. Smidigheten. Matchvikten. Sådana saker. Mentalt är skillnaden mindre: snart 77 uppfattas jag fortfarande som lillgammal av folk i min omedelbara närhet.

*. *. *

På sistone har jag tänkt tillbaka en del på min barndom i Oskarshamn. De tio första åren av mitt liv bodde jag ju där, på den småländska ostkusten. Minus allra första veckan som jag av naturliga skäl tillbringade på Karlskrona BB. Min mor hade så att säga underskattat min iver att komma till världen som bleking - och rest iväg på minisemester i trygg förvissning om att tiden inte var inne. Jag var alltså en lömsk typ redan då. Snabb, oberäknelig. Nå. Vad minns jag av Oskarshamn? Det spontana svaret är Lus-Martin, Lumpe-Lena, Mos-Matilda samt Kalle På Staten Frälsningssoldaten. Detta var stadens så kallade original. Jag var svårt fascinerad av alla fyra, dock en smula rädd för Lus-Martin. Han var enögd och hade en käpp med utstickande spik på undersidan. Som vapen mot barn som retade honom, sades det. Skrämmande så klart. Liksom förklaringen bakom öknamnet; att Lus-Martin var bemängd med ohyra.

*. *. *

Lumpe-Lena? Bodde i en källare, klädde sig i trasor. Gjorde icke en fluga förnär, fick originalstatus på sitt armod. Vilket man inte fattade då, som knatte med öppna sinnen och obefintlig livserfarenhet.

*. *. *

Två fotbollsklubbar fanns i Oskarshamn. Nej förresten - tre. Kolberga IF i nån småländsk lingonserie ska inte glömmas bort, jag hängde en del även på deras matcher. Men de stora var IFK och AIK. Ganska jämbördiga, många prestigeladdade derbymöten på division 3-nivå. Jag höll på IFK. Mycket för att min far lärde mig att K:et i IFK stod för Kamraterna. Det gjorde intryck, lät nästan lite fint jämfört med Klubben. Dessutom var Egon Bengtsson målvakt i IFK. Min första idol, tror jag. Han och Roland Rosengren, vänsterinner. Det sved i en liten IFK-parvel att båda lämnade Oskarshamn tidigt; Bengtsson till Motala AIF, Rosengren till IFK Norrköping. Själv kom jag aldrig längre än till Gröna Äng. Så kallades skogsgläntan i stadens utkant där vi småkillar kickade boll. Läderboll, märk väl. ”Plastaskit” var inte uppfunnet på 1950-talet. Knappt att bilen var uppfunnen. Nä, nu skojar jag. Bilar fanns, far min bytte vrak med jämna mellanrum. Men häst & vagn var ett normalt inslag i gatubilden - och för diverse transporter.

*. *. *

Mos-Matilda? Tandlös utan att skämmas, log ofta från öra till öra. Anpassade sig till omständigheterna och åt alltså bara mos. Därav namnet - och myten. Jag påmindes faktiskt om henne häromåret när jag fick fatt på en udda julsenap. Mor Matildas hette den. En gammal Oskarshamnare kan bli sentimental för mindre. 

*. *. *

Alla minns sin första fröken, eller hur? Lärare menar jag då och åtminstone förr var det alltid en ”fröken”. Gerda Enge hette min. Hon kom från övre Norrland nånstans. Var sträng men kärleksfull. Jag hade henne i ettan och tvåan på Kikeboskolan - och än idag har jag kvar min första betygsbok med omdömena nedskrivna i bläck. AB+ och sånt, allt enligt dåtidens betygsskala. Jag minns Gerda Enge med stort välbehag, utan henne hade jag nog spillt ännu mer tid på föga utvecklande närstudier av stadens original. Andra dumheter att förtiga. Som t ex när jag i samband med motbokens avskaffande började kartlägga Oskarshamns mest rödbrusiga klientel. Inte så svårt i och för sig; stan hade runt 10 000 invånare, andelen ostadiga ben var ofta samma och sällan särskilt många. Men visst, för en åttaåring var det säkert ett udda intresse. 

*. *. *

Kalle På Staten, undrar du? Mitt favoritoriginal, om jag skulle ranka dem. Inte lika spektakulär som Lus-Martin, men väl så mystisk. Vid den här tiden - tidigt 50-tal - var det inte ovanligt med begravningståg genom staden. Sist i de där tågen gick alltid Kalle På Staten. Storvuxen, framåtlutad på gränsen till dubbelvikt. Bibel i näven, pipa i munnen. Lång svart rock, matchande hatt. Det var som om han var anförvant till alla avlidna - men så var inte fallet, erfor jag sent omsider. Att gå i begravningståg var Kalle På Statens hobby. Hans sätt att få känna sig som en riktig Frälsningssoldat. Lärdom: var och en blev salig på sin tro, då som nu. Själv blir jag smått salig bara av att minnas.