Krister Kristensson. Legend.

Otaliga är de fotbollsstjärnor man beundrat på avstånd genom åren. Blott en har jag kommit inpå livet; pratat med, skrattat med, jobbat med sida vid sida under många gemensamma år på Sydsvenskan. Krister Kristensson, MFF-legendar. Plötsligt finns han inte längre. Krister har gått bort. Han, den odödlige. Han, den starkaste av alla. Det är lite svårt att ta in, känner jag. Gamla minnesbilder trumfar liksom det man aldrig sett, bara hört eller läst. Att Krister på senare år drabbades brutalt av olika sjukdomar och gick en allt ojämnare kamp mot ödet.

*. *. *

Senast vi träffades rent fysiskt var 2004 i samband med Kristers avslut på Sydsvenskan. Då var han 62. Fortfarande sinnebilden av en atlet. Senast vi hade kontakt var i somras. Krister fyllde 80, jag skickade ett grattis-sms. Osäker på om det skulle gå fram, vid det laget hade det skrivits en del om hans vacklande hälsotillstånd. Var han hemma? Låg han på sjukhus? Det tog bara ett par minuter, sen kom svaret i ett pling: ”Stort tack Stefan”. Jag borde sagt då vad jag säger nu: ingen orsak Krister, det är jag som ska tacka. Du lärde mig att fotbollsstjärnor inte alls är ouppnåeliga...sådär som man trodde i ungdomens dar.

*. *. *

Krister gjorde 626 A-lagsmatcher i MFF. En rekordnotering som lär stå sig i evighet: på nutidens fotbollsmarknad lägger ingen spelare karriären i en och samma klubb, hellre i olika bara det säger ”cash” tillräckligt högt på bankkontot. På Kristers tid i MFF - 1963-1979 - kunde man förvisso också bli utlandsproffs, men mera sällan och nästan aldrig om man råkade vara back. Vilket Krister var. Mittback, klippt och skuren för rollen: rak och rejäl, robust och resolut. Fruktad av alla forwards med ett uns av självbevarelsedrift. Lagkapten förstås, ingen kunde vara bättre lämpad.

*. *. *

38 landskamper blev det också. Om vi i beundrarklubben fått bestämma (jämte Krister själv) hade det blivit betydligt fler. Jag minns hur sårad han var vid hemkomsten från Mexiko-VM 1970. Alla i truppen hade fått speltid, alla utom han. Den taggen satt kvar länge i Krister. Stolta pågar med vinnarskalle tar ingen skit, ingen förödmjukelse. Fast ännu mindre ger de upp: Krister kom tillbaka, upplevde nog sina allra bästa MFF-år under Bob Houghton-epoken i mitten av 70-talet. Sorgen här och nu är familjens. Saknaden tror jag delas av alla som mötte människan bakom fotbollsikonen.

Handbollslandet Danmark

Danmark-Frankrike 34-29. Tredje raka VM-guldet för Danmark. En unik bedrift i handbollen. Finalen blev inte ens särskilt spännande. Frankrike saknade dugligt målvaktsspel, de danska skyttarna behövde bara hålla sig innanför ramarna. Mål hver gang, liksom. Anmärkningsvärt här var att fixstjärnan Mikkel Hansen bänkades efter en (med hans mått) matt första halvlek. In kom Rasmus Lauge som knappt spelat under turneringen. Bytet blev bingo de luxe: Lauge gjorde, om jag räknade rätt, tio mål! De ordinarie storskyttarna Pytlick och Gidsel bidrog väl med cirka 15 tillsammans, ungefär som vanligt. Kanterna däremot...jag är nästan säker att det blev noll mål från de positionerna. Man kan bli världsmästare ändå, tydligen. Danmark som var så himla bra just på kanterna en gång i tiden. Nuvarande förbundskaptenen Jacobsen t ex, en riktig målmaskin från vänsterstruten när det begav sig.

*  *  *

Sverige-Spanien 36-39. Nej, inte basket. Fortfarande handboll. Men gör tankeexperimentet att varje mål - som i basket - gett två eller tre poäng beroende på avstånd från ”korgen”...ja, då hade den här bronsmatchen slutat typ 90-93. Seriöst: Spanien vann på taktisk list. Eller, om man så vill, på en smartare förbundskapten. Sverige ledde med fyra i halvtid, Spanien bytte målvakt och försvarssystem. Agerade, tänkte nytt. Mer behövdes inte för att vända matchen. Särskilt som Palicka i den svenska buren olyckligtvis prickade sin lägstanivå. Claar var bra. Lagergren okej. Kanterna involverade på ett annat sätt än i finalen - och utmärkta vad gäller målproduktionen; Wanne gjorde nio, Ekberg åtta (tror jag). Försvaret inte bra, kort sagt. VM-insatsen i stort dock godkänd. Fjärde bäst av 32 lag, den som menar att det är dåligt ringaktar konkurrensen.

*. *. *

VM är över för den här gången. En eloge till TV6 som gav oss festen i ord och bild. Ibland lite väl många ord kanske. Frändesjö bäst, Susanne Sjögren föredömlig som studiovärd. Leve handbollen! Och föralldel, även basketen.

Gulddrömmen sprack med besked

Sverige-Frankrike 26-31. 19000 åskådare, nytt rekord för handboll. Men feststämningen kom av sig snabbt: Frankrike ryckte redan i första halvlek. 14-9 som mest, 16-12 i paus. Inga hopplösa underlägen mot ”normala” lag, men dit kan knappast ett Frankrike med några mål att spela på räknas. Sverige kämpade, ville, försökte, har heder av sin insats. Att förlora till ett bättre lag är aldrig någon skam. Möjligen surt och snöpligt, nu när hajpen var all time high.

*. *. *

Självklart saknades Jim Gottfridsson. Inte för att Felix Claar misskötte playmakerjobbet, snarare tvärtom. Men han är liksom inte ”Gotte”. Fattas ledaregenskaperna. Rutinen. Överblicken. Huruvida Gottfridssons frånvaro var matchavgörande kan man bara spekulera kring, själv lutar jag åt att Frankrike vunnit oavsett. Fast inte lika lätt, kanske. En iögonfallande skillnad mellan lagen var mittsexspelet. Massor av franska mål kom från den positionen, mot bara några få svenska. Det, om något, var matchavgörande.

*. *. *

Mera oväntat vann Frankrike även målvaktskampen. Gerard hade sin kväll, Palicka hade det inte. Den senare övergavs delvis av försvaret, men också av turen: när han väl räddade några bollar fick fransmännen ofta andrachanser i form av straff- eller frikast. Bäst i Sverige? Offensivt sett Erik Johansson och Jonathan Carlsbogård. Plus även för Daniel Pettersson, felfri från högerstruten. Men alla de riktigt läckra lirarna fanns i motståndarlaget. Dika Mem inte minst, den dryga halvlek han spelade.

*. *. *

Danmark-Frankrike i VM-finalen. Klockrent de två bästa lagen genom turneringen i stort.

*. *. *

Till slut. Före Sveriges match läste jag en krönikör som ondgjorde sig över att skadade Gottfridsson inte bereddes plats på bänken. Som assisterande coach. Obegripligt, tyckte krönikören. Obegripligt, tycker även jag. Att man kan tycka så alltså. Sverige har redan två anställda coacher, varför skulle det behövas en tredje? Ju fler coacher, desto bättre soppa? Tror inte det. Att Gottfridsson assisterar vid timeoutsnacket när han spelar är en sak, när han inte spelar bör det vara läktaren som gäller. Hårt ja, men naturligt och rimligt. Det är därför förbundskaptener finns. Själv föredrar jag tydligt ledarskap, typ det Nikolaj Jakobsen i Danmark står för.

Palicka. Punkt.

Sverige-Egypten 26-22. Andreas Palicka. Namnet får räcka, orden är slut. Jag tyckte faktiskt synd om Egypten. Skjuta mot en vägg måste ju kännas hopplöst. Så var det under senare delen av första halvlek och i upptakten av andra. Plötsligt var matchen över, egyptisk ledning 9-8 förvandlat till 16-9 i svensk favör. 8-0 på drygt tio minuter! Fullständigt förödande förstås. För Egypten, för spänningsmomentet i matchen, för bilden av normalt målvaktsspel i handboll.

*. *. *

Ensam vann han nu trots allt inte matchen, Palicka. Försvarsspelet i stort var jättestarkt över hela linjen. Där lades grunden till segern. Framåt bjöds på både beskt och blandat. En Gottfridsson som tyvärr blev skadad och tvingades utgå, senare följt av beskedet om en handfraktur. En Claar som ersatte förtjänstfullt. En Lagergren som brände lägen på löpande band. En Ekberg som dessbättre inte gjorde det. En Erik Johansson i fortsatt form, en Lukas Sandell nära toppen av sin förmåga.

*. *. *

Frågan är: räcker detta mot Frankrike i semifinalen? Jag tvivlar. Fransoserna är grymma på både längden och tvären. Har en bredd som definitivt matchar Sveriges. Några enskilda toppar som förmodligen trumfar våra; Dika Mem, Kentin Mahe, Fabregas på linjen. Men. Blott Sverige har Andreas Palicka. Kan han en gång till? Orkar han? Är det mänskligt möjligt att prestera sådär i match efter match? Och hur klarar sig ett svenskt landslag utan ”professor” Gottfridsson? Svar på fredag.

Vuxenkalas i faggorna...

Med ålderns rätt har jag anslutit mig till något slags seniorförening. Egentligen mot mina fåfänga principer. Jag menar, slutna gruppsammankomster för folk som kommit upp i åren. Med de tre B:na som bärande programpunkter: bridge, boule, bussturer. Skulle jag höra hemma där? Redan, liksom. Jag som fortfarande kan förnimma en känsla av omognad när jag pratar med en 50-åring. Men jo, ett pass ljuger aldrig. Född 1945 står där. Omräknat i aktuell kurs bör det betyda att jag är 77, på oviss väg mot 78. Klart och tydligt kvalificerad för medlemskap i nämnda förening - som just ikväll håller jubileumsfest på nån krog vid Malmö Arena. Min debut i sällskapet.

*. *. *

Om jag darrar? Nej, faan. Det gjorde man förr, när det handlade om helt andra debuter i livet. Detta lär bli lugnt. En trerättersmeny vid dukade bord, musikunderhållning, frivillig dans. Seniora former, inget otillbörligt trams. Tror jag, är kanske säkrast att tillägga. Möjligen kan det bli högljutt. Med stigande ålder följer ofta avtagande hörsel. Och då tenderar livliga konversationer att nå olidliga volymnivåer för alla parter; sämre hörande såväl som bättre hörande. Själv har jag turen att tillhöra den senare kategorin. Man väljer inte sitt åldrande, allt är tur eller otur. Okej, lite gener också har jag hört. Sättet att leva? En överreklamerad faktor. Jag vet 90-plussare som både rökat och krökat - och dessvärre vet jag många som gått bort i förtid utan att ha gjort varken det ena eller det andra.

*. *. *

Förresten. Skrev jag ikväll? Fel, fel. Jubileumsfesten börjar 16.00. När den slutar vet jag inte. Gissningsvis runt 20.00, om inte annat för att Sveriges handbollsherrar spelar VM-kvartsfinal 20.30. Kan inte tänka mig att jag är den ende som vill se den. I vilket fall tål tidpunkten att begrunda. I ett historiskt perspektiv, närmre bestämt. I yngre dar, säg på 1970-talet, gick man ut vid 23-snåret. Som nattklubbslejon, typ. Hem gick man i gryningen. Ibland med en vinstlott, ibland med en nit. Alltid på hugget, aldrig en krämpa. Idag tar man seden dit åldern fört en, så att säga. Fest klockan 16. Sista dansen klockan 20. För dem som överhuvudtaget dansar - själv brister jag numera en del i både motivation och förmåga. En sak är säker: på forna tiders prime time nannar man kudden. 

*. *. *

Sett bara till klockslagen kan seniorfest alltså liknas vid barnkalas. Allt går igen, i någon mening. Allt utom ungdomen. Över sådant kan man fälla en tår av vemod. Eller också le av förundran. Både ock är kanske bäst. Men förhoppningsvis blir det inte saft till maten ikväll...förlåt idag. I mogen ålder har man lärt sig att föredra bordsvatten. Helst destillerat.

VM-fest - men inte för alla

Sverige-Portugal 32-30. Att vinna när man inte behöver vinna brukar vara en svår konst, särskilt när motståndet är högmotiverat. Sverige klarade det. Och skickade därmed Portugal ut ur VM-turneringen - allt medan Ungern blir kvar som ett av de åtta kvartsfinallagen. Den enes bedrift, den tredjes belöning. Bra gjort av Sverige att inte bjuda på något bara för att marginalerna fanns. Det tyder på stolthet, integritet, moral. Goda ting i all lagidrott, även handboll. Men nu ska jag inte överdriva; här och där var skärpan lågintensiv i det svenska kollektivet, segern snarare individbaserad.

*. *. *

Framförallt var det Eskilstunasönernas afton. Daniel Pettersson och Erik Johansson alltså. Bundesligaproffs numera, men båda med rötterna i hemstadens Guif. Pettersson gjorde åtta mål i matchen, Johansson sju. De brann för att vinna, lämnade icke ett finger åt nonchalansen. Härligt att se. I Erik Johansson kan svensk handboll ha fått den skarpskytt man en gång trodde att Ystadtalangen Lukas Nilsson kunde bli - men tydligen aldrig blev. Vad mer i Sverige? Blandat och slött, i slutänden gott nog. Jim Gottfridsson bjöd på några geniala pass, Oscar Bergendahl på en lidnersk knäpp i andra halvlek. Målvaktsspelet? Inte överdådigt, dock bättre än Portugals. Palicka satt f ö på läktaren, Appelgren och Thulin stod var sin halvlek.

*. *. *

Bäst i VM-turneringen så här långt? Med all respekt för Palicka, Steins, Juri Knorr, Mikkel Hansen och andra fantastiska spelare är jag böjd att säga - domarna. Inte felfria förstås, det vore orimligt mycket begärt. Men givet svårighetsgraden i att döma modern handboll tycker jag de allra flesta paren skött sig med bravur. Möjligen ett litet frågetecken för de franska tvillingsystrarna (annars mina favoriter!) som dömde Sveriges match igår. Portugal fick sex eller sju utvisningar på halsen, Sverige ingen. Rätt eller fel vet jag inte, min egen domarkompetens är obefintlig. Men högst ovanligt att utvisningar fördelas så ensidigt, regelöverträdelser brukar vara en hyfsat jämn ”match i matchen”. Misstanken gnager: kanske har Sverige en liten, liten hemmaplansfördel, kanske svajar domarna inför det massiva publiktrycket. 

*. *. *

Sämst i VM? Biljettpriserna. Uppemot en tusing för att gå på match. 600 spänn för en ordinär plats. Jag vet, publiksuccéer i både Malmö och Göteborg. Men det bevisar bara att den välbeställda medelklassen har råd. Förutom alla danskar då - ren julafton om det nu är den svenska valutan som gäller även för dem. Att tiotusentals människor fyllt Malmö Arena och Scandinavium i Göteborg döljer dock den obehagliga sanningen: ännu fler stängs ute, prisnivån är liksom höjd över budget. Inget nytt i och för sig - och inget specifikt handbollsproblem: elitidrott generellt har blivit en klassfråga. Att uppleva live alltså. Tur att det finns fattigmansmöbler, typ tv.

Syrran vet bäst

Det kan ha varit 2002, möjligen tidigt 2003 - men jag minns det som igår. Samtalet på Sydsvenskans tipstelefon. Tjejen som ringde, stolt som bara en storasyster kan vara över en lillebror. Jag borde skriva nåt om honom på Lundasporten, tyckte hon. Lillbrorsan, som hette Andreas, var ju så duktig som handbollsmålvakt. I H43:s pojklag, närmre bestämt. Fast han skulle precis flytta till Göteborg, berättade syrran. ”Andreas” hade blivit antagen på handbollsgymnasiet där och då föll sig även ett klubbyte naturligt. Till Redbergslid, klassiska RIK.

*. *. *

Resten är, som man brukar säga, historia. Idag vet hela världen vem ”Andreas” är. Åtminstone hela handbollsvärlden. Just precis, Andreas Palicka. Sveriges fenomenale burväktare i den pågående VM-turneringen - och i flera mästerskap dessförinnan. Syrran visste bäst. Och jodå, jag skrev om lillebror redan då för tjugo år sen. Inte på order men på vädjan och gehör; nånting i storasysters tonfall sa mig att här fanns en talang bortom det normala. Jag och fotografen träffade honom i Kävlinge i samband med pojk-SM, vill minnas att det var hans debut i RIK. Det blev till några ”pratminus”, någon bild, en liten artikel i tidningen.

*. *. *

Andreas var vid den tiden som 16-åringar är som mest. Ganska fåordig, smått generad över uppmärksamheten. Bara för att han motade bollar liksom. Bättre än andra förvisso, men det var ju syrran och vi på läktar’n som tyckte så. För Andreas själv kändes nog målvaktsrollen mer som en uppgift i laget, så var i alla fall det intryck han förmedlade. Ödmjukhet, inte kaxighet. Räddningar ja, men inte de här fullkomligt vettlösa som han gör idag. Och senast igår, i Sveriges match mot Island (35-30). Alla dessa närskottsparader, alla dessa ”utspel” inför en jublande publik; H43:s gamla målvaktslöfte har blivit världsstjärna, det är bara att konstatera.

*. *. *

Tack för samtalet, storasyster. Skämmigt nog har jag glömt ditt namn. Antar att du såg gårdagens match och att din stolthet är intakt. Min djupaste förståelse.

Slaget i Malmö Arena

Förlåt rubriken. Kom inte på nån bättre för att beskriva gårdagens möte mellan Danmark och Kroatien i handbolls-VM. Vilken match! Faan, det borde varit finalen. Den intensiteten. Den gastkramande spänningen. Denna kroatiska stolthet mot denna danska stöddighet. Detta rödvita publikhav med små öar i avvikande blått. Stämningen i Arenan! Jag har svårt att se något som kan överträffa, eller ens tangera, totalupplevelsen av den här matchen. Innan jag glömmer det: resultatet blev 32-32. Sällan har delad pott känts mera rättvist. Fast på samma gång orättvist.

*. *. *

Kroatien hade ju behövt en seger för att kunna nå kvartsfinal. Man gick för det, brann för det, offrade precis allt - och var så nära att lyckas. Hård men hedersam sorti, egentligen en förlust för hela VM att Danmarks jämlike försvinner i ”förtid”. Samtidigt ett besked om konkurrensläget på toppen. Knivskarpt. Kroatien föll mot Egypten i öppningsmatchen, det var den smällen som med facit i hand inte gick att reparera. Bara nästan. Ett enda mål ifrån. Kroatien ledde med fyra vid något tillfälle i en närmast ursinnig första halvlek, danskarna hängde liksom på repen.

*. *. *

Dottern och svärsonen var på plats i Arenan. Han i en utstyrsel som blott en kroatisk moder kan älska. Hon på sms-humör, saligt fångad av dramatiken. Mottagaren, dvs jag, satt i tv-fåtöljen. Framåtlutad, förhäxad. Från hymn (gåshud på Kroatiens!) till hamn, så att säga. Är man legitimerad Svenne Banan-kroat så är man. Är man handbollsfåne är man det också. Igår var livet ungefär som matchen: en pärs, en holmgång, en torktumlare. En pulserande känsla av att helt enkelt finnas till. Kort sagt underbart - på ett mål när. Tack Kroatien, tack Danmark. Detta var oförglömligt.

Fartfyllt som aldrig förr...

Sverige-Ungern 37-28. Har jag nånsin sett ett svenskt handbollslandslag spela så här bra? Ja, Bengan Boys i lyckliga stunder. Men så här snabbt? Nej, aldrig. Och med den här bredden? Aldrig det heller. Sverige flög fram. Kontrade sönder Ungern. Bytte spelare hej vilt utan att det ”märktes”; alla bidrog, alla tog för sig. Imponerande till den grad att man nästan tappar orden.

*. *. *

En fot och fyra tår i kvartsfinal nu. Matematiskt. I praktiken finns inga hinder, inte om Sverige kommer i närheten av den här klassen även mot Island och Portugal. Om Ungern var en usel värdemätare? Tycker inte det. Matchen visade bara på några viktiga ting i modern handboll. 1. Speed slår tyngd. 2. Två niometersuppställningar är dubbelt så bra som en. 3. Betydelsen av målvaktsspel. Sverige hade den omänsklige Palicka mellan stolparna, Ungerns alternerande duo hade drag av normal mänsklighet.

*. *. *

Men nej, nu ska jag inte leka expert. Har man vuxit upp med gåhandboll begriper man knappt att dagens turbovariant är samma sport. Just där var förresten skillnaden mellan lagen iögonfallande: Ungern lite ”old school” i stilen, Sverige i uppdaterad takt med tidstempot. Bäst-i-laget-priset gick till Wanne, såg jag. Smaksak förstås. Fullödiga kandidater fanns det gott om. Lagergren, Claar och Erik Johansson för att nämna tre. Förutom Andreas Palicka då.

Nu börjar VM - på riktigt

Igår kändes det lätt att hoppa över Sverige i handbolls-VM. Sitta vid tv:n och kolla på en skämtmatch mot Uruguay...nej tack, så gul och blå blir jag förhoppningsvis aldrig. Läste att resultatet blev 47-12. Inte VM-värdigt, punkt. På en annan kanal sändes Portugal mot Ungern, två av Sveriges motståndare i kommande mellanrunda. En tredje blir Island. Andra bullar, sa bagar’n. Sverige dock ensamt om fulla fyra poäng i utgångsläget, något annat hade förstås varit mer än sensationellt givet lottningen i det inledande gruppspelet.

*. *. *

Ungern hade chans till motsvarande läge, men Portugal ville annat. Vann med 27-20, exakt den marginal som krävdes för att bli gruppetta på ”inbördes möten”. Åtminstone sades det så i tv - i tidningen idag anges tabellordningen mellan de tre tvåpoängarna till Island - Portugal - Ungern, så osvuret är kanske bäst. Hursomhelst. En enda seger kan räcka för att Sverige ska nå kvartsfinal. Två för att göra det som gruppetta och därmed ”slippa” Danmark i kvarten. Tre för att undanröja alla tvivel och bibehålla den behagliga känslan av vinnarkultur. Allt är öppet, inget uteslutet.

*. *. *

Ett aber för Sverige kan möjligen vara det inledande gruppspelet. Tre segrar, ja, men i princip utan kamp och motstånd. Alltmedan Portugal, Island och Ungern kommer från tuffa inbördes möten. Om hetluft härdar återstår att se, i en VM-turnering förefaller det väl rimligt. Och då får Sverige kanske passa sig; hetluft har man hittills inte varit i närheten av. En sak är säker: kommande tre motståndare i mellanrundan har alla potential att utmana Sverige. Sen ska det göras också. Inte som Ungern igår: tappa koncepterna, sjabbla bort, gömma eller glömma sitt egentliga kunnande.

*. *. *

Att lagets försvarsgeneral förpassades till läktaren med rött kort efter 40 sekunder (!) gjorde inte saken bättre. Bra domslut förresten: nävar i ansiktet ska bestraffas ”rött”, två minuter vore löjligt. Intressant här var att offret reste sig på skakiga ben - och snart nog kom tillbaka som matchens lirare. Killen hette Francisco Costa. Född 2005. Hallå, 17 år! Högernia i detta Portugal. Totalt orädd, bevisligen stryktålig. Sex mål på kontot, ständigt redo att ta fajten. Ska bli spännande att se hur Sverige hanterar pojkvaskern - eller hur han hanterar Sverige. VM kan börja. Äntligen.

Vatten & bröd för nörd i nöd

Det finns en streamingtjänst som tillhandahåller allsvensk handboll. För 79 spänn kan man ladda hem önskad match, vilken som helst. Jag begriper mig inte på sånt - men min förträfflige svärson gör. Det visade han igår. Några enkla (för honom) knapptryck på datorn var allt som behövdes, sen satt jag vid tv:n med Västerås/Irsta-IFK Karlskrona i blickfånget. Fantastiskt. Om man nu nöjer sig med en lågbudgetvariant av normal tv-produktion. Vilket man gladeligen gör som insnöad nörd, med IFK Karlskrona närmast handbollshjärtat.

*. *. *

Man får alltså inga kameravinklar. Inga närbilder. Inga repriser. Ingen kommentator, än mindre någon expert. Man får matchen. Rakt upp och ner från mål till mål, men på behörigt avstånd liksom. Det funkar för mig. Glasögon dock att rekommendera. Stendött är det heller icke: speakerröst och publiksorl ingår. Olidlig spänning likaså, om det vill sig väl. Som det ville igår. Målsiffrorna säger väl det mesta: 16-15 till IFK i första halvlek, 16-15 till Västerås i andra, 31-31 vid full tid. Jämnare kan det knappast bli i en handbollsmatch. IFK hade sista anfallet, kunde avgjort. Men jag svor bara tyst, innerst inne kändes en pinne okej.

*. *. *

Många skulle nog säga att matchen var som tv-produktionen. Torftig. Det ligger nåt i det, absolut. Lusigt tempo, få kombinationer, en hel del slarv. Samtidigt glimtar av individuell briljans. Daniel Steen i IFK t ex. Playmaker och målmaskin i samma paket. Tio gånger hittade han rätt. Utan att skjuta särskilt hårt...Steen föredrar nämligen att skjuta smart. Priset som bästa IFK:are i matchen snuvades han emellertid på av vänsternian Anders Andersson. Eller av prisjuryn, om man så vill. Helt fel var det förstås inte: Malmöbördige Andersson gjorde nio mål, flera i det nerviga slutskedet, dessutom var han jätteviktig i försvaret.

*. *. * 

IFK hade f ö bara fem olika målskyttar i matchen. Magert, men i någon mån avslöjande för nivån generellt. Endast topplagen i allsvenskan är helt kompletta vad gäller breddkvalitet. De mindre bemedlade klubbarna går runt på tunt, så att säga. Därmed inget ont sagt om ”vattenbärarna” i IFK. Jag högaktar dem, varenda en. För deras skull - och lagets - kommer jag att köpa hem fler matcher. Givet då att svärsonen har tid för rollen som teknisk assistent.

Målvaktsfantomen förgyllde premiären

Sverige-Brasilien 26-18. Var det jag som ifrågasatte det svenska målvaktsspelet efter genrepen mot Serbien? Jag glömde en sak: träningsmatcher är inget för en tävlingsmänniska. Till extremerna i det senare avseendet hör Andreas Palicka. I VM-premiären var han sig själv igen. Kort sagt formidabel. Bättre målvaktsspel i handboll finns inte. Möjligen olycksbådande att det skulle behövas mot Brasilien. Ingen stor handbollsnation, låt vara ganska bra jämfört med många andra i detta ”blandade” världsmästerskap.

*. *. *

Omfånget präglar i hög grad det inledande gruppspelet. Ojämna matcher. Uppvisning mer än kamp. Blåbär bland hjortronen. Som Kap Verde och Uruguay, Sveriges två kommande motståndare. Hoppas Palicka får vila då - för att komma tillbaka när allvaret och svårighetsgraden skruvas upp. Mot brassarna räckte det med taggat försvarsspel framför en målvaktsfantom...vad gäller den svenska offensiven finns där förhoppningsvis en förbättringspotential. Ja, inte på bredden; tretton olika spelare (=alla) gjorde mål i matchen. Högst ovanligt när totalen bara uppgår till 26.

*. *. *

Mest anmärkningsvärt var kanske att målsprutor som Wanne och Pellas behövde var sin straff för att komma med i protokollet. Utspelen till vänsterkanten lyste alltså med sin frånvaro. Kontringsspelet var inte heller särskilt lyckat eller frekvent. Och spelmotorn himself, Jim Gottfridsson, blandade och gav. Ändå åtta mål upp. Ett slags styrkebesked, det med förstås. Spännande fortsättning följer.

Kokett, korkat och korrekt i SVT

28-2. Innebandysiffror? Skulle kunna va’. Men inte den här gången. Vad jag syftar på är könsfördelningen i SVT:s Morgonstudion. Där den fasta bemanningen alltså uppgår till sex personer: förutom programledarparet en nyhetsuppläsare, en kulturredaktör, en sportredaktör samt en meteorolog. Med viss rundgång förstås, samma människor kan ju inte jobba hela tiden. Sedan årsskiftet har jag sett (delar av) fem Morgonstudionprogram. Efter de tre första var ställningen 18-0. I kvinnlig favör. Här och nu 28-2, väder-Nils och nyhets-Simon har bevisat att män fortfarande finns. Åtminstone i periferin.

*. *. *

Vad SVT vill uppnå med ojämnheten vet jag inte. Jämställdhet? Genom att ihärdigt demonstrera dess motsats? Hämnd? För att det var slagsida åt andra hållet i tv-mediets barndom? Som om två fel blev ett rätt. Nej, så dinga är rimligen inte de programansvariga på SVT. 28-2 måste säga något annat. Kanske att kvinnor är morgonpiggare än män. Kanske att yrkeskompetensen helt enkelt spretar efter kön. Kanske att Morgonstudion vill kokettera med det politiskt korrekta - och i den ambitionen råkat koka över. Mest troligt det senare, om jag får gissa. Oavsett vilket: frågan håller mig inte vaken om nätterna. Jag roas mer än jag förargas, skrattar mycket mer än jag gråter.

*. *. *

Apropå siffror å sånt läste jag att uppemot 3000 personer bevistade MFF:s första träning häromkvällen. Antar att det är det som kallas hajp. Bengalbränning och allsång ingick, möjligen även blåljus. Det är mycket en gammal man inte begriper. Jo, längtan efter fotboll, absolut. Men tusentals människor på en träning...mina tankar flyr faktiskt till stadens handbollslag. Som vanligtvis lockar runt 500. Till det där som verkligen gäller något i idrott. Match alltså.

Hög tid att lämna Zlatan i fred

Det ena är att Sveriges genom tiderna störste fotbollsspelare tänjer gränserna för en normal karriärlängd. Det andra är att Sveriges nu sittande förbundskapten tänjer gränserna för utgånget bäst-före-datum. Det tredje - och i sammanhanget minst betydelsefulla - är att en sån som jag börjar tycka att alltihop är ganska sorgligt.

*. *. *

Jag talar alltså om Zlatan Ibrahimovic. Och om Janne Andersson, som i en intervju häromdagen öppnade för ytterligare en Zlatan-comeback i landslaget. Men herregud. Är det inte hög tid att lägga ner? Zlatan blir 42 senare i år. Sliter med rehabträning pga en komplicerad knäskada, har inte spelat fotboll på länge. Det är tio år sen han kunde nämnas i samma mening som Messi och Ronaldo (åtminstone gjorde jag det). Kanske femton år sen han var som allra bäst. Kan man inte få minnas Zlatan som han en gång var? Kan inte förbundskaptenen lämna honom i fred? Ingen förtjänar att släpas i spekulationsträsket, inte ens den som själv vill av ångest över karriärslutet.

*. *. *

Vill Zlatan fortsätta spela fotboll är det hans sak, ingen tvingar mig att titta på. Vägrar ta risken; sista intrycket består ju, sägs det. Vem föredrar skuggversionen av en dyrkad stjärna? Ärligt talat tvivlar jag också på att Janne Andersson menar allvar i nämnda intervju. Resonemanget om en eventuell comeback är nog mer en ”krumbukt” för att komma ur en självförvållad knipa. Nämligen den Andersson försatte sig i redan med förra Zlatan-comebacken i blågult. Har glömt om det var i fjol eller förfjol - men ingen kan påstå att det blev succé. Okej, inte fiasko heller. 40 fyllda gjorde Zlatan ungefär vad man kunde begära. Tämligen lite...på bekostnad av någon med framtiden för sig.

*  *  *

Det är som det är här i livet: tiden springer ifrån oss alla. Somliga kämpar bara emot längre än andra. Zlatan en av dem, all respekt. Men att förbundskaptenen drar åt samma håll förvånar - om han nu mot min förmodan skulle framhärda. Hursomhelst. Ikväll ska jag med både nyfikenhet och glädje kolla på hans ”vinterlandslag”. Det som befolkas av spelare som normalt inte kommer på fråga. Dvs allsvenska och i huvudsak unga. MFF:s Hugo Larsson och Mjällbys Noah Persson bland andra. Läger i Portugal, match mot Finland.

Handbollsambassadör Gottfridsson

Såg - och hörde - en av mina absoluta favoriter på tv igår. Jim Gottfridsson, handbollslandslagets härförare. Jag blir glad av honom. Dels för att han är en ovanligt begåvad spelare, dels för att han blivit så avspänd och vältalig som intervjuobjekt. En gång var han en ganska trubbig ung man, vill jag minnas. Ystadtalang med ett humör som pendlade mellan hett och hetsigt, föga salongsfähig. Utlandsåren - cirka tio i tyska Bundesliga vid det här laget - har gjort Gottfridsson gott. Idag framstår han som världsvan charmör inför tv-kamerorna. Fast samtidigt som ett oförstört naturbarn, inte det minsta tillgjord. Snudd på folkkär, åtminstone i handbollskretsar.

*. *. *

Igår var det Gottfridsson - okej, Sverige - mot Serbien. Träningslandskamp inför stundande VM. Intensitet därefter, avspeglad i målprotokollet: svensk seger 35-34. Den mängden mål görs sällan när tävlingsmomentet är närvarande - och försvarsspelet aktiverat. Men kul att titta på var det. Lunds Arena dessutom fullsatt, bara en sån sak. Sverige tog i lite på slutet, gjorde vad som behövdes för att vinna. Bytte runt, sparade krut. Även Jim Gottfridsson sparades. Härföraren spelade kanske hälften av matchtiden, briljerade med några snygga assists och ett par egna mål. Gjorde en lysande tv-intervju när allt var över, som vanligt numera. Däremot tog han timeout från mustiga stridsrop vid timeoutsnacket - men sådant lär förstås återkomma med VM-allvaret.

*. *. *

Nånting säger mig att Sverige kan gå riktigt långt i turneringen. Det finns en attityd, en vinnarinstinkt, ett jäklaranamma som imponerar. Allt är verkligen inte Gottfridsson, även om han förvisso är viktig. Min optimism grundas också på att Michael Apelgren blivit ny assisterande förbundskapten. Sävehoftränare till vardags, dokumenterat skicklig lagbyggare. Ett frågetecken - ovanligt nog - kan möjligen vara målvaktsposten. Palicka, förstaval i utgångsläget, såg senfärdig ut igår, tog nästan ingenting den halvlek han stod. Om jag glömt Andreas Nilsson? Inte alls. Jag är fortfarande skitsur att han svartlistats på diffusa grunder. Dock inte så sur att jag tänker bojkotta VM i något slags meningslös demonstration. Vem skulle bry sig? 

*. *. *

Skamligt lätt grupp Sverige hamnat i förresten. Avancemanget till mellanrundan går inte att missa. Till att börja med...

Ursäkta röran, MFF möblerar om

Spelare och tränare kommer och går, sportchefer och klubbdirektörer består. Lite så kan det kännas att följa den moderna fotbollen, t ex det aktuella skeendet i MFF. Idag läser jag i Sydis att fansfavoriten Jo Inge Berget får lämna klubben mot sin egen vilja. Kontraktet har gått ut. Förnyas icke, punkt. Samtidigt läser jag att Andreas Georgson ”omplaceras”. Från sportchef till en mera diffus roll i ledningshierarkin. Med bibehållen lön, får man förmoda. Ny sportchef blir den gamle: Daniel Andersson. Som i sin tur därmed lämnar en mer diffus roll i ledningshierarkin. Tillbakakaka, så att säga. Från sidan kan man bara le - om man nu roas av farsartade skådespel.

*. *. *

MFF hade alltså tre olika tränare under fjolårssäsongen. Den ene var Georgson själv. Som i egenskap av sportchef var (med)ansvarig för rekryteringen av de andra två. Liksom han hann bli för tränare nr 4 inom ramen för ett kalenderår: den nyligen anställde Henrik Rydström. Rörigt? Onekligen. Fast inte värre än på spelarfronten. Georgson gjorde exakt vad en sportchef förväntas göra: sålde, köpte, valde bort, valde ut. Lyckades ibland, misslyckades lite oftare. Möjligen är det därför han omplaceras nu - mjukt och varmt, men dock. Spelare kommer sällan undan med ”omplacering”. Jo, till frysboxen förstås. Typ Romain Gall, som med den gångna säsongen äntligen suttit av sitt MFF-kontrakt.

*. *. *

Vad gäller Berget är det intressant att läsa om skälet till att MFF inte vill förlänga. Föryngring av spelartruppen, enligt Daniel Andersson. All respekt - om det inte vore för att MFF samtidigt presenterat Anton Tinnerholm som ett av hittills två klara nyförvärv. Tinnerholm blir 32 om några veckor, Berget blev 32 i höstas. Föryngringsresonemanget haltar, låter inte trovärdigt. Kvar i truppen finns ju dessutom - såvitt jag vet - spelare som Rieks, Moisander, Martin Olsson, Lasse Nielsen; alla runt eller förbi 35. Än så länge finns även yngre ”stjärninköp” som Pena och Buya kvar, frågan där är väl bara hur länge. Ingen av dem har gett sken av att trivas i MFF. Eller omvänt: MFF med dem. 

*. *. *

Apropå modern fotboll stör jag mig på Djurgården. Den malliga huvudstadsklubben har blivit en Mjällbyfilial. Räknar jag rätt - och om fjolårstruppen är intakt - har Djurgården nu sex spelare med Mjällbyförflutet. Gracia och Bergström de senaste tillskotten. Vad Bergström ska i Stockholm att göra begriper jag inte, killen är faan mer blekingsk än Rosenbom. Men money talks, som dom säger i en annan del av världen. Och Djurgården har helt enkelt mer av den varan än Mjällby. Som förvisso också köper, fast av det som blivit över sedan de rika och skrupelfria klubbarna glufsat i sig. Ack ja, den fotbollen. Vad hände med klubbkänsla å sånt? Jag tror jag vet: pengarna har ätit upp rubb & stubb för länge sen.

Sydsvenskan bäst - då som nu

Sydsvenskan fyller 175 i år. Respekt; få tidningar matchar den livslängden och den kvalitén som ligger bakom åldrandet. Mitt eget lilla jubileum i sammanhanget bleknar: 15 år sen jag slutade min anställning. Dessförinnan hade jag lyckan att få jobba i 44 år på Sydsvenskan. Ja, jag skriver och menar lyckan. Bättre arbetsplats är svårt att föreställa sig - om man nu värdesätter högt i tak, mänskliga chefer, sjyst kamratskap och färgstarka personligheter. Förutom vass journalistik alltså. 

*. *. *

När jag började 1964 välkomnades jag med en fras som var klassisk redan då: ”en gång Sydsvenskan, alltid Sydsvenskan”. Det betydde typ ”här har du ditt liv”. Ingen slutade på Sydis, inte före pensionen. Enstaka undantag väckte förundran, för att inte säga förstämning. Kicken? Fanns i princip inte. Matchade liksom inte kulturen. Alkoholkulturen, minst av allt. Långt in på 80-talet var takhöjden därvidlag exceptionell. Sätteri, tryckeri, redaktion; kröken fanns överallt. Kvällar med all personal spik nykter förekom inte, någon eller några var ständigt på lyset. Det enda som räknades var att tidningen kom ut.

*. *. *

Den dåvarande sätterichefen var problem- och olycksbarnens bästa vän. ”En man är en man”, som han brukade säga. Slätstruken eller påstruken, samma värde. Jag var själv ute på bråddjupt vatten under en längre period av yrkeslivet, med en annan chef hade jag garanterat fått se mig om efter ett annat jobb. Likaså om dagens krav på personlig vandel gällt. Utrymmet för avvikare är borta, ”gammelkulturen” begravd. Dessbättre eller dessvärre, beroende på ingångsvärde i analysen. Olycksbarn kommer alltid att finnas, frågan är bara vart de ska ta vägen. I en slimmad organisation ryms ingen öppen famn för udda existenser.

*. *. *

När jag anställdes sommaren -64 sades det att Sydsvenskan var Malmös näst största arbetsplats, efter Kockums. Minns inte exakta omfånget på kostnadsmassan, ett ord som f ö inte var uppfunnet då. Men minst 1000 var vi, kanske uppemot 1500. Och anställningen var självklart fast; vikariat och andra avarter kom långt senare. Bättre förr alltså? Nja, annorlunda. Teknikutveckling har ritat om spelplanen. Eliminerat vitala delar av den forna produktionskedjan. Krympt personalbehovet drastiskt; Sydsvenskan idag lär ha runt 150 anställda (HD-kvoten oräknad). Ofattbart när man begrundar hur det en gång var - och vilken läsvärd tidning man fortfarande gör. 

*. *. *

Själv står jag i evig tacksamhetsskuld till Sydsvenskan. Jag kom som handsättarlärling, gick som journalist. Tog ett antal snedsteg längs vägen. Blev alltid förlåten, aldrig fördömd. Den resan hade knappast varit möjlig någon annanstans.