Anderssons bästa tid är inte nu

Norge-Sverige 3-2. Vilken eländesvecka för svensk fotboll. Tre landskamper, tre förluster. Överlever Janne Andersson en sådan svit? Ja, det tror jag. De stora turneringarna - och dit räknas tydligen Nations League - kommer numera så tätt att det rent praktiskt försvårar ett förbundskaptensbyte. Dessutom åtnjuter Andersson ett förtroendekapital som så att säga tål stryk; det är inte särskilt länge sen en förbundshöjdare resonerade i termer av livstidskontrakt. Fast det var kanske på skoj, vad vet jag. Och innan jag går vidare: ingen kan ta ifrån Andersson hans gamla meriter med landslaget. Den som gör det måste ha förträngt Erik Hamren, föregångaren på posten.

*. *. *

Kruxet för Janne Andersson är att fotboll är färskvara. Här och nu, inte 2016 eller 2018. Jobbet som förbundskapten är hårt, utsatt, krävande - konstant och fortlöpande. Framgång mäts i resultat, inte i ”prestation”. Där tycker jag Andersson fastnat i ett luddigt resonemang på sistone. ”Jag är nöjd med prestationen. Vi förtjänade mer. Grabbarna gör det bra, jag är stolt över dem”. Den typen av uttalanden biter liksom inte på kalla fakta. Sverige missade VM, Sverige får trippelstryk i Nations League. Trenden är allt annat än lovande. Som amatörfilosof kan jag inte låta bli att snegla mot spelidén, spelmetodiken. Det där som Andersson är ytterst ansvarig för. Att det kanske är där problemet ligger.

*. *. *

Spelare har vi ju. Väl så skickliga som Norge, vill jag påstå. Ändå är det snudd på klasskillnad när lagen möts. 3-2 ikväll ”ljuger”. Sverige var aldrig nära poäng, sista reduceringsmålet föll i tilläggstidens slutsekunder. På en 5-gradig betygsskala hittade jag en handfull 2:or i Anderssons blandning. Olsen, Cajuste, Kulusevski, möjligen Forsberg (för ett vackert mål), definitivt inhopparen Gyökeres. Övriga 1. Tyvärr, tyvärr. Och nej, jag tänker verkligen inte delta i nåt drev mot Janne Andersson. Det förtjänar han inte. Dock tycker jag att frågan om hans framtid borde lyfts direkt efter det misslyckade VM-kvalet. Inte som något slags misstroendevotum utan för att ett förnyat och föryngrat landslag helt enkelt skulle må bra av förnyelse även på förbundskaptensposten. Inte ska det behöva gå prestige i sånt?