Tankar i tragediernas spår

Apropå det senaste mordet i Malmö. Gillar inte tidningsrubriker av typen "20-åringen (offret) var kriminell". Som om han var enbart det. Som om han förtjänade sitt öde. Som om han inte kunde vara en älskad son, en avhållen vän. Som om problembarnen inte hade några sörjande. Vid det här laget har jag sett alldeles för många minnesplatser över mordoffer i Malmö för att tro på det. Ljusen, blommorna, bilderna, de handskrivna kärleksorden; allt berättar så mycket mer än brutala medieetiketter som "gängledare" eller "kriminell". I det aktuella fallet råkar jag känna några nära och kära till offret och hans familj. De bor där jag bor, dörr i dörr. Underbara människor med hjärtan av guld, just nu lamslagna av sorg och förtvivlan. När jag tänker på att de gick igenom precis samma trauma i fjol tappar jag nästan orden - det var då brodern till den nu mördade 20-åringen också sköts ihjäl på öppen gata här i stan. Tragedier av det slaget går knappt att ta in för en utomstående...hur ska det då inte kännas för de närmast berörda? För en mor och en far? All respekt för mediernas rapportering i stort - men en och annan rubrikmakare borde kanske begrunda anhörigperspektivet. Man skall icke lägga sten på börda.