Jeppsson borta, Jönsson närvarande

Lugi-HK Malmö 27-22. Ingen Jeppsson men väl en Jönsson. Och för säkerhets skull även en Jensen. Eller i klartext: Lugi kom till spel utan sin och hela handbollsligans skyttekung Simon Jeppsson, som rapporterades sjuk. Alfred Jönsson var med däremot - och det lindrade alltså saknaden. Den 18-årige supertalangen gjorde elva mål i matchen, Malmö var oförmöget att stoppa honom. När så Oscar Jensen vann målvaktsmatchen mot Beutler blev derbyt faktiskt ospännande, närmast avslaget. I stort en förbluffande svag insats av HKM. Tempofattigt och idébefriat spel, tröga fötter och hängande huvud. Nio utvisningar säger allt. Lugi kom undan med fem. Inte för att deras försvarsgrisar var snällare, bara så mycket smartare. HK Malmö fick f ö Pecikoza skadad men där ersatte Nygren på ett bra sätt. Alltid något, sa han som hoppats på mer.

Doktor Schefvert's diagnos...

Såg precis en intervju med Karlskronatränaren Ulf Schefvert, gjord direkt efter förlustmatchen i Malmö. Schefvert kunde varit förbannad, förkrossad, förtvivlad - allt hade varit förlåtet med tanke på alla avbräck i laget. Men nej, Schefvert är inte sån. Karl'n använder hellre den gåva han fått uppifrån. Humor alltså. Så här svarar han i intervjun på frågan om varför den jättelike monsterskytten Lars Möller Madsen saknades: "Lars har råkat ut för en extrem manlig förkylning. Faan, han hade 37,2 i morse". Avväpnande diagnos, stor underhållning. Elitidrotten behöver fler som Schefvert...för att liksom balansera gravallvaret.

Tack för medlidandet, HK Malmö

HK Malmö-HIF Karlskrona 29-20. Ingen Jakob Nygren. Ingen Johannes Sandgren. Ingen Lars Möller Madsen. Skador/sjukdom gjorde att HIF Karlskrona kom till spel i utarmat skick, fjärran elitklass och med helt obefintligt distansskytte. Nio utespelare totalt (även vänstersexan Arifagic saknades), ett par av dem upplockade från farmarlaget i division 2. Sorgligt att se - men sympatiskt av hemmalaget att visa medlidande. Eller vad det nu berodde på att andra halvlek faktiskt slutade lika. Tapperhetsmedalj till den blekingska supporterklicken på bortre läktaren. En trumslagare och fem i kören, stark stöttning trots att matchen var död innan den börjat. Så agerar riktiga fans. För deras skull hoppas jag att HIF Karlskrona får ihop nåt som liknar ett lag med det snaraste. Med dagens manskap blir det inte en poäng till i ligan, den saken är klar.

Välkommen till jobbet, Magnus Pehrsson

Allan Kuhn ut, Magnus Pehrsson in. Tränare kommer och går genom MFF:s svängdörrar numera, presskonferenserna i ärendet närmar sig ren parodi. Det är alltså mindre än ett år sedan Kuhn presenterades. Noga scoutad och väl lämpad för uppdraget, bedyrade MFF. Och jodå, Kuhn levererade. Guld direkt, vad mer kan önskas av en tränare? Tydligen rätt mycket eftersom den "noga scoutade och väl lämpade" tackades med sparken. Igår upprepades så del 1 av scenariot. Presentationen, lovorden, smickret. Bara ett nytt föremål i samma MFF-kavaj. Bäva månde Pehrsson. Inte ens guld garanterar något, kravribban ligger högre än så. Attraktivare fotboll, erövring av Europa, nya äventyr i Champions League...där nånstans måste nog Pehrsson peaka, annars blir det korsdrag i svängdörrarna. Och ny presskonferens om cirkus ett år.

Brasse-Bruno tar Nygrens plats

HIF Karlskrona blixtvärvar en brasse vid namn Bruno Castro som ersättare för den olycksdrabbade Jakob Nygren. Castro, 26, har meriter från Brasiliens J- och U-landslag men vad det betyder i en svensk handbollsliga återstår att se. Debuten väntas ske mot Guif i HIF Karlskronas nästkommande hemmamatch, alltså inte i Malmö på söndag. Kontraktet med Castro sträcker sig säsongen ut.

Om skandalen på Olympia

Apropå de skandallösa scenerna efter HIF:s kvalförlust mot Halmstad. Utan att vilja omfördela skuldbördan - den faller till etthundra procent över huliganklicken - undrar jag varför Jordan Larsson själv sökte upp riskzonen, dvs kortsidan där pöbeln befann sig. Insåg han inte faran? Underskattade han tokfansens omedelbara ursinne över chockslutet? Ingen annan HIF-spelare sökte sig dit, Jordan Larsson stod ensam. Pappa Henke, ansvarig tränare för lagets debacle, anslöt efter en stund men knappast i avsikt att lugna ner tumultet...snarare redo att slåss, som det såg ut i tv. Paret Larsson påminde faktiskt om de där tv-reportrarna som när de ska rapportera om livsfarliga oväder alltid ställer sig mitt i dem. Lite osmart, kan jag tycka. Bättre fly än illa fläkta.

Match att bäva för - och se fram emot

Läser på HIF Karlskronas hemsida att gårdagens seger mot Skövde blev minst sagt dyrköpt. Nyckelspelaren Jakob Nygren bröt armen på ett komplicerat sätt och blir borta från handbollen för överskådlig tid. Två andra viktiga kuggar i laget fick direktrött kort och riskerar därmed avstängning. Till detta ska läggas att Johannes Sandgren saknades redan tidigare pga skada. Och på söndag kommer resterna av HIF Karlskrona till Malmö för match mot HK. Tufft nog under ordinarie omständigheter, nu lätt läskigt. I handbollen finns inga 20-mannatrupper, inga fullgoda ersättare att bara slänga in. De bättre bemedlade klubbarna - och till dem hör inte HIF Karlskrona - har två kapabla alternativ på varje position, dvs fjorton spelare (målvakterna inräknade). De sämre bemedlade - flertalet i ligan - får ofta blåköra på sex á sju man, varav tre eller fyra är direkt oumbärliga. Skador slår oerhört hårt, ett Karlskrona utan både Nygren och Sandgren tappar minst tio mål per match. Men med detta sagt ser jag ändå fram emot "hjältarnas" besök i Baltiska hallen. Lite blekingsk handbollskultur är aldrig fel.

HBK skickade ner HIF

Helsingborg-Halmstad 1-2. HIF lämnar allsvenskan, HBK kommer tillbaka. Två klassikerklubbar i svensk fotboll, två vitt skilda öden. Detta efter en dramaturgi som nog saknar motstycke t o m i kvalsammanhang. HIF tar alltså ledningen i 82a minuten och ser ut att säkra sin allsvenska status...men HBK hinner inte bara kvittera, i den allra sista ordinarie spelminuten inträffar det som brukar kallas dråpslag. Matchhjälten är lika osannolik som matchupplösningen. Marcus Mathisen, dansk mittback som aldrig gjort ett mål, i alla fall inte för Halmstad. Nu gör han två inom loppet av tre minuter. Först en straff med högran, sen en välplacerad distanspärla med vänstran. Grymt för HIF, samtidigt någon form av himmelsk rättvisa. HBK var helt enkelt det bättre laget i båda kvaldrabbningarna. Hetare, modigare, stabilare, mer allsvenskt i strukturen. Kan vara en tränarfråga, Janne Jönsson har ju all den erfarenhet som Henke Larsson saknar. Känns ovisst med HIF nu. Ekonomin var ett problem redan tidigare, det avhjälps knappast genom nedflyttning. Kan inte MFF dela med sig litta av sitt överflöd? Obs, skämt.

MFF i Prespas spår...

MFF gör en Prespa: kickar tränaren trots att det gått bra. Andra klubbar brukar hänvisa till dåliga resultat när tränaren får gå - men här är det uppenbarligen något med personen Allan Kuhn som inte passat i blått. Exakt vad kommer väl fram snart nog. Snyggt är det förstås inte, detta bollande med tränare hit och dit. MFF har haft stor omsättning på senare år, Kuhn var bestämt den fjärde sedan 2010. Dock den första som drabbats av kicken (Norling hann undan, sägs det). Undrar vem som vågar ta över? Nanne Bergstrand blev ledig häromdan och skulle nog vá sugen, men det tror jag inte på. Erik Hamrén? Uteslutet. Graham Potter? Yeah man, där har vi lösningen. Bunden till Östersund men säkert förhandlingsbar, MFF saknar liksom inte kapital. I väntan på besked och skingrade dimridåer konstaterar jag att MFF:s sätt att tacka Allan Kuhn för guldet inte känns direkt glänsande.

Små invändningar om stora utmärkelser

Allsvenskans stora pris 2016 delades ut igår. Herrallsvenskans alltså. Det finns en damallsvenska också men den har kanske en alldeles egen prisgala...som jag i så fall måste missat. Hursomhelst. Bakom Allsvenskans stora pris står tv-kanalen C More i samråd med fotbollsexpertis från diverse riksmedier - och utfallet kan som alltid accepteras eller diskuteras. Johan Wiland årets målvakt? Absolut. Norrköpingsveteranen Andreas Johansson årets försvarare? Okej. Personligen är jag lite svag för en annan Johansson, Nisse i AIK. Eikrem bästa mittfältaren? Ett statistiskt säkerställt val, MFF:s norrman vann assistligan. "Örnen" Kjartansson årets anfallare? Inte i min bok. Möjligen årets straffområdesspelare om en sådan priskategori funnits. Ett djärvare val hade varit Saman Ghoddos, Östersunds Malmöfynd. Eller också Häckens John Owoeri som ju trots allt vann skytteligan. Graham Potter årets tränare? Här gick juryn utanför ramarna och det gläder mig. Östersund var årets överraskning, Potters del i det säkert betydande. Normalt är annars att mästarlagets tränare premieras men MFF:s Kuhn blev inte ens tvåa, den platsen tog Rikard Norling i AIK. Om jag fått bestämma, vilda tanke, hade Potter följts av Jönköpings Jimmy Thelin och Kalmars Peter Swärdh som tvåa respektive trea. AIK:s Alexander Isak årets nykomling? Ja, verkligen. 16 vid debuten, 17 när succésäsongen var över. Det närmaste en ny Zlatan man kan se i svensk fotboll. Andreas Johansson mest värdefulla spelare alla kategorier? Svårbedömd prisklass, varje lag har sin "m v s". Men Norrköpings kapten är säkert en värdig vinnare även här - och kan därmed också utnämnas till årets juryfavorit.

Seger på bättre målvaktsspel

HK Malmö-Ystads IF 29-28. Jämnt i målprotokollet, ojämnt i spelkvalitén. Avgörande blev målvaktsspelet: Beutler i hemmaburen överglänste Ystads alternerande duo. HKM:s omskrutna bredd såg man annars inte mycket av ikväll, blott sex spelare delade på den digra målskörden. I mina ögon var Pecikoza bäst men om andra tyckte Jim Andersson (sju mål) så köper jag det. Prisjuryn föredrog f ö ett tredje alternativ: Anton Blickhammar. Jodå, bra han med. I Ystadlaget utmärkte sig de unga, lovande killarna, typ Anton Hallbäck, Hampus Andersson och Jonathan Svensson. Storstjärnan Kim Andersson höll ovanligt låg profil, möjligen hämmad av någon skadekänning (sades det i läktarsorlet). 1400 pers bevittnade matchen, det var min själ litta klent på ett Skånederby.

Orimligt straff för Lugi

Lugi fråntas fyra poäng i handbollsligan. Två av lagets segrar omvandlas nämligen i två förluster med den i handbollssammanhang bisarra målkvoten 0-20. Så har Svenska handbollsförbundet bestämt. Inte på ren jävulskap utan med stöd av regelverket. Lugi hade tydligen glömt att registrera en ny spelare i tid. Regler är till för att följas, ja. Men ett straff som detta står verkligen inte i proportion till förseelsen. Glömska är mänskligt och bör kunna förlåtas inom ramen för normal vett & etikett. Rött kort, SHF.

Tangofotboll i Paris

Frankrike-Sverige 2-1. Man säger att det krävs två för tango. Samma i fotboll: det krävs två för match, framförallt för en storslagen match. Denna i det pågående VM-kvalet blev en sådan. Frankrike förde, Sverige följde - och det var smått sensationellt att se hur väl. Synd att det inte gav poäng. Frankrikes segermål kan diskuteras men det hjälper föga, dömt är dömt. Någon som saknade Zlatan? Skulle väl vá jag själv då...som obotlig beundrare. Men laget Sverige ser faktiskt ut att tjäna på att fixstjärnan abdikerat. Om nu inte allt var "kavaljerens" förtjänst. De eleganta fransoserna bjuder upp och bjuder in till en numera sällsynt generös fotboll, höjd liksom över alla spelförstörande idéer. Måste vara stimulerande bara att få möta dem på samma bana. Lätt att ryckas med i dansen, så att säga.

President Plump's möjliga reträtt...

Kalla mig drömmare, önsketänkare, fåne, fubbick...kalla mig vad faan som helst utom Sverigedemokrat. Men: jag sitter faktiskt här på min kammare och kramar ett halmstrå. Nämligen att Donald Trump drabbas av plötslig självinsikt - och i konsekvens med detta stiger av presidentämbetet innan han stigit på. Fegar ur, helt enkelt. Ungefär som de där Brexitgeneralerna i Storbritannien. När kampanjen var över och "leken" vunnen stack de och gömde sig, ansvarstagande ingick liksom inte i planen. Kanske är Trump av samma skrot och korn. Tycker han sett lite blek ut efter segern, anar tecken på panikångest. Naturligt nog, i så fall. Tänk själv hur det skulle kännas att komma till ett jobb som man saknar all relevant kompetens för. I det läget befinner sig Trump nu. Men med två månader kvar till det formella övertagandet av världens mäktigaste ämbete finns fortfarande utrymme för frivillig reträtt. Han skulle inte ha något att förlora. Anseende, värdighet, stil och klass; allt är redan bränt. Så nyval, om jag får be. Det vore en frälsning.

Trump's triumf

Donald Trump ny president i USA. Sorry, men valet måste varit riggat. Miljontals amerikaner kan inte vara så bombade. Nej, all Trumpretorik åsido. Miljoner röstberättigade amerikaner ville ha det så och till demokratins diffusa spelregler hör att man måste respektera resultat...oavsett, liksom. Dock är det tillåtet med några konstateranden. 1. Mot dårskapen kämpar klokheten förgäves. 2. Pervers retorik slår lismande vältalighet. 3. Clinton och hennes anhang, Obama's inklusive, klarar inte av att slå en boll i öppet mål. 4. Sverigedemokraterna kan få egen majoritet i nästa val i vårt eget arma land. 5. Jordens undergång känns inte längre som någon avlägsen utopi.

Tack, Kim Ekdahl Du Rietz

Kim Ekdahl Du Rietz slutade i landslaget 25 år ung. Nu, vid 27, flaggar han för att lägga ner även proffskarriären, sätta punkt för handbollssatsningen helt och hållet. Jag är inte förvånad. Redan under ungdomsåren i Lugi såg Ekdahl Du Rietz ibland ut att ha tankarna på annat än just handboll. Han kunde s a s vara närvarande och frånvarande i samma match. Lysande och loj om vartannat. En gudabenådad talang som inte alltid tyckte att handbollen var skitkul eller oumbärlig - men som ofta var bäst ändå. Min teori, rätt eller fel, är att Ekdahl Du Rietz tidigare än de flesta idrottsstjärnor sneglade mot ett liv efter karriären - och i linje med detta också stiger av tidigare än de flesta. Ett modigt och säkert svårt beslut, värt all respekt. Om hans framtidsplaner vet jag intet men oavsett vad: tack för det som var, lycka till med det som kommer.

Det skrämmande kriget om Ämbetet

Själv 70-plussare borde jag kanske jubla över huvudpersonerna i det amerikanska presidentvalet. Båda är ju i min ålder, ingen av dem anses värdelös av just den anledningen. Gott så. Men nej, jublar gör jag inte. För mig hade Trump gärna fått sitta på en undanskymd parkbänk och mata duvor - och fru Clinton i sin tur kunde väl spelat bingo eller bloggat i all stillhet. Det hade världen tjänat på, tror jag. Att se två maktberusade 70-åringar tumla runt i en sandlåda och sprätta skit på varann är inte kul någonstans, bara skrämmande. Vinnaren hinner alltså bli nästan 80 innan leken är över, förutsatt då full tid på posten man slåss om (2x4 år). Överväger Zlatan att spela fotboll tills han blir 50? Messi till han blir 60? Springer Johaug skidor vid 55? Är Stefan Eckerström lika vital och viril idag som igår? Tror inte det, känns inte så. Bäst före löper i en eller annan mening ut för alla, det ödet definierar liksom människan. Påven och presidentkandidater undantagna. F ö undrar jag om inte både Trump och Clinton är dopade. Det turnerandet, det tempot, detta eviga vinkande till folkmassorna, dessa påklistrade falskleenden från framförallt Clinton's sida, denna gigantiska energiutsöndring i jakten på Ämbetet...visst faan krävs det väl prestationshöjande medicinering?

En sanning i gungning

Dags att ompröva den gamla fotbollssanningen om fördelen med att möta lag som "inte har nånting att spela för". Gårdagens resultat både i Superettan och division 1 Södra talar ett annat språk. Utsatta lag med den påstådda fördelen förlorade faktiskt på löpande band. Åkte ur, eller naglades fast på kvalplats. Något att begrunda för HIF som i kampen för nytt allsvenskt kontrakt i dag möter Jönköping Södra. Ett J-Södra som, just det, "inte har nånting att spela för". Varning.

Befriande Mjällbyvinst i ångestmatchen

Prespa-Mjällby 0-3. Den emotsedda rysaren på Malmö stadion kom av sig. Mjällby gjorde 1-0 efter två minuter och 2-0 efter sex. När sen trean föll efter dryga tjugo kunde vi luta oss tillbaka, alla vi med gulsvarta sympatier. Vi var rätt många, garanterat minst hälften av de cirka 800 på plats. Härliga 90 minuter i hällregnet, må jag säga. Mjällby slipper alltså nesan att åka ur en serie för tredje året på rad, det kändes så befriande skönt. Med dagens match för ögonen förstår jag egentligen inte hur eller varför krissituationen uppkom. Laget såg gediget ut...om man nu tänker bort det förflutna med allsvenskan så sent som 2014. Den tiden kommer kanske inte tillbaka men i så fall gör det inget: här och nu är det gott nock med förlängd division 1-status. Skål och tack, Mjällby AIF.

Tankar i tragediernas spår

Apropå det senaste mordet i Malmö. Gillar inte tidningsrubriker av typen "20-åringen (offret) var kriminell". Som om han var enbart det. Som om han förtjänade sitt öde. Som om han inte kunde vara en älskad son, en avhållen vän. Som om problembarnen inte hade några sörjande. Vid det här laget har jag sett alldeles för många minnesplatser över mordoffer i Malmö för att tro på det. Ljusen, blommorna, bilderna, de handskrivna kärleksorden; allt berättar så mycket mer än brutala medieetiketter som "gängledare" eller "kriminell". I det aktuella fallet råkar jag känna några nära och kära till offret och hans familj. De bor där jag bor, dörr i dörr. Underbara människor med hjärtan av guld, just nu lamslagna av sorg och förtvivlan. När jag tänker på att de gick igenom precis samma trauma i fjol tappar jag nästan orden - det var då brodern till den nu mördade 20-åringen också sköts ihjäl på öppen gata här i stan. Tragedier av det slaget går knappt att ta in för en utomstående...hur ska det då inte kännas för de närmast berörda? För en mor och en far? All respekt för mediernas rapportering i stort - men en och annan rubrikmakare borde kanske begrunda anhörigperspektivet. Man skall icke lägga sten på börda.

Debuter med mersmak

Sverige-Montenegro 36-21. Debut för handbollens nye förbundskapten Kristjan Andresson. Debut också för Lugis unge skarpskytt Simon Jeppsson. Braksuccé för båda, får man väl säga. Liksom för laget i stort. Femtonmålsseger i ett EM-kval duger alla dar i veckan. Jeppsson byttes in med tjugo minuter kvar och visade alltså att han kommit till landslaget för att stanna. Två mål och två assists, fokuserad och gedigen i allt han företog sig. Om jag räknade rätt fick Sverige till slut tolv olika målskyttar i matchen. Det är ett gott betyg på Andressons coaching. Men okej, samtidigt säger det kanske något om Montenegro. Normalt en respektabel handbollsnation, ikväll helt under golvet.

Radarparet Max & Marta

Damfotbollsspelaren Marta dyrkar påven. Damfotbollsmurveln Max dyrkar Marta. Resultatet av detta blir ett slags kräkreflexretande kuttrasjujournalistik, åskådliggjord senast idag. Själv dyrkar jag Sydsvenskan. Minus just den här typen av skönhetsfläckar.