Ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka. Det faller sig naturligt, lite som att välja ljus före mörker. Eller som att förhålla sig till livet som livet faktiskt är. Först väver man drömmar. Smider planer. Tar alla chanser, ser inga hinder. Sen summerar man. Lägger ihop, drar ifrån. Och ut kommer en blandad minneskatalog. Lite skam, lite stolthet, rätt mycket förundran över hur snabbt allting går. Tid flyr liksom, plötsligt är man till åren kommen. Det begrep man inte i ungdomens dar. Att man skulle bli gubbe och tappa bort delar av sig själv. Spänsten. Smidigheten. Matchvikten. Sådana saker. Mentalt är skillnaden mindre: snart 77 uppfattas jag fortfarande som lillgammal av folk i min omedelbara närhet.
*. *. *
På sistone har jag tänkt tillbaka en del på min barndom i Oskarshamn. De tio första åren av mitt liv bodde jag ju där, på den småländska ostkusten. Minus allra första veckan som jag av naturliga skäl tillbringade på Karlskrona BB. Min mor hade så att säga underskattat min iver att komma till världen som bleking - och rest iväg på minisemester i trygg förvissning om att tiden inte var inne. Jag var alltså en lömsk typ redan då. Snabb, oberäknelig. Nå. Vad minns jag av Oskarshamn? Det spontana svaret är Lus-Martin, Lumpe-Lena, Mos-Matilda samt Kalle På Staten Frälsningssoldaten. Detta var stadens så kallade original. Jag var svårt fascinerad av alla fyra, dock en smula rädd för Lus-Martin. Han var enögd och hade en käpp med utstickande spik på undersidan. Som vapen mot barn som retade honom, sades det. Skrämmande så klart. Liksom förklaringen bakom öknamnet; att Lus-Martin var bemängd med ohyra.
*. *. *
Lumpe-Lena? Bodde i en källare, klädde sig i trasor. Gjorde icke en fluga förnär, fick originalstatus på sitt armod. Vilket man inte fattade då, som knatte med öppna sinnen och obefintlig livserfarenhet.
*. *. *
Två fotbollsklubbar fanns i Oskarshamn. Nej förresten - tre. Kolberga IF i nån småländsk lingonserie ska inte glömmas bort, jag hängde en del även på deras matcher. Men de stora var IFK och AIK. Ganska jämbördiga, många prestigeladdade derbymöten på division 3-nivå. Jag höll på IFK. Mycket för att min far lärde mig att K:et i IFK stod för Kamraterna. Det gjorde intryck, lät nästan lite fint jämfört med Klubben. Dessutom var Egon Bengtsson målvakt i IFK. Min första idol, tror jag. Han och Roland Rosengren, vänsterinner. Det sved i en liten IFK-parvel att båda lämnade Oskarshamn tidigt; Bengtsson till Motala AIF, Rosengren till IFK Norrköping. Själv kom jag aldrig längre än till Gröna Äng. Så kallades skogsgläntan i stadens utkant där vi småkillar kickade boll. Läderboll, märk väl. ”Plastaskit” var inte uppfunnet på 1950-talet. Knappt att bilen var uppfunnen. Nä, nu skojar jag. Bilar fanns, far min bytte vrak med jämna mellanrum. Men häst & vagn var ett normalt inslag i gatubilden - och för diverse transporter.
*. *. *
Mos-Matilda? Tandlös utan att skämmas, log ofta från öra till öra. Anpassade sig till omständigheterna och åt alltså bara mos. Därav namnet - och myten. Jag påmindes faktiskt om henne häromåret när jag fick fatt på en udda julsenap. Mor Matildas hette den. En gammal Oskarshamnare kan bli sentimental för mindre.
*. *. *
Alla minns sin första fröken, eller hur? Lärare menar jag då och åtminstone förr var det alltid en ”fröken”. Gerda Enge hette min. Hon kom från övre Norrland nånstans. Var sträng men kärleksfull. Jag hade henne i ettan och tvåan på Kikeboskolan - och än idag har jag kvar min första betygsbok med omdömena nedskrivna i bläck. AB+ och sånt, allt enligt dåtidens betygsskala. Jag minns Gerda Enge med stort välbehag, utan henne hade jag nog spillt ännu mer tid på föga utvecklande närstudier av stadens original. Andra dumheter att förtiga. Som t ex när jag i samband med motbokens avskaffande började kartlägga Oskarshamns mest rödbrusiga klientel. Inte så svårt i och för sig; stan hade runt 10 000 invånare, andelen ostadiga ben var ofta samma och sällan särskilt många. Men visst, för en åttaåring var det säkert ett udda intresse.
*. *. *
Kalle På Staten, undrar du? Mitt favoritoriginal, om jag skulle ranka dem. Inte lika spektakulär som Lus-Martin, men väl så mystisk. Vid den här tiden - tidigt 50-tal - var det inte ovanligt med begravningståg genom staden. Sist i de där tågen gick alltid Kalle På Staten. Storvuxen, framåtlutad på gränsen till dubbelvikt. Bibel i näven, pipa i munnen. Lång svart rock, matchande hatt. Det var som om han var anförvant till alla avlidna - men så var inte fallet, erfor jag sent omsider. Att gå i begravningståg var Kalle På Statens hobby. Hans sätt att få känna sig som en riktig Frälsningssoldat. Lärdom: var och en blev salig på sin tro, då som nu. Själv blir jag smått salig bara av att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar