Tyskland über alles

Tyskland-Spanien 24-17. Har di dopingkontroller i handboll? Nä, förlåt ett dåligt skämt. Ren jävla naturkraft avgjorde förstås EM-finalen. Makalösa tyskar. Otroligt målvaktsspel av Andreas Wolff. Ett försvar som ledde tankarna till kampsport - och då menar jag brottning, boxning, MMA, hela skiten. Men modern handboll är också en typ av kampsport, fattade man inte det innan så fattar man det nu. Spanien blev massakrerat. Mosat. Knockat. Ett i alla avseenden grymt lag, detta nya tyska. Och ett i alla avseenden hopplöst jobb att vara domare, bör man väl tillägga. Det går helt enkelt inte att tillämpa regelboken fullt ut, då skulle planen tömmas på spelare. Om jag nu får överdriva. Lite. För handbollen i stort har det ändå varit en fantastisk EM-turnering. Särskilt kul med alla uppstickare. Norge, bättre än nånsin. Ryssland, bättre än på mycket länge. Sverige, klart bättre än väntat. Och så über alles: Tysklands oanade comeback på tronen.

Nu har Tyskland gjort sina stordåd - väl?

Spanien vs Tyskland. Visa mig den expert som trodde på just den finalen i handbolls-EM. Många hade säkert Spanien men i så fall mot Danmark, Frankrike eller möjligen värdnationen Polen. Absolut inte Tyskland. Det var länge sen tyskarna satte några betydande avtryck i mästerskapssammanhang och inget talade för det denna gången heller. Generationsväxling, oerfaret lag, dessutom tungt skadedrabbat mitt under turneringen...men detta är väl, antar jag, tjusningen med idrott. Ingenting är förutbestämt - och ingenting är omöjligt, för att citera skidlegenden Gunde Svan. Fast gudarna ska veta att finalplatsen satt långt inne. Kvällens semifinal mot Norge (EM:ets andra sensationslag) blev en gastkramande tillställning, avgjord i tysk favör först efter förlängning. 34-33, rena målorgien. Synd om Norge som var så snubblande nära och mot slutet av ordinarie speltid tycktes ha matchen i sin hand. Samtidigt bragdartat av Tyskland att - precis som i kvartsfinalen mot Danmark - vara bäst när det verkligen gäller. Det tyder på kollektiv vinnarskalle utöver det vanliga. Men med allt detta sagt tror jag att tyskarna gjort sina stordåd nu. Spanien vann sin semifinal mot Kroatien tämligen bekvämt och bör ha mer kraft över för finalmatchen. Bör alltså, säker kan man aldrig vara.

Starkt EM, ljus framtid

En placeringsmatch mot Polen återstår, men oavsett hur det går där: Sveriges nya föryngrade handbollslandslag får med beröm godkänt för en väl genomförd EM-turnering. Det har varit en ren fröjd att se framtidsmän som Östlund, Konradsson och Lukas Nilsson växa match för match - och minst lika fröjdefullt att se veteraner som Mattias Andersson, Tobias Karlsson och Jonas Källman gå före med exemplarisk attityd. Då har jag ändå inte nämnt någon ur mellangenerationen, de som varit med ett tag. Men tre ess kan lätt urskiljas även där: Jakobsson, Zachrisson, Nielsen. Sammantaget en skön mix och ett förbannat fint lagbygge av förbundskaptenerna Olsson/Lindgren. Vill man vara petig kan man förstås alltid resa frågetecken. Varför fick inte Markus Olsson spela? Varför såg Fredrik Petersen både vek och blek ut i sina korta inhopp? Varför försvann tidigare givne Ekberg ur förstauppställningen? Det finns nog rimliga svar på det också...och för t ex HK Malmös skull får man hoppas att skenet bedrog, alltså att "supervärvningen" Petersen INTE är slut. "Stycket" då? Lugnt och fint, Andreas Nilsson är fortfarande min favorit. Han gjorde sitt jobb, satte sina lägen. Om än inte lika frekvent som vid förra EM:et. Två svenskar till kan jag förresten berömma hur mycket och länge som helst. Perlskog & Hellgren, tv:s kommentatorspar. Helt oslagbara i sitt fack, enligt min mening.

Helgalen handbollskväll

En helt osannolik upplösning på mellanrundan i handbolls-EM. Tunga förhandsfavoriter som Danmark och Frankrike föll ifrån, semifinalparen blir nu Norge-Tyskland respektive Spanien-Kroatien. Ska man tala om kvällens bragd stod väl tyskarna för den. Med flera nyckelspelare borta pga skador vände de alldeles i slutet underläge 21-23 till seger 25-23 mot ett paralyserat Danmark. Någon invänder kanske att Norges vinst över Frankrike var en ännu större sensation - och det tar jag, där snackar vi smaksak. Ska man tala om kvällens "vad hände här" landar vi dock i mötet Polen-Kroatien. Frankrikes förlust bäddade för polskt avancemang till semi, marginal fanns för en tremålsförlust. Det blev 23-37. Fjorton mål back, total kollaps. Vilket alltså på intet sätt räddade Frankrike. Kroatiens teoretiska chans i sammanhanget låg ju i en elvamålsseger...den tog man således med råge och mot alla nyktra odds. Nästan för skumt för att vara korrekt, tycker säkert alla vänner av sans & måtta. Vem som vinner detta galna EM till slut vågar i alla fall inte jag tippa. Hjärtat säger Tyskland. Magen knorrar Spanien. Och musikörat nynnar som alltid Kroatien. Så det blir nog Norge. Sveriges insats återkommer jag till när svallvågorna lagt sig...

Skrällpoäng med blodsmak

Sverige-Danmark 28-28. En heroisk match av Sverige, starkt påminnande om den mot Ryssland häromdan. Samma slutsiffror, samma viljesprutande upphämtning i slutskedet. Fast mot bättre motstånd: Danmark hade fram till ikväll gjort rent hus i EM och seglat upp som mångas guldfavorit. Den svenska laginsatsen var alltså formidabel - och toppades av en joker. Mattias Zachrisson, den lille på högerkanten. Vass redan mot Ryssland, ännu vassare nu. Fem mål, bland annat det allra sista som gav poängen. Försynt och rivig på samma gång, iskall i läget. Sensationellt var också att Sverige överglänste Danmark på mittsex: Nilsson och Nielsen gjorde sju mål tillsammans, danskarnas motsvarande duo stod bestämt för högst två. Sen måste jag bara nämna veteranerna Tobias Karlsson och Jonas Källman. Snacka om karaktärsspelare! Halvtidsintervjun med en minst sagt uppskruvad Källman kan nog bli en framtida klassiker...

Talskrivare, tack

Några synpunkter på Idrottsgalan i SvT, baserade på de glimtar jag såg (EM-handboll i en annan kanal gick före). Pops är okej som studiovärd, alltså i ett mindre format. Här kändes han platt. Sarah Sjöström är en fantastisk simmerska och prisades därefter. Dvs rikligt. Men tjafset om alla hennes medaljer blev faktiskt provocerande. Ingen annan idrott har så många mästerskap som simning, ingen annan idrottare tävlar därför på samma villkor när det kommer till gala. Vad gäller Jerringpriset hörde jag att Chris Härenstam pläderade för Zlatan Ibrahimovic. Härligt, då var vi två. I övrigt tyckte jag mig - som alltid - skymta diverse festsugna politiker vid de dukade borden. Kan dom inte låna ut sina talskrivare till nästa års gala? Sarah Sjöström t ex hade definitivt behövt en. Det mest spirituella jag hörde henne säga ikväll var "tack så jättemycket". Pliktskyldigt liksom. Präktigt, prydligt, pyttekort. Bra tv? Inte i min burk. Men tack så jättemycket för handbollen, den var desto bättre.

Lasse Hällkvist, legitimerad IFK-vän

Apropå just ingenting kan jag avslöja en nyhet som egentligen inte är någon nyhet. Lasse Hällkvist har tagit över tränarjobbet i den slocknade handbollsstorheten IFK Karlskrona. Lasse har tagit över det jobbet förr. X antal gånger. Senast i fjol. Någon eller några gånger har han dessutom varit ordinarie tränare - och sammanlagt talar vi om ett tidsspann på 30 á 40 år. En sann IFK-vän är vad han är, min gamle läroverkskamrat Lasse H. En sejour i rivalen Hästö IF får vi ha överseende med, den var kort och abstinensfylld (min gissning). Hans framgångar som friidrottstränare i KA 2 ska vi däremot inte skoja bort. Men mest har det ändå varit IFK. Som har två raka vinster i handbollstvåan nu, efter tränarbytet. I lokaltidningarna läser jag om Lasse-effekten...undrar om det inte stått på repeat sen 80-talet. Känns så. I vilket fall blir han 70 i år, den evige demontränaren Lasse Hällkvist. Jag bugar och bockar av ren vördnad.

Ständigt detta Norge

På förekommen anledning vill jag bara meddela att föregående inlägg skrevs innan lördagskvällens match mellan Norge och Polen. Efter densamma inser jag det oundvikliga: Norge är att räkna med även i herrhandboll. Ena benet och halva lusekoftan i EM-semifinal nu. Man borde inte bli förvånad - men det är jag. Mycket.

EM-tankar kring stort och smått

När man ser Tyskland i handbolls-EM blir man både imponerad och konfunderad. Imponerad av spelstyrkan, konfunderad över basketformatet. På spelarna alltså. Är de handplockade efter storlek och sen utbildade på just handboll? Nä, förmodligen inte. Men det är iögonfallande vilka bjässar som dominerar i det tyska laget. Minst en handfull som är över två meter långa och därtill drygt 100 kilo tunga. Och ändå så smidiga, snabba, explosiva. Mitt i brutaliteten, bör väl tilläggas. Tyskland har dessutom en ny fantastisk målvakt vid namn Wolff. Turneringens bäste så här långt, i mina ögon. Kanske kan laget blanda sig i medalj- eller rent av guldstriden, det skulle inte förvåna mig. Sverige känns f ö "litet" jämfört med de flesta nationer i EM. Endast Källman och Nielsen platsar i tvåmetersklubben, Jakobsson är visst hyfsat nära. Men när t o m linjekämpen Andreas Nilsson försvinner i ett hav av skräckinjagande försvarsmonster, då har det faan i mig gått långt. "Stycket" är ändå 1,97 på höjden och väger in på cirka 110, om jag inte missminner mig. I alla andra sammanhang hade han varit megastor, som mittsexa i den moderna handbollen är han typ medium. Se på Polens motsvarighet, vars namn jag tyvärr glömt hur det stavas. En rese på 2,10 är det i vilket fall, oerhört skicklig och i princip oemotståndlig. Delvis pga honom - men också hemmaplansfavören - måste nog även Polen tas in i favoritdiskussionen. Tyskland-Polen i en final, är det möjligt? Hade varit häftigare än t ex de mer uttjatade duellanterna Frankrike-Spanien. Nej, Danmark har jag inte glömt. Med en Mikkel Hansen i laget kan allt hända. Fast som vanligt håller jag på - Kroatien. Redan deras nationalhymn knäcker mig, den är så rörande ödesmättad. Hade man vunnit ett handbolls-EM bara på det skulle saken varit biff.

Handbollsdrama med mirakelslut

Sverige-Ryssland 28-28. Två svenska mål under slutminuten! På så vis en mirakelpoäng, får man väl säga. Johan Jakobsson stod för kvitteringen och det var han värd. Nio mål totalt, Jakobsson var matchens man. En eloge även till unge Konradsson som steg fram i slutet - och till gamle Källman som steg fram mest hela tiden. Ekberg (skadad?) kom in bara vid straffkasten men den uppgiften skötte han perfekt: tre av tre. Viktigt det också. En fascinerande match, smärtsamt spännande.

Poänglöst avancemang i EM

Sverige-Spanien 22-24. Smickrande förlustsiffror i en tyvärr ganska avslagen match. Känslan var att Spanien gjorde exakt så mycket, eller lite, som omständigheterna krävde. Glädjeämnet för svensk del kom redan före avkast: Tyskland slog Slovenien, därmed säkrades avancemanget till mellanrundan. Sverige går förvisso dit med noll poäng, men får i alla fall ytterligare tre matcher. Det behöver det här unga landslaget, det mesta kan bara bli bättre. Ikväll såg vi t ex inte ett enda kantutspel på hela matchen. Jag har bestämt skrivit det förr: Kim Anderssons split vision saknas något enormt. På sikt tror jag dock på killar som Lukas Nilsson och Jesper Konradsson, de ser ut att ha potentialen i sig. Det tar tid att bli en internationell toppspelare, lärpengar måste betalas. En som nästan är framme är Viktor Östlund. Han, tillsammans med Jesper Nielsen och Mattias Andersson i buren, var i mitt tycke bäst mot Spanien.

Mannen i skyddsglasögonen

Karol Bielecki är kanske inte världens bäste handbollsspelare - men han är definitivt den mest beundransvärde. För fem år sedan miste han synen på vänster öga i en ruggig olycka på planen, där och då borde karriären egentligen tagit slut av rent medicinska skäl. Men nej. Bielecki valde att fortsätta - i skyddsglasögon. En särling i handbollsvärlden, en ikon i det polska landslaget. Och igår kväll skarprättaren bakom Polens grandiosa seger över Frankrike i det pågående Europamästerskapet. 31-25, hela nio mål av mannen som skiljer sig från mängden. Jag blir rörd av Karol Bielecki. Han verkar så försynt, så hygglig, så begränsad jämfört med alla tvåögda handbollsbusar. Men vilket skott han har, vilka inspel han sticker emellan med. För Bielecki's skull hoppas jag att Polen vinner EM, det vore som en film med happy end.

Här har du din Bozo, Sivertsson

Nån som minns Bozo Andjelic? Killen som kom, sågs och försvann under ett lika kort som sorgligt gästspel i HK Malmö. Sivertssons frysbox skojar man inte bort, som bekant. Andjelic har dessbättre tinat upp och spelar just nu EM-handboll för Montenegro. Målskytt igår mot Danmark. Ett bortkastat år i Malmö behöver alltså inte betyda en bortkastad karriär. Frågor på det, Sivertsson?

Ett mål betyder så mycket...

Sverige-Tyskland 26-27. Det kryllar av spännande matcher i handbolls-EM, detta var blott en i mängden. Dessvärre för svensk del med en "orättvis" upplösning. Oavgjort hade ju betytt säkrat avancemang till mellanrundan - och med bollinnehav nästan hela sista minuten fanns alla chanser i världen att pilla in det där befriande målet. Kunde man tycka. Men ack. Matchuret gick satans fort, tyskarna rev, slet och sabbade, Sverige kom inte ens till nåt vettigt avslut. Synd. Det felande målet innebär nu i sämsta fall att Sveriges EM kan vara över på onsdag kväll. Så blir det vid svensk förlust mot Spanien samtidigt som Slovenien slår Tyskland...och inget av det skulle överraska. Kvällens svenska insats påminde annars en hel del om premiären mot Slovenien. Jättebra första halvlek, solid ledning i paus, oförmåga att hålla i och hålla ut. Den här gången tillkom dock diskutabel coaching, åtminstone i mina lekmannaögon. Varför satt Johan Jakobsson på bänken större delen av andra halvlek? Killen var ju glödhet i första, gjorde sex mål redan där. Cederholm som kom in i hans ställe fick 20 långa minuter på sig för att köra fast om och om igen, tyskarna måste jublat åt det "schackdraget". Vidare: varför får inte Markus Olsson spela? Inget i premiären (tror jag), inget ikväll. Nästan allt ansvar läggs på Lukas Nilsson, 19. Känns inte rätt.

Rusig EM-premiär...

Sverige-Slovenien 23-21. Svagt genrep, stark premiär. Yeah, man. Sällan har väl en sliten gammal klyscha besannats så som ikväll. Själv var jag på fest och såg matchen med efterhand något glasartad blick - men vilken stämning, vilken glädje i ett sällskap som normalt inte intresserar sig särskilt mycket för handboll. Alla föll för målvaktsveteranen Mattias Andersson, nästan alla men främst damerna föll för stjärnskottet Lukas Nilsson. För egen del satt jag och småhulkade över Jesper Konradssons insats. Mästerskapsdebutant, oprövad, ifrågasatt...faan, killen var ju lysande! Det enda som störde mig var att Andreas Nilsson blev mållös, sånt klär inte min specielle favorit. Skål och tack.

Födda till "gnuggare"?

Moralpanik och invandrarhets är två motbjudande företeelser. I dessa dagar ser vi dem i ett och samma paket. Småkillar har tydligen stått och gnuggat sig mot småtjejer i skydd av publikhaven vid musikfestivaler...och småkillarna sägs i huvudsak vara av utländskt ursprung. Ensamkommande flyktingbarn, närmre bestämt. Från Afghanistan, ännu närmre bestämt. Ryktena går, medierna upphöjer dem till sanning. Själv tror jag mer på den tjej, själv utsatt, som intervjuades i tv och sa att "svenska killar också håller på". Äckligt är det i vilket fall. Oförsvarbart, möjligen kriminellt även om juridiken är faan så mycket snårigare än moralpaniken. Men SD plockar förstås poäng, som vanligt. Otroligt vilket flyt de har med verkligheten nu för tiden. Eller med mediernas verklighetsbeskrivning, är nog säkrast att tillägga. Ingenstans har jag sett någon uppgift om de drabbade tjejernas ursprung. Idel svenskfödda? Det ligger liksom i rapporteringens natur att vi ska tro det, annars spricker ju hela grundtesen. Den om att invandrare alltid är förövare och ursvenskar alltid är offer. SD-versionen av sanning & konsekvens. Tur man är immun.

Föryngrade förbundskaptener

Handbollslandslaget har som bekant föryngrats en del på sistone. Ansvariga för det är förbundskaptenerna Ola Lindgren och Staffan Olsson. Som i sin tur sensationellt nog också föryngrats. Närmre bestämt av Sydsvenskan. I dagens reportage om duon anges deras gemensamma ålder sålunda till 49 år, trots att båda bevisligen är födda 1964. Man behöver inte vara matematikprofessor för att räkna ut att de då fyllt 51 - och inom kort blir 52 (Lindgren i februari, Olsson i mars). Smått komiskt blir det när skribenten bakom verket frågar den nyblivne föräldern Lindgren "hur känns det att bli pappa vid 49"? Jättebra, svarar Lindgren, 51. Snömos bemött med maskhållning, så att säga. Hoppas nu att Sydis kommer i fas med tideräkningen framöver - det skulle kanske inte gagna just Olsson och Lindgren, men väl den egna trovärdigheten.

Genrep som förändrade vibbarna

Var det jag som skrev om "positiva vibbar" för svensk del inför stundande handbolls-EM? Förlåt, men det var före helgens genrepsturnering i Spanien. Efter den är vibbarna förbannat negativa, kan jag säga. Tre matcher, tre förluster. Värst: spelet. Inte bra någonstans, mer än fläckvis. Genomklappningar mot lag som Polen och Brasilien, överkörning mot Spanien. Nära nog 30 insläppta mål i snitt som bevis på att absolut ingenting fungerade, inte ens målvakts- och försvarsspel. Ej heller övertygade coachingen. För plottrigt, för otydligt. Vilken är grunduppställningen på nio meter? Vem är förstavalet på mittsex? Har inte förbundskaptenerna bestämt sig? Märkligt i så fall, EM börjar på lördag. Förresten, är det för sent att kalla in Kim Andersson? Jo, jag vet att jag välkomnat och hyllat föryngringen av landslaget - men just Kim A saknas något alldeles enormt.

Det bidde "kun" en Kuhn

Allan Kuhn. MFF har sent omsider löst tränarfrågan - och i enlighet med nästan alla förhandsspekulationer blev det alltså en dansk. Dock inte den man helst ville ha. Eller den man näst helst ville ha. Kuhn får ses som ett tredjehandsalternativ, vilket inte hindrar att det kan bli bra. Sympatisk verkar han i vilket fall. Nu återstår det bara för MFF att "snygga till" lite i spelartruppen. Ryktena om Örebros anfallare Kamara är intressanta, förutsatt då att killen kan återfinna 2014 års form. I fjol gick han skadad (stressfraktur) genom hela säsongen, det reser så klart frågetecken kring hans nuvarande status.

Detta med "klassresa"

Det talas ofta och mycket om begreppet klassresa - och alltid i tonlägen av beundran, gärna med darr på stämbanden. Senast nu i en tv-dokumentär om Leif G W Persson. Karl'n råkar visst vara arbetarson, då kan man faan inte bli polisprofessor. Inte utan att k-ordet dammas av. Klassresa. G W själv skrockar förtjust över sin tripp från lågavlönad dussinmänniska till fetarvoderad megakändis och säger att en av de stora fördelarna är att han numera "kan be folk dra åt helvete". Kul för honom, man ska inte vara missunnsam. För egen del känner jag mig dock lite kluven. Inför begreppet klassresa alltså. Jodå, även jag har kommit i kontakt med det. Närmre bestämt när jag efter nästan trettio år som typograf/grafiker på Sydsvenskan upphöjdes till journalist. Det dröjde då inte länge förrän en av mina chefer på redaktionen gav uttryck för sin beundran: "har du tänkt på vilken fantastisk klassresa du gjort, Stefan"? Sa chefen ifråga, genom åren om och om igen. I all välmening förstås. Men nä, det hade jag inte tänkt på. Inte alls faktiskt. Jag var en stolt grafiker som hade fullt upp med att sörja det förflutna; teknikutvecklingen som i princip utplånat en hel yrkeskår, alla arbetskamrater som försvunnit ut i kylan. Jag och några till hade turen - och anställningsåren - att få stanna kvar. Integreras med redaktionen, skolas om på olika sätt. Det var så jag i någon mening blev journalist, så jag gjorde min påstådda klassresa. Utan egen vetskap, så att säga. Skulle det vara något slags socialgruppsbetingad klasskillnad mellan grafiker och journalister? Blotta tanken störde mig redan då. Den stör mig inte mindre idag. I tugget om klassresa ligger ett outtalat förakt mot alla dem som aldrig fick, eller ens ville ha, en biljett.

Fyndfri inventering

Sverige-Estland 1-1. Fotbollens vinterlandslag på obligatorisk januariturné. Intresseklubben antecknar, tv4 sänder. Och nördarna - såna som jag - tittar på. Trots att man vet precis vad som väntar: småtaffligt spel, oändliga byten, träning mer än match, Ekwall & Lundh på semesterjobb. Väldigt ofta blir det oavgjort, vilket gör att alla parter kan känna sig nöjda eller relativt nöjda. Syftet med de här turnéerna sägs vara typ inventering, alltså av spelarförrådet bakom det riktiga landslaget. För att fynda, underförstått. Fan tro't: just nu kommer jag inte på en enda svensk spelare som fått ett avgörande genombrott den här vägen. Men rätta mig om jag har fel, statistik biter. Dock räknas inte Hamrénfavoriter som redan är bofasta i den riktiga landslagstruppen - men som av outgrundlig anledning ändå måste "inventeras" i ett vinterlandslag. Det s k Gustav Svensson-exemplet.

Positiva vibbar inför EM

EM i handboll är bara halvannan vecka bort nu. Ska bli spännande att se hur "nya" Sverige reder sig i konkurrensen. Kvällens förövning mot Tjeckien gav seger, 34-28, men inga relevanta svar på slagstyrkan. Därtill var motståndet lite för diffust: Tjeckien av idag tillhör inte Europatoppen och är heller inte kvalificerat för EM. Där Sverige redan i gruppspelet ställs mot respektingivande nationer som Spanien, Tyskland och Slovenien. Alltid så i ett EM-slutspel: blåbären bortsållade i kvalet, bara grädden kvar. Sverige kan ryka direkt, det vore inget fiasko. Nånting säger mig dock att det kommer att bli bättre än så. Betydligt bättre. Vilken annan nation har en målvakt som Mattias Andersson? Någon? Tvivlar. Framför honom ett försvarsspel som brukar bita på det mesta - och leda till kontringar i en eller annan fas. Så långt är Sverige väl rustat. Frågetecknen finns i niometersbesättningen. Nästan all mästerskapsrutin är borta där. Någon, helst några, av de nya måste stiga fram och våga slå igenom stort. Jag tror stenhårt på Lukas Nilsson, men anar potential även i Markus Olsson och Andreas Cederholm. Problemet kan bli mittnio: talangfulle Jesper Konradsson är den ende renodlade playmakern i truppen, det känns lite tunt. Ikväll matchades han sparsamt och fick tyvärr inte till något fruktbärande samarbete med mittsex. Kul ändå att förbundskaptenerna Olsson och Lindgren förnyat och föryngrat handbollslandslaget, det modet har min själ inte alla förbundskaptener.

Ett rent norskt fenomen

Tur att Therese Johaug inte är ryska. Då hade man kunnat misstänka henne för doping. Det kan man inte nu. Johaug är norska, där sysslar man inte med sånt. De enda som tar stryk av henne med mindre än minuten över en så pass kort sträcka som 15 km är andra norskor, övriga får vara glada om de når mållinjen innan Johaug hunnit duscha och få på sig lusekoftan. Tycker synd om det svenska hoppet Kalla. Hon vill vinna, sliter för det som ett djur. Men står där som ett åskmoln i intervjuzonen efter varenda lopp. Chanslös, utklassad, frustrerad. Varför blir hon trött? Varför känner hon av mjölksyra när inte Johaug gör det? Varför åker hon skidor när Johaug springer skidor? Varför är livet orättvist? Frågor, frågor. Och inga svar. Jobbigt med dessa omänskliga rys...förlåt, norskor.