Sverige-Ungern 37-28. Har jag nånsin sett ett svenskt handbollslandslag spela så här bra? Ja, Bengan Boys i lyckliga stunder. Men så här snabbt? Nej, aldrig. Och med den här bredden? Aldrig det heller. Sverige flög fram. Kontrade sönder Ungern. Bytte spelare hej vilt utan att det ”märktes”; alla bidrog, alla tog för sig. Imponerande till den grad att man nästan tappar orden.
*. *. *
En fot och fyra tår i kvartsfinal nu. Matematiskt. I praktiken finns inga hinder, inte om Sverige kommer i närheten av den här klassen även mot Island och Portugal. Om Ungern var en usel värdemätare? Tycker inte det. Matchen visade bara på några viktiga ting i modern handboll. 1. Speed slår tyngd. 2. Två niometersuppställningar är dubbelt så bra som en. 3. Betydelsen av målvaktsspel. Sverige hade den omänsklige Palicka mellan stolparna, Ungerns alternerande duo hade drag av normal mänsklighet.
*. *. *
Men nej, nu ska jag inte leka expert. Har man vuxit upp med gåhandboll begriper man knappt att dagens turbovariant är samma sport. Just där var förresten skillnaden mellan lagen iögonfallande: Ungern lite ”old school” i stilen, Sverige i uppdaterad takt med tidstempot. Bäst-i-laget-priset gick till Wanne, såg jag. Smaksak förstås. Fullödiga kandidater fanns det gott om. Lagergren, Claar och Erik Johansson för att nämna tre. Förutom Andreas Palicka då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar